Astrid Askberger besöker Harvey
Harvey hör du alltid fredagar och söndagar kl 13.00 på K103.se eller 103,1 Mhz.
Dessutom: Mupparna är tillbaka! Kolla in teasers här!
http://www.youtube.com/watch?v=eeOAJlyePTQ
http://www.youtube.com/watch?v=Qbd9j9-gjKk
Limbo
Norskt drama i regi av Maria Sødahl med bland andra Line Verndal, Henrik Rafaelsen
och vår svenska Lena Endre som spelar bättra än någonsin.
Jag vill egentligen inte riktigt erkänna det men jag tycker rent generellt att våra grannländer
Norge och Danmark ofta lyckas bättre med socialrealistiska dramer än sverige.
Året är 1973 och historien inleds i ett norskt vinterlandskap där en mor, sonia, är ute och leker med
sina två små barn i snön. Telefonen ringer och man förstår att det är ett efterlängtat samtal. Också
ett långväga sådant. I andra sidan luren pratar pappan, Jo, i familjen. Han är långt bort ifrån den
övriga familjen eftersom han arbetar som oljeingeniör i ett varmt och tropiskt Trinidad i Västindien.
Med det dröjer inte länge förrän avståndet mellan dem blir ett minne blott.
Mamman har lyckats hyra ut deras gemensamma villa i Norge för att flytta till sin man som fått ett
långtidskontrakt där borta i fjärran och deras ambition är att etablera ett fungerande familjeliv i
detta främmande land.
Så värst fungerande verkar det dock inte bli. kulturchocken blir snabbt ett faktum och sonia finner sig
inte i sin alinierade position av ett liv i lyx med hembiträden och massa nya utländska vänner trots
tropisk värme, paraplydrinkar, swimmingpoolar och en frihet hon är medveten över att många säkert
skulle drömma om.
Situationen blir inte bättre av att Jo visat sig vara otrogen under tiden de varit ifrån varandra och att
sonen får ont i magen så snart det är dags att ge sig iväg till den multinationella skolan och har svårt
att vänja sig vid det engelska språket.
Det handlar om att acklimatisera sig till de nya förhållandena och sonia försöker verkligen.
hon försöker så mkt att man nästan blir förbannad över vilka förväntningar Jo har på henne.
Förväntningar som egentligen bara handlar om att hon hela tiden skall förstå och leva sig in i hans
situation. Han utstrålar försvisso å ena sidan en väldig massa kärlek och värme men är samtidigt
otroligt självupptagen och fokuserad på sitt jobb och de pengar hans tjänst genererar. förhållanden
sonia hela tiden förväntas acceptera och finna sig i.
Filmens titel bär ett intressant dubbelbudksap. Vår första tanke kanske leder oss till leken limbo, som
sonia o barnen roar sig med ute i trädgården i Trinidad, men jag tror samtidigt att den appelerar till
det där ingemanslandet, det där området som enligt katolsk teologi är beläget mellan himmel och
helvete. Ett ingemansland som det inte går att ta miste på att sonia befinner sig i.
Svenska tjusiga Charlotte, spelad av Lena Endre, gift med engelsmannen Daniel, en kollega till Jo,
visar Sonia lyxhustrulivet och anstränger sig så gott hon kan för att komma sonia nära. Jag minns
en särskild sekvens ur filmen där hon ringer sonia för sjukttioelfte gången o sonia ber hembiträdet
säga att hon inte är hemma varpå hembiträdet säger ”lying is not inckluded in my buisniss” du kan ju
tänka dej. Ingen frihet.
Sonia sluter sig mer och mer och tomheten går riktigt att ta på. jag vet egentligen inte hur de lyckas
hålla engagemanget vid liv för egentligen händer det inte så mycket man varje scen fullkomligt
vibrerar av karaktärernas motstridiga känslor och ibland känns det nästan som om vi står där bredvid
i värmen och observerar dem.
