Harvey summerar hösten 2010
Bland våra 44 biorecensioner fördelade sig betygen som följer:
5 kaniner - 1 film (Engelen)
4 kaniner - 11 filmer
3 kaniner - 20 filmer
2 kaniner - 10 filmer
1 kanin - 2 filmer (Psalm 21, Devil)
Om man summerar och dividerar kommer man då fram till ett kaninsnitt på 2,97.
Från DVDsläppen hann vi med 24 stycken:
5 kaniner - 0 film
4 kaniner - 6 filmer
3 kaniner - 8 filmer
2 kaniner - 9 filmer
1 kanin - 1 film (Mega piraya)
Snittet blir då 2,79 kaniner.
Detta är sjunde säsongen för Harvey och vi kan passa på att göra en liten översikt över tidigare snitt.
Termin VT07 HT07 VT08 VT09 HT09 VT10 HT10
Bio 3,1 3,5 2,9 3,3 3,4 3,14 2,97
DVD - 2,5 2,7 2,9 2,9 3,29 2,79
Alltså har vi haft en blekare biohöst än vanligt och en medel dvdsäsong.
Sound of noise
Bengt Nilsson, Sanna Persson, Anders Jansson, Fredrik Myhr, Johannes Björk, Magnus Börjeson |
En grupp upproriska musikanter bestämmer sig för att ge Malmö en konsert de sent ska glömma. De har tröttnat på likriktningen i musikvärlden och tänker uppföra verket "Music for one city and six drummers". Till sin hjälp har de stadens alla ljud. Små som stora. Eftersom de inte håller sig på rätt sida lagen blir de att fall för den tondöve kommissarien Amadeus.
Detta är en fortsättning på den uppskattade kortfilmen Music for one apartment and six drummers. Man har här byggt in de olika verken i en historia som kanske inte är den unikaste eller intressantaste. Däremot är idéen och framförandet så unikt och banbrytande att jag ändå hålls kvar i historien. Detta är inte en film för alla. Den rör sig i gränslandet mellan musikaliskt allster och komedi. Men gillade man kortfilmen ska man absolut se filmen. Härligt med något lite annorlunda.
/Eva
Tron Legacy (3D)
Tron Legacy är en uppföljare som utspelar sig i nutid, med Jeff Bridges i samma roll som i första filmen. Bridges har återigen tagit sig in i den digitala världen men lyckas inte ta sig därifrån, varpå hans son kommer till hans undsättning.
I min mening överträffar den nya filmen orginalet. den är riktigt snyggt gjord och storyn är bra och spännande. Soundtracket är riktigt fett (Daft Punk gör all musik och tonsättning) och emellanåt är det bara ren och skär njutning.
Det som sänker ett annars högre betyg är att filmen blir lite för löjlig emellanåt med Bridges sons karaktär (spelad av Garreth Hedlund) som borde ha fått ett par oneliners mindre. Jag hade oxå önskat mig än mer fokus på "matrix-känslan" man får när Bridges utövar sin makt inne i den digitala världen a la Neo i Matrix. Det man fick gav gåshud och jag hade gärna sett att de fläskade på med mer av det goda.
Tron Legacy är lätt värd att se på bio, alltså en film som gör sig bäst på bio.
En stark trea!
/Jonas
Hjärtslag
Det här är ett kanadensiskt men fransktalande och ganska originellt ungdomsdrama om sexualitet och olycklig kärlek. Det verkar som om den skall utspela sig någon gång på 60 talet med grabbar som vill klippa sig som James Dean och kvinnorna som avgudar Audery Hepburn.
Kläder, frisyrer, möbler och miljöer och annan rekvisita är i övrigt en väldigt central del av filmen. ibland ser vi en gammal blommig tekopp i macroformat och ibland en inzoomad cigg i någons hand. Ofta visas karaktärerna med olika framträdande plagg eller assecoarer som generöst visas i närbild i kombination med poetiska slowmotionsekvenser när de rör sig fram på gatorna. varje scsen, varje foto är som ett färgglatt konstverk i sig. Både karaktärerna och scenografin, miljön de lever i, är vackert utan att bli pretentiöst och överarbetat.
Huvudrollsinnehavarna utgörs först och främst av det 24 åriga vänskapsparet Marie och den homosexuelle Francis. Francis spelas av den ynka 21 åriga Xavier Dolan som dessutom ligger bakom hela filmens regi. Sjukt imponerande måste jag säga. Och väldigt intressant eftersom jag tyckte att dialogen, berättartekniken och skådespeleriet var precis lika imponerande under tiden jag såg filmen som efteråt när jag berikats med kunskapen.
Xavier Dolan leker med det dramaturgiskt scenspråket lika professionellt som vilken sann filmveteran som helst. Och han lever dessutom som han lär i sin roll som den blyge, sårbare men på nåt sätt ändå självsäkre Francis.
