Harvey

Det var längesedan jag såg något så snyggt på bio som också innehöll en fängslande berättelse. En riktigt nervkittlande berättelse där det är svårt att veta vem som är ondast och vad som är verkligt. Den magiska skräckvärld Guillermo del Toros skapat i Pans Labyrint påminner mycket om Jeunet och Caros filmer; mest De förlorade barnens stad. Varelser och miljöer är skapade med annorlunda detaljer och idéer som gör att allt känns nytt och fräscht. Man har vågat hitta på nya normer för sagans värld och samtidigt lyckats väva samman den med den verkliga världen, utan att de krockar eller missar varandra. Det blev tre teknikoscars för den mexikanska filmen, men man får inte luras at tro att det är en film som vilar på det visuella och bara ger en vacker, faschinerad yta. Här ges en mångsidig bild av Spanien och dess befolkning i efterdyningarna till inbördeskriget. Här finns flera intressanta, välspelade karaktärer som ger historien krydda och djup. Det är roligt att fler och fler vågar sig på genren sagor för vuxna. Att man släpper tron om att sagor måste vara barntillåtna och aldrig kan intressera vuxna. Parfymen är ett annat aktuellt exempel på detta. Kanske är det dags att låta de söta Disneyfilmerna ge vika för de riktiga gamla versionerna av folksagorna. De som är för hemska för att berättas för de små. Fram med mer film som får oss gamlingar att känna oss som rädda små barn. Vi lovar att sova i våra egna sängar om vi får hemska drömmar.

/Eva