Harvey

"The Debt" är en remake av en israelisk spionthriller med samma namn. Den amerikanska versionen bibehåller samma dovt mörka ton, även om den kanske då och då försöker dra lite väl mycket i hjärtesnöret. Trots det övertygar den tack vare ett kompetent skådespeleri och en fantastiskt slingrig, tidshoppande handling som får dig att fortsätta gissa tills eftertexterna rullar.

Gött flås.
/Jacob

Robert Downey JR, Jude Law, Noomi Rapace
Regi: Guy Ritchie

Det har blivit dags för Professor Moriarty att komma fram ur skuggorna och utmana Sherlock Holmes och hans mästarhjärna. En utmaning som antas hjärtligt av en lite uttråkad och sällskapssjuk Holmes. Dr Watson har flyttat ut, är i giftastagen och har inte tid längre att lösa fall tillsammans med sin bästa vän. Men en utmaning, eller snarare ett hot mot dem båda och hela Europas fred för dem åter samman för att stoppa den galna professorns planer. A game of shadows följer i samma anda som Ritchies första film om Sherlock. Snygg action blandad med humor och problemlösning, där vänskapen mellan Holmes och Watson är kärnan som både håller samman och driver på historien. Filmhantverket plockar skickligt fram känslan av en tidsera som var mekanisk
och bubblande av nya uppfinningar. Även om Holmes och Watsons överlägsenhet i både tanke och fysik gör att de känns som man satt nutidsmänniskor i dåtid. Det gör mig dock inget utan jag tycker att det istället lämnar efter sig en fräschet där vi annars får dammighet. Ritchie ger oss en visuell underhållande historia som lämnar mig nöjd och belåten. Han visar upp att han kan sin Holmeshistoria, men är ändå tydlig med att detta är hans egen tolkning. Gillade du den förra kommer du definitivt gilla denna uppföljare.

/Eva

Craig Roberts, Paddy Considine, Sally Hawkins
Regi & Manus: Richard Ayoade

Kanske har du sett Richard Ayoade skådespela i de brittiska komediserierna The Mighty Boosh eller The IT Crowd. Nu har det blivit dags för hans regidebut för fiktion. Det är 80-tal i England och 15årige Oliver Tate har kärleksproblem. Både egna och andras. Han har just fått sin första flickvän och hoppas att det nu blivit dags att förlora oskulden, men är hon av samma åsikt? Hans mammas ungdomskärlek flyttar in i huset bredvid och förädrarnas redan kyliga äktenskap blir allt kallare. Hur ska Oliver förhindra en skilsmässa? 

En söt och underhållande ungdomsskildring om nyfikenhet och osäkerhet. Lika mycket en skildring av en speciell era som tidlösa situationer och problem. Oliver Tate är en lillgammal, grubblande och finurlig karaktär som man snabbt fattar tycke för. Det märks att Richard Ayoade jobbat länge med komedi. Han blandar lätt lustigheter med trivialiteter och absurditeter utan att upprepa sig. Han tar enkelt fram det komiska i de seriösaste situationerna utan att mista allvaret.

Det vackra uppfinningsrikt detaljerade fotot för tankarna till Wes Anderson och en liten koppling finns faktiskt i och med att Ben Stiller är en av producenterna. Med tanke på att Richard Ayoade regisserade dokumentären Arctic Monkeys at the Apollo, är det inte så förvånande att Alex Turner gjort hela soundtracket till filmen. Det sätter mycket vackert tonen till denna finurliga, mysiga och charmiga indiepärla. Missa inte.

/Eva

The Future börjar en eftermiddag på en soffa. Sophie och Jason, ett trettiofem årigt par ligger i en soffa i en lägenhet någonstans i Los Angeles med varsin laptop i knät o disskuterar märkliga saker som att jason kan stanna tiden. han arbetar hemma som datasupporter o hon är danslärare.

någon dag senare kommer sophie hem o påstar att tiden är inne. Jason förstår direkt. Det är dags för dem att ta nästa steg i sin relation, o detta steg innebebär att adoptera en skadad katt. Något som enligt dem kommer att förändra deras liv för evigt. Eftersom katten kanske kommer leva med dem i 5 år innebär det att när den dör kommer de vara 40 å, och att vara 40 år är ju så gott som att vara 50, o efter 50 är livet så gott som slut. Det är en månad kvar till katten skall hämtas och enligt deras kausala slutledning så är det alltså med andra ord en månad kvar av deras fria oberoende liv.

Frågan är vad sjutton de skall göra av denna tid. Jo, de säger upp sig från sina jobb, stänger ner internet och börjar leta nya intressen. dessa intressen börjar dock separera dem allt mer ifrån varandra. jason träffar en äldre herre som säljer på honom massa konstiga antikvaritgrejer men lär honom om kärleken o livet. Gubben berättar för jason att han bara är i mitten av början på en lång relation o att det är nu, efter 4 år, som de troligvis kommer såra varann som mest. Och vid sidan av den här informationen börjar sophie, mkt triktigt att bete sig illa genom att ta ut svängarna, testa sina lustar och inleder så småningom en romans med en äldre man bakom ryggen på Jason.

