Harvey

Paul Gordon, Jonny Mars
Regi, manus, klippning, musik, (catering?): Paul Gordon

En mycket charmig pratkomedi som blandar omvärldsanalyser a la Blue in the face och torra konstateranden i bästa Wes Andersonstil. Bill tröttnar på sitt kontorsjobb och startar ett matstånd i parken med nyttig, ekologisk mat. Lättare sagt än gjort. Ingen har förståelse för varför han inte säljer korv som alla andra. Det är det alla amerikaner är vana vid och det har bra vinstmarginal. Bill kämpar på och vinner sakta en liten trogen kundkrets, varav några börjar hänga hos honom under dagarna. Men det är svårt att få rörelsen att gå runt, specielt eftersom Bill inte direkt är någon affärsman, utan mer tror på att vara snäll och givmild. Vi möter en samling faschinerande karaktärer med olika egenheter. Bill själv är en mycket återhållsam, konflikträdd, blyg person med ett stort hjärta och finurliga idéer skickligt spelad av filmens skapare Paul Gordon. Rekomenderas varmt. Missa den inte på Göteborgs Filmfestival, denna pärla kommer nog inte få distribution i Sverige.

/Eva



http://www.youtube.com/watch?v=Na5_o9r06gg

Ludivine Sagnier (Swimming pool), Diane Krüger (Inglourious Basterds)
Regi: Fabienne Berthaud

Det är lätt att börja tänka på I rymden finns inga känslor när man ser historien om Clara och Lily. När deras mamma plötsligt dör förändras förutsättningarna för dem båda. Clara är gift och bor i Paris. Lily har bott med modern på landet eftersom hon, trots att hon är vuxen, har svårt att fungera i samhället med dess regler och måsten. Clara måste nu hitta en ny tillvaro för systern. Men hur mycket är hon villig att själv ge upp av sitt liv för att systern ska kunna leva ett fridfullt, lyckligt liv långt från institutioner och medicinering. En vacker historia som ifrågasätter vad som är normalt och onormalt i vårt samhälle och om det normala alltid är det bästa. Passa på och se nu när den visas på Göteborgs Film Festival.

/Eva

Allt man ser från USA verkar just nu vara hämtat från Frankrike. Remakesen finns både på våra biografer och på dvdhyllan. Det blev ju ingen succé för Jolie/Depps The Tourist. Förlagan Anthony Zimmer (2005) av Jérôme Salle är betydligt mer spännande och mindre glammig och tramsig. Inget mästerverk den heller, men värd att se. Betydligt snabbare gick det för Allt för henne (2008) att bli omgjord over there. Den gripande historien om mannen som försöker rädda sin oskyldigt dömda fru från fängelset blev förra året Next three days med Russel Crowe. Det är inte bara spänning som importeras från fransmännen. I komedin Dinner for Schmucks som nu släpps på dvd med Paul Rudd och Steve Carell återser vi Francis Vebers historia från Middagsgästen (1998). Det är ju inget nytt att Hollywood gillar att göra om historier de gillar för sin publik som de tror inte gillar att se något som är oamerikanskt och otextat. Det kan man ju kanske reta sig på och se som brist på egna idéer, men kanske ska vi se det som en form av gallring i filmfloden. Att någon sett något de gillat och tycker det är värt att plocka fram. En indikation på att om det görs en remake på en film, då kanske det är värt att kolla upp förlagan. Något som man försöker sälja thrillern 13 (2005) med när den nu släpps i Sverige. På omslaget står det att denna film görs nu igen av manusförfattaren och regissören Géla Babluiani i Hollywood, med större budget och stjärnor som Jason Statham, Mickey Rourke och Alexander Skarsgård. Så tack Amerika för alla franska filmtips!

