Harvey

Conan O'Brien, Andy Richter, Stephen Colbert
Regi: Rodman Flender

Conan O'Brien efterträdde Jay Leno i The Tonight Show när den äldre talkshowstjärnan fick en egen show. Men Lenos nya show blev ingen succé och han ville ha tillbaka sitt gamla program. Är man Leno, får man som man vill. Conan O'Brien blev överflödig, fick ett hemligt avgångsvederlag av NBC och medieförbud i ett år. Dvs NBC hade skrivit kontrakt med honom att vara deras ansikte och programledare; även om de inte hade något program för honom, och de vill inte att han skulle gå vidare och bli programledare någon annanstans, speciellt inte nu när de gett honom sparken och inte längre var så goda vänner med honom.

Har du sett Conan O'Briens show någon gång har du säkert märkt att han är en väldigt energisk och intensiv person. Inte den typen som är bra på att vara arbetslös eller sysslolös. I denna dokumentären får vi följa med O'Brien i arbetet med den humorshow han satte samman för att både bearbeta förlusten av sitt jobb och rastlösheten den skapade. Lika mycket som vi får insyn i hur en humorföreställning skapas och hur livet på turne är, får vi även lära känna en del av O'Briens personlighet. Dock märker man snabbt att det alltid är O'Brien som styr situationerna. Är det verkligen den riktiga personen vi ser här eller är det den karaktär som han vill visa upp? Är denna intensiva, ofta elaka, själviska duracelkanin den riktiga personen? Förhoppningsvis inte.

Detta är en intressant och underhållande dokumentär som tar dig med bakom kulisserna till den amerikanska tv- och komikervärlden, även om den ibland känns väldigt regisserad. Är du intresserad av amerikanska talkshows, komiker och att möta kända ansikten utanför deras vanliga miljöer är detta ett perfekt tillfälle.


/Eva

Björn har arbetat med film sedan han var 20 år, bland annat varit regiassistent hos Roy Andersson, och gick ut Dramatiska institutets regilinje 1989. hans stora genombrott kom med filmen Om jag vänder mig om (2003) detta var den första filmen i hans fristående befrielsetrilogi om människor som bryter emot dåliga liv, och den blev väldigt hyllad när den kom. det här är den sista och däremellan år 2005 kom mun mot mun.

Happy End handlar om fem personer som står i det största vägskälet i livet. Jonna är 54 år och arbetar som körskolelärare där hon träffar Mårten som försöker få tillbaka sitt körkort efter en period av alkoholism. Jonnas son Peter, Gustav Skarsgård, ska gifta sig om två månader men en natt försöker han ta sitt liv för andra gången varvid hans flickvän inte orkar mer o lämnar honom tvärt . Katarina är en ung kvinna som lever i en otrygg tillvaro tillsammans med sin pojkvän, Johan Wideberg, som är skyldig två farliga snubbar en massa pengar o tar ut denna oro över Katrin, både fysiskt o psykiskt. Katarina tjänar extra  genom att städa hemma hos folk o städar bland annat hos Jonna. Peter flyttar hem till Jonna för att han ska få lugn och ro eftersom hans flickvän kastat ut honom och där möter han så småningom Katarina som han börjar måla av under hennes städtimmar och känslor uppstår.

Mer om själva handlingen går egentligen inte avslöja och är egentligen inte särskilt relevant heller. Det är sällan det Runge lägger krut på ändå. Det är tillfälligheterna. Mötena. Det Språk och de känslor som uppstår mellan alla dessa individer. Och som vanligt i hans filmer rör det sig så väldigt mycket under ytan på ett sätt som ständigt gör den enes respons på den andres reaktion helt oförutsägbara. Och det är just denna trovärdiga oförutsägbarhet som jag gillar bäst. för det gör filmen både naken och sårbar inför sin egen ambition men samtidigt så intressant och gripande när den lyckas med det den vill åstadkomma. Och det är på en basal nivå att väcka känslor o hos biopubliken.

