Harvey

Många undermåliga filmer denna veckan.

Bio-premiärer

Limitless - två kaniner

Between 2 fires - fyra kaniner

Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv - en kanin


DVD-premiärer

Kärlek på italienska - två kaniner

Förra årets Guldpalmsvinnare har nu premiär. Tim Burtons motivering var "En märklig och vacker dröm". Vad tycker Harvey om Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv? Svensk-polska regissören Agnieszka Lukasiak, uppmärksammades med dokumentären Bortglömda och är nu tillbaka med dramat Between 2 fires. Bradley Coopers karriär har gått stadigt uppåt via Baksmällan och A-team. Upptill bevis i actionrullen Limitless hur han kan bära upp en huvudroll mot självaste Robert De Niro. På dvd har vi kollat in Tilda Swinton i italienska dramat Kärlek på italienska. Dessutom funderar vi över förståelsen av film. Hur viktig är den för upplevelsen? Måste man alltid ha klurat ut det bakomliggande syftet och meningen för att få ut det mesta av en film?


Allt detta i Harvey fredag och söndag kl 13.00 på K103 Göteborgs studentradio. www.k103.se eller 103.1 MHz.

Regi: Kim Longinotto

Återigen visar denna brittiska regissör sin talang för att hitta engagrande, starka personligheter som vägrar låta sig tryckas ner av orättvisor och okunskap. Vi följer den kastlösa kvinnorättskämpen Sampat Pal, grundaren av organisationen Pink Saris i Indien. Hon bryter mot traditionerna och med lagen på sin sida försöker hon få kvinnorna att organisera sig och göra det samma. En tuff film om, för oss i västvärlden, ofattbara orättvisor. Ändå finns här både humor och ett hopp om en bättre framtid. Verkligen sevärd.

/Eva

Freida Pinto, Vanessa Redgrave, William Dafoe
Regi: Julian Schnabel

Ett försök till att genom olika kvinnoöden skildra upprinnelsen till Palestina-Israelkonflikten. Tyvärr missar man målet och lyckas snarare ludda in sig i Hollywoodfloskler och uddlösa gestaltningar.

/Eva

Det här är en film om familjelivets, äktenskapets och kärlekens komplexitet baserad på en roman med titeln; love and other impossible pursuits.

Den unga juristen Emilia som spelas av Natalie Portman, trodde nog att hon hade fått precis allt när hon fick ihop det med byråns ödmjuke och stilige äldre delägare, Jack. Snart är hon gift, gravid och på väg mot det perfekta livet. trodde hon ja.. Denne Jack som hon handfallet föll för och som hon är i färd att skapa en familj med var vid den tiden redan gift, och även om det inte dröjer länge förrän hans forna fru Caroline är ett minne blott för Jack så finns deras gemensamme son fortfarande kvar som en evig länk emellan dem. Och också som en påtvingad länk till Emilia. En länk som kanske utgör det viktigaste underlaget för vad denna film försöker problematisera. För att kunna älska och bygga en familj tillsammans med Jack måste hon också inse att hans 7 årige son kommer som en ovald familjemedlem på köpet. Ett barn hon inte känner att han har rätt att uppfostra och behandla som sitt eget men samtidigt ett barn hon inser att hon borde ta emot med öppna armar. Ett uppdrag som visar sig svårare än vad det först verkar. Will är inte lätt att ha att göra med. Han ställer sig redan från första stund kritisk till emilia och gör allt för att provocera henne henne till utbrott. Dessutom refererar han ständigt till vad hans mamma lärt om honom om vad som är ätt eller fel och man märker att han är väldigt påverkad av hennes strikta och kontrollerade syn på saker och ting. Trots all uppståndelse till oscarbelönade natalie portman så tycker jag faktsikt att denne andra, riktiga mamma, som spelas av Lisa Kudrow, övertygar betydligt mer i sin rollprestation. En karaktär långt bort ifrån det flummiga och skrattframkallande kvinnor man är van vid att förknippa henne med. Jag trodde inte att hon skulle fixa att sadla om till något så bittert, strikt och sammanbitet men hon gör det faktiskt galant.

