Harvey i nedtankad HD
På bio är det premiär för New Yorkaren Noah Baumbachs Greenberg
Ben Stiller gör en för honom ovanlig roll som den krisande Roger Greenberg. Klarar han av en allvarlig roll? Mark Ruffalo och Ethan Hawke spelar gangsters i Brian Goodmans What doesn't kill you som nu släpps på dvd.
Harvey filmprogrammet du hör varje fredag och söndag kl 13.00 på 103,1 MHz eller www.k103.se.
Robin Hood
Filmen har ingen som helst "robin-hood-känsla" över sig heller. Robin Hood var ju en buse som lekfullt jävlades med Kungadömet och stal från de rika och gav till de fattiga. Men Russel Crowe, som spelar Robin, är heeelt fel man för den rollen. Machomannen med basrösten är inte kul för fem öre. Det känns verkligen som om han tänkt sig att han bara behövde göra om sin rollprestation i Gladiator för att det skulle gå hem, vilket förövrigt även är en känsla som hela filmen har över sig.
I sitt försvar så är det ett gediget hantverk, det finns några pampiga krigsscener å lite svärdbattles. Men är det inte lite utvattnat vid det här laget? För mig gjorde filmen inte succé någonstans, men hade den inte varit fullt så lång hade det kanske varit en helt ok söndagsrulle sjunka ner framför.
Men nej, Robin Hood är inget jag vill rekomendera. 2 kaniner kan den få med sig.
/Jonas
Familjen Jones
Regi: Derrick Borte
När den perfekta familjen Jones flyttar in i grannskapet ökar konsumtionen lavinartat. Alla vill vara och ha det som de har. Kan det bero på att de är en ren produktplacering bestående av hårdnackade säljare?
Men innanför fasaden stormar det i lägret och kanske kan det till och med finnas en romans i låtsasfamiljen? Förutsägbar? Javisst. Men en rolig idé och bra skådisar gör filmen sevärd. Speciellt Gary Cole förhöjer värdet, men även David Duchovny gör bra i från sig. En rolig detalj är att de beskriver alla dessa säljfamiljer (för de finns ju självklart överallt, kanske även i ditt kvarter) för celler. Små kapitalistceller.
/Eva
The Informant!
Regi: Steven Soderbergh - Självklart, det är ju Matt Damon som har huvud rollen! (Oceans-trilogin, Erin Brockovich, Traffic, Che)
En enmansfilm, Bara Matt Damon hela tiden. Han är visserligen bra i rollen som corporatkillen som får nog av allt fiffel som styr företagen och konsumtionsvärlden, men inramningen och upplägget blir segt och oengagerande. Behållningen är att se hans karaktär sakta öppna upp sig och bekänna sin egentliga färg. Bra rolluppbyggnad och prestation, i en annars tråkig film.
/Eva
Fish Tank
/Amanda ML
Betyg vecka 19
Bio-premiärer
Familjen Jones - tre kaniner
Robin Hood - två kaniner
DVD-premiärer
The Informant! - två kaniner
Det är Robin Hood Harvey vill ha!
I dramat Familjen Jones får vi se David Duchovny och Demi Moore som den perfekta familjen som flyttar in i ett välbärgat bostadsområde i USA. Bakom den perfekta fasaden finns dock en hemlighet.
Förra veckan fick inte recensionen av dvdpremiären The Informant plats i programmet, därför plockar vi upp den denna veckan. Steven Soderbergh har åter engagerat Matt Damon. Filmen tillhör kategorin, baserad på verklig händelse och person, hur otroligt det än låter.
Andrea Arnold debutera 2006 med Red Road och gjorde ett ordentligt intryck hos publiken. Fishtank fick juryns hederspris i Cannes förra året och en Bafta för bästa film. Höga förväntningar alltså. Se om de införlivas här på bloggen i Amandas recension.
Allt detta 13.00 på 103,1 MHz och www.k103.se både fredag och söndag. Harvey - ditt filmprogram på K103.
