Harvey

Från förra veckans supervecka går vi vidare in i en lite blekare. Romkom med Anna Faris och Chris Evans undersöker om antalet personer man legat med påverkar ens möjlighet till framtida lycka i What´s your number?. Från Grekland kommer det minst sagt udda dramat Dogtooth. Men är det bra annorlunda? Harvey vet svaret. Dessutom kommer vi prata om filmer man gråter till och vad som får oss i studion att börja lipa.

Lyssna på Harvey kl 13.00 fredag och söndag varje vecka på 103,1 MHz eller www.k103.se.

Emma Stone, Viola Davis, Sissy Spacek
Regi: Tate Taylor

Niceville avhandlar 60-talets inflamerade raspolitik i djupaste Mississippi. Där man fortfarande anser att man äger sina svarta hembiträden och jämställdhet mellan svarta och vita till och med är olagligt att förespråka. Den unga Skeeter (Stone) börjar i hemlighet intervjua hembiträden för att ge deras historier en röst. Resultatet blir en kontroversiell bok.

En välspelad och mångfassetterad historia som andas både Stekta gröna tomater och An Education. Många färgstarka karaktärer som ger tyngd till historien. Filmen bjuder få överraskningar, men både underhåller och berör. Det blir fyra svaga kaniner för Niceville.

/Eva

Conan O'Brien, Andy Richter, Stephen Colbert
Regi: Rodman Flender

Conan O'Brien efterträdde Jay Leno i The Tonight Show när den äldre talkshowstjärnan fick en egen show. Men Lenos nya show blev ingen succé och han ville ha tillbaka sitt gamla program. Är man Leno, får man som man vill. Conan O'Brien blev överflödig, fick ett hemligt avgångsvederlag av NBC och medieförbud i ett år. Dvs NBC hade skrivit kontrakt med honom att vara deras ansikte och programledare; även om de inte hade något program för honom, och de vill inte att han skulle gå vidare och bli programledare någon annanstans, speciellt inte nu när de gett honom sparken och inte längre var så goda vänner med honom.

Har du sett Conan O'Briens show någon gång har du säkert märkt att han är en väldigt energisk och intensiv person. Inte den typen som är bra på att vara arbetslös eller sysslolös. I denna dokumentären får vi följa med O'Brien i arbetet med den humorshow han satte samman för att både bearbeta förlusten av sitt jobb och rastlösheten den skapade. Lika mycket som vi får insyn i hur en humorföreställning skapas och hur livet på turne är, får vi även lära känna en del av O'Briens personlighet. Dock märker man snabbt att det alltid är O'Brien som styr situationerna. Är det verkligen den riktiga personen vi ser här eller är det den karaktär som han vill visa upp? Är denna intensiva, ofta elaka, själviska duracelkanin den riktiga personen? Förhoppningsvis inte.

Detta är en intressant och underhållande dokumentär som tar dig med bakom kulisserna till den amerikanska tv- och komikervärlden, även om den ibland känns väldigt regisserad. Är du intresserad av amerikanska talkshows, komiker och att möta kända ansikten utanför deras vanliga miljöer är detta ett perfekt tillfälle.


/Eva

Björn har arbetat med film sedan han var 20 år, bland annat varit regiassistent hos Roy Andersson, och gick ut Dramatiska institutets regilinje 1989. hans stora genombrott kom med filmen Om jag vänder mig om (2003) detta var den första filmen i hans fristående befrielsetrilogi om människor som bryter emot dåliga liv, och den blev väldigt hyllad när den kom. det här är den sista och däremellan år 2005 kom mun mot mun.