Både skådespeleriet, scenspråket och musiken är fenomenalt och levererar en så närgången, äkta
känsla att det ibland nästan är som om man till och med kan känna dofterna i de miljöer de befinner
sig i.
Hade filmen utspelat sig i Norge hade man nog lätt kunnat förnimma de stora skillnaderna mellan
detta rådande 70 tal och nu, men det här sker i en närapå tidlös kultur som i mångt och mycket står
still. Är man någorlunda berest så förstår man. Plastmattorna, de tunna lakanen, insekterna. det är
som om man är där själv. som om man blir sonia. För det är på något sett henne man identifierar sig
med.
Och jag tror det är en av anledningarna till att detta blir en sån där film som verkligen hänger sig
kvar. att man känner sig lika maktlös inför det som sker som sonia. Det är inte sällan man bara vill
hoppa in i bioduken och ruska om henne. Be henne skrika, säga ifrån, inse hur orättvist behandlad
hon blir eller åtminstone visa vad hon verkligen känner. Istället har vi absolut ingen kontroll över
vart historien är påväg och heller ingen kontroll över hur de olika karaktärerna behandlar och agerar
gentimot varann.
Den relationella aspekten tar upp viktiga och väldigt intressanta teman kring egoism och anpassning
och detta ständiga samspel blir minst sagt helt oförutsägbart. Så långt ifrån dom amerikanska
filmdisciplinen där rättvisan alltid segrar och där karaktärerna förr eller senare agerar som man vill.
Men det är det som gör berättelsen så levande. Precis som livet i sig. det går inte att välja varken sitt
egna eller andras beteende.
Temat i berättelsen för tankarna till Scarlett Johansens position i lost in translation eller John
Cassavetes film kvinna under påverkan.
Och lika bra som dessa filmer är, lika bra är den här. en film man minns helt enkelt, vilket alltid
förtjänar ett bra betyg.
/Amanda ML
Pirates of the Caribbean - I främmande farvatten
Regi: Rob Marshall
Nya äventyr med Kapten Jack Sparrow. Trilogin var avslutad och historien all trodde man för en kort stund. Men karaktären som blivit så folkkär får nu en egen film att härja vidare i och det är härmed vidöppet för att göra hur många nya delar i historien som hellst. Denna gång möter vi Sparrow i London. Han blir beordrad av den engelske kungen att hitta Ungdomskällan innan spanjorerna gör det. Här möter han också sin gamla flamma Angelica, som lurar ombord honom på Blackbeards skepp som styr mot samma mål. En lång, färgstark resa med återseende av familjära karaktärer och några nya. Gillar man de första filmerna kommer man gilla även detta påkostade och välgjorda familjeäventyr. Dock ska man vara beredd på att det mörker som fanns i de första är borta och utbytt med en mer lättsam ton. Lite mer anpassat för de yngre.
/Eva
Betyg vecka 20
Bio-premiärer
Limbo - fyra kaniner
Pirates of the Caribbean - I främmande farvatten - tre kaniner
Mammas comeback - tre kaniner
Harvey ger sig ut på piratjakt
Lyssna på Harvey på K103 - Göteborgs Studentradio varje fredag eller söndag kl 13.00 på 103,1 MHz eller www.k103.se.
Mammas comeback
Medv: Rose-Marie Rosie Millberg, Sabine Millberg, Peter Millberg.
Genre: Dokumentär
När Rosie var i tjugoårsåldern var hon Sveriges dragracingdrottning, en lysande stjärna i den annars
så mansdominerade sporten. Sedan kom livet emellan med äktenskap och småbarn och satte stopp
för tiden på racerbanan. Nu, efter ett uppehåll på 34 år, ska Rosie göra comeback. Ett utlämnande
och komplext porträtt av en kvinna som blir stark genom att tillåta sig att vara svag. Kampen för att
bli världens snabbaste mormor är egentligen kampen för att ta tillbaka sitt eget liv.
