Betyg vecka 47
Bio-premiärer
The Future - 4 kaniner
Hysteria - 2 kaniner
DVD-premiärer
Bridesmaids - 4 kaniner
Gardener of eden - 2 kaniner
Barneys många liv - en inte helt sann historia - 2 kaniner
Barneys många liv - en inte helt sann historia.
/Kennet
The Future
någon dag senare kommer sophie hem o påstar att tiden är inne. Jason förstår direkt. Det är dags för dem att ta nästa steg i sin relation, o detta steg innebebär att adoptera en skadad katt. Något som enligt dem kommer att förändra deras liv för evigt. Eftersom katten kanske kommer leva med dem i 5 år innebär det att när den dör kommer de vara 40 å, och att vara 40 år är ju så gott som att vara 50, o efter 50 är livet så gott som slut. Det är en månad kvar till katten skall hämtas och enligt deras kausala slutledning så är det alltså med andra ord en månad kvar av deras fria oberoende liv.
Frågan är vad sjutton de skall göra av denna tid. Jo, de säger upp sig från sina jobb, stänger ner internet och börjar leta nya intressen. dessa intressen börjar dock separera dem allt mer ifrån varandra. jason träffar en äldre herre som säljer på honom massa konstiga antikvaritgrejer men lär honom om kärleken o livet. Gubben berättar för jason att han bara är i mitten av början på en lång relation o att det är nu, efter 4 år, som de troligvis kommer såra varann som mest. Och vid sidan av den här informationen börjar sophie, mkt triktigt att bete sig illa genom att ta ut svängarna, testa sina lustar och inleder så småningom en romans med en äldre man bakom ryggen på Jason.
När man beskriver filmen i dessa ordalag låter det kanske som vilken hollywood plott som helst. men det är det sannerligen inte. det här är en minst sagt undda o orginell film som egentligen hade passat bättre på de mer mindre, alternativa biograferna. Miranda july från you me and everyone we know (som förövrigt påminner mkt om varann) spelar hududrollen i dom båda men vad jag inte visste innan jag såg the future är att hon även skrivit och regiserat dem båda två. hon är tydligen en sån där estetiskt o kulturellt multikreativ människa. författare, manusförfattare, skådespelare, konstnär och regissör.
Hon är en faschinerande kvinna. både i hennes sätt att skapa film och hennes sätt att agera i dem. Jag liksom både gillar o ogillar henne. hon är liksom både tilltalande o avskräckande i alla hennes sceniska interventioner. . men hon väcker ett intresse och en nyfikenhet. och hon besitter verkligen förmågan att säga väldigt mkt med väldigt små medel. hennes affektionsspråk är stelt och inskränkt samtidigt som de kan uttrycka en mängd känslor.
känner man till miranda o hennes ambition att påverka och få oss tänka outside the box är detta en mind fuck som man kommer gilla. gör man det inte kommer man kanske gilla den ändå men det finns nog också stor risk att man bara kommer tycka att filmen försöker göra sig själv konstigare än vad den hade behövt vara. en sån där orginalitetspretto varning. för att den är kontroversiell är det ingen fråga om.
bara en sån grej som att den här katten som de ska adoptera inte bara syns i bild titt som tätt utan även hörs. katten pratar om hur mkt den längtar efter att de ska komma o hämta honom. Hur lycklig den kommer bli när de vill kela med honom och ge honom kärlek och omsorg.
Filmen stannar med andra ord kvar och man funderar mkt över den efter att man sett den. vad handlade den egentligen om? vad ville den egentligen säga? Det finns inget givet budskap om än något budskap alls. Det är det jag gillar. att man inte lämnas oberörd men att man för en gång skulle får använda sina reflektioner hur man vill. som en enda stor öppen fråga kring något, fast där varken frågan eller svaret är ändamålet eller syftet med filmen. Det är detaljerna.
/Amanda ML
Bridesmaids
Gardener of Eden
Regi: Kevin Connolly
Jag är lite osäker på vad som gör att denna film som faktiskt gjordes redan 2007 nu har dykt upp på våra dvdhyllor. Kanske för att Kevin Connolly inte längre är aktuell med Entourage och verkar vara inne på att även regissera. Något han provade på i de senare säsongerna. Det märks att detta ska vara en cool film om killar. Om förväntningar man ska leva upp till, drömmar, framgångsjakt mm. Förtexterna är i serietidningsstil och huvudrollskaraktären Adam får en uppenbarelse, efter ett slagsmål som pekar ut honom till hjälte, som gör att han vill hjälpa människor från allt ont. Dock i rollen som en självutnämnd rättsskipare. En som dessutom inte helt har klurat ut var gränsen mellan rätt och fel går.
