Kvarteret Skatan åker till Laholm

Smart absurd humor blandat med mysbuskis. Bitvis kan det kännas som att KS-gänget fogat samman en hop sketcher till något som enbart med god vilja kan kallas handling, men på något märkligt sätt fungerar det ändå!

Rekommenderas varmt till de som gillar KS. Men för de som inte gör det... tjaa... Det här är iallafall bättre än Reine & Mimmi i Fjällen.

/Jacob


The Artist

Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell
Regi: Michel Hazanavicius

En sann hyllning till filmens historia med Hollywood i fokus. Det var länge sedan det gjordes en stumfilm som de gjordes på 20-talet. Här får vi återuppleva ett annat sätt att berätta en historia än vi är vana vid idag. Där stora rörelser, miner och textskyltar för berättelsen framåt. Extremt välgjort och med en känsla av autensitet. Till och med formatet är annorlunda. Ingen widescreen här inte, filmen är i 1.37 : 1 format. Vi får följa George Valentin, en stumstjärna som får sin karriär i svajning av talfilmens entré. The Artist är samtidigt en framgångsaga på fall och en filmhistorielektion. Den enda svagheten är att man valt en lite banal och tråkig historia. Stumfilmer kräver inte enkla historier. Man hade lätt kunnat göra karaktärerna intressantare och berättelsen mindre förutsägbar. I slutändan är det viktigare än form, även om formen här är exceptionellt välgjord.

/Eva

Big miracle

Regi: Ken Kwapis
Medv: Drew Barrymore, John Krasinski

Big miricle är något av en barnfilm för vuxna. eller vuxenfilm för barn kanske. jag får inte riktigt kläm på vilket, för ibland får man så mkt rädda villy och flipper sensationer att man nästan regridierar till 10 års åldern, och ibland känns den lika otäckt spännande som vilken äventyrsreality film som helst.
Och appropå reality, Big miracle är verkligen reality eftersom filmen faktiskt är baserad på något som faktiskt hände 1988 utanför samhället Barrow i Alaska där en familj gråvalar upptäcks instängda i Nordpolens is med ett krympande andningshål som enda chans för överlevnad. Och titeln Big Miracle är talande för vem har egentligen tid att bry sig om något sådant ? Jo hela världen.

Filmen inleds med att en av filmens huvudkaraktärer , en underhållande och humoristisk helylle reporter som porträtters ypperligt av John Krasinskis, är ute på den tjocka isen som breder ut sig allt tätare längs med alaskas kust ju kallare klimatet blir för att spela in en misslyckad snöskooter show som hans lille polare, en skön grabb på 12-13 år som lever i de eskimåstammar som ännu finns i dessa trakter, får han syn på något i kamerabildens periferi. Och så fort storyn sänd i amerikansk tv, dröjer det inte länge förrän såväl greenpeaceaktivister och lokala inuiter , som detta arktiska folkslag kallas, till maktlystna oljeexpolatörer och ditresande nyhetsreportrar engagerar sig för de stora djurens olyckliga öde och den prekära krissituation de ofrivilligt hamnat i. Till sist lyckas även USA:s och Sovjets presidenter enas i försök att få ut valarna på fritt vatten vilket känns lika overkligt som beundransvärt. Att rädda valarna är dock förenade med stora risker för alla de människor som är inblanande i de förösk som görs, bland annat att borra upp andinghål för att hjälpa valarna att komma närmare de öppna havet och med hjälp av helikopterdrivna isbrytare. De allra flesta har dolda avsikter och är till en början mest upptagna av hur de själva uppfattas och presenteras för omvärlden genom att utnyttja den massiva mediebevakning som incidenten skapat. Det handlar om att tillförskaffa sig ett gott rykte, vinna publicitet och popularitet genom att visa att de är sanna miljövänner och står på naturens sida.