Det här är ju lite min favorit genren som sagt. relationella dramer om hur olika människors öden sammanflätas och hur allting vi gör o säger medför konsekvenser för våra liv. jag vet inte varför men jag har en förkärlek för filmer där karaktärernas möten o skådespeleriet känns så autentiska och verklighetstroget att det nästan blir dokumentärt. jag vill att de människor jag ser agera på duken framför mig skall agera helt oberoende av just min och andras kritiska blick. Det märks tydligt när skådisar anstränger sig för mkt i detta avseendet. Men av någon anledning lyckas Björn Runge att avväpna just denna implicita självmedvetenhet och liksom fullkomligt skala av dessa skådisars egna identiteter o få dem att få oss att tro på vilka de är, just där o då.

jag minns att jag kände samma fascination inför den omkonstruerade dialogen även i ”om jag vänder mig om” och mun mot mun” men rent berättartekniskt tyckte jag att däremot inte dessa två filmer levererade en lika trovärdig bild av verkligheten. jag minns dem som så mörka att just avsaknaden av de behövliga kontrasterna paradoxalt nog inte lyckades göra mörkret så mörkt att det kändes i hjärtat.

nu var det ju förvisso ett tag sedan jag såg de andra två filmerna så jag vet inte om jag skall akta mej för att jämför dem alla allt för mkt även om det på ett sätt blir oundvikligt.

Han använder sig bland annat av en del återkommande skådisar som Ann Petrén och Peter Andersson.

Realism känns som ett av Runges honnörsord. Realism och lidande. Men i Happy end får dessa ingredienser så mkt mer substans i hans förra två filmer eftersom man hela tidne ändå tycker sig kunna se ljuset i mörkret. Men sitter inte bara i biofåtöljen o vill blunda av allt hemskt vi matas med, tvärtom vill man se, man vill veta hur de skall gå för dessa stackars människor som alla kämpar på väldigt olika sätt med sina väldigt olikartade liv utifrån väldigt olika förutsättningar.

Det blir med andra ord ett happy end för både björn o hans film o denna recension.

/Amanda ML

Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Judy Dench, Jamie Bell
Regi: Cary Fukunaga

Återigen filmas Charlotte Brontes 1800-talsklassiker Jane Eyre. Kan kännas onödigt, men denna version står sig bra mot tidigare alster. En vacker och stark skildring som berör och känns angelägen trots det daterade ödet. Bra skådespel som håller intresset och spänningen uppe i det annars ganska lågmälda dramat.

/Eva

Oj vilken filmupplevelse..

Det här är en film som berör och stannar kvar och jag funderar fortfarande på den. Dessvärre är det desto svårare att sätta ord på sina funderingar.

Filmen baserar sig på Haruki Murakamis roman med samma titel som varit en läsarsucce ända sedan 1987, och som vanligt finns det alltid en stor risk i att försöka visualisera något som funkar så bra i skrift. det råder delade meningar om huruvida den fransk – vietnamesiska Tran Anh Hung reggisören övervann denna risk eller ej. Jag har inte läst boken och har därav inget att jämföra med, men utifrån en filmisk referensram så har i alla fall jag få invändningar både gällande foto, musik, berättarteknik och skådespeleri.

Filmen presenterar en trovärdig och intressant bild av Japan under en tid präglad av såväl studentrevolter som pyrande nationalism, av flammande framtidshopp liksom av det förflutnas mörka skuggor. Närmare bestämt en tid under sent 60-tal.

I centrum av berättelsen står Toru Watanabe, en ung man i tjugoårsåldern som flytt hemstaden Kobe efter att hans bäste vän Kizuki helt oväntat begått självmord. Han begraver sig i studier, en ändlös rad extrajobb och tillfälliga krogkvällar.Tills hans döda bästa väns flickvän, Naoko dyker upp. en vacker ung japansk kvinna som väcker en massa känslor i Watanabe, inte minst för att de både delar den sorg de tvingas leva med för resten av livet. Watanabe kan inte förhindra den förälskelse som sedan flammar upp emellan dem. Men Naoko är en otroligt skör, ömtålig och komplex individ som han snart förstår att det inte är lätt att förhålla sig till. Hennes sorg äter upp henne inifrån på ett betydligt mer destruktivt sätt än för Watanbe själv. Efter en het natt tillsammans försvinner hon iväg till en plats uppe i Bergen där hon skall få tid till vila för att nå någon slags psyksik tillfrisknad.