Happy End handlar om fem personer som står i det största vägskälet i livet. Jonna är 54 år och arbetar som körskolelärare där hon träffar Mårten som försöker få tillbaka sitt körkort efter en period av alkoholism. Jonnas son Peter, Gustav Skarsgård, ska gifta sig om två månader men en natt försöker han ta sitt liv för andra gången varvid hans flickvän inte orkar mer o lämnar honom tvärt . Katarina är en ung kvinna som lever i en otrygg tillvaro tillsammans med sin pojkvän, Johan Wideberg, som är skyldig två farliga snubbar en massa pengar o tar ut denna oro över Katrin, både fysiskt o psykiskt. Katarina tjänar extra  genom att städa hemma hos folk o städar bland annat hos Jonna. Peter flyttar hem till Jonna för att han ska få lugn och ro eftersom hans flickvän kastat ut honom och där möter han så småningom Katarina som han börjar måla av under hennes städtimmar och känslor uppstår.

Mer om själva handlingen går egentligen inte avslöja och är egentligen inte särskilt relevant heller. Det är sällan det Runge lägger krut på ändå. Det är tillfälligheterna. Mötena. Det Språk och de känslor som uppstår mellan alla dessa individer. Och som vanligt i hans filmer rör det sig så väldigt mycket under ytan på ett sätt som ständigt gör den enes respons på den andres reaktion helt oförutsägbara. Och det är just denna trovärdiga oförutsägbarhet som jag gillar bäst. för det gör filmen både naken och sårbar inför sin egen ambition men samtidigt så intressant och gripande när den lyckas med det den vill åstadkomma. Och det är på en basal nivå att väcka känslor o hos biopubliken.

Det här är ju lite min favorit genren som sagt. relationella dramer om hur olika människors öden sammanflätas och hur allting vi gör o säger medför konsekvenser för våra liv. jag vet inte varför men jag har en förkärlek för filmer där karaktärernas möten o skådespeleriet känns så autentiska och verklighetstroget att det nästan blir dokumentärt. jag vill att de människor jag ser agera på duken framför mig skall agera helt oberoende av just min och andras kritiska blick. Det märks tydligt när skådisar anstränger sig för mkt i detta avseendet. Men av någon anledning lyckas Björn Runge att avväpna just denna implicita självmedvetenhet och liksom fullkomligt skala av dessa skådisars egna identiteter o få dem att få oss att tro på vilka de är, just där o då.

jag minns att jag kände samma fascination inför den omkonstruerade dialogen även i ”om jag vänder mig om” och mun mot mun” men rent berättartekniskt tyckte jag att däremot inte dessa två filmer levererade en lika trovärdig bild av verkligheten. jag minns dem som så mörka att just avsaknaden av de behövliga kontrasterna paradoxalt nog inte lyckades göra mörkret så mörkt att det kändes i hjärtat.

nu var det ju förvisso ett tag sedan jag såg de andra två filmerna så jag vet inte om jag skall akta mej för att jämför dem alla allt för mkt även om det på ett sätt blir oundvikligt.

Han använder sig bland annat av en del återkommande skådisar som Ann Petrén och Peter Andersson.

Realism känns som ett av Runges honnörsord. Realism och lidande. Men i Happy end får dessa ingredienser så mkt mer substans i hans förra två filmer eftersom man hela tidne ändå tycker sig kunna se ljuset i mörkret. Men sitter inte bara i biofåtöljen o vill blunda av allt hemskt vi matas med, tvärtom vill man se, man vill veta hur de skall gå för dessa stackars människor som alla kämpar på väldigt olika sätt med sina väldigt olikartade liv utifrån väldigt olika förutsättningar.

Det blir med andra ord ett happy end för både björn o hans film o denna recension.

/Amanda ML

Hälften bio, hälften dvd. Hälften fyra, hälften tre kaniner.