När man beskriver filmen i dessa ordalag låter det kanske som vilken hollywood plott som helst. men det är det sannerligen inte. det här är en minst sagt undda o orginell film som egentligen hade passat bättre på de mer mindre, alternativa biograferna. Miranda july från you me and everyone we know (som förövrigt påminner mkt om varann) spelar hududrollen i dom båda men vad jag inte visste innan jag såg the future är att hon även skrivit och regiserat dem båda två. hon är tydligen en sån där estetiskt o kulturellt multikreativ människa. författare, manusförfattare, skådespelare, konstnär och regissör.

Hon är en faschinerande kvinna. både i hennes sätt att skapa film och hennes sätt att agera i dem. Jag liksom både gillar o ogillar henne. hon är liksom både tilltalande o avskräckande i alla hennes sceniska interventioner. . men hon väcker ett intresse och en nyfikenhet. och hon besitter verkligen förmågan att säga väldigt mkt med väldigt små medel. hennes affektionsspråk är stelt och inskränkt samtidigt som de kan uttrycka en mängd känslor.

känner man till miranda o hennes ambition att påverka och få oss tänka outside the box är detta en mind fuck som man kommer gilla. gör man det inte kommer man kanske gilla den ändå men det finns nog också stor risk att man bara kommer tycka att filmen försöker göra sig själv konstigare än vad den hade behövt vara. en sån där orginalitetspretto varning. för att den är kontroversiell är det ingen fråga om.
bara en sån grej som att den här katten som de ska adoptera inte bara syns i bild titt som tätt utan även hörs. katten pratar om hur mkt den längtar efter att de ska komma o hämta honom. Hur lycklig den kommer bli när de vill kela med honom och ge honom kärlek och omsorg.

Filmen stannar med andra ord kvar och man funderar mkt över den efter att man sett den. vad handlade den egentligen om? vad ville den egentligen säga? Det finns inget givet budskap om än något budskap alls. Det är det jag gillar. att man inte lämnas oberörd men att man för en gång skulle får använda sina reflektioner hur man vill. som en enda stor öppen fråga kring något, fast där varken frågan eller svaret är ändamålet eller syftet med filmen. Det är detaljerna.

/Amanda ML

In time inleds med en kort monolog kring tid som fenomen och man känner igen rösten även om man är mest van vid att höra den i sång. Justin Timberlake. Och man känner ingen frågorna.

För hur många gånger har man inte funderat över detta abstrakta begrepp. hur många gånger har man inte kännt sig stressad inför att livet bara rusar förbi. hur många gånger har man inte drabbats av en skräck inför det öde man vet att man någon gång i framtiden kommer tvingas konfronteras med när tiden är inne, eller kanske rättare sagt ute. När döden så att säga kommit för att hämta en. Hur många gånger har man inte funderat över sin egen existens. I viss mån är ju allas vår tid faktiskt ett kvitto på att vi finns till, att vi lever. samtidigt som vi vet att vår tid på jorden någon gång måste få ett slut. Tänk om det kunde undvikas.

Och det är precis dessa stora frågor som regissören Andrew Niccol leker med i denna nytänkande sience fiction. För i hans film kan döden faktiskt undvikas. 

I denna alternativa framtid slutar folk åldras vid 25 och måste sedan ständigt kämpa för att köpa sig mer tid eftersom möjligheten till evigt liv i denna värld faktiskt är möjlig. Om man har råd vill säga. pengar existerar inte över huvud taget utan istället bygger hela marknaden på en enda växelkurs; nämligen just tid. man betalar sina bussresor med tid, man handlar sin mat med tid och man bokstavligt talat upprätthåller hela sitt liv med just tid.
Detta sker genom en grön digital klocka som alla människor har på sin arm, en klocka som hela tiden räknar ner sekunder och minuter och ständigt signalerar hur lugn eller stressad man bör vara.

Som en tickande bomb inför den fruktade nollställningen. En nollställningen som med andra ord är lika med döden. En död man alltså, med rätt förutsättningar  har möjlighet att skjuta upp i oändlighet men som också förvandlat människor till livrädda kontrollfreak som egentligen gör bäst i att inte lita på någon. Och en kommande död som på en symbolisk nivå också insinuerar om vilken status du har i samhället. den med mest tid på sin arm är rikast och därmed tryggast varvid de fattiga hela tiden lever på någon slags symboliskt existensminimum. Paralellen till hur pengar fungerar för oss idag är påtaglig och det är också precis just denna smarta ekvation jag faschineras så mkt av.