Trots flera intressanta skådespelare känns historien platt och oengagerande. Jag är osäker på om jag sympatiserar med eller förstår Adams resonemang och triggas inte heller att tänka vidare på det. På fodralet står det att detta ska vara en komedi. Troligen menar man då att det ska vara en svart komedi, men det stämmer inte in på mycket i filmen där tonen mer rimmar med ett oroväckande drama. Så resultatet känns onödigt och hade kunnat ligga kvar i den källare där den funnits de senaste åren i väntan på Sverige release. Titta på Kick-Ass igen istället.
/Eva
Hysteria
Är framtiden en hysterisk brud?
Harvey hör du alltid fredagar och söndagar kl 13.00 på K103.se eller 103,1 Mhz.
Betyg vecka 46
Bio-premiärer
Drive - 5 kaniner
A Dangerous Method - 2 kaniner
Breaking dawn - part 1 - 2 kaniner
DVD-premiärer
Tree of life - 5 kaniner
Hanna - 5 kaniner
Hanna
Regi: Joe Wright
Hanna är den största vitamininjektionen i actiongenren på mycket länge. Kanske är det för att regissören vanligtvis gjort drama och därför inte är fast i de vanliga hjulspåren. Tro dock inte att detta är en långsam, explotionslös diskussion, snarare tvärtom.
Hanna har uppfostrats av sin far i vildmarken långt från modern civilisation. De gömmer sig från organisationen där fadern tidigare arbetat och som också mördat Hannas mor. Målet med Hannas uppfostran är att hitta mördaren för att möjliggöra ett liv utan ständig flykt.
Hanna som karaktär är mycket faschinerande och engagerande. Bortsett från att hon är en fullfjädrad mördare, skiljer hon sig från både andra barn och vuxna genom sin annorlunda uppväxt. Det är uppfriskande att följa hennes första kontakter med den okända omvärlden och perspektivgivande för en själv som åskådare. Det finns också något eggande i just det faktum att hon är motsatsen till det hjälplösa offer man förväntar sig att barn ska vara.
På många sätt är detta lika mycket en saga för vuxna som en actionfilm. Vi rör oss snabbt mellan olika miljöer som skildras på ett vackert, grafiskt och ofta annorlunda sätt. Många av karaktärerna har drag av seriefigurer, men blir ändå trovärdiga inom ramarna för denna verkligheten. Krydda detta med ett kalasmanus pådrivet av årets bästa soundtrack signerat The Chemical Brothers så har du årets bästa action.
/Eva
Tree of life
Läser man på filmens baksida så lyder beskrivningen om filmen som om den i princip enbart utgår ifrån och kretsar kring en liten pojke vid namn Jack, som växer i en småstad i Texas under 1950 talet, som en av tre bröder i en familjen O’Brien. Han har svårt att få rätsida på vad som är rätt och fel då modern tycks gestalta livets goda och fadern livets onda. Och det må till viss del vara filmens innehåll, men långt ifrån filmens innebörd. För mig är denna konkreta handling inte berättelsens primära ambition.
Den är så betydligt mycket mer mångbottnad än så. Även om vi inledningsvis hinner förstå att en av sönerna dör, så tar hela historien egentligen fart med ett framtidsperspektiv. Vi får se Sean Penn cirkulera runt i en oas av olika kontorsamhällen och höga skyskrapor. han är tung av minnen från sin barndom och undan för undan börjar hans liv bläddras upp som en levande klippbok ifrån svunnen tid.
Plötsligt exploderar hela jorden och det ena fyrverkerier av abstrakta bilder avlöser det andra. Sekvenserna pendlar mellan de allra minsta till de allra största. Vi blir matade med en mosaik av visuella tagningar på alltifrån de små kärlen i ett hjärtas dunkande kammare till planetens dundrande vulkanutbrott. Plötsligt inser man att det är själva jordens uppkomst, alltså hela evolutionen som gestaltas. Tror jag iaf, eftersom vi får se hur det ena livet leder till det andra. Till o med dinosarierna får ett eget litet avsnitt i denna märkliga inledning som på ett sätt skulle kunna kännas nästan lite religiöst pretentiöst. Men själv sitter jag bara med öppen mun o stirrar fromt.
Visst, efter ett tag börjar man längta efter ett mer sammansatt sammanhang. efter människor att lära känna och engagera sig för. Och mycket riktigt bekräftas vår väntan.
