The way back
Regi: Peter Weir
Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Många bra insatser i vacker film som tidvis dock blir lite seg och grund i personskildringarna. Bygger på Slavomir Rawicz biografi över flykten från Sibirien.
/Eva
Never let me go
Carey Mulligans karaktär Kathy utgör dock den egentliga huvudrollen. Det är hennes berättarröst man hör titt som tätt och det är hennes inställning till sina bästa vänner Tommy och Ruth som vi får följa.
Först möter vi dem som barn på en internatskola. I alla fall det som tycks vara en internatskola. I själva verket är alla dessa barn egentligen satta till världen i ett enda syfte; att växa upp så friska o starka som möjligt för att såsmåningom donera sina organ till behövande människor. De är klonade avkommor enbart födda för att rädda andra. Skolan är delvis läskigt totalitär och inskränkt och barnen vet knappt hur världen ser ut utanför dess stängsel samtidigt som lärarna ändå tycks ärligt engagerade i att ge barnen ett så meningsfullt liv som möjligt, så länge det varar helt enkelt.
Efter att den första donationen är utförd är slutstationen nära, det vill säga döden. Dom flesta klarar 3-4 stycken innan de, som de kallar det i filmen är, completed. Hela samhället behandlar dem verkligen som robotar utan något som helst eget värde samtidigt som de ju är lika mkt människor som alla andra. Kanske till o med mer eftersom de vet att de har mindre tid på sig för allt. och när jag säger allt menar jag främst känslor, för i fråga om de klassiska resa o se världen innan det är försent syndromet som brukar prägla de flesta som vet att de har ont om tid att leva är inga förmåner dessa stackars små barn tillåts. De är otroligt begränsade. Både på internatskolan och när vi sedan får lära känna dem igen som fullvuxna unga ute i samhället. De tvingas hela tiden bo och leva under omständigheter som kontrolleras av den högre makten. En makt som däremot i problematiseras alls egentligen. Och jag kan tänka mig att detta retar många.
Vad kommer dessa barn ifrån, egentligen? Vilka bestämmer egentligen över deras öde och hur kommer det sig att de själva inte ifrågasätter denna extrema orättvisa?
Frågor som verkligen lyser med sin frånvaro men som samtidigt, enligt min mening egentligen inte är nödvändiga för filmens relevans. Det är som två olika teman och antingen kan man välja att fokusera på den strukturella mänskliga ondskan eller på hur lätt den lilla individen faktiskt accepterar dess styrning. Jag menar det finns ju egentligen en massa konstigheter i våra regelsystem idag med som vi kanske inte ifrågasätter för att vi är så internaliserade att tro att det är det enda självklara. I den bemärkelsen blir detta stråk i filmen nästan ännu intressantare.
Istället för att fokusera på hypoteser kring varför vilar den vid inställningen kring därför. Ett därför som här blir lika med kärlek. Både kathy och ruth är tidigt intresserade av den till synes ganska annorlunda, tommy. Kathy tycks vara den som egentligen vinner hans hjärta men ruth är ändå den som blir tillsammans med honom. Deras relationer kretsar hela tiden kring denna triad och det är framförallt kemin mellan mulligan och garfield som blir riktigt tårdrypande. Deras kärlek känns väldigt vacker och äkta.
Och även om jag inte skall avslöja så mkt mer så är detta ganska genomgående en sorglig berättelse. Jag har väl egentligen ganska lätt till fuktiga ögon men när jag såg den här filmen fick jag nästan anstränga mig för att inte snyfta högt.
Tack vare ett väldigt trovärdigt skådespeleri och en ett väldigt vackert foto tycker jag faktiskt att detta är en film som inte förtjänar mindre än 4 kaniner. Se den redan ikväll om ni känner för två tårdrypande timmar.
