Harvey

De röda dagarna kommer i mängder nu, och Harvey tar ett litet jullov. I nollnolltalets allra sista Harvey recenserade vi veckans släpp G.I. Joe: The Rise of Cobra samt Inglourious Basterds, och kommande Imaginarium of Dr Parnassuss samt I love you, man. Dessutom säsongssammanfattning.



Vi är tillbaka i etern i mitten av januari. Tills dess lever vi här på webben.

Terminator - Salvation utspelar sig några decennier efter att Skynet utplånade majoriteten av mänskligheten och vi får följa John Connor (Bale), en mytomspunnen ledargestalt för the Restistance, i hans kamp att vinna kriget mot maskinerna. Av någon hemlig anledning skickas en hälften-människa-hälften-maskin-man/maskin (Worthington) till framtiden (från dåtiden!) och slår följe med Kyle Reese, John Connors Far. Jepp, det är en smaskig historia det här och stundtals riktigt spännande men den lovar mer spänning än vad man får.

Terminator - Judgement Day blev ju erkänd som en av världens bästa uppföljare men ändå har vi nu fått två till efter den. Jag fattar grejen, det finns pengar att tjäna och chansen FINNS ju att det blir en grym film. Tyvärr tycker jag inte T-4 är det. När filmen når sitt slut har jag sedan länge undrat: vad är det som är så viktigt med att John Connor måste leva? man fick ju bilden av att han är en slags Messias som kommer rädda mänskligheten mot maskinerna. Men är han verkligen det? Jag har svårt att få den känslan iallafall. Jag var något trött på Bale till slut men mer sugen på å se mer av Sam Worthington, så slutet föll mig inte det minsta i smaken.

Det är en helt ok sf-action rulle att slänga på om man gillar genren men jag tycker inte den är en särskilt värdig uppföljare till de första två Terminatorfilmerna och betyget blir tyvärr inte högre än 2 kaniner.

/Jonas

Bradley Cooper, Ed Helms, Zach Galifianakis, Justin Bartha, Heather Graham
Regi: Todd Phillips

Den roligaste filmen 2009!

Tre män vaknar på ett hotellrum i Las Vegas utan några minnen från gårdagens svensexa. I badrummet finns en livs levande tiger, i garderoben en lika levande baby, Stu saknar en framtand men har en ny vigselring och brudgummen är försvunnen. Lösningen blir att försöka back-tracka deras göromål för att hitta honom och återvända tillbaka i tid till bröllopet nästa dag.

En lysande blandning att duktiga komiker och oändlig, vansinning och oblyg fantasi. Roligt att både Ed Helms (amerikanska The Office m.m.) och Zach Galifianakis (Bored to death m.m.) får ta steget fram i strålkastarljuset och bli sedda av den stora publiken. Håll koll på dem båda, för det mesta de gör är riktigt bra.

/Eva
 

Det har varit svårt att undgå debatten runt den lilla svenska dokumentärfilmen som blev stämd av det amerikanska storföretaget Dole. Och därmed väcktes också nyfikenheten och suget att se anledningen till snacket. Även i filmen är det en stämning som står i fokus. Bananjätten står åtalad av dess plantagearbetare i Nicaragua. Vi följer försvarsadvokaten Juan Dominguez efterforskningar och förberedelser inför och under rättegången både i USA och på plats på plantagen. Vi hör arbetarnas berättelser om hur de i arbetet utsatts för gifter som gjort dem sterila och hur deras liv påverkats av detta. Vi får vara med på långa utfrågningar och redogörelser i rättssalen. Hela processen beskrivs väl och det är lätt att hänga med i de olika turerna i det amerikanska, annars snåriga, rättssystemet. Porträttet av försvarsadvokaten Juan Dominguez är i sig fashinerande. Han framställs som Robin Hoods latinokusin som strider gratis för den lilla människans sak om han inte går segrande ur slaget. Det är roligt att man lagt ner mycket arbete på att visa vem och hur han är även vid sidan av sitt fall.

Det är svårt att inte ryckas med av de fakta som presenteras. Dokumentären tar ganska tydlig ställning till vilken sida den stödjer. Man kan anmärka på att det är väldigt få röster från Doles sida utanför rättegångsscenerna. Om de avböjt eller inte kunnat intervjuas på grund av målet borde det framgå i filmen. Men bara för att detta inte är en helt neutral dokumentär betyder det inte att det den presenterar är osant eller modifierat. Överlag känns Bananas!* både trovärdig och noggrant efterforskad.