Bio-premiärer

Jane Eyre - fyra kaniner

Kärlek i Normandie - tre kaniner


DVD-premiärer

Hallpass - tre kaniner

Thor - fyra kaniner

Owen Wilson, Jenna Fisher, Jason Sudeikis, Christina Applegate
Regi: Bobby & Peter Farrelly

Ny komedi av bröderna Farrelly som är mest kända för filmen Den där Mary. Handlar om två par som hamnat i ett slentrianliv där inget nytt någonsin händer. Männen börjar spana mer och mer på söta unga tjejer tills fruarna får nog och erbjuder dem en veckas "Hallpass", semester från äktenskapslöftena för att leka av sig. Förutsättningarna för filmen är rent av hemska, med en historia som känns krystad bortom alla gränser. Blir dock glatt överraskad av hur rolig den ändå är. Den har en oväntad charm och humor som avväpnar min skeptisism. Speciellt scenerna med Stephen Merchent piggar upp. Den töntige britten med de skarpa och dråpliga kommentarerna får allt fler roller i amerikanska filmer. Det gillar jag.

/Eva

Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Judy Dench, Jamie Bell
Regi: Cary Fukunaga

Återigen filmas Charlotte Brontes 1800-talsklassiker Jane Eyre. Kan kännas onödigt, men denna version står sig bra mot tidigare alster. En vacker och stark skildring som berör och känns angelägen trots det daterade ödet. Bra skådespel som håller intresset och spänningen uppe i det annars ganska lågmälda dramat.

/Eva

Det är ett franskt, mycket opretentiöst drama om kärlek i regi av Alix Delaporte med bland andra Clotilde Hesme och Grégory Gadebois som går upp på bio Roy ikväll.

Men det här är en film om kärlek i en skepnad vi inte är så vana att se den och långt ifrån de förutsägbara romantiska komedierna som USA matar oss med stup i kvarten.

Vi får lära känna huvudpersonen ganska omgående även om hon länge upprätthåller en frustrerande distans och en stark integritet även gentemot oss i biopubliken. Hon heter Angèle och är 27 år gammal och har nyss blivit frisläppt från fängelset där hon tillbringat de senaste två årsen och därav missat mycket värdefull tid med sin knappt skolmogne son. Det känns som berättelsen på en implicit nivå ständigt kretsar kring just dessa steg tillbaka till en fungerade kontakt med honom med tanke på att sonen under Angeles frånvaro bott hos de avståndstagande farföräldrarna som nu dessutom vill ta över vårdanden. Men det dröjer ett tag innan denna problematik verkligen synliggörs.

Inledningsvis får vi möta en nervös och förvirrad kvinna som har svårt att veta hur hon skall förhålla sig till det mesta ute i det fria. Hon säger inte särskilt mycket och när hon väl öppnar munnen så är det ett övervägande grovt språk hon använder. Hon känns väldigt socialt otränad samtidigt som hon ständigt söker kontakt med människor, framförallt män.

Vi en kontaktannons hittar Angele en medelålders, trulig och inte särskilt attraktiv fiskare, Tony,  som hon av outgrundliga skäl blir väldigt fäst vid. Eftersom hon inte har någon annan stans att ta vägen lyckas hon övertala honom att både få jobb på hans fiskfirma och flytta in i hans hem, eller snarare hans moders hem eftersom han fortfarande bor hemma hos henne. Dialogen och mötet dem emellan är svårdefinierad och mångbottnad. Det är uppenbart att de är nyfikna på varann samtidigt som de känns väldigt olika och extremt omaka. Det är definitivt inte fråga om någon blixtförälskelse även om man hela tiden känner att det finns en stark men väldigt komplicerad dragningskraft dem emellan.

Det är uppenbart att Angèle bär på ett habitus av svåra erfarenheter och ett tufft förflutet och många är hemligheterna hon döljer, som sagt även inför oss i publiken. En av dem är hennes svårtolkade och nästintill desperata behov av att hitta en man, helst någon hon så fort som möjligt kan gifta sig med. Men efter ett tag börjar man ifrågasätta Angeles verkliga intentioner med detta och den relation hon intensivt försöker inleda med Tony, eftersom det framgår att det skulle bli lättare för henne att vinna vårdnaden om sin son om hennes civilstatus är lika med gift, och man börjar undrar hur pass ego hon egentligen är.