Den enda som verkligen kämpar villkorslöst och utan strategiska pretentioner är den extremt envisa och ibland på snudd till naiva greenpeace aktivisten som även hon gestaltas med både charm och trovärdighet av alltid lika härliga Drew Barrimore. Hon tänker inte ge upp och sätter till och med sitt eget liv på spel vi flera tillfällen.
Och det är just denna aspekt av filmen som ibland retar mig. Att man över nationers gränser enas, förenas och samarbetar för en i grunden så god sak och värnar om dessa utrotningshotade varelser är en sak, men att dra det så långt att man lägger ut närapå en miljon dollar för att fria dessa tre marina varelser när våra egna bröder och systrar dör i tre upphöjt till jag vet inte vad, runtomkring oss dagligen utan att någon ingriper, gör att jag inte kan låta bli att spekulera i vilka förändringar för mänsklig överlevnad som hade kunnat motsvara samma pengasumma. Inte så att jag inte är djurvän och på samma sätt som vi ibland behöver se den lilla söta kycklingen hänsynslöst dödas för att verkligen förstå vad det är vi senare stoppar i munnen så behövs sådana här solskenshistorier för att få oss att engagera oss för djurens och naturens rättigheter vilket ju blev en påtaglig följdeffekt då motstånd mot oljeutsläpp i haven o annat ökade. och kanske är detta filmens koncentrat i disney anda och något endiminsionell amerikansk sentimentalism och om man låter bli att analysera storyn vidare så funkar den absolut, men det behjärtansvärda förblir därav också bara ett gulligt äventyr som varken berör på djupet eller får mig att vilja ringa greenpeace på en gång.

För mig krävs större mirakel än så för ett högre betyg än 3

/Amanda ML



Safe House


Polis

"Polis" är en häpnadsväckande realistisk och nervtuggande skildring av en verklighet vi ofta inte låtsas om. Filmen följer polisens barnskyddsrotel i Paris under några verklighetsbaserade utredningar involverande bl.a. pedofili, missbrukande föräldrar, vanvård, svält och misshandel. Risken finns att man efter filmen vill sitta tyst kvar i biofåtöljen och bara hata världen en stund. Men det kan isåfall bero lika mycket på den orättvisa filmen visar, som att huvudkaraktärerna är de mest osympatiska arslen som någonsin försökts skildras sympatiskt i en film. 

Vidrig, avskyvärd, deprimerande och äcklig skit. Jag hatar "Polis" av hela mitt hjärta för vad den tvingade mig att se. Och just därför borde du också se den.


Gött polis-polis-potatismos.
/Jacob

Friends with benefits


Mission Impossible - Ghost Protocol


Midnatt i Paris


The Greatest Movie Ever Sold


Kyss mig

Jag har faktiskt riktigt längtat efter att just den här filmen skall komma ut på dvd. det kändes som en film man kanske inte nödvändigvtvis behövde se på bio men samtidigt en film man inte borde missa.
  • Kyss mig är en svensk film i regi av Alexandra-Therese Keining men ganska många kända namn i rollerna, bland annat Krister Henriksson och Lena Endre. Dessa två spelar ett nyförälskat äldre par med vuxna barn från tidigare äktenskap som möts för första gången under deras förlovningsfest.

    Mia (Ruth Vega Fernandez) kommer i sällskap med sin pojkvän Tim (Joakim Nätterqvist) som hon snart skall ingå ett präktigt borgerligt äktenskap med. Men när hon stöter ihop med Elisabeths vackra frisläppta dotter Frida (Liv Mjönes) drabbas hon av passionen som slår ner som en oväntad blixt i helt fel läge i livet. Till en början är hon skeptisk och avståndstagande och gör allt för att upprätthålla en samlad fasad. Hon är märkbart mån om att behålla sin integritet men när hennes charmiga men självupptagna far gör ett försök att få Mia att lära känna hans nya partner och hennes dotter genom att utlämna dem åt varann o medvetet låta bli att dyka upp, vilket btw till en början gör Mia, rasande, så går attraktionen till slut inte at värja sig emot.

    Både Frida och Mia spelar två, på varsitt sätt otroligt starka kvinnor i 30 års åldern men eftersom Frida är betydligt tryggare i sin homosexualitet så blir hon den mest krävande i relationen. Allt ställs på sin spets och påfrestningarna kolliderar på alla håll och sätter de mesta relationerna i familjesystemen i gungning. Mias ambivalens kring hur hon bör gå till väga med alla sina förbjudna känslor blir väl ändå någonstans den primära problematiken i filmen.