/Amanda
I am number four
En modern collegerulle med superhjälte sci-fi tema! Detta är en film som har en tydlig målgrupp, nämligen alla collegekids i USA, men som ändå är en lättsmält och spännande rulle som kan uppskattas av den stora massan. Filmens tema med några få utvalda individer som ska stoppa jordens undergång är en riktig klassiker som faktiskt går hem även denna gång. Stereotyperna duggar tätt. Huvudpersonen är John är den vältränade grabben med ett stort intresse för extremsport som lär sig att vara känslig av Dianna Argon som spelar Sarah, den stora kärleken. Filmen leverarar precis vad genren lovar hypade sci-fi scener och romantiska schabloner på ett väldigt "allt är svart eller vitt" sätt. För den som letar efter något lättsmält men spännande är detta helt rätt.
Recenserat av: Mio Lee Rapp
Betyg vecka 12
Bio-premiärer
Never let me go - fyra kaniner
The way back - tre kaniner
I am number four - tre kaniner
Harvey släpper aldrig taget
Allt detta i Harvey fredag och söndag kl 13.00 på K103 Göteborgs studentradio. www.k103.se eller 103.1 MHz.
Route Irish
Det här är en sån där film som får en att inte riktigt veta om man skall skratta eller gråta när man går ut ur biosalongen. Man vill gråta för att det känns som om man just fått ett riktigt kvitto på hur förbannat ond världen är och skratta över vilket bra land man egentligen lever i.
Ken Loach som regisserat filmen är idag 75 år gammal. Tidigare filmer: En öm kyss, Looking for Eric, Frihetens pris med fler. Så vitt jag förstått så har han ett ganska vänstersocialistiskt, väldigt samhällskritisk och en stundtals en ganska aggressiv berättarteknik i sin ambition att lära oss något. Han sa själv, när filmen var klar;
- Det blev en thriller, men det var inte meningen. Jag avskyr thrillers.
Och det märks att syftet med filmen inte är att göra en nya Green Zone. Det är inte spänningen i dess blotta bemärkelse som är det relevanta. Det relevanta är vad den vill berätta. Och det den berättar känns otroligt viktigt. Det handlar om kriget i Irak. Om allt det som nyhetsprogrammen inte visar och vilka korrupta brittiska och amerikanska organisationer det finns som egentligen varken bryr sig om de stupade irakierna eller sina egna soldater liv, utan, som i så många andra sammanhang så glöms människan bort till förmån för pengar. Historien kretsar kring en gammal krigsveteran vid namn Furgus som under en kort permission hemma i Liverpool råkar i ett krogbråk och missar att hans bästa vän Frankie försökt kontakta honom hela den kvällen. Filmen inleds med att man får höra alla hans desperata röstsvar; ”im in fucking trouble, fucking answer me furgus” (det är extremt mkt fuck, mother fucka och fuckin hell hela tiden)
Strax därpå kommer dödsbudet; Frankie har omkommit på det som anses vara den farligaste vägen i världen; den mellan Iraks flygplats och bagdad, och som just går under beteckningen Route Irish. Men med tanke på de röstmeddelanden frankie hade pratat in samma kväll som han dog och framförallt med tanke på att Frankie har hunnit skicka ett brev till Fergus med en mobiltelefon tillhörande en iransk pojke. På mobilen finns massa bilder och inspelningar från hans familj men också en där man hör skott, ser en bil skjuta mot en annan bil, en taxibil, sedan ser man frankie hoppa ut ur den skjutande bilen och skika ”vad har du gjort, du har dödat en hel familj, vad har du gjort?” Frankie blir övetygad om att någonting mörkläggs, att Frankie blev mördad av sina egna, att allt är en kompott.
Filmen blir en svår soppa av alla dessa ingredienser, dels den här mord och korruptionsbiten i vanlig thriller tappning, dels ett väldigt intimt och autentiskt porträtt av den arge Fergus som på ett sätt redan dött inombords han med men som klamrar sig fast vi den här mordgåtan nästan besatt istället för att våga tillåta sig själv att känna sorg, och sedan, sist men inte minst, så är ju filmen en stor käftsmäll till den brittiska regeringen som valde att lägga sig i kriget över huvud taget.
Jag sitter mest och inte förstår. Jag sitter mest och undrar hur kan vi döda varandra och hjälpa varandra samtidigt? Hur kan vi fortfarande, trots samhällets utveckling, skilja mellan vi och dom på det här primitiva sättet? och hur kan pengar fortfarande vara viktigare än liv?