Filmen går i kalla gråa färger och tempot i både handlingen och språket lunkar på i en så långsam och försiktig takt att det nästan blir långtråkigt sinsemellan. Samtidigt tappar man aldrig helt sitt fokus och känslan av att man vill veta vart det hela skall leda blir snarare ett uttryck för en slags otålighet.

Anledningen till att regissören lyckas bevara vårt engagemang tror jag handlar mkt om hans förmåga att inte göra någonting uppenbart för oss. Man vet aldrig vad nästa scen kommer leverera och det går inte på förhand att gissa sig till den enes respons på den andres reaktion.

Dessutom är skådespeleriet extremt fängslande. Angele som spelas av Clotilde Hesme kan konsten att både se flacka oroligt med blicken och le med hela ansiktet även om jag ibland tycker att hennes ambition om att övertyga ibland leder till att hon spelar över. Men i övrigt håller alla en väldigt hög klass.

Filmens andra hälft är betydligt mycket bättre än den första, vilket är synd eftersom jag anser att det tar alldeles för lång tid innan man verkligt börjar bry sig om karaktärerna.

Alix Delaporte gör med andra ord ett vågat försök med den här filmen genom att försöka skapa väldigt mycket känslor kring väldigt få omständigheter egentligen. Och jag tycker utifrån den aspekten att han sätter sig på lite för höga hästar för resultatet blir inte så episkt som han strävar efter samtidigt som jag ändå inte tycker att han misslyckas.

Denna ambivalens gör att jag i slutändan inte anser att filmen Kärlek i Normandie är värd mer än 3 kaniner

/Amanda ML

Ni vet ju hur det är med kaniner, de har en tendens att bli fler. Vi hälsar vår nya medlem Jacob Westerlund välkommen i gänget. Franska dramat Kärlek i Normandie har premiär på Bio Roy och Bio Capitol i kväll. En ny inspelning av Charlotte Bronte's 1800-talsklassiker Jane Eyre har gjorts av regissören Cary Fukunaga (Sin Nombre) med Mia Wasikowska och Michael Fassbender. Marvels superhjälte Thor möter nutiden i actionäventyret som nu släpps på dvd. Dessutom komedin Hallpass med Owen Wilson och Jason Sudeikis.


Lyssna på Harvey kl 13.00 på fredag eller söndag på 103,1 MHz eller www.k103.se.

En film written by Tom Hanks, directed by Tom Hanks och om Tom Hanks. I princip. Han spelar iallafall huvurollen I filmen och jag får en känsla av att denna godtrogna karaktärs ödmjuka och charmiga  helylle drag synkroniserar ganska väl med hur Hanks är i verkligheten eller i alla fall hur han  vill uppfattas i verkligheten, även om det för mig mest får mig att dra paralleller till en betydligt tråkigare variant av Forest Gump. jag tror förhoppningen är att göra denne Larry, som filmen handlar om, så lättillgänglig och folkkär som möjligt men istället blir resultatet bara en personlighet så neutral och tafflig att den knappt existerar.

han är varken tillräckligt dum, smart eller intressant för att man egentligen orkar känna för honom när vi inledningsvis får möta honom när han får sparken från den stora varuhus kedjan U-Mart någonstans i Arizona i Amerika där han varit stolt medarbetare under en stor del av sitt vuxna liv efter år av äventyr inom marinkåren.

Desperat försöker han lösa sin ekonomiska situation som är lika med kris, men som en 50 plusare utan utbildning i bagaget tycks ingen vilja anställa honom någonstans. Och det är då han får rådet att gå den omvända vägen och faktiskt börja studera. I ett möte med en studiehandledare får han rådet att dels läsa en kurs i ekonomi och dels en i retorik, eller konsten att lära sig tala, som enligt denne skall innebära nyckeln till all framtida framgång. ett kombinerat koncept som Larry köper rakt av utan att egentligen ha några specifika eller medvetna mål för hur han senare hade tänkt använda det.

