Journey to the Mysterious Island (Journey 2 - the Mysterious Island 3D)
Det finns inget mer att säga.
/Jacob
Nobels testamente
Därför tänkte jag, när jag gick ifrån biografen igår kl halv 3 på dagen, att det här, det här ska bli kul att fullständigt massakera. det finns något subtilt roande i att verkligen såga filmer. Men ack vad jag misstog mig. För grejen med den här svenska filmateseringen vid namn, Nobels Testamente, baserad på boken av Liza Marklund med samma titel, är liksom inte dålig på det där sättet som paradoxalt nog brukar vara kul att verbalt kunna dra ner i gyttjan. Nej, den här filmen är så beige, meningslös o tråkig att den till o med blir tråkig att snacka om. Men jag skall göra så gott jag kan.
Först o främst; jag har aldrig varit ett Liza Marklund fan. Så den här filmen har snarare givit mig ytterligare en anledning att fortsätta hålla mig borta från hennes böcker. och vad det gäller den här filmen så tror jag att det är högst otroligt att den kommer få fina omdömen och höga betyg, iaf av oss professionella recensenter (höhö) Nobels testamente regisseras av dansken Peter Flinth, som också står bakom Arn-filmerna. Filmen är den första i en serie av sex stycken som bygger på Liza Marklunds böcker. och Helena Bergström har fått ge plats åt Malin Crepin som nu spelar centalfiguren, journalisen och tvåbarnsmamman Annika Bengtzon.
Filmen inleds på Nobel fetsen. Alla dansar o är glada efter den årliga prisutdelningen. Huvudkaraktären Annika Bengtzon, blir uppbjuden av en främmande man o allt verkar frid o fröjd. Tills hon råkar dansa in i en kvinna som passerar förbi, iskalt med nåt guldigt gere. Strax därefter hör man två dova ljud och i samma veva faller två gäster handfallet ner på golvet med blod som sakta börjar sippra ut på golvet under dem. en av dem är den israeliske Nobelpristagaren i medicin, Aaron Wiesel, och den andra är Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring. Och utan att egentligen undersöka saken, förutsätter hela den mediala och polisiära världen att det självklart var Aarons stamforskning som var motivet och att han var det primära offret och hela terrorist mellanöstern alkaida karusseln snurras igång. Caroline Von Behring ses mest som någon som var på fel plats vid fel tillfälle. Något Annika starkt betvivlar vilket i sej är anmärkningsvärt, att hon är den enda som förstår att de är inne på fel spår.
Annika Bengtzon blir hur som helst intagen av polisen som vittne. Men själv är hon journalist på kvällspressen och verkar mest stressad över att få börja skriva om det som hänt så att hennes story säljs först av allas. Något hon blir förbjuden att göra, genom något så kallat yppandeförbud.
istället får jobba på nöje för att åtminstone få göra ett portätt av denna Caroline von Bering, för att ju egentligen lyckas smussla sej in i alla de maktkamper som finns inom denna nobels hierarksika ledning och komitee. och mötet med chefen på denna redaktion som spelas av Pia Johansson är förövrigt det enda färgglada i hela filmen.
Efter nobel festen dör en efter en, ofta just de personer man hade som skäligen misstänkt. Hela upplägget är ju lite beck sådär, man skall sitta o gissa vem som är mördaren tills de spekulera i vem man bör lita på eller ej.
och även om den inte är oförutsägbar så blir det enda aldrig spännande. och historien är så tunn. Dialogen är bristfylld men det jag stör mig mest på är nog skådespeleriet. Visst, många är duktiga o gör så gott de kan av sina karaktärer. men eftersom huvudpersonen, denna Annika Bengtzon är så vansinnigt svår att tycka om eller få förtroende för är det svårt att tänka på nåt annat eftersom hon trots allt är med i de allra flesta scener. Det är dessvärre helt i hållet Malin Krepins fel, och att just hon skulle ha så svårt för att övertyga sin biopublik förvånar mig, eftersom jag minns att jag var högst imponerad av hennes insats i filmen I skuggan av värmen från 2008 tror jag, där hon spelar en herionmissbrukande väktare mot Joel Kinnaman i en väldigt gripande rolltolkning. Här känns hon mest som en löpsedelskåt två barns mor vars motiv till denna intensiva mördarjakt och enträgna inblandning i det arbete som ju egentligen är polisens uppgift förblir iövrigt förblir oklar. En uppgift som å andra sidan är under all kritik. Sådär trångsynta och inkompetenta poliser hoppas jag verkligen inte finns på riktigt för allt det som man tycker att de borde kunna räkna ut med lilltån eller åtminstone ta upp till diskussion kommer varje gång som en stor överrakning. Åh, det finns så många enerverande luckor och orealistiska händelseförlopp att man nästan får hålla sig för skratt ibland. Som när Annika, tillsammans med en av de kvinnor som arbetade tillsammans med den avlidna Caroline von bering innan hennes död, sitter inne i Carolines gamla kontor o försöker häcka sig in på hennes dator o mail, o av alla lösenord denna kvinnan kan tänkas ha haft gissar hon givetvis rätt.