Ett barn föds. Föräldrarna spelas av Brad Pitt och Jessica Chastain. den verbala Dialogen lyser förvisso fortfarande ganska länge med sin frånvaro och det vi får se är istället en slags resa från de små barnens första steg till dess de alla tre, dom här små bröderna, är vuxna nog att själva kunna springa ohindrat över tomten där de bor. Kameran är hela tiden extremt närvarande. antingen följer vi efter dom eller så befinner vi oss i antingen ovanifrån eller så nära att man ser porerna i deras ansikten. fast dom har i för sej inga så det var väl en smärre lögn.
pappan är sträng. man märker att det är viktigt för honom att uppfostra sina barn till självgående vuxna. Modern är betydligt mjukare men säger egentligen inte så mycket. Även om samtalen mellan dessa familjemedlemmar så här långt in i filmen är i full gång så är de mest alla de små viskningarna man minns. Det kan vara viskningar från modern. ”my son, my love” det kan vara viskningar från jack ”why sholuld i be good, if he arent” Vissa citat är så slagkraftiga att man nästan vill skriva ner dom. typ ”people are waiting for their lifes to begin, but dont se that it has already started.
Filmen problematiserar vår härkomst. Vår tro på Gud. Vår bottenlösa rädsla inför döden eller förlusten av dem vi älskar. Den är på så vis stundtals ganska otäck och väcker ganska många jobbiga existensiella frågor. samtidigt som den ändå hela tiden lyckas påminna oss om att vara här o nu. om att se det vackra i tillvaron. uppskatta det vi har. det är nästan just dessa tankar som drabbar mig mest. Att jag liksom kommer på mig själv med att sitta och häpna över varje scens enorma skönhet, om det så är ett löv som faller till marken, en gardin som blåser i vinden eller molnens fantastiska formationer i skyn.
först tänker jag bara; jösses vilken vacker film, sedan slår det mig, men allt det här finns ju. kanske jag borde tänka; jösses vilken vacker värld. efteråt sitter man nästan som paralyserad och låter blicken fastna på allt möjligt omkring en, fast med en helt annan inställning till det. Ibland tror jag det är så lätt att glömma av att verkligen se allting som ett tecken på just liv.
Och även om det kanske varken är uteslutande gott eller ont, vackert eller fult, så är det ändå stort att få leva. och den känslan bar jag med mig långt efter att jag stängt av tv.
/ Amanda ML
Breaking dawn - part 1
/Jonas
!
A dangerous method
Regi: David Cronenberg
I Schweiz börjar Carl Jung använda en metod skapad av Österrikaren Sigmund Freud för att bota en hysterik kvinna på sin klinik. Efter goda resultat med den ännu okonventuella metoden vänder han sig till upphovsmannen för reflektioner och vidare analyser. En långvarig vänskap och ett djuplodande samarbete leder till psykoanalysens utveckling.
Cronenberg fokuserar mer på Jung än Freud i den här historien. Hans privatlivs turer och egna funderingar som inte alltid stämmer överrens med Freuds. Relationen till hans olika patienter och även funderingarna över hans egna psyke och handlingar. Vi får ta del av den flitiga brevväxling som fördes mellan de båda psykologerna och se vilket mottagande deras teorier fick bland andra lärda.
Tack vare den omfattande dokumentation de båda männen lämnat efter sig finns mycket av deras idéer och dialoger bevarade. De är självklart intressanta både i historiskt perspektiv och för att se vilken stor roll de haft för oss idag. Som film blir detta dock mycket segt och torrt. För mycket stillsam dialog, brevskrivande och uppläsande. Vi har tre mycket kompetenta skådespelare som ger fina och trovärdiga gesteltningar av dessa historiska personer, men det räcker inte för att blåsa liv i denna historia. Den känns könlös, vilket är galet när kärnfrågan här är undantryckt sexualitet. Detta drama behöver starkare dramatik och lite mera stake.
/Eva
Drive
Ryan Gosling kör över Harvey
Alla knockades vi av Nicolas Winding Refns nya bilkörarfilm Drive med Ryan Gosling vid ratten. Vår Twilightexpert har sett Breaking dawn - part 1 och lovar heta sängkammarscener. Michael Fassbender och Viggo Mortensen möts som Jung och Freud i David Cronenbergs A dangerous method. Därmed kollar vi också lite närmre på kanadensarens filmhistoria. Vad har hänt med goremästaren sedan Scanners?