När den vackre Nicos dyker upp ställs Francis och Maries vänskap på sin spets då de faller handfallet för honom båda två. Nicos ser ut som en grekisk gud med sitt blonda, busiga lockiga hår som i kombination med tuffare kläder och stöddigare attityd gör att man som åskådare lika mkt som dom förälskar sig i honom. Hans trendiga, spontana, bortskämda och lagom dekadenta livsstil gör att alla tycks vilja vara i hans närhet. Men Nicos själv verkar dra sig lika mycket till Marie och Francis som dom drar sig till honom. Frågan är bara vilka intentioner han har. Ena stunden verkar han ärligt förtjust i Marie och andra stunden i Francis men efter hand börjar man ana att han nog mest är förtjust i deras fascination över honom.
Titt som tett dyker små inklipp med intervjuade ungdomar upp som naket och närgånget berättar om deras erfarenheter kring livets någonstans största utmaning; kärlek. Det tillför väl inte direkt något men det stör faktiskt inte heller. Däremot blir allting mer dokumentär likt med de inklippen.
Finns inte så mycket och säga om själva handlingen egentligen mer än dynamiken i triaden mellan dessa ungdomar och allt vad ungdomar brukar göra. Förutom en utflykt till landet befinner vi oss mest på olika fik och fester.
Det här är en sån där film som jag hade älskat för några år sedan. Eller om jag åtminstone för tillfället varit lite kärlekskrank själv. Det känns som en ärlig hyllning, som en popsång för alla brustna hjärtan i världen och kanske framförallt det stundtals enormt starka känslor man kunde känna som ung (hur gammal tror jag att jag är?) Det är det här med mottalglighet igen, i ett annat tillstånd skulle filmen beröra mig betydligt mkt mer och just därför att jag vet det så får den ändå 4 kaniner eftersom jag vet att det var mitt humör det var fel på och inte filmen!
Alltså 4 kaniner till filmens som borde fått behålla sin franska titel; Les Amours Imaginaires
/Amanda ML
Betyg vecka 50
Bio-premiärer
Hjärtslag - tre kaniner
Tron legacy - tre kaniner
Sound of noise - tre kaniner
Julharvey sumerar
Sista Harvey för året och terminen. Vi ser över året som gått. Vad har vi kunnat se och hur bra har det varit? Vad var bäst? Sämst? Roligast? Men året är ju inte slut ännu. Denna veckan kan man se den nya versionen av sci-fi-äventyret Tron Legacy i 3D, musikaliska Sound of noise och kanadensiska Hjärtslag på bio. Vi ser också över julpremiärerna.
Oroa dig inte. I januari kommer vi tillbaka igen.
Harvey på K103 Göteborgs studentradio varje fredag och söndag 13.00 på 103,1 MHz och www.k103.se.
The Town
Regi & manus: Ben Affleck
Doug är bankrånaren som börjar umgås med ett vittne från ett av hans rån för att övervaka vad hon vet och berättat för polisen. Allteftersom relationen blir djupare börjar Doug fundera på om och hur han ska kunna avslöja vem han egentligen är. En skildring av den fattiga stadsdelen Charlestown i Boston där bankrånaryrket går i arv från far till son som en självklarhet. Spännande och actionladdat drama. Roligt att se Ben Affleck i en roll där han gör bra i från sig. Men det vore ju skam om han inte kunde känna sig hemma i en roll han både skrivit och regisserat.
/Eva
Inception
/Jonas
Micmacs
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Visuellt ser Micmacs ut som Jeunets succé Amelie från Montmartre, men innehållsmässigt har den inte alls samma fylliga, idérika historia. En alltför förenklad historia, som fylld med skruvade karaktärer gör stora blinkningar till slappstickkomedier och stumfilmsestetik. Vill alldeles för mycket vara udda och söt och blir istället för barnslig och töntig.
/Eva
Betyg vecka 49
Bio-premiärer
The Town - tre kaniner
DVD-premiärer
Inception - fyra kaniner
Micmacs - två kaniner
Harvey utforskar Nolan
Harvey på K103 Göteborgs studentradio varje fredag och söndag 13.00 på 103,1 MHz och www.k103.se.
The Next three days
Russel Crowe spelar huvudpersonen John Brennan som oreflekterat är tillfreds med sitt stillsamma, borgerliga familjeliv tillsammans med sin fru och sin son Luke. Men plötsligt en dag stormar polisen in och det mest otänkbara sker; frun Lara blir gripen, arresterad och efter en smärtsam rättslig process slutligen dömd för mord på en arbetskollega, eller rättare sagt hennes kvinnliga chef med oundvikligt bevismaterial. Något John både vägrar tro på och acceptera. När det går upp för honom att hon kommer sitta fängslad på livstid och gå miste om hela deras sons uppväxt blir han obotligt beslutsam om att vägra acceptera detta och börjar smida planer på att försöka hjälpa henne att fly.