Jag anser att det här är en film som inte fyller någon form av funktion eftersom den knappt är spännande, vilket ju i grund o botten är det basala syftet.
War Horse
Kronjuvelerna
/Kennet
Abduction
Det är aldrig för sent, Larry Crowne
En film written by Tom Hanks, directed by Tom Hanks och om Tom Hanks. I princip. Han spelar iallafall huvurollen I filmen och jag får en känsla av att denna godtrogna karaktärs ödmjuka och charmiga helylle drag synkroniserar ganska väl med hur Hanks är i verkligheten eller i alla fall hur han vill uppfattas i verkligheten, även om det för mig mest får mig att dra paralleller till en betydligt tråkigare variant av Forest Gump. jag tror förhoppningen är att göra denne Larry, som filmen handlar om, så lättillgänglig och folkkär som möjligt men istället blir resultatet bara en personlighet så neutral och tafflig att den knappt existerar.
han är varken tillräckligt dum, smart eller intressant för att man egentligen orkar känna för honom när vi inledningsvis får möta honom när han får sparken från den stora varuhus kedjan U-Mart någonstans i Arizona i Amerika där han varit stolt medarbetare under en stor del av sitt vuxna liv efter år av äventyr inom marinkåren.
Desperat försöker han lösa sin ekonomiska situation som är lika med kris, men som en 50 plusare utan utbildning i bagaget tycks ingen vilja anställa honom någonstans. Och det är då han får rådet att gå den omvända vägen och faktiskt börja studera. I ett möte med en studiehandledare får han rådet att dels läsa en kurs i ekonomi och dels en i retorik, eller konsten att lära sig tala, som enligt denne skall innebära nyckeln till all framtida framgång. ett kombinerat koncept som Larry köper rakt av utan att egentligen ha några specifika eller medvetna mål för hur han senare hade tänkt använda det.
I skolan blir en vacker ung tjej fachinerad av Larrys godhjärtade fumlighet och hans orutinerade inställning till universitetsvärlden och bestämmer sig för att värva honom till hennes coola moppegäng. En roll han varken behärskar med charm eller pondus. Vänskapen dem emellan känns bottenlös och jag undrar om detta var ett inslag i historien som Hanks kom på för att fylla ut speltiden.
För handlingens syfte kretsar egentligen först och främst på den romans som börjar spira mellan Larry och hans vackra men totalbittra lärarinna Ms Tainot som han möter i kursen om konsten att tala, även om det egentligen tar ett bra tag innan de inleder något överhuvudtaget. Varför de överhuvudtaget faller för varann är också ett mysterium.
Julia Roberts spelar denna bitchiga och oinspirerande men förvisso vackra lärarinna som gör väldigt klart för sina elever att hon lika ogärna har lust att engagera sig för undervisningen som de trötta elever hon är ämmad att just engagera och motivera. Hennes hopplösa förhållande med sin man som mest smygtittar porrfilm under dagarna när hon befinner sig i skolan är väl ockå tänkt att ge oss en ökad förståelse för hennes bittra uppsyn och varför hon hellre dricker straka gin drinkar än planerar sina lektioner. men sympatin hamnar snarare hos hennes man som är betydligt mer optimistiskt lagd och åtminstone brinner för något här i livet, även om de så råkar vara att bygga muskler och ägna sig åt snuskiga fantasier.
Om feelgood känsla o förutsägbarhet är två uppenbara ingredienser i en dramakomedi som denna, så kan man välja mellan att antingen göra en utflippad komedi som tänjer lite på gränserna eller försöka åberopa någon slags mer realistisk varmhjärtad igenkänningshumor.
men det är här det är aldrig för sent för larry crowne faller mellan stolarna. för det myspysiga känns inte alls myspysigt och dom dråpliga skämten är inte tillräckligt dråpliga och igenkänningsmekanismerna som gör anspråk på att ge oss känslan av trovärdighet känns mest patetiska, banala och triviala.
Dom enda gångerna jag ler på riktigt är när Julia Roberts skrattar. det är svårt att undvika att påverkas av hennes breda leende. men även detta är en bristvara i filmen eftersom detta ju är den kanske argaste o bittraste roll jag någonsin sett henne göra, mest jobbig att se o höra faktiskt. kärleken mellan henne och Larry är historiens enda desperata dragplåster för i övrigt förstår jag inte vad det är vi sitter och väntar på i biostolarna?