    Ofta tycker jag att nordisk filmer, rent generellt kan ha en tendens att öppna upp rätt svagt o segt för att i mitten hämta sej o sedan slutligen, om man har tur levera ett slut i världsklass. ett slut som skiter i hur slut borde se ut. ett slut som strejkar mot färdiga hollywood mallar. ett slut som lämnar utrymme för reflektion och eftertankar. det är precis den diskrepansen mellan vår filmindustri och den mer kommersiella amerikanska marknaden som jag gillar. det är precis just det modet och dom normbrytande tendenser som gör att jag, i min enfald, fortfarande brinner så mkt för svensk film. det märkliga är att i kyss mej som jag ju ämnad att prata om är det precis tvärtom. Här levererar öppnings scenerna, dialogen och handlingen en originalitet i världsklass och en historia man snabbt blir nyfiken på.

    kemin och den romantiska dynamiken mellan Ruth och Liv fullkomligt sprakar av trovärdighet och är, framförallt inledningsvis, helt briljant gestaltad. Och med detta som utgångsläge tycker jag det är så frustrerande synd att Manuset o andra sidan är så otroligt bristfylld. Den är både överarbearbetad och överbelastad och stundtals rent krystad. Så blickarna och beröringarna säger mer än alla ord man försökt drypa den vackra kärlekshistorien med alldeles för mkt amerikansk marinad, för att tala lite metaforiskt. det de glimrande höjdpunkterna får man med andra ord helt och hållet tillskriva skådespelarna. resterande berättarteknik är mest fylld av pretentiösa, förvisso vackra men ändå överidylliska scener, ett ojämnt tempo och onödiga nödlösningar som konstruerade uppbrott. det är så synd att man tar till dessa klassiska dragplåster för det hade inte behövts. Spänningen ligger i något helt annat än de ytliga konflikter man försökt förstora upp.

    Med facit i hand blir det som var tänkt att hjälpa historien snarare något som stjälper den, och en från början härligt ovanlig film resulterar tragiskt nog i något rätt vanligt.
    3 svaga kaniner

    /Amanda ML

  • Source Code

    Source code är ett svulstigt och exploderande filmfyvekeri i en genremix av sci-fi, action o thriller. Den leker med ganska långsökta kvantfysikförklaringar och hypotetiska framtidsinterventioner men oavsett trovärdighetsgraden och alla fiktiva inslag finns också ett spännande allvar och ett utrymme för eftertanke.

    Filmen inleds med att Jake Gyllenhal, som är filmens huvudroll, vaknar upp på ett tåg på väg emot Chicago, mitt emot en kvinna som tycks känna honom mkt väl trots att han aldrig träffat henne förut. Han blir stressad o förvirrad och börjar svamla om vem han är,  Colter Stevens. Hans sista minne av sig själv är som amerikansk helikopterpilot i Afghanistan. Men han upptäcker snart att det är någon helt annan mans identitet han nu befinner sig i, inte ens hans spegelbild ser ut som vanligt. Plötsligt exploderar hela tåget och han vaknar upp pånytt i det som skall föreställa nutid, inlåst och fastspänd i en liten bunker med en tv-skärm framför sig. En kvinna, Vera Farmiga som vi bland annat såg spela mot Leonardo Dicaprio i The Departed, börjar tala till honom.

    Och det visar sig att han befinner sig mitt uppe i ett projekt där han nu skall ta sig an det svåraste uppdrag han kanske någonsin haft. En Dr Rutledge (Jeffrey Wright) har skapat ett dataprogram, som möjliggör tidsresor under åtta minuter. Egentligen är Colter redan död, men delar av hans hjärna hålls vid liv för att han tydligen har attribut o egenskaper som gör det möjligt för honom att fullkomligt synkroniseras till att bli en annan man på detta tåg som egentligen redan har sprängts men där uppgiften blir att först hitta bomben, desarmera den för att vinna mer tid, och sedan det viktigaste; hitta själva gärningsmannen bombaren bland alla dessa säkert hundratals passagerare, o förhindra fler planerade dåd. Detta kan alltså få stora konsekvenser för en framtid han själv dock inte kommer att kunna få uppleva men som kan rädda så många andras liv.