/Eva

Michel Gondry verkar vara en riktigt rar liten tokstolle. Alla hans filmer eller musikvideos fullständigt dryper av naiv fellgoodlekfullhet. När man behöver en specialeffekt så är det bara att trolla med charmknäna, och vips så har man en estetiskt tilltalande DIY-känsla. Inte ens när karln ger sig på dokumentärfilm låter han bli att leka med dubbelexponeringar eller stopmotionanimeringar.

Själva handlingen kanske inte är mycket att hänga i dokumentärgranen, men porträttet av familjemedlemmarna känns jordnära och äkta fascinerande rakt igenom. Inte direkt revolutionerande från fransmannen alltså, men en underhållande parentes i meritförteckningen.

/Kennet

Det tråkigaste med Göteborgs filmfestival är utan tvekan programmet. Alltså den tegelstensliknande boken som presenterar filmutbudet i närmast slumpvis ordning. Utbudet är helt enkelt för stort för att presenteras på ett överskådligt sätt i en trycksak, och det slutar oftast med att jag ger upp läsningen och börjar chansa istället. Oftast vinner filmer ändå på att man vet så lite som möjligt om dem på förhand.

The Eclipse var det enda som gick att välja på en sen tisdagkväll, därför blev det ett besök. Vad jag fick se var ett irländskt triangeldrama med en del övernaturliga inslag. Mer vill jag egentligen inte säga, för jag gillade de överraskningar jag själv fick under visningen. Skräckfilm- och thrillers är inte personliga favoritgenres direkt, men blanda in lite välskrivna karaktärer och mer handling än bara skrämseleffekter och jag är intresserad. The Eclipse är inte en blivande klassiker bland gränsöverskridande filmer, men väl värd att se en tisdagkväll.

/Kennet

Om du som jag gillar fotboll på teve har du säkert undrat vad domarna egentligen säger till varandra och till spelarna under pågående match. I Kill the referee får man svaret, och det är sjukt underhållande. Filmen är en dokumentär inspelad under fotbolls-em 2008. Filmmakarna har fått förvånansvärt fri tillgång till arenor och domarnas privata utrymmen. Dessutom får vi höra på ljudupptagningar från domarnas kommunikationsradios som används under match.

En del händelser får mer utrymme än andra, exempelvis den engelska domaren som får ta emot dödshot till och med ifrån den polska premiärministern efter ett omdiskuterat domslut. Annars är det en klassisk fluga-på-väggen-dokumentär, i vilken man bara får hänga med och se vad exempelvis svensken Peter Fröjdfeldt egentligen gör framför spegeln innan match. En av regissörerna närvarade under visningen på Göteborgs Filmfestival, och han förklarade att han är helt ointresserad av fotboll. Jag fick känslan av att ointresset och kanske lite lathet ligger bakom det betraktande perspektivet i filmen. För namnskyltar, frågor eller på annat sätt förtydliganden för tittare saknas helt. Men det behövs inte. Kill the referee blir av den anledningen intressant för fler än bara fotbollsnördar. För alla andra funkar den som en fascinerande arbetsplatsskildring.

/Kennet

En annan film som visas på GIFF är Dear Lemon Lima. En urtypisk amerikansk indiehistoria, med supertydligt släktskap till ungdomssklidringar som Napoleon Dynamite eller Juno. Och jag kan bara inte värja mig mot den typen av snyggt producerad americanoquirkyness.

I centrum står en tjej i yngre tonåren som kämpar med etiketten eskimåättling, trots att släktskapet endast finns långt tillbaka på faderns sida och fadern inte ens är närvarande i hennes liv. Ändock ger det henne en särställning som minoritetsalibi på den lilla privatskolan i Alaska. Som en motreaktion till detta sätter hon samman en grupp misfits att delta i skolans psuedoinuitiska överlevnadstävling. En liten film utan stora namn, men med stor charm och stort hjärta. Och som förtjänar en stor publik.