Justin Timberlakes karaktär Will Salas har tex bara lyckats leva 3 år utöver sina 25 medans somliga, i realtid är över 100 år. eftersom alla stannar i sin mänskliga utveckling vid 25 års ålder är det också, till en början jätte märkligt att förhålla sig till det faktum att någons mamma lika gärna skulle kunna vara dennes fru eller till och med dotter.

så när vi tex inledningsvis får erfara hur Will tvingas ta farväl av sin mor som bara har tre dagar kvar i livet, är detta en supersnygg ung frisk kvinna som mer liknar hans flickvän.
Hur som helst, premissen i hela filmen bygger på någon slags övergripande nivå på ojämlikheten och orättvisan mellan alla de fattiga individer i ghettot, eller det så kallade zone 12 omårdet och diskrepensen mellan de områden enda upp till zone 1, dit endast de allra rikaste haft råd att ta sig eller kanske rent av är födda och uppvuxna in i. Dessa samhällen är nästan identiska med hur olika samhällen och bebyggelser ser ut i dagens verklighet, och överklassen i zone 1 ser ut och lever som vilken överklass i vår värld som helst. De har tidkapslar inlåsta i stora bankvalv som de kan lägga armen på och berikas med ytterligare år närhelst de vill.
På en krog i ghettot där Will bor möter han av en slump på en märklig man som sitter med hur mkt tid som helst på armen vilket han sitter o växlar till drinkar för alla som vill ha. något som är extremt ovanligt i dessa områden. man skyltar absolut inte med hur mkt tid man har. det är som att leka med döden eftersom rån och erövringar är lika vanliga i dessa trakter som i våra förorter.

Efter att en liga kommer in på krogen beväpnade i ambition att ta beslag på all den tid som den mystiske mannen sitter inne på, hjälper Will snubben att fly och det hamnar i nån dunkel övergiven lokal. det är denna natt som allt förändras för will. killen mitt emot honom är trött på att leva i en ständig skräck inför döden. han är trött på att finnas till och trött på att antingen jaga tid eller skydda den men har. den natten tar han wills hand och via tankeöverföring ger han bort allt han äger. 100 år. från att ha haft några dagar kvar är will alltså ett helt sekel rikare.

Alla intriger som härefter följer är omöjliga att redogöra för i denna recension. det har jag inte tid till, jag har bara 2 minuter kvar här på armen ser jag.. höhöhö. men det handlar ju om överlevnad som ni förstår fast på många olika nivåer. alltifrån den microorineterade där man engagerar sig för just detta par till den övergripande macro nivån där detta par inleder en kamp att bryta hela den ojämlika strukturen.

Is it stealing if it's already stolen är en sådan där klassik slogan i filmen.

och det är ju sant. för den rikes tid är ju alltid på bekostnad av de fattigas. precis som den ekonomiska obalans vi lever med idag. en promille av jordens befolkning äger 99 % av dess tillgångar.
filmen är som ett uppvaknande. en käftsmäll som talar om för oss hur girighet alltid kommer att finnas så länge som dom som har vägrar att ge till de som inget har på samma sätt som dom som inget har kommer att fortsätta att på illegala grunder försöka ta ifrån de som har.

Egentligen handlar det ju, på en subtil nivå i båda fall om att tillförsäkra sig själv frihet, trygghet och lycka, bara att den här filmen vrider om orättvisans paradox ytterligare några varv genom att problematisera den konkreta överlevnadsaspekten i det hela. Och det är just detta etiskt inbäddade tema jag gillar bäst.
det är framförallt filmens många skrämmande igenkänningsmekanismer som speglar viktiga symptom i vår kapitalistiska verklighet vilket jag också tror är själva ambitionen med projektet
men förutom alla jämförelser med deras fiktiva verklighet och vår samhällsrealism är den dessutom hutlöst både spännande, underhållande och snygg och välspelad. man aklimatiserar sig så fort till det man ser hur absurt det än må låta för er lyssnare med alla dessa minst sagt förvirrande föreetelser. det är med andra ord ingen lätt film att återberätta eftersom det finns så många element i filmen som måste klargöras innan man kan få ett hum om själva handlingen över huvud taget.

Så mitt enda tips är egentligen att sluta lyssna på mina förbryllande försök till detta å istället maka er iväg till biograferna ikväll för att se efter själva.

/Amanda

Emma Stone, Viola Davis, Sissy Spacek
Regi: Tate Taylor

Niceville avhandlar 60-talets inflamerade raspolitik i djupaste Mississippi. Där man fortfarande anser att man äger sina svarta hembiträden och jämställdhet mellan svarta och vita till och med är olagligt att förespråka. Den unga Skeeter (Stone) börjar i hemlighet intervjua hembiträden för att ge deras historier en röst. Resultatet blir en kontroversiell bok.

En välspelad och mångfassetterad historia som andas både Stekta gröna tomater och An Education. Många färgstarka karaktärer som ger tyngd till historien. Filmen bjuder få överraskningar, men både underhåller och berör. Det blir fyra svaga kaniner för Niceville.

/Eva