Whip it
Regi: Drew Barrymore
Bliss jobbar på ett hak i Texas med sin bästa vän Pash. Hon är en musikälskande indietjej som drömmer sig bort från hålan där hon bor. Hon vill bort från normerna och förväntningarna som tillskrivs henne bara för att hon är tjej. Samtidigt deltar hon i skönhetstävlingar för att göra sin mamma glad. Ett roller-derbylag blir hennes väg till självständighet och utveckling. Det är så skönt att höra Roller-girlen Kristen Wiig bemöta Bliss idoldyrkan med att det bättre att hon blir sin egen hjälte och går med i laget. Drew Barrymores regidebut är riktigt lovande och jag hoppas verkligen att hon kommer göra mer film. Hon har samlat en hel ensamble med roliga skådespelare som gör bra prestationer i filmen. Speciellt Alia Shawkat som bästisen har jag saknat sedan Arrested Developmenttiden. Och coolare tjej än Zoe Bell finns väll inte.
/Eva
http://www.youtube.com/watch?v=RQGPdXnb2Gg
The Last song
Jag hade extremlåga förväntningar när jag satte mig i biosalongen för att se den här filmen och kände på mig att det skulle bli en riktig pers.
Jag önskar nästan att jag hade haft rätt, att den verkligen hade varit så där pinsamt klychigt överpretentiös som man hade föreställt sig för då hade jag kunnat håna den och såga den precis som alla andra kritiker troligtvis kommer att göra. men faktum är att jag lipade som ett litet barn till gripande sekvenser och kom på mej själv med att småle till ungdomskärleks "dravlet".
Jag hade rätt i den bemärkelsen att det verkligen är ett förutsägbart romantiskt klichéspäckad drama men jag hade fel om det tomma innehållet. Jag tycker faktiskt att den håller kvalité. Både i skådespelarinsatser, dialog och bildspråk.
Huvudrollsinnehavaren är Hannah Montana skådisen, Miley Cyrus, jag har aldrig sett henne varken i dom eller i något annat så jag har inte så mycket att jämföra med men jag tycker ändå att hon gör ett bra jobb. Visst det blir lite pluta-med-läpparna-och-hoppas-att-jag-är-snygg-i-kameran-nu känsla ibland men i det stora hela spelar hon faktiskt både trovärdigt och underhållande.
Andra kända namn är Greg Kinnear som spelar hennes far och det är så filmen inleds. Ronnie och hennes supercharmige bror som man nog kommer få se mer av i framtiden åker ut emot havet med sin mor för att tillbringa hela sommaren tillsammans med deras frånskilde far som de inte har sett på 2 år. lillebrodern och fadern hittar tillbaka till varann direkt medans Ronnie är uppenbart besviken och tvär emot honom. Man får egentligen ingen riktig klarhet om varför han dragit sig undan men man märker snabbt att det ändå är en bra pappa som saknat sina barn.
Ronnie är mitt inne i sin värsta ungdomsrevolt period där hon tycks opponera sig emot allt som hennes föräldrar tycker att hon borde vara och göra. Egentligen inte för att enbart provocera utan mer som någon slags markering om att kom inte och tro att ni kan bestämma över mig och mitt liv attityden. Men under hennes hårda yta döljer sig en öm, skör liten flicka som sover nere på stranden för att vakta sköldpaddsägg emot tvättbjörnar och som när det väl kommer till kritan inte alls vill dricka alkohol. Hennes största motstånd tycks ligga i att hon vägrar spela piano trots att hon omnämns som en stor talang och dessutom kommit in på nåt välryktat musikcollage. Detta givetvis föräldrarnas stora uppgivenhet givetvis.
Men den sommaren som Ronnie först mest försöker kämpa med att rent tidsmässigt bara uthärda överraskar henne ändå med nya uppenbarelser och omvälvningar på många sett.