Natalie portmans kvinnoportätt retar jag mig faktiskt mest på. det känns som om reggisören Don Roos vill framställa henne som den galna och inspirationsfulla kvinnan man helst skall ta ställning till i de lägen där hon blir offer för sin svåra styvmoderstoll tex när hon skall hämta will på dagis o liknande, men jag tycker snarare att hennes lekfullhet blir burdus och dumdristig.
Som när hon bjuder will på massa glass trots att han är laktosintolerant för att hon tror att det är något caroline hittat på och när hon övertalar will att åka skridskor med henne utan hjälm trots att han är jätte rädd och faktiskt vill ha hjälm. Vad är det för vits med att lära barn att ävetyra sådan rädlsa liksom?
När emilila själv föder sitt och jacks barn ställs allting på sin spets men inte alls av de anledningar som de först hade förutspått.

The hollywood reporter skriver att Nalie Portman är storartad och Screen anser att filmen är oemotståndligt känslosam. Två omdömen jag inte kan insistera till.

Jag känner ingenting när jag ser den här. och eftersom detta är ett drama med ambitioner om att gripa tag och beröra så faller ju hela syftet med filmen för mig. vilket dessutom är ganska intressant eftersom ett drama av denna karaktär, denna relationella samhällsrealismen med ett till synes spännande tema kring känslosam och mångbottnad familjeproblematik annars är min favortit genre.
Men förutom kemin mellan natalie portman och scott cohen så är det mkt annat som inte funkar. En stereotyp amerikansk historia när den ger som minst.

/Amanda ML

Regi: Catherine Hardwicke
Manus: David Johnson

Red Riding Hood är en fantasy/horror film när den är som aldra sämst. Filmen utspelar sig för länge sen, kanske medeltiden, i en liten by mitt ute i ingenstans (i USA?!) där invånarna sedan generationer offrat lamm till vargen/varulven vid varje fullmåne för att blidka dess blodtörst. När vargen attackerar igen, till synes utan anledning, anlitar byn Solomon (Gary Oldman), en monsterdödare för att få bukt med problemet.

Filmen kretsar kring Valerie (Amanda Seyfreid) som av någon anledning är den enda som kan kommunicera med vargen. Valerie står också i mitten av ett triangeldrama, en kärlekshistoria med två män.

Filmen osar unket på alla sätt och vis. Skådespelarna verkar inte vilja vara med i filmen, fotot är hackigt och överambiöst, kärlekshistorien känns totalt ointressant och kopplingen till den kända sagan om Rödluvan är helt oförståelig.

Regissören Hardwicke, som regisserade första Twilightfilmen, verkar ha blivit överöst med olika, motsägande direktiv som gör att filmen känns som en kommersiell soppa som ska locka över Twilightfans.

Ett skrattretande totalhaveri som jag inte skulle önska någon att behöva uppleva.

/Jonas

Den röda tråden i veckans Harvey är kvinnor. Kim Longinotto fortsätter att porträttera starka kvinnor som sätter sig upp mot patriarkatet. I dokumentären Pink saris får vi följa med till Indien och se de kastlösa kvinnornas hårda kamp för ett värdigt liv.

Julian Schnabel gör ett försök att visa upprinnelsen till Israel-Palestinakonflikten med historien om Miral och tre andra kvinnors öden.

Kanadensiska regissören Catherine Hardwicke återvänder efter Twilight med ännu en film där varulven lurar. Red riding hood har här blivit en thriller med Amanda Seyfried i huvudrollen.

I The other woman ser vi Natalie Portman som den nya hustrun som försöker få en god relation till sitt styvbarn.

