Harvey

In time inleds med en kort monolog kring tid som fenomen och man känner igen rösten även om man är mest van vid att höra den i sång. Justin Timberlake. Och man känner ingen frågorna.

För hur många gånger har man inte funderat över detta abstrakta begrepp. hur många gånger har man inte kännt sig stressad inför att livet bara rusar förbi. hur många gånger har man inte drabbats av en skräck inför det öde man vet att man någon gång i framtiden kommer tvingas konfronteras med när tiden är inne, eller kanske rättare sagt ute. När döden så att säga kommit för att hämta en. Hur många gånger har man inte funderat över sin egen existens. I viss mån är ju allas vår tid faktiskt ett kvitto på att vi finns till, att vi lever. samtidigt som vi vet att vår tid på jorden någon gång måste få ett slut. Tänk om det kunde undvikas.

Och det är precis dessa stora frågor som regissören Andrew Niccol leker med i denna nytänkande sience fiction. För i hans film kan döden faktiskt undvikas. 

I denna alternativa framtid slutar folk åldras vid 25 och måste sedan ständigt kämpa för att köpa sig mer tid eftersom möjligheten till evigt liv i denna värld faktiskt är möjlig. Om man har råd vill säga. pengar existerar inte över huvud taget utan istället bygger hela marknaden på en enda växelkurs; nämligen just tid. man betalar sina bussresor med tid, man handlar sin mat med tid och man bokstavligt talat upprätthåller hela sitt liv med just tid.
Detta sker genom en grön digital klocka som alla människor har på sin arm, en klocka som hela tiden räknar ner sekunder och minuter och ständigt signalerar hur lugn eller stressad man bör vara.

Som en tickande bomb inför den fruktade nollställningen. En nollställningen som med andra ord är lika med döden. En död man alltså, med rätt förutsättningar  har möjlighet att skjuta upp i oändlighet men som också förvandlat människor till livrädda kontrollfreak som egentligen gör bäst i att inte lita på någon. Och en kommande död som på en symbolisk nivå också insinuerar om vilken status du har i samhället. den med mest tid på sin arm är rikast och därmed tryggast varvid de fattiga hela tiden lever på någon slags symboliskt existensminimum. Paralellen till hur pengar fungerar för oss idag är påtaglig och det är också precis just denna smarta ekvation jag faschineras så mkt av.

Justin Timberlakes karaktär Will Salas har tex bara lyckats leva 3 år utöver sina 25 medans somliga, i realtid är över 100 år. eftersom alla stannar i sin mänskliga utveckling vid 25 års ålder är det också, till en början jätte märkligt att förhålla sig till det faktum att någons mamma lika gärna skulle kunna vara dennes fru eller till och med dotter.

så när vi tex inledningsvis får erfara hur Will tvingas ta farväl av sin mor som bara har tre dagar kvar i livet, är detta en supersnygg ung frisk kvinna som mer liknar hans flickvän.
Hur som helst, premissen i hela filmen bygger på någon slags övergripande nivå på ojämlikheten och orättvisan mellan alla de fattiga individer i ghettot, eller det så kallade zone 12 omårdet och diskrepensen mellan de områden enda upp till zone 1, dit endast de allra rikaste haft råd att ta sig eller kanske rent av är födda och uppvuxna in i. Dessa samhällen är nästan identiska med hur olika samhällen och bebyggelser ser ut i dagens verklighet, och överklassen i zone 1 ser ut och lever som vilken överklass i vår värld som helst. De har tidkapslar inlåsta i stora bankvalv som de kan lägga armen på och berikas med ytterligare år närhelst de vill.
På en krog i ghettot där Will bor möter han av en slump på en märklig man som sitter med hur mkt tid som helst på armen vilket han sitter o växlar till drinkar för alla som vill ha. något som är extremt ovanligt i dessa områden. man skyltar absolut inte med hur mkt tid man har. det är som att leka med döden eftersom rån och erövringar är lika vanliga i dessa trakter som i våra förorter.

