Harvey

Det här är historien om ett relativt ungt tyskt par, Gitte och Chris som har lånat Chris föräldras hus på Sardinien och är där på semester i kombination med ett eventuellt byggprojket för Chris som är arkitekt. Gitte och Chris är som vilket kärlekspar som helst, och det här är ett relationsdrama som vilket som helst, men ändå inte.

Det vilar något så äkta och ärligt över deras spelade känslor för varann att man faktsikt ibland glömmer bort att de bara existerar i filmen. man glömmer till och med bort att det faktsikt är en film man tittar på. Inte för att regissören kör på den klassiska dokumentär berättar-tekniken utan för att allt som sägs och görs bara känns så otroligt självklart. Snarare en variant av dolda kameran. som om de inte visste att de hela tiden blev filmade. ibland kan ju skådisar prestera exeptionellt bra men så sitter man ändå med en känsla av att de någonstans ligger en ansträngning och en strävan bakom det där exeptionella. Någon slags synlig medvetenhet över att de just är skådespleare och måna om att prestera därefter. Här syns inga sånna intentioner, de liksom bara är. De pratar, de älskar, de bråkar, de äter, de försöker hålla god min på parmiddagar de går på utflykter, tja, allt sånt som kära par gör på semester. Och jag vet inte, kanske beror detta på att filmen faktiskt är tysk, att det är svårare att urskilja fel och brister, i ett iallafall för mig såpass främmande språk, men någonstans tror jag ändå på det här universellt mätbara när det gäller kvalité i filmvärlden.

Oavsett hur bra de spelar och hur kära de till en början verka vara så ligger, rent handlingsmässigt, skon och skaver någonstans. Det första tydliga tecknet kommer efter att Gitte och Chris har så att säga idkat samlag. Gitte säger; Jag älskar dig. Chris besvarar detta statement genom att säga "du gör mig så lycklig, jag är så glad att jag har träffat dig. Förvisso fina ord med stort budskap men ändå inte vad Gitte verkar vilja höra. Hon berättar i en senare scen att hon ibland önskar att hon hade varit annorlunda för Chris. att hon ibland önskar att hon hade kunnat få lära känna honom som någon annan och se vilka sidor han hade visat då.

Annorlunda är förövrigt ett väldigt passande ord för att beskriva Gittes karaktär. Hon säger det hon tänker och inte alltid det folk vill höra, hon klär sig och ser ut helt efter humör och skrattar lite för mycket åt sina egna skämt. Lite brist på förmågan att kunna anpassa sig kan man väl enkelt uttrycka det. Något som verkar genera Chris som i sin tur är mycket mer restrektiv, blyg och tillbakadragen i sitt sätt. Fenomenet blir extra tydligt när de är på parmidddag med Hans, nån form av bekant och kollega till Chris, och hans fru som dom stöter ihop med på ön och som verkar väldigt lyckliga ihop. Gitte lyckas inte dölja sitt ogillande inför dessa människor som Chris verkar vilja göra ett gott intryck på, och hon är lite för rak och ärlig och lite för ohämmad. Lite för fel i vissa sammanhang helt enkelt.

Intrigmässigt sker egentligen inte så mycket och det är väl kanske därför jag inte lägger så stor vikt vid dom här mer praktiska omständigheterna, jag tycker dom är ganska orelevanta i sitt sammanhang. Fokus ligger helt klart på deras relation som vi får lära känna in på bara skinnet och på den oidefinierbara osäkerhet inför varandras tillkortakommanden som succesivt växer fram emellan dem och som märkbart tär på relationen. Hon med sitt stora kärleksbehov och sin öppna tillgivenhet och han med sin trevande osäkerhet och avvikande. Det är intressant hur man först plågades av hur avståndtagande Chris blir gentimot Gitte och hur öppet han visar sitt ointresse samtidigt som man lever sig in i hans känslor och önskar liksom honom att hon bara kunde tagga ner lite på sin starka personlighet och inte vara så himla efterhängsen. När hon sedan precis som man ju ville, faktsikt börjar normaliserar sig och anpassa sig efter vad hon tror att han skulle uppskatta önskar man bort hennes nya identitet och längtar tillbaka till den gamla glada genuina Gitte.
 
Deras otillräckligheter och olikheter speglar hela tiden deras sätt att vara emot varandra och man känner med dem utan att ta parti för någon. Snarare så att man vill hoppa in i dem och agera åt dem båda två i hopp om att få förhållandet att funka som dom vill och som man som biopublik kommer på sig själv med att också så intensivt vilja. Dialogen dem emellan är strundom rapp och roande och stundom outtalatat sårande och framförallt så finns det finns hela tiden så mycket att "läsa mellan raderna" som man säger. 

Visst det är en lång, seg film och gillar man snabba klipp och action skall man absolut inte köpa biljetter till den här men om man placerar den i sin rätta changer så finner jag inget rättvisare betyg är 4 kaniner. Då skall ändå tilläggas att jag först var fast besluten vid 3 men ju längre tiden går och ju mer jag funderar kring den, desto mer växer den. Lite överasskad är jag själv faktiskt för jag trodde först inte att det var en sån film vars intryck liksom skulle fastna i minnet eftersom den ju i grund och botten är så tillintetsägande. Men där sitter den än och för er som också skulle vilja ha den där kan ni springa till Hagabion ikväll för att skratta, gråta och fundera kring kärlekens ändlösa dilemman.

Medelålders koreansk affärsman, Choi, som åker till Himalaya på Nepalesiska sidan. Först förstår man inte riktigt varför men i samma lugna mak som filmen går framåt så får vi veta.