En plan som för en gång skulle i amerikansk film framställs lika omöjligt svår som den ju borde vara. Men vad gör man inte för den man älskar? Den frågan utgör lite den röda tråden genom hela filmen och uppenbarligen kan man, liksom John, hur snäll och laglydig man tidigare varit, bli beredd att offra precis allting, även sitt eget liv för illusionen om att få bli lyckliga tillsammans igen.
För en gång skull slungas vi inte direkt in i själva uppgörelsen utan vi får möjlighet att följa Johns ambivalens genom alla förberedelser inför den slutgiltiga dagen då allt måste vara genomtänkt och utstuderat in i minsta detalj. Det börjar med att han stämmer träff med en frisläppt gammal brottslig förbrytare som lyckats smita ifrån fängelset 7 gånger. Denne man ger honom alla tänkbara tips och ledtrådar som krävs för att lyckas men nu återstår att själv och i stor hemlighet lyckas samla ihop dessa verktyg och lägga bitarna på rättplats.
Förarbetet innebär alltifrån att skaffa vapen, nycklar och falska id handlingar men även pengar och biljetter ut ur landet för att efteråt kunna fly utan att bli gripna. Ingenting får gå snett och även om John utsätter sig själv för stor fara redan i de första momenten så tappar han aldrig tron på det tillsynes omöjliga.
Vi åskådare tappar tron hela tiden men blir på något märkligt sätt lika medryckta i hans oövervinneliga ambition om att verkligen genomdriva det hela. Och när han väl tagit första steget går det inte längre att backa och dra sig ur.
Den sista halvan av filmen sitter man på helspänn i stort sett hela filmen i något som skulle kunna vara vilken klassisk katt och råtta jakt som helst men som iaf för mig blir så oerhört mycket mer emotionellt engagerande just för att vi lärt känna karaktärerna och vet vad som står på spel, allra mest för deras lille son Luke som vid ett eventuellt misslyckande ju riskerar att förlora båda sina föräldrar bakom lås och bom.
En intressant idé som regissören Liam Neeson lyckas leda genom välgenomtänkt rekvisita , välgjord dialog, välspelat skådespeleri, gripande kärleksrealsim och framförallt med en mycket hög och autentisk spänningsfrekvens som troligtvis kommer locka en stor biopublik.
/Amanda ML
Piranha 3D
Under filmen bjuds man på en rad olika sätt folk kan bli uppätna på, det är trots allt springbreak i USA och vattnet är fullt av festande ungdomar.
Hade önskat att undz-undz musiken i filmen hade varvats med lite mer dödsmetall. och så finns det förstås gott om korkade karaktärer att irritera sig på, men dom flesta blir ju uppätna ändå till slut.
En underhållande skräckis/splatter!
/Jonas
I'm still here
Regi: Casey Affleck
Jag uppskattar ett bra practical joke. Det får gärna vara långdraget och osannolikt bara det genomförs väl. Hur man vill se Joaquin Phoenix påstådda karriärbyte till hip-hopstjärna är väll upp till var och en. Ett skämt eller ren och skär lögn. Det viktiga i den här historien tycker jag är resultatet, filmen, dokumentären, mockumentären. När man sett filmen blir det väldigt uppenbart att det man ser inte är på riktigt. Vilket är synd. För även i en mockumentär ska historien vara trovärdig, hur vansinnig den än är. När man under så lång tid jobbat hårt på att hålla en "sanning" vid liv är det tråkigt när luften går ur den så fort det dokumentära beviset blir tillgängligt. Jag kan imponeras av Joaquins Phoenix envishet och förmåga att hålla masken i de ofta absurda och Jackassliknande scenerna och samtalen, men de varken roar eller berör mig. Det rör mig inte i ryggen att han sitter och skriker obsceniteter och får sina assistenter att visa kuken. Själv verkar han dock inte våga. Jag undrar också vem det är han vill visa upp? Personen han egentligen vill vara? Den han tror vi tror att han är? Hur han tror att hip-hopstjärnor är? Och frågan är om han inte till slut växer in i rollen som sitt eget sviniga, pundiga, psykotiska jag. Passar på precis som den berusade skyller sina snedsteg på fyllan. Och hur lång tid kommer det ta för honom att sudda ut den bild han byggt upp av sig själv hos folk? -"Nej, nej sån är inte jag. Jag skulle aldrig göra så, jag bara spelade ... mig själv." Det är bara att konstatera att man inte lyckades med slutpoängen i detta skämt.
/Eva
Vill jag vissla så visslar jag
Vill jag vissla så visslar jag skildrar vardagen för de intagna på ett trovärdigt sätt och allt i filmen känns väl grundat och förankrat.