    Och här börjar en rad tematiskt upprepade episoder att ta fart. Colter Stevens hinner inte med så mycket på åtta minuter vilket tvingar honom att skickas tillbaka till tåget om och om igen. Och så här fortlöper filmen, fram och tillbaka mellan dessa tidsåldrar, fram och tillbaka i tid och rum med hjälp av den här kvinnan på displayen som hela tiden informerar o kontrollerar honom i något slags laboratorium någonstans bortom Colters vetskap.

    Det blir lite Spring Lola eller Butterfly effect tycker jag. det här, vad händer om han gör si eller så och hur blir konsekvenserna av varje ny ledtråd han hittar på tåget. Han testar hela tiden olika vägar för att lyckas med sin uppgift som han ännu inte riktigt förstår men är maktlös inför att opponera sig emot eftersom människorna bakom tv:n styr hela hans tillvaro o ständigt tvingar honom tillbaka på tåget som kommer explodera. Det märkliga är att tåget kommer att explodera oavsett Colters insatser och alla de människor han talar till, bland annat den här tjejen som hela tiden sitter mitt emot honom när han vaknar upp, redan är och kommer förbli döda i den realtid han sedan återkommer till i bunkern. Syftet är alltså somsagt att förhindra bombaren ifrån att komma på fri fot.

    Twisten ligger väl i att Colters bokstavligt börjar tänka out side the box och experimentera med allas öden lite på egen hand utifrån någon ambition om att helt enkelt lyckas förändra hela händelseförloppet, alltså förändra det förflutna så att framtiden kommer utvecklas på ett annat sätt. Eftersom han dessutom lär känna den här tjejen som han reser tillsammans med och fattar ett allt intensivare tycke för henne blir det extra viktigt för honom att rädda henne från döden.

    Trots att filmen är väldigt välgjort och ambitiös och stundtals riktigt spännande så tappar jag liksom både engagemanget och tålamodet efter ett tag. Deja Vu effekten i all ära men själva teorin och reglerna i uppgörelsen och den här uppfinningen i tidsresor känns inte helt genomtänkta vilket leder till en grundlig problematik i själva trovärdighetsaspekten. Idén känns lite väl oberabetad och tunn och man lämnas enligt mig med många oupplösta frågetecken som påverkar min helthetsbedömning!

    Skådisarna gör det bästa av sina roller men jag kan ändå inte låta bli att längta efter andra miljöer än tåget, bunkern och deras laboratoriekontroll. I ärlighetens namn längtade jag litre efter att filmen skulle ta slut oavsett själva historiens utfall. Men när den väl är slut känner jag nog ändå, om jag summerar allt jag sett att 3 kaniner är ett rättvist betyg, om så ett svagt sådant.

    /Amanda ML


    Our idiot brother

    Paul Rudd, Elizabeth Banks, Zooey Deschanel, Emily Mortimer, Steve Coogan
    Regi: Jesse Peretz

    Ned är killen med det största hjärtat, den renaste själen men inte den största hjärnan. Han blir lurad att sälja gräs till en polis och hamnar i fängelse. När han kommer ut behöver han någonstans att bo och något att göra. Till hans hjälp kommer de tre systrarna som vid detta laget börjar tröttna på sin naive brors upptåg. Han lyckas snabbt röra om i deras organiserade liv.

    På pappret är detta ett dreamteam. Paul Rudd som får flumma ut fullt och gå bärsärk tillsammans med många roliga favoriter. Tyvärr har karaktärsutvecklingen gått helt över styr. Värst är Neds ex, new age biodynamikern som bara pratar om dålig karma och kollektivets viktiga samspel. Dock kommer man ändå ganska långt på skådisarnas egna charm och pondus. Och filmen gör det trevligt att hänga med Ned så man är som publik ändå ganska förlåtande.

    Däremot kan jag vända mig mot den okonsekventa behandlingen av de två otrohetshistorier som löper genom filmen. Det är på gränsen att man säger att det är inte lika illa om man är otrogen som kvinna än om man är man. Sunkigt.

    Slutet ger mig också lite besk smak i sin överdos i sötma.  Men jag ska inte skrämma er för mycket. Gillar man dessa skådisar ska man se Our idiot brother. Detta är en harmlös myskomedi för en lat dag.

