Harvey

Happy End handlar om fem personer som står i det största vägskälet i livet. Jonna är 54 år och arbetar som körskolelärare där hon träffar Mårten som försöker få tillbaka sitt körkort efter en period av alkoholism. Jonnas son Peter, Gustav Skarsgård, ska gifta sig om två månader men en natt försöker han ta sitt liv för andra gången varvid hans flickvän inte orkar mer o lämnar honom tvärt . Katarina är en ung kvinna som lever i en otrygg tillvaro tillsammans med sin pojkvän, Johan Wideberg, som är skyldig två farliga snubbar en massa pengar o tar ut denna oro över Katrin, både fysiskt o psykiskt. Katarina tjänar extra  genom att städa hemma hos folk o städar bland annat hos Jonna. Peter flyttar hem till Jonna för att han ska få lugn och ro eftersom hans flickvän kastat ut honom och där möter han så småningom Katarina som han börjar måla av under hennes städtimmar och känslor uppstår.

Mer om själva handlingen går egentligen inte avslöja och är egentligen inte särskilt relevant heller. Det är sällan det Runge lägger krut på ändå. Det är tillfälligheterna. Mötena. Det Språk och de känslor som uppstår mellan alla dessa individer. Och som vanligt i hans filmer rör det sig så väldigt mycket under ytan på ett sätt som ständigt gör den enes respons på den andres reaktion helt oförutsägbara. Och det är just denna trovärdiga oförutsägbarhet som jag gillar bäst. för det gör filmen både naken och sårbar inför sin egen ambition men samtidigt så intressant och gripande när den lyckas med det den vill åstadkomma. Och det är på en basal nivå att väcka känslor o hos biopubliken.

Det här är ju lite min favorit genren som sagt. relationella dramer om hur olika människors öden sammanflätas och hur allting vi gör o säger medför konsekvenser för våra liv. jag vet inte varför men jag har en förkärlek för filmer där karaktärernas möten o skådespeleriet känns så autentiska och verklighetstroget att det nästan blir dokumentärt. jag vill att de människor jag ser agera på duken framför mig skall agera helt oberoende av just min och andras kritiska blick. Det märks tydligt när skådisar anstränger sig för mkt i detta avseendet. Men av någon anledning lyckas Björn Runge att avväpna just denna implicita självmedvetenhet och liksom fullkomligt skala av dessa skådisars egna identiteter o få dem att få oss att tro på vilka de är, just där o då.

jag minns att jag kände samma fascination inför den omkonstruerade dialogen även i ”om jag vänder mig om” och mun mot mun” men rent berättartekniskt tyckte jag att däremot inte dessa två filmer levererade en lika trovärdig bild av verkligheten. jag minns dem som så mörka att just avsaknaden av de behövliga kontrasterna paradoxalt nog inte lyckades göra mörkret så mörkt att det kändes i hjärtat.

nu var det ju förvisso ett tag sedan jag såg de andra två filmerna så jag vet inte om jag skall akta mej för att jämför dem alla allt för mkt även om det på ett sätt blir oundvikligt.

Han använder sig bland annat av en del återkommande skådisar som Ann Petrén och Peter Andersson.

Realism känns som ett av Runges honnörsord. Realism och lidande. Men i Happy end får dessa ingredienser så mkt mer substans i hans förra två filmer eftersom man hela tidne ändå tycker sig kunna se ljuset i mörkret. Men sitter inte bara i biofåtöljen o vill blunda av allt hemskt vi matas med, tvärtom vill man se, man vill veta hur de skall gå för dessa stackars människor som alla kämpar på väldigt olika sätt med sina väldigt olikartade liv utifrån väldigt olika förutsättningar.

Det blir med andra ord ett happy end för både björn o hans film o denna recension.