Störst inverkan får en av de coolaste beachbollspelande killarna på stranden som lagt märke till henne ända sedan hennes första kväll i den lilla kustorten. Han försöker envist febrilt men ändå charmigt visa sitt intresse, men Ronnie är till en början avvisande. Dom är egentligen väldigt omaka och hon tycks inte lita på hans player image men efter ett tag så släpper hon sina hämningar och kärleken blommar ut på allvar. Detta gör att hon vågar och vill närma sig både fadern och pianot igen.
Det sker hela tiden små mer eller mindre onödiga och ospännande saker i deras vardag som man får följa och trots att jag ju egentligen var väldigt trött så satt jag vaket och iakttog varje liten episod med ett intresse som jag nästan skämdes för. Handlingen slutar egentligen aldrig helt att engagera men någonstans där i mitten av filmen blir allt lite för bra för den här typen av genren så det kommer ju inte som någon chock när man börjar ana att fadern har en hemlighet.
Och mer än så vill jag egentligen inte avslöja om vad jag tycker om den heller men jag blir ju så illa tvungen att förr eller senare komma fram till detta betygstadiet. Att ge den här filmen tre kaniner blir väl lika skämmigt som att erkänna att typ Titanic är den bästa film man sett, men jag får väl sätta på mej dumstruten då och stå för mitt subjektiva tycke.
För er som kommer se den här filmen tror jag nämligen det är viktigt att man liksom acklimatiserar sig med hela konceptet och inte bara bestämmer sig för att stå utanför. Inte skratta åt utan med. Lite som man får tänka när man ser Mamma Mia ungefär. Äh, ge den en chans helt enkelt!
/Amanda ML
Terror på Elm street
För första gången är Freddy Krueger inte spelad av Robert Englund, utan av en ny förmåga: Jacke Earle Haley. Haley är kanske mest känd för sin roll som Rorshach i Watchmen och hans mörka stämma är i sanning passande även för Krueger rollen. Så för dom som bestämt sig för att dizza filmen nu när Englund är borta så tycker jag att de ska tänka om, Haley funkar fint.
"Funkar fint" är kanske nyckelorden för den här recensionen. Filmen lyckas med det en skräckfilm ska lyckas med, nämligen att skrämma skiten ur en och hålla en sittandes på nålar.
Men filmen görs efter precis samma mönster som de tidigare Elmstreet filmerna och någon ny nyans finns inte att finna vilket gör att den inte gör mer än "funkar fint".
3 kaniner!
/Jonas
A serious man
Regi: Joel & Ethan Coen (No country for old men, Burn after reading, The Ladykillers mfl.)
En svart komedi om den judiske professorn Larry Gopnik som inte har det så lätt. Hans fru vill skilja sig för att gifta om sig med grannen, barnen vill bara ha pengar av honom och på jobbet är det också tufft. Till råga på allt grubblar han på existentiella frågor som han söker svar på. Man har ansträngt sig för mycket för att göra den här stackarens liv så miserabelt som möjligt. Det gör att situationerna inte blir tragikomiska som tanken är utan snarare uttröttande i sina försök. Det är lätt att göra någons liv till ett helvete, det är svårare att få publiken att känna med karaktären. Detta är också en studie i judendomens värld. Det talas om många olika begrepp och uttryck som man inte helt hänger med i om man ite är invigd. På dvdn finns en liten förklarande guide bland extramaterialet. Den är däremot både intressant och lite rolig.
/Eva
Effi Briest
/Mio Lee Rapp
Betyg vecka 18
Bio-premiärer
Terror på Elm Street - tre kaniner
Effi Briest - två kaniner
The Last Song - tre kaniner
DVD-premiärer
Whip It - fyra kaniner
A serious man - två kaniner
Harvey tittar på nyproduktioner av det gamla
Terror på Elm Street har gjorts i en ny version. När man inte kan komma på material till fler uppföljare börjar man helt enkelt om. En yngre förmåga har fått ta över rollen som Freddy Kreuger efter Robert Englund. Vi har granskat resultatet.