/Kennet

Första filmen som avverkades på Göteborgs Filmfestival blev amerikanska Cleanflix. En dokumentär om piratcensur i de mer tokstollereligiösa delarna av USA. Under nollnolltalet började hemmapulare klippa om stora, amerikanska blockbusterfilmer för primärt mormoner, som vägrar se något som blivit "rated r". Men eftersom intresset för att se filmerna finns där, måste någon först klippa bort Kate Winslets tuttar ur Titanic innan det är moraliskt riktigt att se på verket.

Fenomenet sprider sig och blir riktigt populärt i flera delar av Amerika. Självklart låter inte reaktionerna från Hollywood vänta på sig. Det skriks om piratkopiering och upphovsrättsbrott. Regissörerna vill inte bli förknippade med de saniterade versionerna av sina filmer. Och exemplen på vad som klipps bort är sjukt underhållande att se.

Jag måste rekommendera filmen, även om den tappar fokus mot slutet och kommer att handla mer om personerna som hyr ut filmerna än om kärnfrågan i sig. Även fast det visar sig att det finns en del ironiska poänger att plocka, är det inte riktigt poängen med filmen.

/Kennet

Blood On Satan's Claw, 1970
Det är 1600-tal, i en liten by på den engelska landsbygden håller djävulen på att materialiseras genom att låta byns tonåringar odla hans kroppsdelar på sina egna kroppar. En fredsdomare (Patrick Wymark) kallas in för att bringa ordning. Linda Hayden i rollen som Angel Blake gör en fantastisk tolkning av en mycket svår roll. Finns som enkelutgåva, men köp mycket hellre den kistformade boxen med ytterligare fyra Tigon filmer (bl.a. den mycket sevärda Witchfinder General) http://www.play.com/DVD/DVD/4-/509989/-/Product.html

Hela Blood on Satan's claw finns som Playlist på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=t-Z-PIogGy0&feature=PlayList&p=7D40B73DFE63D290&index=0

Don't Look Now, 1973
Alla tiders bästa double bill innehöll Don't Look Now som huvudfilm och nästa film, Wicker Man, som B-film. Donald Sutherland spelar en bebyggelseantikvarie som far med sin fru till Italien för att renovera en kyrka efter att deras dotter tragiskt gått bort i en drunkningsolycka. I ett virrvarr av psykiska tanter och en monströs dvärg i röd regnrock finns också en av filmhistoriens bästa sexscener.
http://www.play.com/DVD/DVD/4-/1111960/Don-t-Look-Now-Special-Edition/Product.html

Don't Look Now, trailer: http://www.youtube.com/watch?v=Bx9q2JNJIo4

The Wicker man, 1973
I mitt tycke den bättre av de två och en av de bättre filmerna i genren. Filmens protagonist är en djupt kristen polis (Edward Woodward) som åker till en avlägsen skottsk ö för att utredda försvinnandet av en ung flicka. Väl på plats konfronteras han av öbornas hedniska religion och den karismatiske ledaren Lord Summerisle (Christopher Lee). Allt rundas av med den bästa twisten innan De Hänsynslösa kom och visade var twistskåpet skulle stå. Det finns en mängd olika klippningar av den här filmen, men den bästa enligt mig är den som går under directors cut-epitetet och finns på den här utgåvan:
http://www.play.com/DVD/DVD/4-/98898/The-Wicker-Man-Special-Edition/Product.html

Varning för nyinspelningen av Wicker Man med Nicholas Cage i huvudrollen. För att förstå hur bra originalet är och hur fruktansvärt dålig remaken är räcker det med att titta på trailarna:
Originalet: http://www.youtube.com/watch?v=5FdV-O8o7ok
Nicholas Cages morgonurin: http://www.youtube.com/watch?v=5FdV-O8o7ok

År 1971 ägde ett spektakulärt bankrån rum på Baker Street i London. Vad som egentligen skedde mörklades av dåtidens politiker, men nu får vi följa alla sidor av historien i detta verklighetsbaserade drama. I Bank Job ser vi Jason Statham spela en halvskum bilhandlare som blir indragen i en kupp som visar sig vara mycket mer värd än vad de först tänkt sig. Missta inte denna fascinerande historia för att bara vara en actionfilm i mängden. Visst får vi följa både förberedelser och polisjakt, men det är berättelsen om ett av det största bankrån i Englands historia som är behållningen. De sköna 70-talsmiljöerna är ett annat plus.

