Harvey

Postern till den här filmen, alltså omslaget, ger oss en hint om att detta kommer blir kul. och det handlar om kärlek. det ser nästan på gränsen till ytligt ut. Kate Hudsom som vi sett ibland annat almost famous, ler och med sitt stora breda leende o strålar som vanligt och vi hennes sida står Gael Garcia Bernal som vi känner igen från filmer som bland annat Mammut o letters to Juliet o ser sådär härligt myspys kär ut.

Riktigt så enkelspårig är dock inte denna film. Redan inledningsvis får vi, tillsammans med Kate Hudsons karaktär Marley, reda på att hon drabbats av canser. Ganska elakartad sådan. Tjocktarmscanser. Trots detta tuffa, tunga besked tycks denna vackra, livsbejakande kvinna inte fullt ut internalisera vetskapen om att hon kanske kommer att dö och vill helst fortsätta leva som vanligt.

Hon är rolig, rapp i käften och en genuint positiv människa men man märker också det finns en stor saknad efter någon att få dela sig själv med. En längtan efter att få uppleva sann kärlek och en fungerande tvåsamhet som ju blir extra påtaglig i de implicita dödsbesked som hennes unge läkare, uppenbart osäkert och nervöst tvingas förmedla.

Denne läkare i sin tur är ju då, hör o häpna, ingen mindre än Gael Garcias Baels rollfigur och även om deras första känsloladdade möte utgör låga odds för en eventuell förälskelse så går det ändå att räkna ut med lilltån vart det hela kommer leda. Och här är filmen i viss mån så gott som färdigpaketerad vilket är ganska trist, även om den övergripande twisten kring huruvida hon kommer dö eller inte kvarstår. det är också här filmen, bristfälligt, försöker andas genom två olika respertorer. som en tvåfilig sträcka emot samma destination.

Den ena är ett, enligt mig, både viktigt och välspelat försöka att gestalta problematiken kring en människa ofrivilligt påväg emot ett öde omöjligt att undvika.

Den andra om en kärleksrelation som trots ett ganska oklanderligt manus och en både kul o smart dialog ändå fullständigt fallerar.

Kemin mellan Kate Hudson o Gael Garcia känns lika död som hennes dödsdom tyvärr. Och det är faktiskt egentligen, vilket är ganska ovanligt i dessa fiktiva kärleksinteraktioner, enbart Gael Garcias förtjänst. För även om det hade varit lättare att ge dem båda skulden för denna taffliga lilla romantik, så tycker jag faktiskt att Hudson gör allt hon kan för att verka så trovärdig som mojigt, både i sin karaktär och i sin kärlek till denne blyge, oerfarna läkare.

jag gillar henne faktiskt verkligen i den här rollen. Hon balanserar väldigt fint mellan olika affektioner såsom glädje och humor samt rädsla och uppgivenhet utan att det blir uppenabrt chabloniserat åt något håll. Hon gör heller inte saker och ting konstigare än va de är vilket jag kan bli så trött på i denna genren. den där klassiska ”jag är kär därför lämnar jag dej”

Men som sagt, hennes ärliga intryck lockar enbart till engagemang kring hennes privata situation. inte kring den uppenbara twisten som ju någonstans skall symbolisera hur kärlek kan läka, och bota allt och förblir den bästa medicinen, även inför döden.

Sammanfattningsvis skulle man väl kunna säga att Hudsons skådespeleri får 4 kaniner men filmen tyvärr bara två.

/Amanda ML

Den franske provokatören och filmskaparen Gaspar Noé har, efter hans hitills största verk; Irréversible som kom 2002, gjort ytterligare en mindfuck i hypnotisk filmretorik. Noé försöker återskapa något som skulle kunna sammanfattas som en saftig men mest obehaglig drogtripp kring liv och död.

Och det är väl kanske livets största fråga; vad händer efter döden? en fråga denna film ger sin version kring.

En version som i sin helhet inte är särskilt nytänkande; man dör, själen lämnar kroppen men stannar kvar på jorden och uppfattar fortfarande allt som sker som en osynlig observatör. Vi har sett det förr, främst i skräckfilmer men även en del dramer om tragiska bortgångar.

Däremot har vi aldrig sett det som i Enter the Void. Filmen är från början till slut något av det mest nyskapande jag sett på länge, vare sig det gäller kameravinklar, foto, ljud och ljus effekter, och i viss mån även skådespeleriet. Därmed inte sagt att något som är nyskapande per automatik är lika med något bra...