Precis som titeln avslöjar så handlar den här filmen minst lika mkt om dotterns kamp för att få se
sin mamma älska livet igen. Att på något sett betala tillbaka allt det som hon i sin roll som mamma
gjort för sina barn. En roll som i mångt o mkt tycks ha drenerat henne på energi och gjort henne
långtidsarbetslös. Men när yngsta dottern kommer över ett gammalt filmklipp från sin mammas
tidigare karriär står det klart för henne, Sabine som hon heter, att hon vill ingripa. hennes mamma
måste hitta tillbaka till drivkrafterna och energin från förr. något som visar sig lättare sagt än gjort
med tanke på att Rosa Marie under tiden som den här filmen spelas in är mitt uppe i en svår livskris
och att förusättningen för att mamman skall kunna få köra igen kräver att de hittar sponsorer som
kan erbjuda de pengar som krävs.
Både dottern och mamman utgör häftiga och straka porträtt av kvinnor i olika åldrar men dom är inte
dom ända vi får lära känna i denna gripande dokumentär om en egentligen helt vanlig familj. Vi får en
väldigt närgående men ödmjuk bild av hur det kan vara att ta hand om ett vuxet handikappat barn.
Hennes son fick en hjärnblödning som ung, som ledde till förståndshandikapp och autism.
Det är det vanliga och det lilla som jag gillar. Och jag slogs av hur enkelt det verkar att göra bra film
med rätt verktyg. Så länge man tror på det man ser och att det känns äkta och inspirerande så kan
egentligen vilka levnadsöden som helst bli intressanta, oavsett hur brutalt ointresserad man än må
vara av tex bilar och i det här fallet dragracing.
En sympatisk skildring om det stora hos oss små vanliga svenska medborgare och om hur det aldrig
är försent att tacka ja till livet igen.
/Amanda ML
Mammas comeback recenseras i Harvey
Harvey sänds varje vecka på K103.se och 103,1 MHz på Göteborgs Studentradio kl 13.00 fredagar och söndagar.
The Lincoln Lawyer
Regi: Brad Furman
McConaughey är känd för actionkomedier och hud. Detta är dock en lite mer påklädd kriminalthriller där han återvänder till miljön som gjorde honom känd 1996, rättssalen. Mick Haller är försvarsadvokaten som håller sig till lätta och lönsamma mål. Dollarn står i högre kurs än moralen, även om han hävdar att han aldrig fått en oskyldig dömd. När han anlitas av rikemanssonen Louis, som anklagas för våldtäkt och mordförsök på en prostituerad, verkar fallet på ytan just lätt och mycket lönsamt. Självklart är så inte fallet och Mick Haller börjar för första gången på länge engagera sig djupare i ett fall.
Klassisk rättegångsfilm med en delsvis genomskinlig och enkelt upplagt historia, som ändå ger tillräckligt med substans för att intresset ska hållas intakt. Dessutom många duktiga skådespelare som till och med kan få mig att bortse från en av mina minst omtyckta, Ryan Phillippe. McConaughey visar upp en seriösare sida, även om det fortfarande faller på hans lott att vara den charmigt rolige. Hemma i Hallers lägenhet står dock surfbrädan som ett minne av vem vi har att göra med. Surfer Dude har klippt sig och skaffat sig ett kostymjobb.
/Eva
Due Date
Regi: Todd Philips
Man försöker desperat övertyga oss om att den här filmen är rolig. Med val av skådespelare, regissör, handlingen och hur scenerna byggs upp. Synd att det inte är det. Peter och Ethan gör en motvillig kust till kustresa i USA efter ett missöde på flygplatsen i Chicago, som belagt dem med flygförbud. Peter måste hem till födseln av sitt barn och Ethan har ett möte med en agent i Hollywood. Karaktärerna har byggts helt åt helsike. Ethan ska vara den aningslösa olyckskorpen och Peter den normale med ett hetsigt humör. Ingen av dem är trovärdiga eller lätt att tycka om. Ethan är för korkad och ologisk för att vara trovärdig. Peters karaktär är skrämmande i hans konstanta humörsvängningar och utbrott som ofta slutar med att han slår inte ont anande vuxen, barn eller djur och sedan bortförklarar sig med: - "Jag vet inte vad som hände, jag såg rött, det var inte mitt fel." Inte en egenskap jag vill se hos filmens protagonist och blivande familjefar. Vill du se en bra "omaka par gör kust till kust-resa" ska du istället se Raka spåret till Chicago (Plains, trains and automobiles) med Steve Martin och John Candy.