Efter att en liga kommer in på krogen beväpnade i ambition att ta beslag på all den tid som den mystiske mannen sitter inne på, hjälper Will snubben att fly och det hamnar i nån dunkel övergiven lokal. det är denna natt som allt förändras för will. killen mitt emot honom är trött på att leva i en ständig skräck inför döden. han är trött på att finnas till och trött på att antingen jaga tid eller skydda den men har. den natten tar han wills hand och via tankeöverföring ger han bort allt han äger. 100 år. från att ha haft några dagar kvar är will alltså ett helt sekel rikare.

Alla intriger som härefter följer är omöjliga att redogöra för i denna recension. det har jag inte tid till, jag har bara 2 minuter kvar här på armen ser jag.. höhöhö. men det handlar ju om överlevnad som ni förstår fast på många olika nivåer. alltifrån den microorineterade där man engagerar sig för just detta par till den övergripande macro nivån där detta par inleder en kamp att bryta hela den ojämlika strukturen.

Is it stealing if it's already stolen är en sådan där klassik slogan i filmen.

och det är ju sant. för den rikes tid är ju alltid på bekostnad av de fattigas. precis som den ekonomiska obalans vi lever med idag. en promille av jordens befolkning äger 99 % av dess tillgångar.
filmen är som ett uppvaknande. en käftsmäll som talar om för oss hur girighet alltid kommer att finnas så länge som dom som har vägrar att ge till de som inget har på samma sätt som dom som inget har kommer att fortsätta att på illegala grunder försöka ta ifrån de som har.

Egentligen handlar det ju, på en subtil nivå i båda fall om att tillförsäkra sig själv frihet, trygghet och lycka, bara att den här filmen vrider om orättvisans paradox ytterligare några varv genom att problematisera den konkreta överlevnadsaspekten i det hela. Och det är just detta etiskt inbäddade tema jag gillar bäst.
det är framförallt filmens många skrämmande igenkänningsmekanismer som speglar viktiga symptom i vår kapitalistiska verklighet vilket jag också tror är själva ambitionen med projektet
men förutom alla jämförelser med deras fiktiva verklighet och vår samhällsrealism är den dessutom hutlöst både spännande, underhållande och snygg och välspelad. man aklimatiserar sig så fort till det man ser hur absurt det än må låta för er lyssnare med alla dessa minst sagt förvirrande föreetelser. det är med andra ord ingen lätt film att återberätta eftersom det finns så många element i filmen som måste klargöras innan man kan få ett hum om själva handlingen över huvud taget.

Så mitt enda tips är egentligen att sluta lyssna på mina förbryllande försök till detta å istället maka er iväg till biograferna ikväll för att se efter själva.

/Amanda

Postern till den här filmen, alltså omslaget, ger oss en hint om att detta kommer blir kul. och det handlar om kärlek. det ser nästan på gränsen till ytligt ut. Kate Hudsom som vi sett ibland annat almost famous, ler och med sitt stora breda leende o strålar som vanligt och vi hennes sida står Gael Garcia Bernal som vi känner igen från filmer som bland annat Mammut o letters to Juliet o ser sådär härligt myspys kär ut.

Riktigt så enkelspårig är dock inte denna film. Redan inledningsvis får vi, tillsammans med Kate Hudsons karaktär Marley, reda på att hon drabbats av canser. Ganska elakartad sådan. Tjocktarmscanser. Trots detta tuffa, tunga besked tycks denna vackra, livsbejakande kvinna inte fullt ut internalisera vetskapen om att hon kanske kommer att dö och vill helst fortsätta leva som vanligt.

Hon är rolig, rapp i käften och en genuint positiv människa men man märker också det finns en stor saknad efter någon att få dela sig själv med. En längtan efter att få uppleva sann kärlek och en fungerande tvåsamhet som ju blir extra påtaglig i de implicita dödsbesked som hennes unge läkare, uppenbart osäkert och nervöst tvingas förmedla.

