Harvey

I Flags of our fathers koncentrerade sig Clint Eastwood på att berätta historien om de amerikanska soldaterna som blev förevigade på den berömda bilden utav flaggresningen under andra världskriget. I Letters from Iwo Jima är det dags att återvända till den japanska ön igen. Den här gången får vi följa händelserna med japanska ögon. En idé så god som någon, men tyvärr blir det inte lika bra i praktiken.

För det första är redan en av filmerna för mycket. Slagfältsscener blir sällan bra hur långa man än gör dem, ändå känns det som att för varje ny krigsfilm som görs skall det slås längdrekord i handkamera och mängdrekord i statister. Två filmer och runt fem timmar material är helt enkelt inte motiverat så tillvida du inte har ett extremt specialintresse.

Nog är ändå Letters from Iwo Jima bitvis intressant, det är ju sällan man får se ett heljapanskt perspektiv på detta sätt. Å andra sidan kan man fråga sig hur mycket som är på riktigt eller trovärdigt i filmen. När amerikaner skall skildra japansk hederskultur är det lätt att tänka sig att en hel del saker fås om bakfoten eller förstoras upp.

/Kennet

Laurie Collyer tar upp intressanta frågor i sin regidebut. Vem har rätten till ett barn? Hur många chanser får en förälder som svikit sitt barn? Finns det förmildrande omständigheter som gör att man får fler chanser? Hur måste man leva sitt liv för att vara en bra förälder? När Sherry efter tre års fängelse försöker skapa ett nytt liv för sig och sin 6åriga dotter är hindren många. Brodern och hans fru som tagit hand om barnet har börjat se henne som sin egen och vill inte släppa taget. Collyer har inte gjort en tycka-synd-om film, utan en klarsynt berättelse om hur den som hamnar på botten utnyttjas av alla när den försöker kämpa sig upp. En karaktär som jag uppskattade mycket var Danny Trejos Dean Walker. Här har man skapat en biroll med många nyanser och lämnat standardformuläret. Allra bäst är dock Maggie Gyllenhaal som denna kärlekssökande, totalt utlämnade och samtidigt tuffa tjej.

/Eva

Knäppa karaktärer är alltid lika välkommet i filmer. Och vem som är galnast i den svenska amerikanskgjorda Kill Your Darling är svårt att avgöra. Är det den självmordsbenägna transan, psykologen som marknadsför en ny slotmaskin i Las Vegas, kvinnan som lurar ut den svenske manusförfattaren i öknen för att ge honom lite nya idéer och erfarenheter eller producenten som vill skapa en variant av dokusåpan Robinson med psykpatienter? Detta är en roadmovie med svart humor byggd på konstiga karaktärer och situationer som pusslats ihop på ett finurligt sätt. Alexander Skarsgård är klart bäst som den deprimerade transan Geert. Regissören Björne Larsson har plockat med Fares Fares och Andreas Wilson från Sverige och rekryterat resten från USA. Det är roligt att få se den klara favoriten från Ally McBeal, Richard Fish-Greg Germann i rollen som den karriärkåte producenten. En film som fått oförtjänt dåliga recensioner och för lite biolansering i vår stad.

/ Eva

Denna japanska anime är en tripp väl värd sitt pris. Smart, rolig, vacker, fashinerande och spännande. I en nära framtid uppfinner vetenskapsmännen en maskin som gör det möjligt för forskare att se och interagera med sina patienters drömmar. När maskinen stjäls av någon som vill ta kontroll över folkets innersta tankar försvinner gränsen mellan verklighet och dröm. Jag är mycket imponerad av hur man här vävt samman både filosofiska och moraliska aspekter med ren action. Tempot är högt och fantasin har inga gränser. Man tvekar inte heller att blanda in både humor och metaperspektiv. Det visuella är dessutom helt magiskt. Paprika har just visats på Göteborgs Filmfestival, och jag vet inget om ev bioframtid i Sverige eller släpp på DVD. Men håll ögonen öppna, för denna film är ett guldkorn.

/Eva