Jag tror att det är just den här typen av frågor som Ken Loach vill att vi skall reflektera över. Och jag minns speciellt två jäkligt gripande ögonblick framför bioduken. Det ena är när huvudkaraktären, Furgus, berättar för rachel, Frankies flickvän och det enda, som han sa, som dom inte kunde dela på, om nätterna då de rensade hus efter hus på människor. Säkert inga av dem var terrorister. Men vi gjorde iaf inte som amerikanarna; satte på jazzmusik och log. Typ. Det andra är när Fergus spårat mamma till de barn som omkom i taxibilen och i välvilja vill kompesera henne med pengar och hon skriker; ingenting kan kompesera mina söner, jag vill inte ha era pengar!
Jag gillar egentligen inte filmen. Men det är inte filmen jag inte gillar, det är verkligheten. Och det är också det som blir så jobbig att se. För det går inte att bortförklara den mänskliga grymhet man sitter och tittar på. Det går inte att tänka att dom säkert överdriver och man sitter definitivt inte och gottar sig till goa coola actioninfluerade krigscener.
Det här är på riktigt. Det är så mycket på riktigt att säkert minst hälften av alla scener som filmen visar från de krigsdrabbade områdena är dokumentärsekvenser.
Och ibland är det så obehagligt att man bara vill blunda. Och då inser jag att det ju precis är regissörens syfte; att få oss att sluta blunda. Att öppna våra ögon.
4 kaniner inte för att det är en spännande bra film utan för att den visar mänsklig ondska utan att moralisera och välja de onda eller de goda.
/Amanda
Lymelife
Betyg vecka 11
Bio-premiärer
Route Irish - fyra kaniner
DVD-premiärer
Lymelife - tre kaniner
Hur väljer man film?
Lyssna på Harvey på K103 - Göteborgs Studentradio varje fredag eller söndag kl 13.00 på 103,1 MHz eller www.k103.se.
The Fighter
Regi: David O Russel (I heart Huckabees)
Filmen baserad på halvbröderna Micky Ward och Dicky Eklunds långa och tuffa väg mot boxningsframgång är välspelad, fängslande och mycket känslosam. Alla priser som delats ut till filmen är välförtjänta. Bli inte avskräckt av att detta är en film om boxare, för fokuset ligger på vad som händer utanför ringen. Och jag kan inte låta bli att tänka på och imponeras av verklighetens Charlene som trots Micky Wards sju elaka systrar inte la benen på ryggen.
/Eva
Odjuret
Amanda ML
The Adjustment Bureau
Matt Damon, Emily Blunt
Regi: George Nolfi
När den unge guvernörskandidaten David Norris förlorar på målinjen tror många att det är slutet på hans politiska karriär. Men samma dag möter han av en slump den karismatiska Elise som ger honom en ny syn på tillvaron och ny gnista. Ögonblicksmötet dröjer kvar i han minne och när han några år senare av samma slump möter henne på nytt bestämmer han sig för att denna gång inte tappa bort henne och lära känna henne. Men det är inte så lätt när det visar sig att enligt "planen" är de inte tänkta för varandra. David får av misstag veta att världens styrs av någon med en förutbestämd plan och dennes Korrigeringsbyrå arbetar med att förhindra människorna från att avika från den. Davids känslor stoppar man dock inte så lätt och han tar upp kampen mot sitt eget öde.
Filmen bygger på en novell av ingen mindre än Philip K Dick, som även skrev novellen som ligger till grund för Blade Runner. En fascinerande historia och ide, som tyvärr slarvas bort lite med för klyschiga vändningar och väldigt många långa jaktscener. Däremot är båda Damon och Blunt välcastade och bekväma i sina roller. John Slattery gör en roll som nästan känns utklippt ur tv-serien Mad Men där vi vanligtvis ser honom. Passar dock bra in även här. Även om man kan undra varför medarbetarna på The Adjustment Bureau", som funnits sedan tidens begynnelse, har en dresscode hämtad från 50-talet. Kanske skulle vara enklare att smälta in om man följde tiden man befinner sig i.