Dessutom pratar vi om biogodis. Vad är bäst och vad är pest? Lyssna på Harvey kl 13.00 på fredag eller söndag på 103,1 MHz eller www.k103.se.

James Franco, Jeff Daniels, Jon Hamm
Regi: Rob Epstein, Jeffrey Friedman

Både en visualisering av och berättelse om Allan Ginsbergs verk Howl och rättegången det ledde till. James Franco är mycket duktig som Beatnickpoeten, men historien i sig blir både repetativ och seg när fokuset nästan bara ligger på det rättsliga uppbådet runt Howl. Hade hellre ser mer om Ginsbergs liv. Franco hade lätt kunnat fylla ut historien med sin gestaltning. 

/Eva
 

Robert Pattinson, Reese Witherspoon, Christoph Waltz
Regi: Francis Lawrence

Inledningen talar tyvärr på en gång om för mig att här kommer jag inte få se något nytt eller häpnadsväckande. När en gammal man kommer till en cirkus och börjar berätta för den unga direktören om hur det var när han som ung fick jobb på Bröderna Benzinis cirkus under depressionen i Usa, dröjer det inte länge innan vi fördas tillbaka i tiden för att få ta del av detta livsöde. Den unge vetrinärstudenten ska precis skriva slutprovet som ska ge honom sin licens, när beskedet om han föräldrars plötsliga död når honom och slår hans värld i spillror. Föräldrarnas skulder lämnar honom utblottad och han följer med en kringresande cirkus som har användning för hans kunskaper. Cirkusens direktör är en lynnig, egocentrisk tyrann med en ung vacker fru. Ni förstår själva hur vägen kommer se ut. Behållningen är det historiska värdet i filmen, cirkusens värld och epokens händelser. Christoph Waltz spelar den roll vi vet att han behärskar till fullo, den charmerande, beräknande sadisten. Mellan Reese och Robert finns ingen kemi att tala om och sentimentalismen är aldrig långt borta.

Kul för den som gillar cirkus eller är ett stort fan av någon av huvudrollsinnehavarna rent utseendemässigt. Skådespelarinsatseran är däremot inte mycket att hänga i trapetsen.

/Eva

Manus: Tom Tykwer

Alla goda ting är tre? Eller? Inte när det gäller människor kanske?

Det här är en tysk film om ett tyskt par i ett nutida Berlin. De dröjer inte länge förrän man lär känna karaktärerna och får ett hum om deras personligheter. Allt känns redan från början väldigt äkta och autentiskt, utan att varken bli för alvarligt eller för lättsamt.

Filmen inleds snyggt med en förvisso något för lång sekvens på tre personer som dansar en så kallad improvisationsdans emot en alldeles vit bakgrund. Triaden är påtaglig och sätter ribban för filmens kommande fokus.

Sedan möter vi ett tyskt par. De är goa mot varan och det finns ingen stereotyp kyla, eller påtaglig ilska emellan dem. ändå märker man hur de för länge sedan tappat bort den förälskelse som en gång i tiden förde dem samman. Sexlivet funkar inte längre och de verkar båda mycket upptagna av sina respektive karriärer. Han arbetar på en byggfirma och hon som reporter. Deras liv tycks rulla på utan större eftertanke.

Tills Hanna, kvinnan en vacker dag stöter på Adam. Först som en i publiken i hans föreläsning om cellforskning och sedan på teatern, när hon säljer sin mans biljett till denne andre man i kön eftersom Simon, hennes man inte kunde komma. Det dröjer inte länge förrän de inleder en relation bakom ryggen på Simon. Det ironiska är att simon, långt senare också inleder en relation med en främling bakom ryggen på hanna, nämligen samme man. Simon stöter på honom på badhuset och överrumplas av de lustar han aldrig trodde att han kunde känna gentemot de andra könet.