Även romanen om Effi Briest har filmatiserats flera gånger för bio och TV, senast gjorde självaste RW Fassbinder en version 1974. Nu har tyska regissören Hermine Huntgeburth gjort sin version som ikväll har premiär på Bio Roy.
Många har svårt att hålla isär Miley Cyrus från hennes karaktär Hannah Montana. I The Last Song spelar Miley en tonårstjej som måste spendera sommarlovet på landet.
På dvdfronten har vi två välkända amerikaner i regissörsstolen.
Drew Barrymores regidebut Whip It kom aldrig till våra biografer. Konstigt med tanke på vilken härligt lovande ensamble hon samlat ihop. Vad sägs om
Bröderna Coen är tillbaka med en svart komedi om Larry vars liv förvandlas till en mardröm han försöker hantera med värdighet i A serious man.
Lyssna på Harvey varje fredag och söndag kl 13.00 på 103,1 MHz eller www.k103.se.
Pippa Lees hemliga liv
/Jonas
A Perfect Getaway
Det börjar med att vi lär känna Cliff och Sydney som skall fira sin smekmånad genom äventyr o backpacking o allt är till en början sådär nyförälskat idylliskt. Men ganska snart få de reda på att de just begåtts ett mord på den ögrupp där de befinner sig, på ett annat nygift par som dessutom också verkar ha begåtts av ett par, vilket eskalerar i oro och misstänksamhet mot alla de möter. Särskilt Cliff tycks bli extremt paranoid så fort de stöter på andra på resans gång. Detta kan de ju dock inte förhindra. I synnerhet inte när de är upp i bergen för att göra den klassiska bergsrutten, där de stöter på ett par som de mer eller mindre ofrivilligt hookar upp med.
Det här är helt ok underhållning när man vill drömma sig bort till varmare bräddgrader och exotisk natur, det är väldigt häftiga vyer stundtals faktiskt, men i sin helhet känns den ändå ganska lågbudget och ganska b. Som en sämre variant av tex the Beach som ändå fyllde någon form av moralisk funktion. Den här har enbarts gjort för att leverera spänning, det märks. Och det funkar ibland. men det är skillnad på att hoppa till av plötsliga skrämsel effekter och att ärligt bita ner naglarna av oro. Det krävs betydligt mer för att man skall bli rädd på riktigt. Jag vet inte om det har att göra med att allt känns så utstuderat stereotypt att man liksom aldrig hinner skapa ett genuint intresse för någon av huvudrollsinnehavarna. Jag vet heller inte om detta kanske till och med är poängen för det känns som om det enda regissören, David Twohy, vill är att leka med våra spekulationer kring ”vem är mördaren, vem är mördaren?”
Det är väl egentligen inget unikt fenomen, men det blir så extra påtagligt i den här historien och nästan patetiskt. Det blir så mycket kliche. Givetvis är det första paret som Cliff och Syndey träffar skit skumma och därav själigen misstänkta, vilket ju paradoxalt nog ju enbart brukar betyda att de inte är skyldiga eftersom det annars hade blivit alldeles för uppenbart. Det andra paret som jag pratade om som korsar deras vägar, Nick och Gina som de till synes ändå verkar trivas ganska bra ihop med även om männen håller på med någon slags matchokamp sinsemellan, bestämmer sig i alla fall att hajka ihop med på den här bergsvandringen. Dom är å andra sidan så där otroligt ohämmat coola och själva måna om att ta reda på vilka mördarna är. Dom framställs också väldigt skumma på ett sätt vilket också gör det lite för simpelt. Tillslut inser man liksom att det inte bara är Cliff och sydney som inte vet vem dom skall lita på utan även man själv som tittare. Det känns som en mordutredning med ett klassiskt förföljningsdrama med stoff, inslag och inspiration från allt mellan ungdomsskräckisar som Scream till såpadramatik a la sunset beach kombinerat med en berättarteknik som påminner lite om The Beach som jag nämde tidigare.