Nästa intressanta del blir att se om Fredrik Gerttens beslut att göra en dokumentär om hur det var att bli stämd av ett amerikanskt storföretag blir verklighet.

/Eva
 

Två recensioner den här veckan, av Fredrik Gerttens hyllade och omtvistade dokumentär Bananas!* och dagen efter-komedin Baksmällan med stigande stjärnorna Ed Helms och Zach Galifianakis. Dessutom snackar vi nobelpris. Var kan vi se nobelpriset på film? Vilka filmatiseringar av böcker av pristagare är bäst? Vem förtjänar ett nobelpris i film? Lämna dina svar på frågorna i kommentarfältet härnedanför! Läs även Jonas webbrecension av Terminator Salvation.

Du hör Harvey varje fredag och söndag kl 13.00 på 103,1 MHz eller www.k103.se.

Den 4 december satte Harveyredaktionen dessa betyg:

Bio-premiärer

The Hurt Locker - tre kaniner


DVD-premiärer

Flickan som lekte med elden - tre kaniner

Year One - tre kaniner

Ice Age 3 - Det våras för dinosaurierna - fyra kaniner

Drottningen och jag - fyra kaniner

Whatever Works - fyra kaniner

I tredje delen av Ice Age har det blivit dags att bilda familj. Åtminstonde för Manny. Diego känner sig glömd och uttråkad och Sid längtar efter en egen familj. När Sid adopterar tre ägg som visar sig vara allt annat än föräldralösa startar äventyret åter för vännerna. Ice Ageensemblen har vuxit från startens trio till ett stort glatt gäng. Roliga filurer med duktiga röstläggare bakom den animerade ytan. Det gör att de senare filmerna blivit tätare och mer varierade i skämt och historia. Nya stjärnan i del tre är favoriten Simon Pegg som överlevnadsexperten Buck. En variant av Crocodile Dundee kryddad med en smula Jack Sparrow. Det som skiljer denna del från de tidigare filmerna är att den utöver att vara rolig också är relativt spännande. Inte bara en resa från A till B med massa insprängda skämt. En välgjord, underhållande resa till dinosauriernas värld.

/Eva

Jack Black, Michael Cera
Regi: Harold Ramis

Denna komedi i stenåldersmiljö skulle vara en katastrof om det inte vore för de båda huvudrollsinnehavarnas komiska styrka. Jack Blacks barnsliga överdrivna skämt balanseras upp bra med Michael Ceras torra och lågmälda komik. Bakom filmen står Ghostbusters Harold Ramis.  I slutändan charmas man ändå delvis av denna familjefilm som underhåller för stunden bortom vett, sans och historisk faktakoll.

/Eva & Kennet

Hurt Locker handlar om en liten grupp soldater under Irakkriget. I gruppen finns en minröjare som i en sumodräkt (Hurt Locker tror jag det kallas) ska desarmera bomber.

Hurt Locker har blivit hyllad som en alldeles utomordentligt bra krigsfilm. En film som bryter mot det vanliga sättet Hollywood producerar krigsfilmer på.

Jodå, jag är tyvärr ingen expert på krigsfilm, har inte sett så mycket som många insatta krigsfilmsnördar, men annorlunda var den. Jag  hade svårt att veta vad som skulle hända i filmen, vad var den röda tråden, protagonist-antagonist osv., vilket för mig var både spännande och frustrerande, kanske mest för att man är van att bli serverad en plot på en silvertallrik och hugga in.

Fast för att vara så egen så har dom ändå slängt in en mängd omotiverade eldstrider, sprängladdningar och machoslagsmål. Å ena sidan är det en independent film, filmad med handkamera, mycket konversation och karaktärsfördjupning. Å andra sidan en rätt vanlig krigsfilm med pang-pang och onda araber.

Minröjarscenerna är nagelbitarscener, men det är väl klart dom är det? iallafall för mig som tycker smällare e rätt läskigt. I slutändan så etsar sig filmen fast i minnet och lämnar mig inte oberörd.

Men med en slutlig sensmoral som mer eller mindre säger att krig är hårdrock och en alltför tvetydig bild av vad filmen ville vara för film känner jag mig inte redo att dela ut mer än 3 kaniner.    