Regi:Florin Şerban
År:2010
Land:Rumänien
Recenserad av
Mio Lee Rapp
The Greatest
Redan inledningsvis får vi reda på att Allen och Grace Brewer, två föräldrar, samt deras yngste son, någonstans i USA, just har förlorat sin äldsta son i en bilolycka. Vi får se små fragment ur hans liv strax innan olyckan som handlar om en stark tonårsförälskelse till en flicka vid namn Rose, som väldigt trovärdigt och sympatiskt spelas av Carey Mulligan som vi även sett i tex the education som lee recenserat här i harvey. Rose var med i bilen i olyckan men som klarade sig utan en skråma på kroppen. Tvärtom hann deras sista natt berika henne med ännu ett liv, ett växande liv i magen med den avlidne sonen som far.
Plötsligt en dag står Rose utanför familjen Brewers dörr för att leverera denna stora men komplexa nyhet som landar olika för dem alla. Grace är alldeles för upptagen av att sörja för att kunna glädjas över detta och tycker i hemlighet att det är orättvist att Rose överhuvudtaget är fortfarande är vi liv istället för hennes son. Ingenting tycks kunna ersätta den saknaden eller fylla det tomrum som hans frånvaro ständigt påminner henne om. Scenerna när hon vaknar på morgonen är riktigt tunga, de få minuterarna då hon vaknar som om ingenting hänt innan verkligheten kommer över henne med sådan kraft att hon brister ut i förtvivlad gråt nästan omedelbart. jag kan riktigt identifiera med den här känslan av att bara vilja somna om igen.
Fadern däremot kan varken sova eller gråta, och blir fäst vid den lilla 18 åriga flickan som får flytta in i deras hem eftersom hennes egna föräldrar är helt frånvarande. Hon ger honom ny mening med livet. Den andre sonen, som gör allt för att hålla sig borta ifrån att fly verkligheten genom knark och att intala sig att brorsan ändå var ett svin, vilket han uppenbarligen inte var, gillar henne också men det är oundvikligt hur hennes närvaro innebär stora slitningar och utmaningar i familjens tuffa läge.
Filmen handlar i stora drag om detta dilemma och hur det kommande barnet först får familjen att falla isär ytterligare för att sedan mynna ut i hur den svåraste olycka kanske kan leda till ny lycka?
Med hjälp av ett trovärdigt och väldigt gripande samspel mellan skådespelare som Susan Surandom och allas vår rigide bond fantast pierce brosnan som här gestaltar en betydligt ynkligare liten människa lyckas denna tragiska historia förena kris och sorg med ett hoppfullt, livsbejakande budskap som för mig förtjänar 4 kaniner.
/Amanda M
Bröderna Karlsson
Regi: Kjell Sundvall
En förväxlingskomedi där ett återförenat tvillingpar står i centrum. Björn Bengtsson är duktig i rollerna som de två mycket olika bröderna och glänser främst i samspelet med "sig själv". Dessvärre är historien osannolik, ointressant och ologisk. Problemen man bygger upp för att motivera filmen är egentligen lättlösta och jag stör mig snarare på allt omotiverat ståhej och överspel.
/Eva
Eclipse
I den andra filmen var det Edwards frånvaro som fick deras kärlek att kännas extra stark, men nu när han är tillbaka tycker jag inte filmen lyckas med att fånga kärleksparets personkemi speciellt bra. Det är som om det ligger ett helt annat filter över den här filmen jämfört med den första filmen.
I min mening är den tredje boken den minst spännande och gripande, och filmen känns som den hamnar därefter. Melissa Rosenberg, som skriver manus efter böckerna till alla filmerna, gör ett bra jobb och får med det väsentliga, skriver bort en del och har till och med lagt till några detaljer jag var förtjust i.
Allt som allt en bra filmatisering, men inte jättebra.
/Jonas
En italiensk familj på gränsen till sammanbrott
Filmen har vackra färger, samt en svarttonad humor som jag inte kan låta bli att gilla. Karaktärerna kanske inte är trovärdiga men alla har sina specifika och orginella personligheter vilket man sällan ser på film. Regissören Ferzan Özpetek låter denna film vara en tydlig flört med Almodovars Kvinnor på gränsen till ett nervöst sammanbrott(1988).
Regi: Ferzan Özpetek
Land: Italien
År: 2010
Recenserad av:
Mio Lee Rapp
Betyg vecka 48
Bio-premiärer
I'm still here - två kaniner
The three next days - fyra kaniner
Piranha 3D - tre kaniner
Vill jag vissla så visslar jag - tre kaniner
DVD-premiärer
The Greatest - fyra kaniner
Eclipse - tre kaniner
Bröderna Karlsson - två kaniner
En italiensk familj på gränsen till sammanbrott - tre kaniner
Harvey bekänner färg
I din radio fredag och söndag 13.00. På riktigt. www.k103.se