Harvey

Saoirse Ronan, Eric Bana, Cate Blanchett
Regi: Joe Wright

Hanna är den största vitamininjektionen i actiongenren på mycket länge. Kanske är det för att regissören vanligtvis gjort drama och därför inte är fast i de vanliga hjulspåren. Tro dock inte att detta är en långsam, explotionslös diskussion, snarare tvärtom.

Hanna har uppfostrats av sin far i vildmarken långt från modern civilisation. De gömmer sig från organisationen där fadern tidigare arbetat och som också mördat Hannas mor. Målet med Hannas uppfostran är att hitta mördaren för att möjliggöra ett liv utan ständig flykt.

Hanna som karaktär är mycket faschinerande och engagerande. Bortsett från att hon är en fullfjädrad mördare, skiljer hon sig från både andra barn och vuxna genom sin annorlunda uppväxt. Det är uppfriskande att följa hennes första kontakter med den okända omvärlden och perspektivgivande för en själv som åskådare. Det finns också något eggande i just det faktum att hon är motsatsen till det hjälplösa offer man förväntar sig att barn ska vara. 

På många sätt är detta lika mycket en saga för vuxna som en actionfilm. Vi rör oss snabbt mellan olika miljöer som skildras på ett vackert, grafiskt och ofta annorlunda sätt. Många av karaktärerna har drag av seriefigurer, men blir ändå trovärdiga inom ramarna för denna verkligheten. Krydda detta med ett kalasmanus pådrivet av årets bästa soundtrack signerat The Chemical Brothers så har du årets bästa action.

/Eva

Mysteriet Terrence Malick är aktuell med sin femte långfilm. Och enligt min mening har han lyckats skapa något av det mest episka jag sätt på länge. Det här är ett enastående, livsbejakande stycke bildpoesi med potential att i grunden förändra vårt sätt att förhålla oss till skönheten omkring oss, livet i sig och varandra. Det är en öppen och utforskande hyllning till allt liv på vår jord och all kärlek som finns här som är omöjlig att värja sig emot. The Tree of Life är berättad med en visuell och tematisk storslagenhet som får hjärtat att svälla och sinnena att förundras.

Läser man på filmens baksida så lyder beskrivningen om filmen som om den i princip enbart utgår ifrån och kretsar kring en liten pojke vid namn Jack, som växer i en småstad i Texas under 1950 talet, som en av tre bröder i en familjen O’Brien. Han har svårt att få rätsida på vad som är rätt och fel då modern tycks gestalta livets goda och fadern livets onda. Och det må till viss del vara filmens innehåll, men långt ifrån filmens innebörd. För mig är denna konkreta handling inte berättelsens primära ambition.

Den är så betydligt mycket mer mångbottnad än så. Även om vi inledningsvis hinner förstå att en av sönerna dör, så tar hela historien egentligen fart med ett framtidsperspektiv. Vi får se Sean Penn cirkulera runt i en oas av olika kontorsamhällen och höga skyskrapor. han är tung av minnen från sin barndom och  undan för undan börjar hans liv bläddras upp som en levande klippbok ifrån svunnen tid.

Plötsligt exploderar hela jorden och det ena fyrverkerier av abstrakta bilder avlöser det andra. Sekvenserna pendlar mellan de allra minsta till de allra största. Vi blir matade med en mosaik av visuella tagningar på alltifrån de små kärlen i ett hjärtas dunkande kammare till planetens dundrande vulkanutbrott. Plötsligt inser man att det är själva jordens uppkomst, alltså hela evolutionen som gestaltas. Tror jag iaf, eftersom vi får se hur det ena livet leder till det andra. Till o med dinosarierna får ett eget litet avsnitt i denna märkliga inledning som på ett sätt skulle kunna kännas nästan lite religiöst pretentiöst. Men själv sitter jag bara med öppen mun o stirrar fromt.

Visst, efter ett tag börjar man längta efter ett mer sammansatt sammanhang. efter människor att lära känna och engagera sig för. Och mycket riktigt bekräftas vår väntan.

Ett barn föds. Föräldrarna spelas av Brad Pitt och Jessica Chastain. den verbala Dialogen lyser förvisso fortfarande ganska länge med sin frånvaro och det vi får se är istället en slags resa från de små barnens första steg till dess de alla tre, dom här små bröderna, är vuxna nog att själva kunna springa ohindrat över tomten där de bor. Kameran är hela tiden extremt närvarande. antingen följer vi efter dom eller så befinner vi oss i antingen ovanifrån eller så nära att man ser porerna i deras ansikten. fast dom har i för sej inga så det var väl en smärre lögn.

pappan är sträng. man märker att det är viktigt för honom att uppfostra sina barn till självgående vuxna. Modern är betydligt mjukare men säger egentligen inte så mycket.  Även om samtalen mellan dessa familjemedlemmar så här långt in i filmen är i full gång så är de mest alla de små viskningarna man minns. Det kan vara viskningar från modern. ”my son, my love” det kan vara viskningar från jack ”why sholuld i be good, if he arent” Vissa citat är så slagkraftiga att man nästan vill skriva ner dom. typ ”people are waiting for their lifes to begin, but dont se that it has already started.

