Harvey

Ibland talas det om att nyhetsrapporter kan kännas så främmande och att man ser saker som är svåra att förstå hur det är att vara på plats. Då är Tears of Gaza raka motsatsen här handlar det enbart om att vara på plats och frågan om krig är försvarbart känns som den stora frågan. En vädjan om empati för folket i Gaza.

Recenserat av: Mio Lee Rapp

2011-02-26

Amira i filmen Tears of Gaza.

Jag tänkte på det när jag såg filmen, att det är ganska sällan man ser en film som överhuvudtaget inte snuddar vid nån liten romans, nån liten kärleksfull relation eller nån form av "jag älskar dig" line.

Men ibland räcker det faktiskt som sagt med några sådana inlägg eller side kicks för att strö lite röd, varm hjärteglans över en historia. eller som latenta men inte övertydliga budskap. då håller man begäret uppe.
I letters to juliette blir behovet mättat nästan inledningsvis och man förstår direkt att det här är inte bara är en kärleksfilm utan en film om kärlek från början till slut.

Huvudpersonen spelas av Amanda Seyfried från mamma mia, och heter i filmen Sophie, som förövrigt tycks fastnat i just den här romantiska genren, och hennes pojkvän Gael García Bernal som jag annars tycker är en duktig skådis men som överdriver sin något hysteriska karaktär på tok för mycket i den här filmen tyvärr.
Det börjar med att de här förlovade men långt ifrån nykära paret är på kärleks semester i Verona. Kärlekstaden personifierad.

Sophies pojkvän är dock kock och är alldeles utom sig över att utforska alla goda viner och smaker som Italien erbjuder medans Sophie läser till journalist och är betydligt mer kulturellt intresserad. Utan att dom egentligen grälar så mkt om det blir det ändå att de gör en hel del på egen hand.

Och det är när Sofie besöker den berömda romeo och julia balkongen och den där väggen nedanför där alla häftar upp kärleksbrev till julia. Det är så Sophie kommer i kontakt med en grupp volontärer som kallar sig julias sekreterare och som besvarar alla dessa gamla brev. Sophie joinar dessa kvinnor och bestämmer sig för att besvara ett gammalt brev som skrevs för 50 år sedan.

Plötsligt en dag dyker en brittisk kille upp, vansinnig över detta brev, som visar sig vara adressatens barnbarn. Kvinnan som skrev brevet och som i filmen presenteras väldigt trovärdigt och nyanserat av Vanessa Redgrave som bidrar till att filmen ändå håller måttet, trots en hel skog av förutsägbara klyschor och schabloner. Hon har i alla fall åkt dit för att på Sophies initiativ försöka hitta sin stora kärlek som hon inte sett på dessa 50 år.

Och så börjar deras gemensamma färd emot denne man, Lorentzo, som kanske inte ens lever längre. Sophie och Claire hittar varandra som mor och dotter medans hennes trulige sonson är ständigt skeptisk och negativ vilket ibland blir rätt roligt eftersom han inte överdriver sin roll som Gael Garcia Bernal. Dessutom så blir han, hur mycket han än försöker förneka det för sig själv, påtagligt hänförd av Sophie.

Filmen har alla romantiska ingredienser;
kärlek börjar alltid med bråk mellan Sophie och den Claires sonson (tror jag det är) och den här strävan efter att finna sin true love och tron på evig kärlek.
Det verkar som om filmen inte floppat vilket man annars kanske kan vänta sig av dessa smöriga sötsliskiga historier, och det med all rätt faktiskt. För den försöker någonstans inte bli mer än vad den just är; en varm och mysig verklighetsflykt i gammal klassik Shakespeare anda.

Men vad det gäller mina preferenser när det kommer till att få film att utlösa små fjärilar i magen och le sådär fånigt så krävs helt andra metoder.

Så mer än tre kaniner kan jag absolut inte ge den, men om man vill drömma sig bort till sol och vackra vyer och vara på gott humör även när eftertexten rullar så är den helt klart en sevärd rulle som finns att hyra i videobutikerna nu!

Lisa Aschan har gjort den sista filmen som fick pengar från Rookieprojektet och detta med rätta, för den här filmen är fantastiskt bra.

I Apflickorna följer vi Emma och Cassandra som träffar varandra genom sitt stora intresse voltige. Voltige är en ridsport där olika akrobatiska konster utförs på hästryggen, för att klara detta krävs mycket träning men även utstrålning. Emma som är filmens huvudroll gör allt för att bli bättre och starkare då Cassandra erbjuder sin hjälp. Mellan de två uppstår en relation som balanserar kärlek, makt, sex på spetsen av vänskapen. En otroligt välgjord och annorlunda film som talar på ett väldigt ärligt och allvarligt sätt om några av livets viktigaste ingredienser.

Filmen utsätter verkligen sin publik för maktens allvar, men samtidigt så finns där mängder av underbar humor och riktigt bra skådespel.

Estetiken och känslan är lånad från westernfilm och detta sätter en extra skruv på den enkla men välfyllda filmspråket. Det här är en mycket efterlängtad film och det är en välförtjänt vinnare av Göteborg International Film Festivals största pris Dragon Award Best Nordic Film. Lisa Aschan är en regissör som jag hoppas att vi får se mycket av i framtiden.

Baserad på bröderna Grimms gamla saga om prinsessan Rapuntzel har Disney gjort en nyversion med titeln Trassel. Rapunzel är prinsessan i det ointagliga tornet som släpper ut sitt hår för att låta mamman/häxan Gothel klättra upp med mat och presenter. Naturligtvis finns det också en "prins" med i sagan,även om han i det här fallet inte stjäl fokuset från den verkliga huvudpersonen som givetvis är Rapunzel själv.

Även om allt känns förenklat, så som det ofta framställs i film för barn och unga, så innehåller denna film ovanligt mycket ironi och humor. Det är just ironin och humorn som är en del av filmen stora behållning. De "side kicks" som har kommit att bli standard i Disney, är inte bärande för filmens komik.

Det har satsats extra för att skapa en verklig känsla av hur det skulle kunna kännas att komma ut i det fria efter att ha suttit instängd i ett torn hela sitt liv. Filmen blir kanske inte djup, men den är underhållande och kliver ett bra steg bortom det vanliga stereotyperna för Disneyfilm.

Den 3D teknik som används förhöjer känslan av filmen och det märks att filmen har kostats på med ordentliga specialeffekter. Det här kommer säkert bli en populär film!

Recenserat: Mio Lee Rapp