Allt om film från K103 - Göteborgs Studentradio. Du läser det först här. Sedan lyssnar du på fredagar klockan 13:00 på 103,1 Mhz. Repris på söndagar 13:00. Om du inte bor i Göteborg kan du lyssna online på www.k103.se.
På tal om uppföljare
Igår talade vi en del om uppföljare i Harvey. Och Eva har nedan uppmärksammat problemet med dåliga svenska titlar eller översättningar. Det finns en video på temat som jag hoppas att ni inte har missat.
I dagens utsändning fokuserar vi lite extra på uppföljare. Eftersom dom kommit klasvis under våren, tar vi fram machete nummer två och försöker slå oss fram i fantasilöshetsdjungeln. En sköldpaddscomeback, TMNT, har premiär ikväll och vi recenserar såklart. Dessutom har vi sett La vie en rose och Min granne Totoro. Kan redan nu hinta om att stora totoros förtjänar många kaniner.
Hur svårt kan det vara att välja unika filmtitlar?
Visst är det förvirrande med filmer som har samma titel, alternativt får samma titel vid översättningen? Borde det inte finnas ett intresse från producenterna att hålla sin produkt unik? Ett bra och förvirrande exempel är aktuellt just nu. På biograferna rullar Robert De Niros Den innersta kretsen (The Good Shepard). Filmen där Matt Damon spelar CIAagenten som har kontakt med KGB. Den filmen ska man inte förväxla med James Bruce Den innersta kretsen (Den of Lions) där en FBIagent har kontakt med ryska maffian ledd av Bob Hoskins. Och tro inte att det är samma film som Den innersta kretsen (Blizhnij Krug) av Andrei Konchalovsky om en KGBagent även här med Bob Hoskins. Och inte har den något att göra med Den inre kretsen (School Ties), skoldrama med Matt Damon, som TV4 film visar nu. Allra minst gemensamt har den med Inre kretsen (The In Crowd) som TV6 sänder på söndag kl. 22.00. Tonårsthriller om att vara med i det populära gänget. Se upp i den snåriga titeldjungeln!
Om du lyssnar på K103 klockan 1300 så får du höra recensioner av The Fountain och Number 23. Dessutom har det delats ut både lite video- och tvpris i veckan, vi sammanfattar de halvsunkiga galorna. Och så tjatar vi lite om våra personliga favoriter som kommer på tv.
Det är fredag, du vet vad det innebär. Idag recenserar vi Direktören för det hela, Kärlekens slöja och Music and lyrics. En lagom tramsig blandning av komedi och kärleksdrama alltså. Som vanligt erbjuder vi dessutom tips om tv och dvd och andra typer av rörliga bilder.
Snart dags att ställa in din frekvensmodulator på 103,1 MHz igen. I dagens Harvey recenserar vi The Good German, Princess och Den innersta kretsen. Dessutom kommer vår götalandskorrespondent Anders på besök och recenserar Fur. Inte missa!
Jag har alltid tyckt att George Clooney är en duktig skådis. Men det är ingenting jag hållit emot honom, tvärtom har det varit lite fränt med en skön lirare som vågar välja lite mer politiskt intressanta projekt emellanåt. När han nu är tillbaka i stilexperimentet The Good German i regi av ständige vapendragaren Steven Soderbergh står det mig upp i halsen.
The Good German är nämligen en väldigt välgjord film, som utspelar sig i Berlin snart efter andra världskrigets slut. Det är en extremt tydlig flört med gamla 40-talsdeckare och filmer som Casablanca. Resultatet är rent visuellt lyckat; det ser ut som vilken halvtrist gammal film som helst. Dom har varit duktiga och valt riktigt överbombastisk musik. Ljussättningen är alltför skarp, kulliserna är bitvis halvdana och poserna är väl inövade och smått överdrivna. Och manuset är inget vidare. Det går lixom inte att ta filmen på allvar då ytan är alltför tydlig och dominant. Visserligen är det en duktig genreefterapning, men det känns inte som mer än en parentes i herrarnas meritförteckning som dom kan känna sig lite duktiga över att ha gjort.
Efter att ha sett Michael Sheen spela Englands premiärminister i The Queen med en 100 % likhet kan jag inte låta bli att tro att hans kostymklädd diamanthandlare i Blood Diamond är Tony Blair.
Det var längesedan jag såg något så snyggt på bio som också innehöll en fängslande berättelse. En riktigt nervkittlande berättelse där det är svårt att veta vem som är ondast och vad som är verkligt. Den magiska skräckvärld Guillermo del Toros skapat i Pans Labyrint påminner mycket om Jeunet och Caros filmer; mest De förlorade barnens stad. Varelser och miljöer är skapade med annorlunda detaljer och idéer som gör att allt känns nytt och fräscht. Man har vågat hitta på nya normer för sagans värld och samtidigt lyckats väva samman den med den verkliga världen, utan att de krockar eller missar varandra. Det blev tre teknikoscars för den mexikanska filmen, men man får inte luras at tro att det är en film som vilar på det visuella och bara ger en vacker, faschinerad yta. Här ges en mångsidig bild av Spanien och dess befolkning i efterdyningarna till inbördeskriget. Här finns flera intressanta, välspelade karaktärer som ger historien krydda och djup. Det är roligt att fler och fler vågar sig på genren sagor för vuxna. Att man släpper tron om att sagor måste vara barntillåtna och aldrig kan intressera vuxna. Parfymen är ett annat aktuellt exempel på detta. Kanske är det dags att låta de söta Disneyfilmerna ge vika för de riktiga gamla versionerna av folksagorna. De som är för hemska för att berättas för de små. Fram med mer film som får oss gamlingar att känna oss som rädda små barn. Vi lovar att sova i våra egna sängar om vi får hemska drömmar.
Snart rasslar det till i din radio. Som vanligt på fredagar klockan ett lyssnar du på Harvey på K103. I veckan har vi sett Will Smith jaga jobb i Jakten på Lyckan och Leo DiCaprio jaga diamanter i Blood Diamond. Förutom det har vi även sett en del på teve, exempelvis oscarsgalan eller dansbandssvartingar från Fellingsbro. Lyssna så berättar vi mer.