Dessutom har vi släpp på DVD för sommarens två stora snackisfilmer. I Terrence Malicks The Tree of life ser vi Brad Pitt och Sean Penn på en resa genom livet. Joe Wright lämnar dramagenren för en stund och ger oss stenhårda och visuella actionrullen Hanna. Soundtracket måste ni höra. Gjort av The Chemical Brothers.
Lyssna på Harvey kl 13.00 på fredag eller söndag på 103,1 MHz eller www.k103.se.
Bad Teacher
Regi: Jake Kasdan
Lärarinnan Elizabeth trodde hon skulle kunna stänga läroböckerna för gott nu när bröllop med den rika pojkvännen var planerat. Men hon hade inte räknat med den dominanta mamman som kände hennes golddiggerstank på lång väg. Dumpad och pank måste hon återvända till det gamla kneget och ett nytt läsår. Nu tickar klockan och hennes nya prioritet blir att skaffa ett par nya bröst för att snärja en ny rik pojkvän.
Detta ska tydligen vara roligt. Men jag finner inget nöje i att se en karaktär som jag tycker så uppriktigt illa om. Jag hittar varken sympati eller förståelse för denna lycksökerska som av någon konstig anledning jobbar i skola trots att hon hatar det. Även om det självklart här handlar om en karaktär som görs så otrevlig som möjligt för att sedan kunna upplysas och utvecklas, så är den förvandling som skulle krävas för att väcka sympatier för stora för att vara trovärdiga.
Tack gode gud för att Jason Segel är med i denna film och sprider lite sundhet och normala åsikter.
/Eva
Kronjuvelerna
/Kennet
Huvudjägarna
Regi: Morten Tyldum
Manus: Lars Gudmestad och Ulf Rydberg
Efter boken Hodejegerne av Jo Nesbö
Roger Brown är en 30+ man med ett städat utseende som utstrålar framgång; blont bakåtkammat hår, snygg skjorta och kostym, bor i flott hus, tillsammans med en vacker flickvän. Han är dock 1.68 och uttrycker själv att det har gjort att han känt att han behöver hävda sig, och därav det flotta levernet. Han har ett bra jobb, som Headhunter, rekryterare, på ett teknikföretag som heter Pathfinder - men för att ha råd med att överösa tjejen med dyra presenter och hålla upp det dyra levernet behöver han pengar. Roger sysslar därför med att stjäla dyr konst från folks hem.
När man kommer in i filmen så söker hans företag en ny VD och Roger har hand om intervjuerna för de sökande och man förstår då hur han går till väga för att hitta sina "offer", eller "aspiranter", som han kallar det. Han ställer frågor om de har fru, barn hund för att få reda på om det kommer dyka upp problem. Han drar ett renommétal; han förklarar att man behöver bygga upp sitt namn, göra ett varumärke av sig själv och drar en parallell till en dyr tavla de har hängande i kontoret som enbart är värd hundratusentals kronor för att konstnären som gjort det är känd. "Har du nån sån dyr konst hemma?" "ja, faktiskt" och vips så har han en aspirant. När han bestämmer in ett nytt möte med ledningen vet han när han sedan har sin chans. Väl där har han kontakt med en kille på ett larmföretag som vid rätt tidpunkt stänger av larmet på huset han ska till för att kunna ta sig in. Larmkontakten hjälper honom också med att hitta kopior till tavlorna som han sedan byter ut orginalet mot.
Så en dag, på frugans konstutställning, vernissage - introducerar hon honom för Clas; en snygg man, dansk, som även han utstrålar självsäkerhet och framgång. Hans fru berättar att Clas ärvt en äkta Ruben - en tavla värd...ja, typ 100miljoner eller nån sån där galen summa, och Roger ser förstås sin chans att bjuda Clas på intervju för att förbereda stölden och på så sätt kunna sluta en gång för alla och stadga sig med tjejen. Och det är här filmen sätter igång...
Filmen påminner i mångt och mycket om Snabba Cash. Ända från reklamaffischerna till plotten om den unge mannen som försöker kompensera något med att skaffa sig pengar och framgång och kunna imponera på sin stora kärlek. En i botten god man som tar sig vatten över huvudet i den kriminella världen. Även tempot och den våldsamma handlingen påminner.
Intrigen ÄR våldsam, och tempot är högt. När vattnet väl satts på plattan så värms det upp fort, kokar häftigt och tyvärr ibland kokar över, om man säger så.