Denne läkare i sin tur är ju då, hör o häpna, ingen mindre än Gael Garcias Baels rollfigur och även om deras första känsloladdade möte utgör låga odds för en eventuell förälskelse så går det ändå att räkna ut med lilltån vart det hela kommer leda. Och här är filmen i viss mån så gott som färdigpaketerad vilket är ganska trist, även om den övergripande twisten kring huruvida hon kommer dö eller inte kvarstår. det är också här filmen, bristfälligt, försöker andas genom två olika respertorer. som en tvåfilig sträcka emot samma destination.

Den ena är ett, enligt mig, både viktigt och välspelat försöka att gestalta problematiken kring en människa ofrivilligt påväg emot ett öde omöjligt att undvika.

Den andra om en kärleksrelation som trots ett ganska oklanderligt manus och en både kul o smart dialog ändå fullständigt fallerar.

Kemin mellan Kate Hudson o Gael Garcia känns lika död som hennes dödsdom tyvärr. Och det är faktiskt egentligen, vilket är ganska ovanligt i dessa fiktiva kärleksinteraktioner, enbart Gael Garcias förtjänst. För även om det hade varit lättare att ge dem båda skulden för denna taffliga lilla romantik, så tycker jag faktiskt att Hudson gör allt hon kan för att verka så trovärdig som mojigt, både i sin karaktär och i sin kärlek till denne blyge, oerfarna läkare.

jag gillar henne faktiskt verkligen i den här rollen. Hon balanserar väldigt fint mellan olika affektioner såsom glädje och humor samt rädsla och uppgivenhet utan att det blir uppenabrt chabloniserat åt något håll. Hon gör heller inte saker och ting konstigare än va de är vilket jag kan bli så trött på i denna genren. den där klassiska ”jag är kär därför lämnar jag dej”

Men som sagt, hennes ärliga intryck lockar enbart till engagemang kring hennes privata situation. inte kring den uppenbara twisten som ju någonstans skall symbolisera hur kärlek kan läka, och bota allt och förblir den bästa medicinen, även inför döden.

Sammanfattningsvis skulle man väl kunna säga att Hudsons skådespeleri får 4 kaniner men filmen tyvärr bara två.

/Amanda ML

Jacob och Jonas kunde inte enas om ett betyg för Unknown denna veckan. Vem håller du med, eller har du en tredje åsikt?

Bio-premiärer

Contagion - 3 kaniner


DVD-premiärer

Unknown - 2 kaniner (Jacob) / 3 kaniner (Jonas)

A little bit of heaven - 2 kaniner

Den franske provokatören och filmskaparen Gaspar Noé har, efter hans hitills största verk; Irréversible som kom 2002, gjort ytterligare en mindfuck i hypnotisk filmretorik. Noé försöker återskapa något som skulle kunna sammanfattas som en saftig men mest obehaglig drogtripp kring liv och död.

Och det är väl kanske livets största fråga; vad händer efter döden? en fråga denna film ger sin version kring.

En version som i sin helhet inte är särskilt nytänkande; man dör, själen lämnar kroppen men stannar kvar på jorden och uppfattar fortfarande allt som sker som en osynlig observatör. Vi har sett det förr, främst i skräckfilmer men även en del dramer om tragiska bortgångar.

Däremot har vi aldrig sett det som i Enter the Void. Filmen är från början till slut något av det mest nyskapande jag sett på länge, vare sig det gäller kameravinklar, foto, ljud och ljus effekter, och i viss mån även skådespeleriet. Därmed inte sagt att något som är nyskapande per automatik är lika med något bra...

Det är inte särskilt länge vi får följa med huvudpersonen Oscar i Tokyos neonupplysta nattliv, som levande ung knarklangare från England innan han, på en klubb i färd med att göra olagliga förhandlingar, blir skjuten av den japanska polisen. Han sjunker ner och dör väldigt ovärdigt och smutsigt inne på en skabbig toalett där han försökt gömma sig.  Men det är bara hans kropp som slutar fungera. Hans energi finns kvar. Vi hör hans röst ifrågasätta sitt eget tillstånd några gånger och hans hopp om att allt bara är en sjuk DMT tripp.