Det märks att den är väl genomarbetad, känsla av verklighet i det arbete som utförs i filmen. Som tittare upplever dig vara mitt i händelsen eftersom att du oftast har Choi rak framför dig. Avstånd till omgivningen förstärker känslan av att vara en medresenär och betraktare och Choi som i sin tur också är en betraktare ger mig inte riktigt någon tillfredsställelse, därför att han är för mycket yta och för sluten, som filmen i övrigt.

Inget spännande händer och det är väl inte heller filmens mening. Här finns inga förklaringar till varför, bara ett varande med långa tagningar som tycks säga ”så här är det”. Såhär ser det ut. Så här är livet just nu, de här är minuterna som passerar. Det är vilsamt men också utdraget.

I den här filmen känns allt autentiskt och inget som kuliss. Skådespelet från den nepalesiska familjen är fantastiskt. Vilket jag tyvärr inte riktigt kan säga om Min-sik Chois insats som blir lite väl mycket "bekymmersrynka mellan ögonen". 

Koreansk/nepalesiskt drama
Regi & manus: Soo-il Jeon
Huvudroll: Min-sik Choi

/Mio Lee Rapp

Det här är Pedro Almodovars 17:e långfilm och jag kan inte låta bli att låta min recension färgas av min förkärlek för denne spanske regissör, manusförfattare och ibland även producent och hans tidigare verk.

Som vanligt avslöjar titeln mycket av den symboliska handlingen. Det här är en film om en rad olika människor som på olika sätt försöker omfamna varandra men där omfamningarna av olika anledningar misslyckas och brister. Det tar lite tid innan man får grepp om handlingen eftersom den visar sig bottna i många skilda incidenter som i sin tur bygger på många olika levnadsöden.

Almodovar censurerar i vanlig ordning mycket lite av den rådande kontexten och han är inte rädd för att experimentera med starka element såsom passion, svartsjuka och skuld och han förenar dem snyggt med konkreta, dramatiska intriger, även om storyn i sig är ganska banal. Jag satt faktiskt och funderade på, medans jag såg filmen, hur jag hade uppfattat den om historien istället hade utspelat sig i Amerika med klassiska hollywoodskådisar. Troligtvis hade helhetskänslan i så fall blivit annorlunda men på nåt underligt sätt behärskar Almodovar ändå konsten att använda sig av dessa typiska, konventionell, på snudd till lite patetiska teman, utan att det överhuvudtaget resulterar i triviala, förutsägbara klichéer. han besitter någon slags unik förmåga att lyckas presentera en genuin ärlighet i sina karaktärer och deras stundtals riktigt underhållande dialoger vilket alltid räddar hela konceptet. han engagerar och bibehåller en suggestiv spänning filmen igenom som gör att man, trots en hel del sega partier ändå sitter som fastnaglad framför tv:n.

Filmen speglar i stora drag tankar om försoning och om vikten att fullborda det en gång påbörjade.

Det finns en del lite väl överdrivna, nästintill såpaliknande inslag i filmen som gör att den inte når hela vägen och jag var väldigt ambivalent inför mitt slutgiltiga betygsättande. Kunde inte riktigt avgöra om jag faktiskt älskade den eller om jag bara ville älska den?! I stora drag måste jag ändå tillstå att den levde upp till mina förväntningar.

/Amanda

Det är svårt att recensera en film om denna mytomspunna, säregna stilikon utan att få det att låta som en avhandling i fransk mode-historia. Hon var den första kvinna som ville ha klänningar utan korsett, skor utan klackar och hattar utan fjädrar och hon lyckades ta sig fram i en hårt kontrollerad mansdominerad bransch och lyckades ta sig från fattigdomens barnhem på landsbygden till grundandet av ett eget mode-hus i Paris. Hon etablerade en helt ny, unik, androgyn stil som präglar vår mode-industri än idag.

I filmen begränsas denna resa till tiden innan hon blev känd och upptäckt. Coco, eller Gabrielle som hon egentligen heter porträtteras mästerligt av Audrey Tauto som verkar vara till synes skräddarsydd för rollen. Hon bär faktiskt upp hela handlingen. Det känns som om det man är ute efter är att fånga upp Cocos envisa kamp mot bättre levnadsvillkor och professionell framgång genom hennes relationer i de inre societetskretsarna och hennes integritet gentemot överklassens översitteri. Men ibland går det lite på tomgång och den fastnar lätt i ovensentligheter, bland annat en ganska platt, färglös romans med en stilig, engelsk affärsman som enligt mig får alldeles för stort utrymme.

Det är främst när historien fokuserar på hennes förunderliga och dynamiska personlighet som man vaknar till. Hon är strategisk, beräknelig och ibland till och med otacksamt bortskämd men man får också stundtals se hennes ömma, osäkra sidor. En balansgång mellan olika ytterligheter som gör detta verkliga levnadsöde fascinerande även om filmen i helhet varken är särskilt spännande eller ärligt engagerande.

Det är ingen dålig film men man får mest passa på att njuta av den vackra scenografin och låta sig fascineras av det visuella bildspråket för det är i stora drag ganska mycket yta och lite innehåll.  Dessutom fastnar den lätt i klassiska klichéer och håller sig tryggt och fegt inom förutsägbara ramar.

Jag tror att Cocos verkliga liv var betydligt mer underhållande så mitt tips är att förkovra sig i det på andra sätt.

Dock helt klart inspirerade för trogna mode-fantaster!

/Amanda