Det är inte särskilt länge vi får följa med huvudpersonen Oscar i Tokyos neonupplysta nattliv, som levande ung knarklangare från England innan han, på en klubb i färd med att göra olagliga förhandlingar, blir skjuten av den japanska polisen. Han sjunker ner och dör väldigt ovärdigt och smutsigt inne på en skabbig toalett där han försökt gömma sig.  Men det är bara hans kropp som slutar fungera. Hans energi finns kvar. Vi hör hans röst ifrågasätta sitt eget tillstånd några gånger och hans hopp om att allt bara är en sjuk DMT tripp.

Sedan blir det tyst. Sedan blir vi Oscar i princip. Hans syns aldrig själv i bild. kameran är hans ögon och allt vi ser, ser vi utifrån hans svävande själsperspektiv. Hans tankar kring det han ser kan vi bara spekulera kring.

Det första han får erfara är allas reaktioner på sin egen död. Han besöker sin lillasyster, någon som står honom väldigt nära och den enda människa han egentligen tycks hysa sann kärlek för. En väldigt ömsesidig kärlek som blir lättare att förstå när Oscar, i sitt döda men mentalt sett fria tillstånd, ser tillbaka på sitt liv, och visar oss bilder från en hemsk bilolycka där föräldrana dör men dessa två små barn överlever.

Dessa bilder från det förflutna som dyker upp i olika skepnader och i olika sammanhang är faktiskt de som enligt mig berör mest. För de syner som är relaterade till det fortlöpande liv han nu står utanför är mest eplepsiframkallande och deprimerande. Hans syster har tex sex med en japansk strippklubbsägare på en klubb  i ett starkt rött ljus i samma veva som Oscars vän Alex försöker kontakta henne och berätta att Oscar är död.

I den här scenen befinner sig Oscar ovanifrån, som en lampa i taket eller en fluga på väggen. Förutom alla narrativa flashbacks som försöker hjälpa oss att förstå varför de båda syskonen hamnat så snett i livet, förblir alla andra sektioner bara morbida iakttagelser som pendlar mellan avstånd och extremt närgånget. Dessa iakttagelser ska nog fylla en funktion för oss som publik, men jag har inte förstått vilken isåfall.

Alltså, om du vill testa hur det skulle kunna vara att sväva runt både död och hög i drygt 3 timmar så fine, se filmen för all del, men för mig blir det stundtals bara outhärdligt.

Den är jobbig att se. Inte jobbig utifrån den där aspekten när man så starkt ogillar det man ser men samtidigt sitter oemottåndligt stum och berörd. Lite som i Requim for a dream, Trainspotting, eller andra visuellt fängslande mardrömsresor i drogernas värld. Dessa filmer påminner om varann i sin cinemalistsika retorik men levererar ändå ett budskap och känns efteråt väldigt viktiga.

Något jag tycker Enter the void helt och hållet saknar. Dessa spektakulära specialeffekter och suggestiva element blir bara surrealistiskt påfrestande.  Stundtals fascinerande men med tanke på att filmen är så oändligt lång så blir det mer kvantitet än kvalité.

Eva, som också sett filmen sa till mig; ”gud, jag blev så jäkla trött på alla dessa åkningar” och det är verkligen att sätta pricken över i:et. för faktum är att säkert sammanlagt 1 timme bara består av långa tagningar där vi flyger, i egenskap av Oscar själv. Över hus, igenom rum, över gator och ibland så högt att vi ser hela staden under oss från ett högt, högt fågelperspektiv. Och det låter kanske häftigt vilket det egentligen är, en eller två gånger. Men inte 10, och inte när han skall in och ut genom allting. In i starka belysningar till hjärtskärande tinitusljud, ner i avlopp och rakt in i eldar. Ingenting tycks hindra honom från inträde, även till de mest obskyra platser som in i sin egen systers livmoder.

Det är mycket sexscener. Något somliga säkert hade definierats som erotiskt gångbart, men som enligt min mening mer liknar mjukporr.

Efteråt känns det mest som jag suttit och hallucinerat i oändlighet. En upplevelse jag lätt skulle kunna vara utan. Kanske var jag bara inte mottaglig och kanske hade den blivit bättre i ett annat sammananhg men om jag inte skulle utgå ifrån min spontana känsla skulle jag ljuga. Så 2 kaniner.

/ Amanda ML