Filmen problematiserar vår härkomst. Vår tro på Gud. Vår bottenlösa rädsla inför döden eller förlusten av dem vi älskar. Den är på så vis stundtals ganska otäck och väcker ganska många jobbiga existensiella frågor. samtidigt som den ändå hela tiden lyckas påminna oss om att vara här o nu. om att se det vackra i tillvaron. uppskatta det vi har. det är nästan just dessa tankar som drabbar mig mest. Att jag liksom kommer på mig själv med att sitta och häpna över varje scens enorma skönhet, om det så är ett löv som faller till marken, en gardin som blåser i vinden eller molnens fantastiska formationer i skyn.

först tänker jag bara; jösses vilken vacker film, sedan slår det mig, men allt det här finns ju. kanske jag borde tänka; jösses vilken vacker värld. efteråt sitter man nästan som paralyserad och låter blicken fastna på allt möjligt omkring en, fast med en helt annan inställning till det. Ibland tror jag det är så lätt att glömma av att verkligen se allting som ett tecken på just liv.

Och även om det kanske varken är uteslutande gott eller ont, vackert eller fult, så är det ändå stort att få leva. och den känslan bar jag med mig långt efter att jag stängt av tv.

/ Amanda ML

Att Margeret Olin är en fantastiskt duktig regissör som plockar fram verkliga känslor hos skådespelarna är mycket tydligt i denna fantastiska film Engelen. Filmen är en dedikering till en nära väns dotter och en förklaring på hur och varför det gick som det gick då dotter blev bortadopterad.
Engelen är en av få filmer som förtjänar ett ord som äkta och stark, men det gör den. Mycket varmt rekommenderad!

/Mio Lee Rapp

Ibland så händer det. När man går på bio och blir fullkomligt överväldigad, upplyft och lycklig över vilken fantastisk filmupplevelse man fått vara med om. För mig var Avatar just en sådan erfarenhet.

Filmen tar en med på ett av de häftigaste äventyren någonsin, och jag är glad att dom fick budgeten att göra den så snygg som dom ville. Nånstans 300-400 miljoner dollar tror jag den kostade...

Det är många som inte var så förtjusta i filmen, som såg den som en alldeles för enkel plot, förutsägbar - en Pocahontas rip-off rakt av. Och jag kan inte motargumentera egentligen. Men för mig spelade det ingen roll. När en film är så bra som Avatar, när historien och det visuella tar över en, så känns det som alla svagheter blir styrkor, som att klischéer aldrig har passat så bra in.

Avatar är en film man kan se om flera gånger, jag ligger på tre nu. Dock är det en film som kommer till sin fulla rätt om man ser den på en bra tv, p.g.a de visuella effekterna. En polare bjöd hem mig på blueray kväll med Avatar som headline och det var på många sett visuellt häftigare än att se den på 3d på bio.

Filmen vill ge en känsla av hur en perfekt värld skulle se ut om människan levde i symbios med  naturen, istället för att exploatera den som vi på Jorden gör. För en naturentusiast som mig var det som att stiga in i en underbar drömvärld, som man bara vill tillbaka till...

För att avsluta så vill jag säga att filmen gett mig en filmupplevelse av rang och filmen är lätt värd att kamma hem ett högsta betyg i mina ögon!

/Jonas

Röster: George Clooney, Meryl Streep, Jason Schwartzman, Bill Murray, Willem Dafoe, Owen Wilson
Regi: Wes Anderson (Bl. Rushmore, The Royal Tenenbaums, Darjeeling Limited)

Det talades länge om Andersons arbete med Roald Dahls fantastiska räv. När resultatet nu är här förstår man vad som tagit sådan tid. Wes gillar detaljer och här är de många och alla perfekta. Från historien, dialogen, rollbesättningen, rekvisitan och musiken. Ett fantasktiskt spännande och roligt äventyr med Herr Räv som den charmige, smarte intrigören. Det är inte utan att man tänker på George Clooneys karaktär i Oceans-filmerna. Knappast en slump heller. Tro nu inte att detta är en barnfilm bara för att den är gjord med dockor. Den finns inte dubbad till svenska och är nog lite lurig att hänga med i om man är under 7år som är dess åldersgräns.

/Eva

Leonardo DiCaprio, Michelle Williams, Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Patricia Clarkson, Max von Sydow
Regi: Martin Scorsese

När en patient försvinner från mentalsjukhuset Ashecliffe Hospital tillkallas U.S. Marshal Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) för att undersöka vad som hänt. Hur kan en inlåst mörderska försvinna från den välbevakade otillgängliga ön? Teddy känner sig motarbetet av personalen och främst av överläkaren John Cawley (Ben Kingsley). En storm drar in över ön och försvårar deras arbete och möjligheten till hemfärd. Teddy plågas samtidigt av minnesbilder från sitt förflutna. 