Till en början är hans längtan nästan oemotståndlig och han besöker henne så fort han får tillåtelse. Men även om Watanabe älskar sin Naoko djupt och innerligt är det svårt att stålsätta sig emot den betydligt mer utåtriktade och positiva, lika vackra flicka han sedan möter hemma i sin skolmiljö. Midori är på ett sätt Naokos totala motsats, full av energi och nyfikenhet och relationen till henne blir som ett komplement till allt det han drömmer om med Naoko. Det dröjer inte länge förrän Watanbe inser att han blivit beroende av att både få älska och bli älskad av dem båda två för sin egen identitessträvan.

Berättelsen känns som att bläddra i ett fotoalbum ur en människas liv med tillgång till nyanserade dagboksliknande beskrivningar till varje bild. känslorna vibrerar och även om jag inte förstår ett ord japanska så är det inte svårt att avgöra att deras dialog känns både trovärdig och genuin. skådespeleriet är fenomenalt även när ingenting sägs.

Många anser nog att Tran Anh Hung sätt att representera den första kärleken får en alltför stor sexuell uppmärksamhet och jag håller med om att det kroppsliga samspelet är ett av de mest genomgripande teman filmen igenom. men för mig känns det inte som ett fokus som själper historien, snarare tvärtom. I den åldern går det inte att undvika att mkt kretsar kring kroppsliga erövringar men Norwegian Wood fördjupar enligt min mening korrelationen mellan kärlek och sex snarare än att förytligar den. Dessutom finns det ett intressant genusperspektiv i filmen som känns ganska ovanlig i asiatiska filmer som denna där flickorna bara skall vara vackra och bli förförda och männen är de som vet vad de vill och förför. tvärtom finns en härlig maktbalans mellan de båda könens intresse och de små oskyldiga flickorna är många gånger i den här filmen de som bäst sätter ord på deras lustar och kommunicerar vad de vill, och inte vill. och trots att filmen inte bygger på någon konkret intrig som systematiskt är tänkt att nystas upp så blir det varken tråkigt eller tillintetsägande att följa Watanbes liv av ohämmad ungdom och förvirrade känslor.

Norwegian Wood är både vacker, sorglig och hoppgivande varvid jag tycker att den är värd 4 kaniner.

/Amanda ML

Emma Stone, Amanda Bynes
Regi: Will Gluck

Olive är en vanlig, obemärkt tjej i High-school med avslappnade föräldrar; Patricia Clarkson & Stanley Tucci och en lite skvallrig kompis. En vit lögn om en date med en äldre kille, för att slippa hänga med på en tråkig campinghelg förändrar hennes obefintliga rykte för alltid. Över en natt förvandlas hon till en slampa eller åtråvärd trofé i skolans ögon. Olive tycker mest att det hela är befängt, men lite småroligt i sin absurdhet och börjar utnyttja situationen för sin egen och andra tidigare "ocoola" klasskompisar del genom att låta dem spegla sig i hennes slampglans.

En riktigt smart och rolig komedi med den brillianta Emma Stone som är den sunda, klarsynta, skeptiska, ironiska kommentarens mästare. Doftar Juno lång väg.

/Eva

Norskt drama i regi av Maria Sødahl med bland andra Line Verndal, Henrik Rafaelsen

och vår svenska Lena Endre som spelar bättra än någonsin.

Jag vill egentligen inte riktigt erkänna det men jag tycker rent generellt att våra grannländer

Norge och Danmark ofta lyckas bättre med socialrealistiska dramer än sverige.