/Jonas

Daniel Alfredsson tar över regissörsrollen efter Niels Arden Oplev i Millenniumseriens andra del. Det ger oss bättre regisserade skådespelare, men långt ifrån bra. Förstår inte vad det är som ger denna stelhet hos svenska skådespelare, speciellt när det är dags för allvar och spänning. Då infinner sig en oförmåga att tala naturligt som inte är lika vanligt förekommande i lättsammare draman och komedier. Det gör att jag tyvärr har svårt att uppskatta resten av filmens mer välgjorda byggstenar. Tempo, miljöer och handlingens uppbyggnad är det däremot inget fel på. Denna gång har man dessutom lyckats bättre med att få med mer av böckernas anda. Slutprodukten är en spännande thriller (speciellt för dig som inte läst böckerna) som tyvärr får epitetet bra för att vara svensk.

/Eva

Woody Allen har varit i Europa ett tag nu, de fyra senaste filmerna utspelar sig här – Vicky Cristina Barcelona i och omkring – just det – Barcelona, medan Cassandra’s Dream, Scoop och Matchpoint filmats framförallt i London och England.

 

Men nu är historien tillbaka på Manhattan i New York – och visst känns det som det är den där typen av film igen som Woody Allen gjorde mellan 1977 och 1980 - filmer som Annie Hall, Interiors som är en kärleksförklaring till Ingmar Bergman med mycket ångest och vita väggar, och så mästerverket Manhattan.

 

I huvudrollen som den där bittra och explicita karaktären som har ångest för att dö, att ha sex och suger sig fast i intellektuella diskussioner – den som Woody Allen så många gånger spelat själv – här har han hittat den som kanske är den bästa typecastingen i världshistorien. För visst är det självklart att Larry David från Curb Your Enthusiasm, eller Simma lugnt larry (som den heter i SVT) är den naturliga arvtagaren för rolltypen. Det är ju Larry David som också skapade serien Seinfeld för hundra år sedan.

 

Han spelar Boris Yellnikoff, en mycket osympatisk man, som är en framstående fysiker och tycker att livet börjat bli meningslöst. En stark Woody Allen-komedi. Och har du inte vågat dig på Woody  Allen förut är det dags att göra det här. Nästan fantastiskt!

 

/Anders

Ett filmporträtt av Irans drottning, Farah Diba, som tillsammans med sin make, shahen av Iran, tvingades fly landet för 30 år sedan i det som benämns den islamiska revolutionen. Det var då Khomeni blev den som tog över makten från Shahen.

 

Regissören är även hon exiliranier. I revolutionen kämpade hon mot kungahuset för att det var odemokratiskt och för att man avrättade människor. Efter revolutionen blev det inte bättre och hon tvingades fly och bor numer utanför Stockholm.

 

En dag kom ett brev, börjar filmen. Det var Farah Diba som nappade på att ställa upp i filmprojektet och bjöd in Nahid till sin lägenhet i Paris där intervjuerna påbörjas.

 

Men, mitt i arbetet låter Farah Dibas sekreterare meddela att det inte blir någon fortsättning på filmandet - de skulle ses på den kyrkogård där Farah Dibas dotter är begravd. Han ber dem sluta filma genast, packa ihop utrustningen och ge sig av. Hans efterforskningar har avslöjat Nahids bakgrund och med vetskapen om den vill inte längre Farah Diba ställa upp i projektet.

 

Nåväl, det blir mer film och vi får en historia vars syfte förändras under den tid vi får vara med. Det som 1979 var klar polemik såvitt man kunde se blir med tid, kunskap och ålder här ett samtal där båda sidor får komma till tals. Ett möte mellan två kvinnor som flytt sitt land, ett land de älskar och gärna skulle återvända till under rättvisa förhållanden. Och det är ett samtal som tillåter att tycka om en kunglig person utan att tvingas acceptera de epitet och traditioner som följer en drottning.

 

Filmen är spännande tack vare sin metamorfos under projektets gång och ger dessutom en annan typ av uppmärksamhet åt Iran än vi vanligtvis ser. Jag ger den fyra starka kaniner.

 

/Anders

Vi blickar långt tillbaka i tiden i veckans Harvey. Denna vecka släpps både Ice Age 3 - Det våras för dinosaurierna och Jack Blacks Year One på dvd. Dessutom kommer nu del två i Stieg Larssons Milleniumtrilogi: Flickan som lekte med elden. På bio har vi sett krigsdramat The Hurt Locker.