Jag kan inte helt tycka att den är löjlig, men jag kan inte helt tycka att den är trovärdigt spännande heller vilket gör att den lämnar ett något oidentifierbart intryck. Man skulle väl kunna säga att det överdrivet amerikanska och det klichespäckade för en gång skull känns helt överkomligt, kanske för att det som sagt blir så påtagligt att det måste finnas ett medvetet val bakom dem. Jag måste också erkänna att upplösningen faktiskt är värd att vänta på. Det blir en del oväntade vändningar och blodsbad och ibland så känns allt som en lek, en Robinsson expidition. Det är mycket vackra strandbilder och häftiga naturklipp.
Skådisarna är som dom spelar eller kanske snarare spelar som dom är, pretantiöst överdrivna men samtidigt absolut inte dåliga. Det är kul att det är en ganska okänd skådespelarensamble med eftersom det ökar trovärdigheten en aning.
Men i slutändan lyckas den inte. 2 kaniner och inte mer
/Amanda ML
Avatar
Filmen tar en med på ett av de häftigaste äventyren någonsin, och jag är glad att dom fick budgeten att göra den så snygg som dom ville. Nånstans 300-400 miljoner dollar tror jag den kostade...
Det är många som inte var så förtjusta i filmen, som såg den som en alldeles för enkel plot, förutsägbar - en Pocahontas rip-off rakt av. Och jag kan inte motargumentera egentligen. Men för mig spelade det ingen roll. När en film är så bra som Avatar, när historien och det visuella tar över en, så känns det som alla svagheter blir styrkor, som att klischéer aldrig har passat så bra in.
Avatar är en film man kan se om flera gånger, jag ligger på tre nu. Dock är det en film som kommer till sin fulla rätt om man ser den på en bra tv, p.g.a de visuella effekterna. En polare bjöd hem mig på blueray kväll med Avatar som headline och det var på många sett visuellt häftigare än att se den på 3d på bio.
Filmen vill ge en känsla av hur en perfekt värld skulle se ut om människan levde i symbios med naturen, istället för att exploatera den som vi på Jorden gör. För en naturentusiast som mig var det som att stiga in i en underbar drömvärld, som man bara vill tillbaka till...
För att avsluta så vill jag säga att filmen gett mig en filmupplevelse av rang och filmen är lätt värd att kamma hem ett högsta betyg i mina ögon!
/Jonas
Betyg vecka 17
Bio-premiärer
Pippa Lees hemliga liv - tre kaniner
DVD-premiärer
Avatar - fem kaniner
A perfect getaway - två kaniner
ValborgsHarvey
Sin Nombre
/Jonas Dahlström och Mio Lee Rapp
Defendor
Regi: Peter Stebbings - Regidebut, tv-skådis
En annorlunda variant på superhjätefilm. Arthur försöker göra världen bättre och hitta den som mördat hans mamma. Han är en vanlig människa utan superkrafter men med ett förståndshandikapp som gör att han inte ser världen som alla andra. Tillsammans med en ung tjej försöker han ta upp jakten på stadens maffiaboss. En film som rör sig i parodigenren men har en mycket mörkare underton och ganska mycket allvar i botten. Har en del minnesvärda scener, men höjer sig ändå inte hela vägen upp till en trea.
/Eva
Invictus - de oövervinnerliga
Filmen är en baserad på den sanna historien om Nelson Mandelas första tid som president efter 27 år i fängelse.
Nelson själv skall tydligen fått förfrågan om vem han ansåg skulle spela rollen som sig själv o ryktet säger att han direkt skall ha sagt; Morgan Freeman. Och så blev det också. Den andre sympatiske huvudrollsinnehavaren spelas väldigt trovärdigt av den enligt mig något underskattade Matt Damon.