I skolan blir en vacker ung tjej fachinerad av Larrys godhjärtade fumlighet och hans orutinerade inställning till universitetsvärlden och bestämmer sig för att värva honom till hennes coola moppegäng. En roll han varken behärskar med charm eller pondus. Vänskapen dem emellan känns bottenlös och jag undrar om detta var ett inslag i historien som Hanks kom på för att fylla ut speltiden.

För handlingens syfte kretsar egentligen först och främst på den romans som börjar spira mellan Larry och hans vackra men totalbittra lärarinna Ms Tainot som han möter i kursen om konsten att tala, även om det egentligen tar ett bra tag innan de inleder något överhuvudtaget. Varför de överhuvudtaget faller för varann är också ett mysterium.

Julia Roberts spelar denna bitchiga och oinspirerande men förvisso vackra lärarinna som gör väldigt klart för sina elever att hon lika ogärna har lust att engagera sig för undervisningen som de trötta elever hon är ämmad att just engagera och motivera. Hennes hopplösa förhållande med sin man som mest smygtittar porrfilm under dagarna när hon befinner sig i skolan är väl ockå tänkt att ge oss en ökad förståelse för hennes bittra uppsyn och varför hon hellre dricker straka gin drinkar än planerar sina lektioner. men sympatin hamnar snarare hos hennes man som är betydligt mer optimistiskt lagd och åtminstone brinner för något här i livet, även om de så råkar vara att bygga muskler och ägna sig åt snuskiga fantasier.

Om feelgood känsla o förutsägbarhet är två uppenbara ingredienser i en dramakomedi som denna, så kan man välja mellan att antingen göra en utflippad komedi som tänjer lite på gränserna eller försöka åberopa någon slags mer realistisk varmhjärtad igenkänningshumor.

men det är här det är aldrig för sent för larry crowne faller mellan stolarna. för det myspysiga känns inte alls myspysigt och dom dråpliga skämten är inte tillräckligt dråpliga och igenkänningsmekanismerna som gör anspråk på att ge oss känslan av trovärdighet känns mest patetiska, banala och triviala. 

Dom enda gångerna jag ler på riktigt är när Julia Roberts skrattar. det är svårt att undvika att påverkas av hennes breda leende. men även detta är en bristvara i filmen eftersom detta ju är den kanske argaste o bittraste roll jag någonsin sett henne göra, mest jobbig att se o höra faktiskt. kärleken mellan henne och Larry är historiens enda desperata dragplåster för i övrigt förstår jag inte vad det är vi sitter och väntar på i biostolarna?

Jo förresten, jag ler visst en gång till förutom när Julia skrattar, och det är när filmen är slut. 1 kanin till denna menlösa komedi. Hårt men rättvist.

/Amanda ML

Oj vilken filmupplevelse..

Det här är en film som berör och stannar kvar och jag funderar fortfarande på den. Dessvärre är det desto svårare att sätta ord på sina funderingar.

Filmen baserar sig på Haruki Murakamis roman med samma titel som varit en läsarsucce ända sedan 1987, och som vanligt finns det alltid en stor risk i att försöka visualisera något som funkar så bra i skrift. det råder delade meningar om huruvida den fransk – vietnamesiska Tran Anh Hung reggisören övervann denna risk eller ej. Jag har inte läst boken och har därav inget att jämföra med, men utifrån en filmisk referensram så har i alla fall jag få invändningar både gällande foto, musik, berättarteknik och skådespeleri.

Filmen presenterar en trovärdig och intressant bild av Japan under en tid präglad av såväl studentrevolter som pyrande nationalism, av flammande framtidshopp liksom av det förflutnas mörka skuggor. Närmare bestämt en tid under sent 60-tal.