Bank Job finns på DVD och jag tycker definitivt att du borde kolla up den.
/Kennet

Ben Stiller spelar huvudrollen och har själv skrivit och regisserat denna krigsfilmsparodi. I centrum står ett omaka gäng skådisar som av misstag hamnar i ett riktigt krig medans de tror att de spelar in en film med dolda kameror i Vietnams djungel. Nivån på skämten är något ojämn, men levereras så hastigt att man snabbt glömmer av de lägre varianterna. Utmärkande är istället det ovanligt gedigna skådespeleriet. Robert Downey Jr blev till och med Oscarsnominerad för sin insats.

Tropic Thunder finns på DVD och jag tycker du borde kolla upp den.
/Kennet

För några veckor sedan pratade vi om Derek Jarman vars filmer visas på Cinemateket i Göteborg i vår. Här är ett smakprov på hur det kan se ut.

The Mutant Chronicles - Trailer

WWII i Tarantinotappning.
Premiär 21 augusti.

 

När jag såg Hillary Swank frälsa en massa hopplöst framtidslösa ghettokids blev jag en aning splittrad, minst sagt. Å ena sidan är historien ganska förutsägbar och konventionell. Man har lixom sett det förut. Rik, naiv och grön lärare tar sig an förortsskola för att förfäras av sakens tillstånd, för att sedan vända på steken och få alla småligister att sitta i raka led. Å andra sidan sägs det ju vara baserat på en verklig händelse, så om verkligheten är så jävla korkad så kanske jag inte ska hålla det emot den här filmen.

Fast sedan kommer misstankarna om att berättelsen är väl tillrättalagd. Och om den inte är förenklad så får man skämmas över det smått rasistiska i att allt som behövs för att de svarta ungarna skall sluta bråka är lite nya böcker och ett inspirerande tal. Å andra sidan är den förenklade och hollywoodifierade dramaturgin äckligt effektiv. Dom jävlarna vet vilka knappar man ska trycka på och lyckas trycka lagom hårt för att jag ska bli engagerad och berörd, utan att egentligen förstå varför.

För faktum är att filmen får en att fundera över hur landet ligger. I ett land där vi betraktar hisingen som ett fasansfullt ghetto kan man inte annat än förundras över dessa latinotäta amerikanska kvarter där normen tycks vara att bli ihjälskjuten innan man blivit myndig.

/Kennet

Igår talade vi en del om uppföljare i  Harvey. Och Eva har nedan uppmärksammat problemet med dåliga svenska titlar eller översättningar. Det finns en video på temat som jag hoppas att ni inte har missat.

Visst är det förvirrande med filmer som har samma titel, alternativt får samma titel vid översättningen? Borde det inte finnas ett intresse från producenterna att hålla sin produkt unik? Ett bra och förvirrande exempel är aktuellt just nu. På biograferna rullar Robert De Niros Den innersta kretsen (The Good Shepard). Filmen där Matt Damon spelar CIAagenten som har kontakt med KGB. Den filmen ska man inte förväxla med James Bruce Den innersta kretsen (Den of Lions) där en FBIagent har kontakt med ryska maffian ledd av Bob Hoskins. Och tro inte att det är samma film som Den innersta kretsen (Blizhnij Krug) av Andrei Konchalovsky om en KGBagent även här med Bob Hoskins. Och inte har den något att göra med Den inre kretsen (School Ties), skoldrama med Matt Damon, som TV4 film visar nu. Allra minst gemensamt har den med Inre kretsen (The In Crowd) som TV6 sänder på söndag kl. 22.00. Tonårsthriller om att vara med i det populära gänget. Se upp i den snåriga titeldjungeln!

/Eva