Sedan blir det tyst. Sedan blir vi Oscar i princip. Hans syns aldrig själv i bild. kameran är hans ögon och allt vi ser, ser vi utifrån hans svävande själsperspektiv. Hans tankar kring det han ser kan vi bara spekulera kring.

Det första han får erfara är allas reaktioner på sin egen död. Han besöker sin lillasyster, någon som står honom väldigt nära och den enda människa han egentligen tycks hysa sann kärlek för. En väldigt ömsesidig kärlek som blir lättare att förstå när Oscar, i sitt döda men mentalt sett fria tillstånd, ser tillbaka på sitt liv, och visar oss bilder från en hemsk bilolycka där föräldrana dör men dessa två små barn överlever.

Dessa bilder från det förflutna som dyker upp i olika skepnader och i olika sammanhang är faktiskt de som enligt mig berör mest. För de syner som är relaterade till det fortlöpande liv han nu står utanför är mest eplepsiframkallande och deprimerande. Hans syster har tex sex med en japansk strippklubbsägare på en klubb  i ett starkt rött ljus i samma veva som Oscars vän Alex försöker kontakta henne och berätta att Oscar är död.

I den här scenen befinner sig Oscar ovanifrån, som en lampa i taket eller en fluga på väggen. Förutom alla narrativa flashbacks som försöker hjälpa oss att förstå varför de båda syskonen hamnat så snett i livet, förblir alla andra sektioner bara morbida iakttagelser som pendlar mellan avstånd och extremt närgånget. Dessa iakttagelser ska nog fylla en funktion för oss som publik, men jag har inte förstått vilken isåfall.

Alltså, om du vill testa hur det skulle kunna vara att sväva runt både död och hög i drygt 3 timmar så fine, se filmen för all del, men för mig blir det stundtals bara outhärdligt.

Den är jobbig att se. Inte jobbig utifrån den där aspekten när man så starkt ogillar det man ser men samtidigt sitter oemottåndligt stum och berörd. Lite som i Requim for a dream, Trainspotting, eller andra visuellt fängslande mardrömsresor i drogernas värld. Dessa filmer påminner om varann i sin cinemalistsika retorik men levererar ändå ett budskap och känns efteråt väldigt viktiga.

Något jag tycker Enter the void helt och hållet saknar. Dessa spektakulära specialeffekter och suggestiva element blir bara surrealistiskt påfrestande.  Stundtals fascinerande men med tanke på att filmen är så oändligt lång så blir det mer kvantitet än kvalité.

Eva, som också sett filmen sa till mig; ”gud, jag blev så jäkla trött på alla dessa åkningar” och det är verkligen att sätta pricken över i:et. för faktum är att säkert sammanlagt 1 timme bara består av långa tagningar där vi flyger, i egenskap av Oscar själv. Över hus, igenom rum, över gator och ibland så högt att vi ser hela staden under oss från ett högt, högt fågelperspektiv. Och det låter kanske häftigt vilket det egentligen är, en eller två gånger. Men inte 10, och inte när han skall in och ut genom allting. In i starka belysningar till hjärtskärande tinitusljud, ner i avlopp och rakt in i eldar. Ingenting tycks hindra honom från inträde, även till de mest obskyra platser som in i sin egen systers livmoder.

Det är mycket sexscener. Något somliga säkert hade definierats som erotiskt gångbart, men som enligt min mening mer liknar mjukporr.

Efteråt känns det mest som jag suttit och hallucinerat i oändlighet. En upplevelse jag lätt skulle kunna vara utan. Kanske var jag bara inte mottaglig och kanske hade den blivit bättre i ett annat sammananhg men om jag inte skulle utgå ifrån min spontana känsla skulle jag ljuga. Så 2 kaniner.

/ Amanda ML