    /Eva

    Unknown



    Contagion

    Matt Damon, Kate Winslet, Gwyneth Paltrow, Jude Law, Marion Cottilard
    Regi: Steven Soderbergh

    Många kända ansikten, men den stora rollen här är snarare den smitta som sprids världen över. Det är den som är både den drivande kraften i denna thriller och den intressantaste delen. I Soderberghs egna variant av svininfluensan rör vi oss världen över och följer många olika historier och livsöden. Skickligt presenterat och sammanflätat. Inledningen rycker med, engagerar och intresserar. Därefter börjar man tyvärr tappa höjd. De olika historierna är inte lika intressanta som själva smittans historia och framfart. 

    Soderbergh vinner pluspoäng på att han försöker belysa händelsen ur ett politiskt och riktigt globalt perspektivt, dvs utanför USAs gränser. Ingen undgår smittan, men vi har olika förutsättningar att skydda oss beroende på vilka vi är. Produktionen av mediciner görs inte utan politisk eller ekonomisk påverkan. Och det kommer inte vara de fattiga länderna som står överst på listan när de ska distribueras.

    En effektiv, snygg thriller som kommer göra dig lite mer hypokondrisk, men som tyvärr inte lämnar ett tillräckligt stort avtryck. En stark trea.

    /Eva

    Fright Night


    Straw Dogs

    James Marsden, Kate Bosworth, Alexander Skarsgård
    Regi: Rod Lurie

    Manusförfattaren David Sumner flyttar tillsammans med sin fru till hennes hemstad i södern. Här har man andra värderingar och prioriteringar än i storstaden de lämnat. Man ser David som en tönt och ger honom ingen respekt. Snart blir situationen mellan ortsbefolkningen och paret hotfull och ohållbar. 

    I remaken av Sam Peckinpahs film från 1971 har man flyttat historien från England till Amerikas söder. Det är storstadsmänniskan mot lantisarna snarare än britten mot amerikanen. Dustin Hoffman var lysande som David Sumner även om han själv senare sagt att han bara gjorde rollen för pengarna och ogillade dess våldsamma natur. Det mesta i filmen känns blekare än originalet och gör kopian obefogad.

    En anledning till att se nyinspelningen är dock Alexander Skarsgård, som här visar upp sin stora bredd som skådespelare. Han är lysande som den riktigt otrevlige Charlie. 

    /Eva

    Holy Rollers

    Jesse Eisenberg, Justin Bartha
    Regi: Kevin Asch

    Den sanna historien om hur Sam Gold, en rättroende judisk, skötsam tonåring, på 90-talet blev indragen i smugglingen av ecstacy från Europa till New York. Jesse Eisenberg är som vanligt sevärd i detta intressanta och välspelade drama. Han gör sig bra som den blyge och från omvärlden skyddade ynglingen som plötsligt möter en helt annan värld och slukas av den. Ett indiedrama att rekommendera, även om det inte bjuder på några extrema höjder eller överraskningar.

    /Eva


    Dogtooth


    Hallpass

    Owen Wilson, Jenna Fisher, Jason Sudeikis, Christina Applegate
    Regi: Bobby & Peter Farrelly

    Ny komedi av bröderna Farrelly som är mest kända för filmen Den där Mary. Handlar om två par som hamnat i ett slentrianliv där inget nytt någonsin händer. Männen börjar spana mer och mer på söta unga tjejer tills fruarna får nog och erbjuder dem en veckas "Hallpass", semester från äktenskapslöftena för att leka av sig. Förutsättningarna för filmen är rent av hemska, med en historia som känns krystad bortom alla gränser. Blir dock glatt överraskad av hur rolig den ändå är. Den har en oväntad charm och humor som avväpnar min skeptisism. Speciellt scenerna med Stephen Merchent piggar upp. Den töntige britten med de skarpa och dråpliga kommentarerna får allt fler roller i amerikanska filmer. Det gillar jag.

    /Eva

    Kärlek i Normandie

    Det är ett franskt, mycket opretentiöst drama om kärlek i regi av Alix Delaporte med bland andra Clotilde Hesme och Grégory Gadebois som går upp på bio Roy ikväll.

    Men det här är en film om kärlek i en skepnad vi inte är så vana att se den och långt ifrån de förutsägbara romantiska komedierna som USA matar oss med stup i kvarten.