Tänkte från början ge filmen en stark tvåa på grund av sina många brister, men ändrar mig till en svag trea istället för dess charm, duktiga skådespelare och lite ovanliga genrer.
/Eva
Möte i Toscana
Det här är en film som är regisserad av Abbas Kiarostamis från Iran, den handlar om en kvinna från Frankrike och en man från England och utspelar sig i Italien. (Därav titeln; Möte i Toscana) vilket enligt mig både är en larvig och missvisande titel eftersom den lätt kan få oss att tro att detta är som vilken halvsliskig romantisk komedi som helst. Och om man tror det så är man långt ifrån sanningen. jag tycker den ursprungliga iranska titeln copie conforme som på engelska blir certified copy är betydligt mer passande.
Om inte annat så ringar den in filmens syfte bättre. Kopior och Original som fenomen på massa olika nivåer är nämligen exakt vad den här filmen handlar om. Till en början i fråga om konst, om tavlor och skulpturer, men senare även gällande människor, känslor och relationer.
Skådisen William Shimmel spelar i filmen den engelske mannen som jag nämnde tidigare och som utgör en av huvudpersonerna. Han är en erkänd författare som just skrivit och givit ut en bok i detta ämne där han diskuterar hur vi definierar vad som är äkta, och ifrågasätter också vår för honom patetiska jakt efter alla original eftersom kopiorna är precis lika unika. I slutändan influerar, påverkar och inspirerar vi alltid varandra i allt vi tänker, känner gör och skapar ändå.
Ingenting föds ur ingenting och ett plagiat av något är fortfarande en skapelse som försöker efterlikna något som från början försökte efterlikna något annat. Med andra ord; Allt har samma värde. Allt är äkta? eller?
Det är nästan först nu när jag formulerar frågan själv som jag inser att jag kanske fortfarande inte ens har förstått filmen.
Till en början känns det nämligen självklart att när denne författare som rest till Toscana för att prata om sin bok stöter på filmens stora namn julliette binoche som spelar en slags antikhandlare och gallerist så gör han det för första gången. Efter att hon lyssnat på hans föredrag om sin nya bok bjuder hon ut honom på en konsthistorisk rundtur i denna vackra, idylliska italienska by, vyerna är förövrigt bedårande och dom beter sig otvivelaktigt som om det är första gången dom ses.
Sedan blir man osäker. Till en början är de nämligen väldigt försynta, försiktiga och respektfulla mot varann, men deras olikheter blir snabbt uppenbara. De börjar testa vart gränserna går och argumenterar om deras skilda åsikter allt vildare. Men det är först efter att en gammal tant på ett café misstar dom från att vara ett gift par som ett intimt rollspel exploderar emellan dem och det är också nu som dom släpper på hämningarna så autentiskt att man börjar undra om det är attityden i början av deras möte som var det egentliga skådespelet.
Om författaren faktiskt är en sådan där usel, självupptagen man som bara följer sitt eget strålkastarljus och som för länge sedan försakat Juliette o deras gemensamma son och Juliette en kvinna som inte kan nöja sig med hans sätt att älska henne. Eller utgör de bara varsin certifierad kopia av den andres verklige partner.
Och först nu inser jag att man ju faktiskt satt och funderar över just den frågan som jag antar att regissören är ute efter; vad fasen är äkta? Är dom gifta sedan 15 år eller är skall man bara tro det för att deras spelade känslor på något sett i deras möte blir lika äkta som om det hade varit så.
Först nu inser jag hur ironiskt genomtänkt det hela är, att det är precis den fälla vi skall fastna i, det är ju hela filmens tema; original vs kopia. Äkta vs oäkta. Kan vi urskilja det unika eller är allt unikt?