I centrum av berättelsen står Toru Watanabe, en ung man i tjugoårsåldern som flytt hemstaden Kobe efter att hans bäste vän Kizuki helt oväntat begått självmord. Han begraver sig i studier, en ändlös rad extrajobb och tillfälliga krogkvällar.Tills hans döda bästa väns flickvän, Naoko dyker upp. en vacker ung japansk kvinna som väcker en massa känslor i Watanabe, inte minst för att de både delar den sorg de tvingas leva med för resten av livet. Watanabe kan inte förhindra den förälskelse som sedan flammar upp emellan dem. Men Naoko är en otroligt skör, ömtålig och komplex individ som han snart förstår att det inte är lätt att förhålla sig till. Hennes sorg äter upp henne inifrån på ett betydligt mer destruktivt sätt än för Watanbe själv. Efter en het natt tillsammans försvinner hon iväg till en plats uppe i Bergen där hon skall få tid till vila för att nå någon slags psyksik tillfrisknad.

Till en början är hans längtan nästan oemotståndlig och han besöker henne så fort han får tillåtelse. Men även om Watanabe älskar sin Naoko djupt och innerligt är det svårt att stålsätta sig emot den betydligt mer utåtriktade och positiva, lika vackra flicka han sedan möter hemma i sin skolmiljö. Midori är på ett sätt Naokos totala motsats, full av energi och nyfikenhet och relationen till henne blir som ett komplement till allt det han drömmer om med Naoko. Det dröjer inte länge förrän Watanbe inser att han blivit beroende av att både få älska och bli älskad av dem båda två för sin egen identitessträvan.

Berättelsen känns som att bläddra i ett fotoalbum ur en människas liv med tillgång till nyanserade dagboksliknande beskrivningar till varje bild. känslorna vibrerar och även om jag inte förstår ett ord japanska så är det inte svårt att avgöra att deras dialog känns både trovärdig och genuin. skådespeleriet är fenomenalt även när ingenting sägs.

Många anser nog att Tran Anh Hung sätt att representera den första kärleken får en alltför stor sexuell uppmärksamhet och jag håller med om att det kroppsliga samspelet är ett av de mest genomgripande teman filmen igenom. men för mig känns det inte som ett fokus som själper historien, snarare tvärtom. I den åldern går det inte att undvika att mkt kretsar kring kroppsliga erövringar men Norwegian Wood fördjupar enligt min mening korrelationen mellan kärlek och sex snarare än att förytligar den. Dessutom finns det ett intressant genusperspektiv i filmen som känns ganska ovanlig i asiatiska filmer som denna där flickorna bara skall vara vackra och bli förförda och männen är de som vet vad de vill och förför. tvärtom finns en härlig maktbalans mellan de båda könens intresse och de små oskyldiga flickorna är många gånger i den här filmen de som bäst sätter ord på deras lustar och kommunicerar vad de vill, och inte vill. och trots att filmen inte bygger på någon konkret intrig som systematiskt är tänkt att nystas upp så blir det varken tråkigt eller tillintetsägande att följa Watanbes liv av ohämmad ungdom och förvirrade känslor.

Norwegian Wood är både vacker, sorglig och hoppgivande varvid jag tycker att den är värd 4 kaniner.

/Amanda ML

Stellan Skarsgård, Benjamin Helstad
Regi: Marius Holst

Det är tidigt 1900tal i Norge. Till ön Bastöy utanför Oslo skickas unga pojkar för att uppfostras i trons namn till välartade och lydiga medborgare. Under tortyrliknande former bryts de ner tills all form av egen vilja försvunnit. Hit kommer Erling, en upprorsmakare som är fast besluten att fly undan detta fruktansvärda ställe.

