Harvey

Oj vilken filmupplevelse..

Det här är en film som berör och stannar kvar och jag funderar fortfarande på den. Dessvärre är det desto svårare att sätta ord på sina funderingar.

Filmen baserar sig på Haruki Murakamis roman med samma titel som varit en läsarsucce ända sedan 1987, och som vanligt finns det alltid en stor risk i att försöka visualisera något som funkar så bra i skrift. det råder delade meningar om huruvida den fransk – vietnamesiska Tran Anh Hung reggisören övervann denna risk eller ej. Jag har inte läst boken och har därav inget att jämföra med, men utifrån en filmisk referensram så har i alla fall jag få invändningar både gällande foto, musik, berättarteknik och skådespeleri.

Filmen presenterar en trovärdig och intressant bild av Japan under en tid präglad av såväl studentrevolter som pyrande nationalism, av flammande framtidshopp liksom av det förflutnas mörka skuggor. Närmare bestämt en tid under sent 60-tal.

I centrum av berättelsen står Toru Watanabe, en ung man i tjugoårsåldern som flytt hemstaden Kobe efter att hans bäste vän Kizuki helt oväntat begått självmord. Han begraver sig i studier, en ändlös rad extrajobb och tillfälliga krogkvällar.Tills hans döda bästa väns flickvän, Naoko dyker upp. en vacker ung japansk kvinna som väcker en massa känslor i Watanabe, inte minst för att de både delar den sorg de tvingas leva med för resten av livet. Watanabe kan inte förhindra den förälskelse som sedan flammar upp emellan dem. Men Naoko är en otroligt skör, ömtålig och komplex individ som han snart förstår att det inte är lätt att förhålla sig till. Hennes sorg äter upp henne inifrån på ett betydligt mer destruktivt sätt än för Watanbe själv. Efter en het natt tillsammans försvinner hon iväg till en plats uppe i Bergen där hon skall få tid till vila för att nå någon slags psyksik tillfrisknad.

Till en början är hans längtan nästan oemotståndlig och han besöker henne så fort han får tillåtelse. Men även om Watanabe älskar sin Naoko djupt och innerligt är det svårt att stålsätta sig emot den betydligt mer utåtriktade och positiva, lika vackra flicka han sedan möter hemma i sin skolmiljö. Midori är på ett sätt Naokos totala motsats, full av energi och nyfikenhet och relationen till henne blir som ett komplement till allt det han drömmer om med Naoko. Det dröjer inte länge förrän Watanbe inser att han blivit beroende av att både få älska och bli älskad av dem båda två för sin egen identitessträvan.

Berättelsen känns som att bläddra i ett fotoalbum ur en människas liv med tillgång till nyanserade dagboksliknande beskrivningar till varje bild. känslorna vibrerar och även om jag inte förstår ett ord japanska så är det inte svårt att avgöra att deras dialog känns både trovärdig och genuin. skådespeleriet är fenomenalt även när ingenting sägs.

Många anser nog att Tran Anh Hung sätt att representera den första kärleken får en alltför stor sexuell uppmärksamhet och jag håller med om att det kroppsliga samspelet är ett av de mest genomgripande teman filmen igenom. men för mig känns det inte som ett fokus som själper historien, snarare tvärtom. I den åldern går det inte att undvika att mkt kretsar kring kroppsliga erövringar men Norwegian Wood fördjupar enligt min mening korrelationen mellan kärlek och sex snarare än att förytligar den. Dessutom finns det ett intressant genusperspektiv i filmen som känns ganska ovanlig i asiatiska filmer som denna där flickorna bara skall vara vackra och bli förförda och männen är de som vet vad de vill och förför. tvärtom finns en härlig maktbalans mellan de båda könens intresse och de små oskyldiga flickorna är många gånger i den här filmen de som bäst sätter ord på deras lustar och kommunicerar vad de vill, och inte vill. och trots att filmen inte bygger på någon konkret intrig som systematiskt är tänkt att nystas upp så blir det varken tråkigt eller tillintetsägande att följa Watanbes liv av ohämmad ungdom och förvirrade känslor.

Norwegian Wood är både vacker, sorglig och hoppgivande varvid jag tycker att den är värd 4 kaniner.