Det här är en kontroversiell och utmanande film. Den är provocerande men på ett ödmjukt sätt vilket påverkar intrycket. Man märker att regissören vill mer än att bara leverera en annorlunda bild av det vi är vana att kalla kärlek. Den är heller egentligen inte vinklad åt eller förespråkar varken det ena eller det andra förhållningsättet utan lämnar oss helt och hållet med våra egna föreställningar kring denna triad och dess problematik. En problematik som handlar om monogami eller polygami.

När vi var små kunde vi vara kära i flera samtidigt. Då dömde vi varken oss själv eller varandra för det. som vuxna kvarstår uppenbarligen fenomenet att älska fler än en person samtidigt men eftersom det inte går hand i hand med vårt religiösa och kulturella arv, sker detta i det fördolda och anses som något fel och förkastligt. Otrohet idag är oroväckande vanligt men nästan alltid förknippat med skuld och skam. Denna film ifrågasätter denna problematik. Den ifrågasätter våra väl invanda normer och värderingar kring hur saker helt enkelt skall vara. Både tvåsamhet och heterogenitet utgör en slags mall för hur kärleken skall tillämpas. Denna film visar vad som kan hända när denna trygga, indoktrinerade balans rubbas.

Det känns som om regissören ansträngt sig för att göra denne Adam så go och neutral som möjligt så att vi skall fastna i våra egna fördomar om medelålders bisexuella promiskuösa män. Det fanns någonting väldigt sympatiskt över hans karaktär och samtidigt något nästan läskigt och främmande.

Dialogen mellan dem alla är i övrigt både smart och roande. Filmspråket likaså. Ibland får man en svartvit inblick i deras drömmar och ibland är det som om vi ser på världen genom deras ögon. Ibland ligger fokus väldigt väldigt nära, ni vet den här dokumentära estetiken som zoomar in deras minsta ansiktsuttryck och ibland ser vi saker och ting med distans och avstånd. Regissören leker med bildspråket på ett sätt som varken blir för överdrivet och coolfixerat men heller inte störande och osammanhängande men det fyller liksom samtidigt egentligen ingen funktion och känns ibland bara lite malplacerat. Inte alls som i hans andra film Spring Lola där dessa finesser kändes bra mycket mer ärliga. Detta känns som en betydligt mer konstruerat, påtvingad konstnärlighet.

Tyvärr tycker jag att distinktionen mellan kärlek och sex ibland känns väldigt luddig. Jag vill inte påstå att den är sexistisk men regisören har en påtaglig fallenhet att fokusera väldigt mycket på de kroppsliga i deras möten. Inte bara ibland utan snarare ganska ofta får man se bra mkt mer än vad man egentligen vill. Men det är samma sak här; jag kan inte avgöra om detta är positivt eller negativt. Hans sexscener är varken förskönande och pretentiösa eller på gränsen till pornografiska. Men ändå stör de mej. Och jag vet inte om det ska störa. På ett sätt prioriterar jag ju filmer som ändå ger någon form av reaktion framför dem som helt saknar publik respons.
Men resultatet blir ju ändå väldigt ambivalent och svår recenserat.

Min känsla för filmen är extrem ojämn. Det känns som om den befruktar alla motpoler samtidigt.
Ena stunden väldigt engagerande andra stunden otroligt seg.
Ena stunden riktigt rolig, andra stunden mest onödig.
Ena stunden gripande, andra patetisk.

Givetvis blir det väldigt svårt att recensera en sådan osammanhängande helhet. En sak jag står fast vi är iaf att den är på tok för lång. Jag minns att jag började röra på mig lite rastlöst i biostolen när man efter halva filmen får ta del av Simon och Adams först möte och därmed inser att detta bara är början på deras relation och eftersom det bara är början på den inser man i sin tur att det kommer dröja länge innan Hanna och Simon relation kommer når sin någonstans förutsägbara kulmination. En uppgörelse som ju inte går att undvika hur utfallet än blir. Skall de fortsätta som vanligt, tänker de berätta om deras otrohet som de ju i hemlighet bedriver med samme man o.s.v.