Problemet med filmen, tycker jag, är framförallt att den innehåller alldeles för många, men framförallt alldeles för många UPPENBARA, logiska luckor. Det blir ibland så påtagligt att det inte går att värja sig och till slut börjar man störa sig och irritera sig för mycket för att kunna njuta av spänningen. Det finns ju säkert massor av sådana logiska luckor i massor av filmer, men tricket är ju att inte låta publiken märka dom. Det är ungefär som ett korttrick jag kan, som går ut på att man får den som blir utsatt för det att en göra alla val men egentligen är det jag som styr allt. Det fungerar så länge som man lyckas med att få utsatt person att inte börja ifrågasätta saker och ting.
Jag gillar ju egentligen inte att berätta nästan nånting konkret om vad som händer i filmer jag recenserar, men precis som jag tyckte att jag kunde berätta om att halvguden Percy, i Percy Jackson och kampen om Åskviggen, lyckats leva dold, undangömd från de andra gudarna hela sitt liv för att hans beskyddare placerat en getman att bli hans bästa kompis och på så vis hade getdoften lyckats kamoflera Percy från att bli upptäckt av andra gudar, så tycker jag att jag dra ett exempel ur filmen. Håll i er, det blir lite nasty:
Roger gömmer sig på en Bajja-majja för att rädda sitt liv måste han hoppa ner i toan för att gömma sig. Då ställer han sig i den och sjunker ner till BOTTEN av den så att han blir tvungen att roffa åt sig en tom pappersrulle och använda som andningsrör upp genom skiten. Ok att han är 1,68, men va fan, det är inte Roskildefestivalens skithus han tryckt sig in i, han är ute i skogen hos en gubbe som efter att ha fått besökt av en andra herre klagar på hur jävla mycket folk det sprang kring hans hus den dagen. Gubben har alltså fyllt en baja-majja med hundra, kanske tusentals liter skit! Inte logiskt.
Sen blir filmen lite av en sån där "masterplan"film där massa pusselbitar ska falla på plats i slutet och man ska tycka "ahaaaa, coolt!" men jag hade vid det laget aktiverat min kritiska apparat såpass att jag tyckte det där pusslet inte passade ihop alls. Planen var ungefär som A-teams plan, om allting vi planerar blir exakt på millimietern exakt som vi vill så blir det grymt - och det blir det ju, men det hade räckt med han typ nös en gång så hade hela skiten fallit ihop som ett tändstickshus och då blir man egentligen inte så impad. Många gånger märktes det att den var filmatiserad efter en bok, man tänker lixom att det där LÄR ju blitt förklarat i boken, och det känns nästan som om det skulle bli försvaret från filmmakarna; "Omeh, har du inte läst boken så e d klart du inte förstår", men det håller ju förstås inte!
Jag gillar skådisarna. Aksel Hennie som spelar Roger va grym, och det var skitkul å se Nicolaj Coster-Waldau, Clas, prata danska. Vi som sett Game of Thrones känner igen honom som "Kingslayer". Filmen ÄR spännande, och det är snyggt filmat och klippt, det blir den intensiteten som jag tror den vill ha. Men tyvärr så faller stämningen bort för mycket i takt med att frågetecknen och och irritationen ökar så mer än 2 kaniner får inte Huvudjägarna.
/Jonas
Maktens män
Betyg vecka 44
Många lovande alster som inte gav utdelning denna vecka. Bara Clooneys politiska drama höll fanan högt.
Bio-premiärer
Maktens män - 4 kaniner
Huvudjägarna - 2 kaniner
DVD-premiärer
Kronjuvelerna - 1 kanin
Bad Teacher - 2 kaniner
Intriger och spänning i George Clooneys stjärnmöte
Mycket spänning och intriger i veckans Harvey. George Clooney sitter åter i regissörsstolen i Maktens män (Originaltitel: The Ides of March). Ett stormöte bland Hollywoods tyngre manliga skådespelare. Paul Giamatti, Ryan Gosling, Phillip Seymour Hoffman och självklart med George själv som kandiderande demokrat till presidentsvalet. Jo Nesbøs bästsäljande bok Huvudjägarna har blivit film i en samproduktion mellan norska Friland och svenska Nordisk Film och Yellow Bird. Harvey berättar varför vi tycker den påminner om Snabba Cash. På dvd har vi sett sommarens stora svenska ungdomsfilm av Ella Lemhagen; Kronjuvelerna och Cameron Diaz som dålig förebild (på alla nivåer) i Bad Teacher.
Lyssna på Harvey kl 13.00 på fredag eller söndag på 103,1 MHz eller www.k103.se.