Clint Eastwood som regisserat filmen har inte helt oväntat valt att fokusera på mandelas sammarbete med lagkaptenen för Sydafrikas rugbyteam i en förhoppning om att visa hur han ville ena sin nation i den basala samhörighet man kan känna i sportens anda. Man följer alltså å ena sidan mandelas strategiska, politiska plan om den framtida regnbågstaten och rugbylagets springboks hopp om att ta sig vidare i Rugby VM.
Det här är ju i mångt o mycket en hyllning till Nelson mandela i sig, som det legendariska, politiska geni han var vilket gör att jag tycker det är lite synd att halva filmen ändå fokuserar på manliga bröl o inzoomade muskler på fotbollsplanen. Därav blir den på ett sätt ganska ojämn att följa med i för ena stunden är scenerna så starka att håret nästan reser sig o ögonen fylls med tårar o i den andra stunden känns det som om man sitter o tittar på vilken klassisk amerikansk rugbyfilm som helst.
Visst finns det en tanke bakom alla dessa scener, framförallt i att höja spänningsfaktorn, men det blir ändå lite väl pretentiöst ibland med tanke på att rugbyn ju egentligen bara är ett medel i strävan efter att föra befolkningen samman genom försoning o förlåtelse.
Jag njuter otvivelaktigt mest så fort man får se Freeman i bild o hans sätt att gestalta denne man genom sitt helt och hållet magnifika skådespeleri. Det är som om han spelar Nelson Mandela bättre än Nelson Mandela själv. Och det är ingen lätt roll. Man kan inte göra annat än att bara luta sig tillbaka o njuta av denna prestation.
Dessutom är det så rörande att se hur omänskligt genomgod han är mot allt o alla o om man inte vet så mkt om denne man sedan förr så borde den här filmen ligga högst på allas jag-måste-se lista. Det finns en hel del visa ord o storslagna citat att lägga på minnet o dessutom en del allmän fakta om mandelas mer privata liv i sig. Den är alltså båda allmänbildande, intressant, gripande och jag erkänner att rugbymatcherna är ganska spännande dom med.
/Amanda ML
The Last station
Regi: Michael Hoffman (En underbar dag, En midsommarnattsdröm)
En skildring av författaren Leo Tolstoy (Anna Karenina, Krig och fred) sista tid. En stormig tid med många motsättningar. Sliten mellan sin kärlek till sin adliga fru och sina anhängare tolstoyerna försöker han få lite lugn och ro både i sinne och själ. Hur ska han kombinera sina tro på det gemensamma ägandet och ett liv i enkelhet med sina egna inkomstbringande framgångar och sin rika fru? Fint skådespel från många duktiga skådespelare men tyvärr för tunn enkelriktad historia. Samma poäng stöts om flera gånger och jag känner att jag i slutändan ändå inte lärt mig så mycket mer varken om hans liv eller hans anhängares arbete och filosofi.
/Eva
Betyg vecka 16
Bio-premiärer
The Last station - tre kaniner
Invictus - de oövervinnerliga - tre kaniner
DVD-premiärer
Sin nombre - fyra kaniner
Defendor - två kaniner
Harvey lär sig av film
På bio denna vecka får vi se filmatiseringar av två kända mäns liv. I Invictus - de oövervinnerliga får vi se Morgan Freemans gestaltning av Nelson Mandelas försök att ena svarta och vita i Sydafrika. Christopher Plummer tar oss med på den ryska författaren Leo Tolstojs sista turbulenta tid i The Last Station. Därför passar Harvey på att diskutera film som kunskapskälla. Hur mycket lär man sig från film och hur pålitlig är denna källa? Vi kan inte helt släppa våra superhjältar och kollar upp Woody Harrelson i dvdsläppet Defendor. Dessutom har vi sett mexikanska Sin Nombre om flyktingars väg mot USA.
Du hör det fantastiska filmprogrammet Harvey kl 13.00 på fredag och söndag på 103,1 MHz eller www.k103.se.