/Eva
Winter's Bone
Redan innan jag satte på den här filmen visste jag tex att den blivit oscarnominerad för
- Bästa film
- Bästa manus baserat på förlaga
- Bästa kvinnliga huvuroll - Jennifer Lawrence
- Bästa manliga biroll - John Hawkes
Givetvis får jag ofrivilligt höga förväntningar. Förväntningar som både kan hjälpa och själpa. Förväntningar som med andra ord kan få en att intala sig själv att man gillar filmen mer än vad man kanske hade gjort annars eller tvärtom, att man känner att nä men varför all denna uppståndelse?
När jag såg den här filmen drabbades jag av båda förnimmelser som jag snart skall berätta lite mer om. Först tänkte jag dra lite allmänt bra o veta.
Winter's Bone är en amerikansk film från 2010, regisserad av Debra Granik. Filmen är baserad på Daniel Woodrells bok med samma namn.
Filmen handlar om en 17 årig Ree som spelas av Jennifer Lawrence. Hon bor tillsammans med sin psykiskt störda mamma och sina två småsyskon i ett stort hus i det kalla och karga Ozark-området i Missouri, på gränsen till Arkansas där hon i princip tar hand om allting själv, framförallt försörjningen om sina småsyskon.
Pappan sitter i fängelse men en dag stannar en polisbil utanför huset. Polismannen berättar för Ree att hennes pappa blivit tillfälligt släppt mot borgen, men att han betalade borgensumman genom både familjens mark och huset Ree, hennes mamma och småsyskon bor i. Polisen kan inte hitta pappan och om han inte dyker upp till rättegången inom en vecka eller så, kommer huset och marken säljas och familjen bli hemlös.
Ree inser allvaret och bestämmer sig för att till varje pris leta rätt på sin far levande som död. Det känns lite tråkigt för det känns som om Debra Granik framställt historien som en slags katt och råtta jakt där Ree behandlas som någon slags polis, vilket jag tycker är synd. Hennes intentioner är uppenbara och det är trots ingen annan än hennes egen pappa hon letar efter och hon har ju verkligen skäl för det, men ändå behandlas hon med överdriven skepsism och onödigt hårda attityder. Byborna försöker onekligen dölja någonting kring pappans försvinnande och det är väl meningen att vi skall känna hur vi, tillsammans med Ree, hamnar allt längre in i en droghärva där hon inte borde lägga näsan i blöt.
Det känns som en sådan klassisk kritikerfavorit att jag får passa mig för att inte försöka lura mig själv till ett högre betyg mest för att låtsas förstå den storhet som andra filmveteraner tycks gjort. Den är sådär opretentiöst annorlunda på ett sätt som alltid verkar gå rakt in i hjärtat på den lite mer alternativa, intellektualiserade målgruppen som alltid får oss andra att känna oss lite dumma som försöker men ändå inte lyckas förnimma samma filmiska briljans. Och med oss andra inkluderar jag i detta fall mig själv.
Bilden är mörkblå och kall. Miljön likaså. Rollfigurerna ger extra liv och glöd i denna kyliga, råa verklighet och det finns en ständig dramaturgisk medvetenhet kring varje scen.
Men ändå..