Jag var väldigt spänd på denna filmen eftersom Tykwer tidigare ligger bakom filmen spring Lola som jag faschineras mycket av. Men medans den kändes annorlunda på ett intressant sätt känns den här annorlunda på ett mer påtvingat, konstruerat sätt.

Skådesplearna gör ett hästjobb i denna film och utan deras starka karaktärer som man ändå på något sätt öppenhjärligt tar till sig, i synnerhet den halvhysteriska hanna, räddar egentligen hela konceptet, utan dem hade risken varit stor att det hela blivit en pornografisk pannkaka.

Ett gott försök att belysa en slags aspekt av vår framtida syn på kärlek men i en alldeles för långsam och händelsefattiga 2 timmar

/Amanda ML

Tyske Tom Tykwer är åter aktuell. Denna gången heter filmen Tre och handlar om ett ovanligt triangeldrama. Boken Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow har filmatiserats av Francis Lawrence under namnet Water for elephants med Robert Pattinson och Reese Witherspoon i huvudrollerna. Dessutom har vi sett Howl - filmen om poeten Allen Ginsbergs verk som drogs inför rätten när det släpptes.

Lyssna på Harvey kl 13.00 fredag och söndag varje vecka på 103,1 MHz eller www.k103.se.

Nicole Kidman, Aaron Eckhart
Regi: John Cameron Mitchell

Becca och Howie sörjer sedan snart ett år sin lille son som blivit överkörd. På ytan försöker de hålla skenet uppe, även om de om de kan undviker andra människor. I ett vaccum fortsätter vardagen med hjälp av rutiner som balanserar på en skör tråd redo att brist vid varje avvikelse eller motgång. Kidman och Eckhart bjuder in till det bästa och plågsammaste kammarspel vi sett på mycket länge. Överspel skulle lätt kunna tas till, men allt hålls på ett svidande, ofrånkomligt och närvarande plan. En historia om att härda ut, läka och gå vidare och om det verkligen är det man vill eller kan göra.

/Eva

Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, Jamie Foxx, Will i am
Regi: Carlos Saldanha

Färgglad musikal om tam papegoja som blir kidnappad på resa i Rio de Janeiro. Tillsammans med en vild av sitt eget slag måste han klara av den värld han föddes i men lämnade som barn innan han hunnit lära sig att flyga. Ingen extraordinär historia, men Jesse Eisenberg är alltid rolig och tillsammans med Busby Berkleyestetiken blir detta ändå en trevlig resa till Rio. Men ändå mest inriktad på de yngre.

/Eva

Det här är en narrativ dokumentär film om det forna inbördeskriget i Angola. Filmen inleds genom att vi får lära känna en vit man vid namn Marius van Niekerk, en snubbe ifrån sydafrika som trots envisa försök att gå vidare med sitt liv inte kan försonas med sitt förflutna utan att en gång för alla förlika sig med det. han bär runt sitt traumatiska öde och sina skuld betingade minnen i en sliten ask fylld med kort och andra saker han sparat ifrån den tid han som soldat dödade massvis med människor för ca 20 år sedan.
Han bestämmer sig för att återvända till de krigsdrabbade fälten och kontaktar tre andra forna soldater för att följa honom tillbaka till det historiska mörker som numera bara ryms i hans hjärta. Då slogs dessa fyra män emot varandra på olika sidor som fiender, nu slåss de var för sig mot just detta mörker i deras hjärtan. Hans mål är att genom att de tillsammans kan försöka förstå, förlåta och försonas kanske kan lyckas ersätta detta mörker med ett ljus för framtiden.