    Vi får lära känna huvudpersonen ganska omgående även om hon länge upprätthåller en frustrerande distans och en stark integritet även gentemot oss i biopubliken. Hon heter Angèle och är 27 år gammal och har nyss blivit frisläppt från fängelset där hon tillbringat de senaste två årsen och därav missat mycket värdefull tid med sin knappt skolmogne son. Det känns som berättelsen på en implicit nivå ständigt kretsar kring just dessa steg tillbaka till en fungerade kontakt med honom med tanke på att sonen under Angeles frånvaro bott hos de avståndstagande farföräldrarna som nu dessutom vill ta över vårdanden. Men det dröjer ett tag innan denna problematik verkligen synliggörs.

    Inledningsvis får vi möta en nervös och förvirrad kvinna som har svårt att veta hur hon skall förhålla sig till det mesta ute i det fria. Hon säger inte särskilt mycket och när hon väl öppnar munnen så är det ett övervägande grovt språk hon använder. Hon känns väldigt socialt otränad samtidigt som hon ständigt söker kontakt med människor, framförallt män.

    Vi en kontaktannons hittar Angele en medelålders, trulig och inte särskilt attraktiv fiskare, Tony,  som hon av outgrundliga skäl blir väldigt fäst vid. Eftersom hon inte har någon annan stans att ta vägen lyckas hon övertala honom att både få jobb på hans fiskfirma och flytta in i hans hem, eller snarare hans moders hem eftersom han fortfarande bor hemma hos henne. Dialogen och mötet dem emellan är svårdefinierad och mångbottnad. Det är uppenbart att de är nyfikna på varann samtidigt som de känns väldigt olika och extremt omaka. Det är definitivt inte fråga om någon blixtförälskelse även om man hela tiden känner att det finns en stark men väldigt komplicerad dragningskraft dem emellan.

    Det är uppenbart att Angèle bär på ett habitus av svåra erfarenheter och ett tufft förflutet och många är hemligheterna hon döljer, som sagt även inför oss i publiken. En av dem är hennes svårtolkade och nästintill desperata behov av att hitta en man, helst någon hon så fort som möjligt kan gifta sig med. Men efter ett tag börjar man ifrågasätta Angeles verkliga intentioner med detta och den relation hon intensivt försöker inleda med Tony, eftersom det framgår att det skulle bli lättare för henne att vinna vårdnaden om sin son om hennes civilstatus är lika med gift, och man börjar undrar hur pass ego hon egentligen är.

    Filmen går i kalla gråa färger och tempot i både handlingen och språket lunkar på i en så långsam och försiktig takt att det nästan blir långtråkigt sinsemellan. Samtidigt tappar man aldrig helt sitt fokus och känslan av att man vill veta vart det hela skall leda blir snarare ett uttryck för en slags otålighet.

    Anledningen till att regissören lyckas bevara vårt engagemang tror jag handlar mkt om hans förmåga att inte göra någonting uppenbart för oss. Man vet aldrig vad nästa scen kommer leverera och det går inte på förhand att gissa sig till den enes respons på den andres reaktion.

    Dessutom är skådespeleriet extremt fängslande. Angele som spelas av Clotilde Hesme kan konsten att både se flacka oroligt med blicken och le med hela ansiktet även om jag ibland tycker att hennes ambition om att övertyga ibland leder till att hon spelar över. Men i övrigt håller alla en väldigt hög klass.

    Filmens andra hälft är betydligt mycket bättre än den första, vilket är synd eftersom jag anser att det tar alldeles för lång tid innan man verkligt börjar bry sig om karaktärerna.

    Alix Delaporte gör med andra ord ett vågat försök med den här filmen genom att försöka skapa väldigt mycket känslor kring väldigt få omständigheter egentligen. Och jag tycker utifrån den aspekten att han sätter sig på lite för höga hästar för resultatet blir inte så episkt som han strävar efter samtidigt som jag ändå inte tycker att han misslyckas.

    Denna ambivalens gör att jag i slutändan inte anser att filmen Kärlek i Normandie är värd mer än 3 kaniner

    /Amanda ML


    Tidigare inlägg
    RSS 2.0