Jag är faktiskt inte så fantastiskt imponerad. Varken av hur dom presenterar handlingen i helhet eller Jennifer Lawrence skådespeleri. Det känns som om hon bara har ett o samma stela, misstänksamma, lite sammanbitna ansikte att leka med hela filmen igenom även om hon gör just det uttrycket jäkligt bra. Men för att förtjäna en Oscar tycker jag man skall kunna visa på ett betydligt bredare register vad gäller affektionsspråk.
I någon scen kommer det lite tårar. Men jag gråter inte. Jag gillar däremot den kaxiga karaktär hon gestaltar och visst gör hon det trovärdigt, men inte på något sätt magnifikt.
Det tycker jag inte filmen är heller. Den här hade massa förutsättningar att vara riktigt bra; miljön, stämningen och storyn tillsammans hade mkt väl kunnat bli något riktigt bra. Men Istället blir det halvsegt och man undrar stundtals när det där som berikat filmen med dess storslagna rykte ska hända.
Visst jag sitter hela tiden och undrar vad som skall hända härnäst och visst jag är intresserad oh engagerad för hur det kommer gå för Ree om hon kommer få behålla sitt hus och fortsätta ta hand om sina små söta syskon. Problemet ligger nog snarare i att jag aldrig blir ärligt rädd eller orolig för att det inte skall bli så. jag sitter aldrig o biter på naglarna.
Visst, det primära i filmen är kanske inte själva thrillerinslagen utan just porträttet av Ree och hennes kamp och hennes ibland överdrivet orädda strävan efter att hitta sin far för att rädda sin familj men jag anser ändå inte att filmen lyckas lika hjärtskärande engagerande som andra filmer i samma genren som tex frozen river av Chourtney hunt.
Filmen är absolut inte dålig och den här recensionen hade troligtvis haft betydligt mer positiv klang om jag inte hade hört någon annans åsikt först, och det är precis det jag menar blir så tråkigt. Hur vi anser att vi antingen måste hålla med eller gå emot de andra redan hunnit tycka..
/Amanda MLBrighton Rock
Sam Riley gör huvudrollen som den sorgligt oempatiske Pinkie, en småganster påväg uppåt i maffiahierarkin. Det är maffian i ett 60-tals Brighton med ungdomsrevolter och ekonomisk kris som är utgångspunkten. När Pinkie av ett yrkesmässigt misstag möter Rose spelad av Andrea Rinseborough som de verkliga problemen uppstår. Pinkie som gjort sig skyldig till ett hemskt brott får sin motståndare i Ida, en mycket beslutsam och intellegent caféägare som Helen Mirren karaktäriserar på ett underbart och proffesionellt sätt.
Filmen är sällsynt karaktärsdriven och med svärta i sin lågmäld, dock med en del överraskande specialeffekter. Det märks att regibiten är det som fallerar och tyvärr är filmen alltför serieplastig och distanserad för att verkligen fånga mig som tittare. En stor miss då både stil, skådespelare och manus ju verkar riktigt intressant.
Recenserat av: Mio Lee Rapp
Betyg vecka 18
Bio-premiärer
Brighton Rock - två kaniner
The Lincoln Lawyer - tre kaniner
DVD-premiärer
Winter's Bone - tre kaniner
Due Date - två kaniner
Harvey påverkar dig
Idag blir det 50/50 bio och dvd. Tre av premiärerna bygger dessutom på böcker. Matthew McConaughey återvänder till advokatrollen i thrillern The Lincoln Lawyer gjord efter Michael Connellys roman I lagens limo. Graham Greenes klassiska gangsterroman om gängkrig i brittiska Brighton på 1960-talet har blivit film med samma namn, Brighton Rock, med bla Sam Riley, Helen Mirren och John Hurt. Jennifer Lawrence fick mycket god kritik i Debra Graniks debutfilm. Thrillern Winter's Bone är baserad på Daniel Woodrells roman med samma namn. Till detta lägger vi komedin Due Date av Baksmällanregissören Todd Phillips med Robert Downey JR och Zack Galifianakis. I veckans program pratar vi också om hur man påverkas av andras åsikter och om förkunskaper hjälper eller stjälper upplevelsen.