Visst finns det en otroligt läkande kraft i förmågan att kunna förlåta och i sin tur bli förlåten och jag antar att han även är ute efter att belysa detta krigs otroligt sorgliga onödighet för allmänheten, helt oberoende av vad han själv vart med om, men jag kan inte låta bli att fråga mig hur egoistiskt detta behov egentligen är för denne Marius, skaparen bakom filmen. Han talar ofta om sina döttrar. Om vikten att de skall få växa upp med en pappa som de är stolta över. En pappa som trots mörka hemligheter i bagaget ändå gjort så gott han kunnat för att rättfärdiga sitt förflutna. det är klart att vi alla utgår ifrån oss själva, och gör det som står i vår makt för att leva ett så bra och lyckligt liv som möjligt, och jag kanske är orättvis. han valde ju trots allt att låta allt detta filmas, alla dessa samtal och all denna praktiska information om kriget i Angola. Det känns förövrigt som ett viktigt inslag i filmen för på något sätt så känns det som en viktig förutsättning för att förstå problematiken kring deras möte.

Det blir lite som att hela tiden gå från den lilla människan till den stora strukturen och sedan tillbaka igen. Filmen pendlar hela tiden mellan deras individuella upplevelser och minnen till konkret fakta kring vilka länder som var inblandade , varför och vilka årtal det rör sig om. En slags jojjoeffekt som verkligen är nödvändig för filmens relevans. För någonstans, tänker jag, på en slags övergripande metanivå krävs denna dokumentära undervisning. För at vi dessutom skall kunna leva oss in i dessa fyra mäns komplexa, antagonistiska förhållanden till varandra måste vi ju först förstå av vilka anledningar de stred i kriget, och för att i sin tur förstå alla dessa olika trupper såsom UNITA soldater, MPLA och sk SWAPO terrorister måste man ju i sin tur förstå vilka motiv respektive inblandade parter hade. Rent krasst skulle man kunna säga att hela kriget kretsade kring Angolas tillgångar på olja, guld och diamanter och hur dessa intressen från länder utifrån bidrog till att kontrollera landet på bekostnad av de oskyldiga byborna.

Jag tycker generellt sett alltid att det är svårt att tycka om ngt som är på riktigt. Det går liksom inte att använda samma kriterier som när man analyserar en spelfilm. Dom här klassiska aspekterna kring handling, manus, foto, skådespeleri, dialog o.s.v. i fråga om dokumentärer brukar jag snarare fråga mig;
finns det någon vits med att berätta den här historien?
Finns det ett syfte med den?
Finns det någonting att lära?

Utifrån dessa frågeställningar blir det omöjligt att ge en film som mitt mörka hjärta ett dåligt betyg. Det här är en otroligt viktig film. Inte bara viktig i förhållande till att vi får en intensiv och stundtals riktigt obehaglig inblick i vad som hände specifikt i Angola, utan vad som händer med människor som krigar med och emot varann över huvud taget.

Jag minns specifikt ett citat ur filmen, ett citat ifrån en av de mörka män som från början påstod att han gillade kriget och att alla slag han varit med om för honom hade varit som ett stort underhållande party, faktiskt ändrade sin inställning till allt efter denna resa tillsammans med sina forna fiender och insåg att kriget egentligen hade försenat och försvårat inte bara hans utan alla hans lands invånares liv. han grämde sig över att han aldrig fick studera och att han drack alldeles för mkt och fortfarande reagerade extra starkt och aggressivt i vissa situationer.
Jag minns innebörden av hans ord ungefär såhär; jag förstår vikten av denna resa. Och jag förstår hur viktigt det är att förlåta dem man krigat emot och samtidigt bli förlåten. Men jag förstår inte varför vi krigade emot varann över huvudlaget.

På något sätt ringar den funderingen in hela filmens budskap tycker jag. med andra ord; det går inte att förstå krig. Det finns inget gott med att strida och dräpa eller dela upp oss i vi och dem. det finns inget krig som slutar lyckligt!