Scorsese har här skapat en otroligt intensiv miljö där vi omedelbart sugs in i historien och bit för bit får en aning om vart vi är på väg. En resa som är nästan omöjlig att förutspå, som skrämmer men samtidigt fascinerar. En av de bästa filmerna i år.

/Eva & Kennet

Ojojoj, min första femma, nu får man motivera sitt betyg här...hmm....District 9 är....en riktigt häftig filmupplevelse. Man kastas både mellan olika genres och ett flertal vändningar. Den inleds som en dokumentärfilm och det är nog delvis därför som man får en så stark upplevelse av resten av filmen, som plötsligt övergår till ett actionpackat sciencefictionäventyr.

District 9 handlar om att ett gigantiskt rymdskepp lägger sig och svävar ovanför Johannesburg i Sydafrika. Efter lång tid utan att något händer bestämmer sig människan för att ta sig in i skeppet. där hittar de hundratusentals "Prawns" (Räkor på svenska, för att de tycks likna dom, dock ca 2,5 meter långa) som de förflyttar ner till det så kallade District 9. Området är också bebott av svarta människor från slummen. Vi kastas in i filmen då ett team ska gå in i District 9 för att få the Prawns att skriva under att de ska bli förflyttade till ett nytt bostadsläger.

Filmen är egentligen ganska mycket av ett personporträtt av huvudkaraktären Wikus van de Merwe. Detta är också en del som jag förundras över eftersom Wikus inte är det minsta beundransvärd egentligen.

District 9 kanske låter väldigt häftig och ball och det är den oxå delvis, men var beredd på ett ganska magstarkt och gripande stycke filmhistoria.

Värt att nämna är att manusförfattaren och regisörren Neil Blomkamp  (som inte gjort någon speciellt känd film innan) är från Johannesburg och man kan mer än ana en kritik mot segregation och apartheid i filmen. Som producent står ingen mindre än Peter Jackson.

Ja jag vet inte om jag har lyckats motivera mitt högsta betyg här eller inte, men står för det gör jag så ta nu och se District 9 och håll tummarna för att den tar hem Oscar för Bästa film i år!

/Jonas

Terry Gilliam har gett oss en saga för vuxna. Färgsprakande och fantasifull film som rör sig mellan den skitiga verkligheten och drömmarnas land. Vad händer när man börjar spela med Djävulen? Dr Parnassuss oändliga tro på mänsklighetens godhet får honom att sätta hela sitt liv på spel för att vinna sitt vad? Men är verkligen människan god innerst inne och kan Djävulen hålla sig till spelreglerna?

Djävulen spelas förträffligt av Tom Waits som gör många scener oförglömliga. Terry Gilliam har också lyckats mycket bra med att sy ihop sin film trots att Heath Ledger inte hann filma färdigt alla scener. Inhoppen av Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law som stand-ins är inte alls konstiga, det är bara för att man vet att de inte skulle varit där som man tänker på dem. Detta är en film man måste se som Terry Gilliam fan. Man känner vibbar från både de tecknade inslagen i The Flying Circus och Fear and loathing in Las Vegas.

/Eva

Quentin Tarantinos kärlek till film och filmhistoria är omisstaglig och den är extra tydlig i Inglourious Basterds. Detta är först och främst en välskriven, faschinerande, underhållande film med lysande skådespel, regi och bakomliggande hantverk. Rollbesättningen är enastående och starkast skiner Christoph Waltz som Col. Hans Landa. Det är svårt att, trots karaktärens vidrighet, inte helt fängslas av denne å ena sidan karismatiske konservatören och å andra sidan skoningslöse judejagaren. Det tog lång tid för filmen att gå från idé till färdig produkt. Redan 2005 ryktades det att Tarantino jobbare på en krigsfilm/spagettiwestern. Det märks i hur genomtänkta och väl sammanfogade alla små berättelser denna film byggs upp av är. En särskild tyngd och autensitet ges av att många av skådespelarna är europeiska eller behärskar de språk som krävs för att göra en film om andra världskriget. Bara en tredje del av filmen är på engelska.

Förutom att detta är en enastående film är det också en stor homage till många av Tarantinos hjältar och favoriter ur både den filmiska och verkliga världen. Här finns referenser i varje bildruta i form av filmspråk, namn, karaktärer, musik och mycket mer. Bara namnet är en blinkning till en redan existerande film med en snarlik stavning. Tro dock inte att detta är en 100 % remake. Varför inte utmana polarna på en referenstävling när du ser om filmen nästa gång. För den är väl värd en andra och tredje tittning. 

/Eva