Lika komplexa som dessa frågor är, lika komplext blir resonemanget mellan detta "par" som vi får följa som en röd tråd från början till slut. Vi får följa med när det strosar runt på gator och torg, när de dricker kaffe på små caféer och när de promenerar runt på museer. Nästan hela tiden pratar dom. om kärleken, livet och inte minst bristerna i deras relation. Deras dialog är rapp och stundtals genialisk. Om inte annat väldigt intellektuell och intelligent. Det finns en extremt svårdefinierad men oupphörligt engagerande kemi mellan dem från första till sista scen. Kamerorna är hela tiden väldigt närgångna ändå spelar dom som om inga andra människor omkring dem existerade. Varenda kommentar hos den ena utlöser en läskigt spontan min eller reaktion hos den andre att det inte ens känns som skådespel.
Om någon av er som läser detta har sett eller tänker se den här filmen, så vore det jätte intressant om ni ville delge era tankar kring denna, för mig, mystiska relation.
Jag rekommenderar alla som gillar relationsdramer att se Möte i Toscana men för er övriga finns stor risk för att ni kommer bli uttråkade. Det här är ingen händesespäckad film, snarare ett nästan 2 timmar långt samtal.
/Amanda Moberg-Lunden
Betyg vecka 10
Bio-premiärer
Jag är min egen Dolly Parton - fyra kaniner
Möte i Toscana - fyra kaniner
The Fighter - fyra kaniner
Odjuret - fyra kaniner
The Adjustment bureau - tre kaniner
Jag är min egna Dolly Parton
/Lee Rapp
Lovande biofredag i Harvey
Harvey hör du alltid fredagar och söndagar kl 13.00 på K103.se eller 103,1 Mhz.
Ritualen
Däremot det där andliga. det där okontrollerbara. det där bottenlöst onda som kan drabba oss, hoppa in i våra kroppar och göra oss livsfarliga för oss själva, där snackar vi hjärntvätt. tror aldrig jag blivit så rädd som när jag såg excprsisten första gången, och visst, jag var yngre då. det fanns väl allmänt en större kittling, en större känslighet för allt som var läskigt och paradoxalt nog också ett större sug efter det. det var helt enkelt lite roligare att bli rädd förr.
Ändå har jag väntat på en film som ritualen. en film som kanske skulle kunna ge samma adrenalinkickar. en film som belyser detta tema igen och dessutom med samma trovärdighet och samma övertygande berättarteknik.en ny excorsisten helt enkelt. Men trots att det var 37 år sedan vi kunde se denna kultfilm första gången så tycks inga försök nå samma skräckslagna effekt och många försök har det varit. fast närmare orginalet än så här kan man nog inte komma.
Filmen är reggiserad av vår svenske lunda pajk Mikael Håfström som ju lyckasts rätt bra med att skrämma oss förr, typ 1408. jag tyckar han är en duktig filmskapare och reggisör och det är ju inte vem som helst han fått i en av huvudrollerna heller; ingen mindre äm; anthony hopkins själv. rysarnas mästare. dessutom baserar sig filmen på verkliga händelser.
Filmen inleds genom att vi lär känna Unge Michael (Colin O'Donoghue), som vuxit upp bland lik och religion då hans far arbetat som begravningsentrepenad. Michael är en blyg men empatisk, lite småtråkig enligt min mening, kille från irland, som studerar till präst men uppebart tvivlar på både sin kommande proffesion och sin tro. trots detta låter han sig skickas till en exorcismskola i Rom där hans skeptiska inställning får honom skickad till fader Lucas (Hopkins), en oortodox präst och en av de allra främsta företrädrana ang excorsism.
Michael slungas in i hans möten med en ung, gravid flicka som blivit besatt av en demon som bara uppenbara sig ibland men som fortfarande plågar det lilla flickebarnet och som måste drivas ut.Michael är lika skeptisk som vem som helst hade varit i dagens upplysta kategoriska samhälle, för detta är en film i realtid, där vi hittat på olika diagnoser för allt avvikande beteende. ironiskt nog läser jag om scesofreni, hallucinationer och vanföreställningar i min kurs i psykisk ohäsla förtillfället så det jag blev liksom extra benägen att hela tiden hålla med michael i hans försök att istället ordna lämplig medicinering och samtal med psykolog åt flickan istället för att föröska driva jävulen ur henne.
Både hans lärare i skolan och hans privata läromästare Lucas försöker med alla medel övertaal honom om sannningen i det han ser och det han febrilt försöker hitta logiska förklaringar till.