En historia som tyvärr känns både gjord och följer det mönster liknande historier gjort tidigare. Få överraskningar men ändå välgjord och sevärd. Det karga och hårda klimatet går tydligt fram i bilderna som nästan är helt färglösa. Stellan Skarsgård gör sig bra som rektorn som trots sina hårda metoder tycker sig se till det bästa för dessa i hans ögon förtappade själar. Mot slutet tar historien ett steg framåt och når ändå upp till tre svultna, frusna och blåslagna kaniner.

/Eva

Höstens första Harvey innehöll film från fyra länder.

Bio-premiärer

Det är aldrig för sent, Larry Crowne - En kanin

Jägarna 2 - tre kaniner


DVD-premiärer

Norwegian Wood - fyra kaniner

Flykten från Bastöy - tre kaniner

Äntligen är vi tillbaka i din radio/dator. Harvey har sett massor av film i sommar. Denna veckan får du höra om biopremiärerna Det är aldrig för sent, Larry Crowne och Jägarna 2. En romkom med Tom Hanks och Julia Roberts och en uppföljning på den 15 år gamla norrlandsklassikern med Rolf Lassgård. På dvd har det blivit dags för vietnamske Anh Hung Trans adaption av Haruki Murakami bok Norwegian Wood. Vi har dessutom sett Stellan Skarsgård i norska dramat Flykten från Bastöy.


Allt detta i Harvey fredag och söndag kl 13.00 på K103 Göteborgs studentradio. www.k103.se eller 103.1 MHz.

Emma Stone, Amanda Bynes
Regi: Will Gluck

Olive är en vanlig, obemärkt tjej i High-school med avslappnade föräldrar; Patricia Clarkson & Stanley Tucci och en lite skvallrig kompis. En vit lögn om en date med en äldre kille, för att slippa hänga med på en tråkig campinghelg förändrar hennes obefintliga rykte för alltid. Över en natt förvandlas hon till en slampa eller åtråvärd trofé i skolans ögon. Olive tycker mest att det hela är befängt, men lite småroligt i sin absurdhet och börjar utnyttja situationen för sin egen och andra tidigare "ocoola" klasskompisar del genom att låta dem spegla sig i hennes slampglans.

En riktigt smart och rolig komedi med den brillianta Emma Stone som är den sunda, klarsynta, skeptiska, ironiska kommentarens mästare. Doftar Juno lång väg.

/Eva

James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon
Regi: Matthew Vaughn

Efter tre X-Men och en Originhistoria är det dags att gå riktigt långt tillbaka i tiden. I andra världskriget koncentrationsläger möter vi för första gången Erik Lehnsherr (Magneto), samtidigt som Charles Xavier (Professor X) lever det goda livet på familjens gods. Vi får följa deras uppväxt, utveckling och drivkrafter. Självklart möter vi både gamla och nya X-Men. Förmågor radas upp och flashas precis som kända skådespelare. I rollistan hittar vi James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon, Jennifer Lawrence, Oliver Platt, January Jones m. fl. Det är mycket som ska få plats i detta actionäventyr. Bakgrundshistorien till de första filmerna har vävts ihop med 60-talets politiska situation och dagens groende främlingsfientlighet. Kryddat med tonårsproblem och allmän identitetskris. Allt paketerat som 60-talets Bondfilmer i färgglad popkonst och futuristisk serietidningsteknik. På det stora hela en helt ok popcorn-action.

Tråkigt att man trots att man försöker ta upp utseendefixering och omvärldens objektifiering av kvinnor och delvis män, ändå låter X-kvinnornas främsta och farligaste egenskaper vara just deras skönhet och sexighet.

Jag har också svårt att se att den unge Charles Xavier James McAvoy framställer, skulle bli den Professor X vi sett Patrick Stewart göra. Väldigt olika personligheter.

/Eva

Sista betygen för våren 2011.

Bio-premiärer

X-Men: First Class - tre kaniner

Life above all - fyra kaniner


DVD-premiärer

Easy A - fyra kaniner