Kollar du in vår blogg kommer du även kunna läsa webbrecensioner av Woody Allens Whatever Works och dokumentären Drottningen och jag om mötet mellan regissören Nahid Persson Sarvestani och Farah Diba, Shahen av Irans hustru.

Du hör Harvey varje fredag och söndag kl 13.00 på 103,1 MHz eller www.k103.se.

ATMO har lagt ner ett otrolig arbete på Metropia. Man har gått den långa vägen efter vatten för att få ett utseende på filmen som är helt otroligt. Man har jobbat med After Effects och stillbilder för att bygga upp karaktärerna. Morfat foton av flera olika personer till en och samma person. Därefter har man hittat skådespelare som gett karaktärerna tal och liv. Det är alltså inte Juliette Lewis eller Vincent Gallo vi ser i filmen.

Historien om Roger, mannen som känner sig övervakad och hör röster han inte kan identifiera sig med i sitt huvud är intressant och fashinerande. Dock är det inte helt enkelt att hänga med i historien. Jag får för lite ledtrådar om vad som sker och varför. Hur A och B hänger ihop och hur karaktärerna kopplar sambanden däremellan. Historien går dessutom för långsamt. Jag tappar helt enkelt fokus. Man har använt alla metoder som finns för att jag ska se att detta är en dystopisk framtidssaga. Man vill att jag verkligen ska känna vilka hemska, tråkiga liv dessa stackare lever i denna trasiga, miljöförstörda värld, men i stället blir jag oengagerad i deras öden och börjar tänka på likheterna med The Matrix. Kan inte heller låta bli att störa mig på de svenska skådespelarnas svengelska uttal. Varför pratar de ens engelska när de ska föreställa svenskar?

Metropia är ändå en bra film som man bör se just för dess unikhet. Speciellt som svensk animerad film. Vara bara beredd på att mer arbete har lagts på tekniken än på historien.

/Eva

Regi: Nicolas Winding Refn

Danske regissören Nicolas Winding Refn gör ett porträtt av Charlie Bronson, en av Storbritanniens mest våldsamma brottsling, med en teatralisk inramning. 1974 rånar han ett postkontor och får sju års fängelse. I fängelset blir han känd som en slagskämpe och straffet förlängs gång på gång. Det är nästan som att han inte vill komma ut.

/Kennet

Harry Pottersagan rullar vidare. Mörkare och mörkare för varje del. Det är dags för år 6 på Hogwarts. Harry får en gammal lärobok för magiska drycker i sin ägo. Den tidigare ägaren kallade sig Halvblodsprinsen och Harry känner att han hittat en koppling till Voldemort. David Yates fortsätter där han lämnade historien. Inga överraskningar, men som vanligt detaljrik och händelsefull historia somm håller sig nära böckerna. Fansen får det mesta de vill ha i filmformat.

/Eva

Alltid spännande med en ny Johnny Depp film, jag kan komma på få filmer jag ogillat och många jag gillat med honom. Men nån gång måste han väl göra bort sig?

Men inte den här gången. Johnny spelar gangstern John Dillinger, som var en plåga för banker och polis i USA under 30-talet. Dillinger och hans kompanjoner härjade friskt och rånade en mängd banker med framgång. Som motaktion sätter den nystartade federala organisationen mot brottslighet (den som skulle komma att bli FBI) in en man (Christian Bale) att leda jakten på Dillinger.

Det är en ganska spännande film, mycket pang-pang med dom klassiska bb-gunsen (stora kulsprutor) och katt och råtta lek mellan Depp och Bale. Det är Michael Mann som regisserat och i bankrånarscenerna märks det att att han gjort det förr (det finns likheter med scener från Mann´s fantasiska film Heat).

Men i det stora hela lämnar filmen mig ganska oberörd och jag tyckte aldrig den kom någon vart. Kärlekshistorien mellan Depp och en ung kvinna är skriven så att man undrar hur fan tjejen kan vilja vara med i den och i slutet satt jag mest och väntade på att det skulle ta slut (för det var inte läge för något oväntat slut). Men trots att den är lite för lång och oengagerande så är det en snygg rulle som inte tappar bort sig för ofta. Bankrånarscenerna är häftiga, regin är god och det var kul å se Depp och Bale som huvudaktörer. 3 hyfsade kaniner!

/Jonas