Men ju längre filmen fortskrider desto osäkrare blir han. männisor han möter som sägs vara besatta av jävulen tycks säga saker och tala till honom om saker så privata att ingen borde känna till. men det verkar som om det är först när hans egna verklightesföränkring sätts ur spel som han blir skraj på riktigt och Lucas ord om att
bara för att du inte tror på jävulen så går du inte skyddad från honom tycks bita extra mkt då det ju samtidigt visar sig omöjligt att besegra honom om du heller inte tror på gud, vilket gör att michael verkligen hamnar i ett moment 22 i vilket förhållningsätt han gör bäst i att ta.
Filmen floppar absolut inte. den är snyggt gjord, håller intesiteten och spänningen uppe och bjuder på bra skådespeletri. Och jag gillar att allt presenteras utifrån skeptikens perspektiv och inom väldigt realistiska ramar. vi sncakar inte patetiska teh grudge data effekte. men ändå är det som om något inte räcker till. det tillkommer liksom inget nytt. och såhär med facit i hand så uteblev dom där barnsliga men efterlängtade adrnalinkickarna ytterligare än en gång. jag vägde mellan 3 och 4 kaniner men betyget föll faktsikt på ett närapå antiklimaxartat slut.
/Amanda ML
Rango
Regi: Gore Verbinski (Pirates of the Carrabien)
En husdjurskameleonten hamnar av misstag i öknen och blir sheriff i staden Dirt. Tillsammans med ranchägaren Beans försöker han hitta anledningen till deras vattenbrist. En hyllning till främst westernfilmen, men innehåller även många glimtningar till kända filmscener, karaktärer och musikstycken. Många referenser som man nog bara snappar upp om man är vuxen och har sett väldigt mycket film. Gillar man film tycker man nog detta är extra roligt. Men här finns ändå tillräckligt för att underhålla de små. Och för en gång skull är denna film inte i 3D. Oldfashined computer animation. Johnny Depp är perfekt som rösten till den hispiga, småkaxiga och klantiga ödlan. Söt, oförargerlig och smårolig animerad komedi.
/Eva
Black Swan
Med bl.a: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder
Black Swan var med och tävlade om bästa film på oscarsgalan, men blev snuvad på priset av the King´s Speach. Men Portman vann bland annat för bästa kvinnliga skådespelarska i en huvudroll. Det känns som att jag utan att ha sett vad de andra nominerade presterade i sina filmer kan säga att Portman var värdig sin Oscarstatyett.
Men det är inte bara Portman som imponerar, samtliga bikaraktärer bidrar med rollprestationer på topp. Lägg sedan till ett mästerligt manus och Aronofsky som regissör och succén är ett faktum.
Black Swan vibrerar av intensitet, fängslar och lämnar nog ingen oberörd. en mästerthriller som tvingar tittaren att själv ta ställning till vad som är dröm och verklighet.
Missa INTE Black Swan!
En stark fyra.
/Jonas
Oceans
En blandning av naturfillm och dokumentär. Vi följer med på en resa ner i oceanerna där vi möter deras innvånare och får veta hur situationen och framtiden ser ut för dem. En lite obeslutsam film som inte verkar veta om den ska vara en meditativ visuell resa eller en alarmerande domedagsprofetsia. Den är det första till 80 procent och det sista allderles för onyanserat och hopplöst. Om den ska få någon nytta för sitt budskap måste den erbjuda åtminstonde lite hopp och gärna en väg mot en lösning. Annars är den kontraproduktiv. Och då blir den en del av sin egen profetsia, att i framtiden kan du bara se djur på zoo eller film, för oceanerna är döda. Men som naturfilm är den mycket vacker och rogivande med många närgångna möten med fashinerande och roliga djur.
/Eva
Betyg vecka 9
Bio-premiärer
Rango - tre kaniner
Black Swan - fyra kaniner
Ritualen - tre kaniner
DVD-premiärer
Oceans - tre kaniner
Djuriskt Harvey
Harvey hör du alltid fredagar och söndagar kl 13.00 på K103.se eller 103,1 Mhz.