Harvey hör du alltid fredagar och söndagar kl 13.00 på K103.se eller 103,1 Mhz.
Limitless
Regi: Neil Burger
Den här filmen vill vara smart, snygg och cool. Den vill det så otroligt mycket att den tar i så den kräks. Den missar därmed att för att uppfattas som åtminstonde smart och cool, måste man också vara subtil och måttlig.
Eddie Morra är killen som inte kommit igång med livet ännu, han bok är fortfarande oskriven, han har inga pengar och tjejen drar för att hon inte ser någon ändring i sikte. Han ser ut som en luffare och känner att hans potensial inte kommer till sin rätta och att livet rinner iväg. När han får tillfället att testa en ännu hemlig drog som kan ändra på allt detta tar han det. Plötsligt blir han super fokuserad, städar lägenheten, skriver klart sin bok, börjar träna, gå på konstmuseeum, lära sig nya språk (just det: flera olika) på en helg. Men drogens effekt varar inte för alltid och snart börjar dess bieffekter göra sig hörda. Jakten på nästa fix börjar.
Filmen följer den typiska framgångsagans raketfart till toppen i form av collagebilder på exklusiva fester i Europa, inköp av dyra kläder och romantiska middagar med exet (som självklart kommer tillbaka nu när han kan beställa mat på orginalspråk, vilken restaurang de än går till).
Jag blir snabbt less och ointresserad. Det hjälper inte att Bradley Cooper är en ganska platt och okarismatisk snubbe. Och för guds skull låt honom inte göra fler berättarröster, för det har han ingen röst för.
/Eva
Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv
Surrealism i all ära, det är jag inte främmande för. Handling behöver inte vara linjär, logisk eller lättförstålig. Däremot måste det finnas något i en film som engagerar och underhåller mig. Som håller kvar mitt intresse för vad jag ser eller tror att jag ser. Detta saknas i Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv. Vackra bilder och miljöer blandas med korta menlösa samtal mellan Boonmee och hans döda släktingar. Långsamma, tysta, långa tagningar. Efter en stund blir jag uttråkad och därefter ointresserad. Tror inte ens att det handlar om en oförmåga att förstå en annan filmkultur. Detta är mer en konstfilm än en fiktion, och jag gillar inte detta konstverket. Det gjorde däremot Tim Burton som övertygade Cannes-juryn att ge den thailändske regissören Guldpalmen 2010.
/Eva
Kärlek på italienska
Between 2 fires
Between two fires är ett gripande polsk/svenskt drama som är svårt att värja sig emot. Marta (Magdalena Poplawska) är en ung mor till dottern Anna (Kamila Nowysz). De lever ett fattigt, föga åtråvärt liv i Vitryssland. Handlingen tar fart i och med Anna riskerar att bli såld till barnhandel när Marta hamnar i pengabekymmer med maffian. Med förhoppningar om att Sverige är ett land där de kan börja om på nytt tar de sig från Vitryssland via flyktingbussen runt Finland och till en svensk flyktingförläggning långt upp i vårt avlånga land. Där väntar nya utmaningar och problem.
Filmen utspelar sig på vintern i det karga, men oerhört vackra, nordliga Sverige. Kontrasten mellan naturens skönhet och den sterila, ångestladdade flyktingförläggningen är påträngande.
Poplawska är lysande i huvudrollen och jag kände mig djupt berörd av Martas och hennes dotters situation. Tack vare att man bryr sig blir alla steg i filmen rörande och spännande; hur kommer det att gå för våra huvudpersoner?
Filmen utvecklas med vänskaps- och kärleksrelationer, och karaktärerna byggs successivt upp för oss tittare att lära känna.
Ett oerhört starkt drama som jag har svårt att tro lämnar någon oberörd.
/Jonas