Jag ger den här filmen fyra kaniner för att det är en väldigt viktig film som problematiserar det läskiga i hur vi människor ibland bara tycks lyda order utan att ifrågasätta varför.

/Amanda ML

Mycket sorg, misär och tragik bland veckans filmer. Tur Rio lyser upp med lättsamhet och färg.

Bio-premiärer

Rabbit Hole - fyra kaniner

Rio - tre kaniner

Mitt mörka hjärta - fyra kaniner

Sucker Punch - två kaniner

I Stefan Julén och Marius van Niekerks dokumentär Mitt mörka hjärta möts veteraner från kriget i Angola. Premiär i kväll på Hagabion. Carlos Saldanha har regisserat alla Ice Age filmerna. Nu har han bytt snön kylan mot värmen i nya animerad Rio (3D). Det blev en Oscarsnominering för Nicole Kidman och hennes roll i Rabbit Hole. Aaron Eckhart spelar den andra huvudrollen i filmen som bygger på pjäsen av David Lindsay-Abaire. Zack Snyder följer upp The Watchmen med tonårsactionen Sucker Punch. Dessutom gästas Harvey av regissören Pia Tjäder som bl. a. står bakom Filmtrampolinen.


Harvey på K103 Göteborgs studentradio varje fredag och söndag 13.00 på 103,1 MHz och www.k103.se.

Regi: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance (+ två till)
Med: Ryan Gosling, Michelle Williams, m.fl.

Blue Valentine var rättvist med och tävlade om bästa film på Oscarsgalan. Det är ett oerhört välspelat drama om kärleken mellan Dean och Cindy som en gång flammade vilt men som nu svalnat.

Personkemin mellan Gosling och Williams gör upplevelsen intensiv och berörande.

Vi får följa paret både i nu- och dåtid, så var uppmärksam. Det enda negativa jag kan komma på att säga om filmen är att tillbakablickarna nästan enbart återspeglar parets lyckliga tider. Jag kunde sakna mer motivering till varför Dean och Cindy i nutid har det så dåligt.

Solklar fyra!

/Jonas

Talib Kweli, Erykah Badu, Angela Davis, Stokely Carmichael
Regi: Göran Hugo Olsson

Uppdelat i nio kapitel, ett för varje år, berättar Göran Hugo Olsson historien om Black Powerrörelsen utifrån vårt svenska perspektiv. Vad fick vi se från den tiden i reportage och intervjuer. Filmen är byggd med hjälp av arkivmaterial och nutida kommentarer och reflektioner från kända musiker, universitetslärare och sammhällsdebatörer. En inblick som ger mycket kött på benen historiskt och som speglar en tid som man själv kanske inte har så stor koll på. Intressant, välklippt och tänkvärt.

/Eva

Kodi Smit-McPhee, Chloe Moretz, Richard Jenkins
Regi. Matt Reeves

Här vandras inte långt från den svenska upptrampade stigen. Matt Reeves manus skiljer sig föga från det till Låt den rätte komma in. På sätt och vis gör det mig lättad, samtidigt som det spär på min irritation över varför en icke-amerikansk film inte kan slå sig fram för egen maskin. Manusförfattaren gillade ju uppenbarligen originalet. Både Kodi Smit-McPhee och Chloe Moretz övertygar i rollerna som Owen (Oskar) och Abby (Eli). Här är fokuset större på barnen. Lite synd på Richard Jenkins som är perfekt ersättare för Per Ragnar. Gillar hur de skapat samma mörka, tysta, vita, vackra vintervärld som i orginalet. Är man nyfiken på denna remake så kommer man inte bli besviken. Men har man inte sett det svenska orginalet ska man inte börja här.

/Eva

Fyra mycket olika filmer denna vecka, men med ett högt medelbetyg.

Bio-premiärer

Blue valentine - fyra kaniner

No strings attached - tre kaniner

The Black Power Mixtape 1967-1975 - fyra kaniner

Let me in - fyra kaniner