Harvey

Men det här är en film om kärlek i en skepnad vi inte är så vana att se den och långt ifrån de förutsägbara romantiska komedierna som USA matar oss med stup i kvarten.

Vi får lära känna huvudpersonen ganska omgående även om hon länge upprätthåller en frustrerande distans och en stark integritet även gentemot oss i biopubliken. Hon heter Angèle och är 27 år gammal och har nyss blivit frisläppt från fängelset där hon tillbringat de senaste två årsen och därav missat mycket värdefull tid med sin knappt skolmogne son. Det känns som berättelsen på en implicit nivå ständigt kretsar kring just dessa steg tillbaka till en fungerade kontakt med honom med tanke på att sonen under Angeles frånvaro bott hos de avståndstagande farföräldrarna som nu dessutom vill ta över vårdanden. Men det dröjer ett tag innan denna problematik verkligen synliggörs.

Inledningsvis får vi möta en nervös och förvirrad kvinna som har svårt att veta hur hon skall förhålla sig till det mesta ute i det fria. Hon säger inte särskilt mycket och när hon väl öppnar munnen så är det ett övervägande grovt språk hon använder. Hon känns väldigt socialt otränad samtidigt som hon ständigt söker kontakt med människor, framförallt män.

Vi en kontaktannons hittar Angele en medelålders, trulig och inte särskilt attraktiv fiskare, Tony,  som hon av outgrundliga skäl blir väldigt fäst vid. Eftersom hon inte har någon annan stans att ta vägen lyckas hon övertala honom att både få jobb på hans fiskfirma och flytta in i hans hem, eller snarare hans moders hem eftersom han fortfarande bor hemma hos henne. Dialogen och mötet dem emellan är svårdefinierad och mångbottnad. Det är uppenbart att de är nyfikna på varann samtidigt som de känns väldigt olika och extremt omaka. Det är definitivt inte fråga om någon blixtförälskelse även om man hela tiden känner att det finns en stark men väldigt komplicerad dragningskraft dem emellan.

Det är uppenbart att Angèle bär på ett habitus av svåra erfarenheter och ett tufft förflutet och många är hemligheterna hon döljer, som sagt även inför oss i publiken. En av dem är hennes svårtolkade och nästintill desperata behov av att hitta en man, helst någon hon så fort som möjligt kan gifta sig med. Men efter ett tag börjar man ifrågasätta Angeles verkliga intentioner med detta och den relation hon intensivt försöker inleda med Tony, eftersom det framgår att det skulle bli lättare för henne att vinna vårdnaden om sin son om hennes civilstatus är lika med gift, och man börjar undrar hur pass ego hon egentligen är.

Filmen går i kalla gråa färger och tempot i både handlingen och språket lunkar på i en så långsam och försiktig takt att det nästan blir långtråkigt sinsemellan. Samtidigt tappar man aldrig helt sitt fokus och känslan av att man vill veta vart det hela skall leda blir snarare ett uttryck för en slags otålighet.

Anledningen till att regissören lyckas bevara vårt engagemang tror jag handlar mkt om hans förmåga att inte göra någonting uppenbart för oss. Man vet aldrig vad nästa scen kommer leverera och det går inte på förhand att gissa sig till den enes respons på den andres reaktion.

Dessutom är skådespeleriet extremt fängslande. Angele som spelas av Clotilde Hesme kan konsten att både se flacka oroligt med blicken och le med hela ansiktet även om jag ibland tycker att hennes ambition om att övertyga ibland leder till att hon spelar över. Men i övrigt håller alla en väldigt hög klass.

Filmens andra hälft är betydligt mycket bättre än den första, vilket är synd eftersom jag anser att det tar alldeles för lång tid innan man verkligt börjar bry sig om karaktärerna.

Alix Delaporte gör med andra ord ett vågat försök med den här filmen genom att försöka skapa väldigt mycket känslor kring väldigt få omständigheter egentligen. Och jag tycker utifrån den aspekten att han sätter sig på lite för höga hästar för resultatet blir inte så episkt som han strävar efter samtidigt som jag ändå inte tycker att han misslyckas.

Denna ambivalens gör att jag i slutändan inte anser att filmen Kärlek i Normandie är värd mer än 3 kaniner

/Amanda ML