Jo förresten, jag ler visst en gång till förutom när Julia skrattar, och det är när filmen är slut. 1 kanin till denna menlösa komedi. Hårt men rättvist.
/Amanda ML
Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv
Surrealism i all ära, det är jag inte främmande för. Handling behöver inte vara linjär, logisk eller lättförstålig. Däremot måste det finnas något i en film som engagerar och underhåller mig. Som håller kvar mitt intresse för vad jag ser eller tror att jag ser. Detta saknas i Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv. Vackra bilder och miljöer blandas med korta menlösa samtal mellan Boonmee och hans döda släktingar. Långsamma, tysta, långa tagningar. Efter en stund blir jag uttråkad och därefter ointresserad. Tror inte ens att det handlar om en oförmåga att förstå en annan filmkultur. Detta är mer en konstfilm än en fiktion, och jag gillar inte detta konstverket. Det gjorde däremot Tim Burton som övertygade Cannes-juryn att ge den thailändske regissören Guldpalmen 2010.
/Eva
Red Riding Hood
Regi: Catherine Hardwicke
Manus: David Johnson
Red Riding Hood är en fantasy/horror film när den är som aldra sämst. Filmen utspelar sig för länge sen, kanske medeltiden, i en liten by mitt ute i ingenstans (i USA?!) där invånarna sedan generationer offrat lamm till vargen/varulven vid varje fullmåne för att blidka dess blodtörst. När vargen attackerar igen, till synes utan anledning, anlitar byn Solomon (Gary Oldman), en monsterdödare för att få bukt med problemet.
Filmen kretsar kring Valerie (Amanda Seyfreid) som av någon anledning är den enda som kan kommunicera med vargen. Valerie står också i mitten av ett triangeldrama, en kärlekshistoria med två män.
Filmen osar unket på alla sätt och vis. Skådespelarna verkar inte vilja vara med i filmen, fotot är hackigt och överambiöst, kärlekshistorien känns totalt ointressant och kopplingen till den kända sagan om Rödluvan är helt oförståelig.
Regissören Hardwicke, som regisserade första Twilightfilmen, verkar ha blivit överöst med olika, motsägande direktiv som gör att filmen känns som en kommersiell soppa som ska locka över Twilightfans.
Ett skrattretande totalhaveri som jag inte skulle önska någon att behöva uppleva.
/Jonas
Devil
Recenserat av: Mio Lee Rapp
Mega Piraya
Mega Piraya verkar vara gjord på några dagar, det finns inte en scen som inte utmärker sig genom att vara extremt j***a schweinagobba apkass.
naturligtvis går det att hyra filmen för att skratta gott åt hur dålig den är, det kan till exempel vara kul att berätta om att man sett en film där pirayor dubblar i storlek varje timma och till slut äter upp flygande helikoptrar, sänker pansarkryssare och hoppar in i storstäder och välter skyskrapor.
Men det är fortfarande så dåligt gjort att man mår lite illa när man ser den.
Att Mega Piraya får en etta i betyg beror enbart på att vi inte har tillgång till något betyg lägre än ett på den här bloggen.
/Jonas
Psalm 21
Recenserat av: Mio Lee Rapp
Prinsessan Lillifee
/Mio Lee Rapp
Kommissarie Späck
/Mio Lee Rapp
Sex and the city 2
I den andra sex in the city filmen, som i min mening inte är mycket sämre än den första, så sticker kvartetten till mellanöstern för att lyxa till det. Det hela blir en utdragen historia med en mängd kassa och vulgära sexskämt och situationer där tjernas sexuella frigjordhet inte alls går hem i det konservativa mellanöstern. Men det som känns så fel är att det hela tiden ska vara New york gänget som handlar rätt medan en väldigt negativ bild av kulturen dom besöker visas upp.
Filmen gav huvudvärk och avsmak och nu hoppas jag verkligen att Sex and the city perioden är över för evigt.
/Jonas
All about Steve
Sandra Bullock slog igenom i actionfilmen Speed 1994 och har ju nu belönats med en Oscarstatyett för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats som Leigh Anne Touhy i The Blind Side. Så jag tänkte att det kunde vara lite extra kul att se just henne i en film nu. Jag tänkte också att hon brukar komma till sin rätt och vara ganska kul i romantiska komedier som tex the proposal, Jag tänkte också att filmen verkade ganska kul i sig. Men såhär med facit i hand så tänkte jag helt enkelt väldigt väldigt fel.
Det är synd för den börjar lovande. Roliga repliker och det där härliga minspelet som är så typiskt för Bullock. Hennes karaktär, Mary Horowitz är en väldigt säregen men supersmart och extremt pratglad korsordstillverkare som till en början är sådär charmigt udda och konstig utan att det blir för överspelat och tillgjort. Men precis som hennes liv förändras efter att hon skall på en påtvingad blind date på hennes föräldrars initiativ så förändras också hela marys personlighet och därav också den övergripande känslan för filmen eftersom hon ju är handlingens medelpunkt. Mannen hon skall träffa heter Steve, och det räcker ju med att upprepa filmens titel för att förstå vart handlingen sedan är på väg. All about Steve helt enkelt.
Steve spelas förövrigt av Bradley Cooper som vi minns från Baksmällan och vars medverkan också gav ett hopp om en underhållande rulle. Men det charmiga hos Mary blir plötsligt bara hysteriskt och hennes till en början små skrattframkallande egenheter tröttnar man på lika fort som Steve verkar göra. Han blir till och med rent av skrämd av hennes fruktansvärt intensiva uppvaktning.
Hon blir så betagen att hon gör ett helt korsord om bara Steve typ ”vad är Steves ögonfärg, vad har Steve för bil” o.s.v vilket leder till att hon får sparken från tidningen som tidigare producerat hennes bidrag. Detta ser hon dock bara som ödets tecken på att hon istället enbart borde följa med o stötta Steve i hans jobb istället. Han är kameraman åt reporten åt hartman huges, filmens kanske roligaste snubbe, men också den elakaste. Steve försöker ju nämligen ganska omgående göra klart för mary, vänligt men bestämt, att hon inte bara kan dyka upp helt oannoncerat överallt där han befinner sig i tjänst och att han inte är intresserad av fler dejter. Hartman har dock lurat i Mary, mest för att jävlas med sin kompanjon verkar det som, att Steve p.g.a rädsla för den sanna verkliga kärleken kommer att agera som om han inte giller mary vilket Mary givetvis blåögt går på. detta missförstånd är väl än av de få relativt roande sekvenserna i filmen då Mary blir gladare och gladare ju taskigare grejer Steve slänger ur sig.
Det blir egentligen inte kärleskfullare än så och om jag tex jämför med Bounty Hunter som också var en ganska menlös film så räddade ju samspelet mellan Aniston och Butler och det klassiska kärlekstemat ändå intresset för filmen men den kemin och de skådespelarinsatserna är helt obefintliga i All about Steve. Slutet vill jag inte ens prata om. Det är så patetiskt befängt och rakt igenom brutalfånigt att jag nog skrattade av ren frustration. Eller så skrattade jag nog säkert av glädje för att den snart var slut.
Jag hade helt enkelt jättesvårt för Mary, som förvisso var ett verbalt geni, men totalt socialt obegåvad på ett sätt som regissören ändå verkade försöka framställa som något gulligt. Enligt mej helt förgäves.
Filmen är väl också tänkt att visa på nån form av moralkaka om att våga vara annorlunda och att de som inte accepterar dessa goda men missförstådda människor förr eller senare kommer att straffas men detta budskap kommer inte heller till sin rätt. För i så fall förstår jag liksom inte grejen, eftersom det ju är Mary som missförstår alla andra och inte tvärtom. Jag kände i alla fall ingen som helst sympati i hennes naiva godtrogenhet utan störde mig mest på hela hennes identitet vilket uppenbarligen inte ens en oscarkandidat som Sandra Bullock kunde komma undan med.
Men vem vet, alla kanske inte tänker som jag o Steve.
/Amanda MLLimits of control
Regi: Jim Jarmusch (Coffee & Cigarettes, Ghost Dog - samurajens väg, Dead Man, Broken Flower mfl.)
En experimentell film, utan uppenbart narativ. Många kända ansikten i korta episoder tillsammans med huvudrollsinnehavern. Monologer som tuggas om med olika teman men med samma grund. Slöseri med tid.
/Eva
Trubbel i paradiset
/Eva
Änglavakt
/Mio Lee Rapp
I love you Beth Cooper
I rollerna: Hayden Panettiere
I love you Beth Cooper är amerikansk ungdomskomedi när den är som allra sämst. Filmen är så dåligt skriven, regisserad, klippt, spelad...ja you name it, att det känns som om skådespelarna själva ångrar att de ställde upp på filmen när de gestaltar sina karaktärer.
En film som ger en plötslig huvudvärk och ångest över att man inte gör något annat än att se på filmen.
Booooo!
/Jonas
Land of the lost
Tråkiga skämt, tråkig handling och fruktansvärt ful dekor. Är den inspelad på ett gammalt nedlagt nöjesfält i en öken en helg när de inte hade något annat för sig? Det enda som var kul vara att få höra Anna Friel använda sin riktiga engelska accent.
Fy!
/Eva