Året är 1973 och historien inleds i ett norskt vinterlandskap där en mor, sonia, är ute och leker med

sina två små barn i snön. Telefonen ringer och man förstår att det är ett efterlängtat samtal. Också

ett långväga sådant. I andra sidan luren pratar pappan, Jo, i familjen. Han är långt bort ifrån den

övriga familjen eftersom han arbetar som oljeingeniör i ett varmt och tropiskt Trinidad i Västindien.

Med det dröjer inte länge förrän avståndet mellan dem blir ett minne blott.

 

Mamman har lyckats hyra ut deras gemensamma villa i Norge för att flytta till sin man som fått ett

långtidskontrakt där borta i fjärran och deras ambition är att etablera ett fungerande familjeliv i

detta främmande land.

Så värst fungerande verkar det dock inte bli. kulturchocken blir snabbt ett faktum och sonia finner sig

inte i sin alinierade position av ett liv i lyx med hembiträden och massa nya utländska vänner trots

tropisk värme, paraplydrinkar, swimmingpoolar och en frihet hon är medveten över att många säkert

skulle drömma om.

Situationen blir inte bättre av att Jo visat sig vara otrogen under tiden de varit ifrån varandra och att

sonen får ont i magen så snart det är dags att ge sig iväg till den multinationella skolan och har svårt

att vänja sig vid det engelska språket.

 

Det handlar om att acklimatisera sig till de nya förhållandena och sonia försöker verkligen.

hon försöker så mkt att man nästan blir förbannad över vilka förväntningar Jo har på henne.

Förväntningar som egentligen bara handlar om att hon hela tiden skall förstå och leva sig in i hans

situation. Han utstrålar försvisso å ena sidan en väldig massa kärlek och värme men är samtidigt

otroligt självupptagen och fokuserad på sitt jobb och de pengar hans tjänst genererar. förhållanden

sonia hela tiden förväntas acceptera och finna sig i.

Filmens titel bär ett intressant dubbelbudksap. Vår första tanke kanske leder oss till leken limbo, som

sonia o barnen roar sig med ute i trädgården i Trinidad, men jag tror samtidigt att den appelerar till

det där ingemanslandet, det där området som enligt katolsk teologi är beläget mellan himmel och

helvete. Ett ingemansland som det inte går att ta miste på att sonia befinner sig i.

Svenska tjusiga Charlotte, spelad av Lena Endre, gift med engelsmannen Daniel, en kollega till Jo,

visar Sonia lyxhustrulivet och anstränger sig så gott hon kan för att komma sonia nära. Jag minns

en särskild sekvens ur filmen där hon ringer sonia för sjukttioelfte gången o sonia ber hembiträdet

säga att hon inte är hemma varpå hembiträdet säger ”lying is not inckluded in my buisniss” du kan ju

tänka dej. Ingen frihet.

Sonia sluter sig mer och mer och tomheten går riktigt att ta på. jag vet egentligen inte hur de lyckas

hålla engagemanget vid liv för egentligen händer det inte så mycket man varje scen fullkomligt

vibrerar av karaktärernas motstridiga känslor och ibland känns det nästan som om vi står där bredvid

i värmen och observerar dem.

Både skådespeleriet, scenspråket och musiken är fenomenalt och levererar en så närgången, äkta

känsla att det ibland nästan är som om man till och med kan känna dofterna i de miljöer de befinner

sig i.

Hade filmen utspelat sig i Norge hade man nog lätt kunnat förnimma de stora skillnaderna mellan

detta rådande 70 tal och nu, men det här sker i en närapå tidlös kultur som i mångt och mycket står

still. Är man någorlunda berest så förstår man. Plastmattorna, de tunna lakanen, insekterna. det är

som om man är där själv. som om man blir sonia. För det är på något sett henne man identifierar sig

med.

 

Och jag tror det är en av anledningarna till att detta blir en sån där film som verkligen hänger sig

kvar. att man känner sig lika maktlös inför det som sker som sonia. Det är inte sällan man bara vill

hoppa in i bioduken och ruska om henne. Be henne skrika, säga ifrån, inse hur orättvist behandlad

hon blir eller åtminstone visa vad hon verkligen känner. Istället har vi absolut ingen kontroll över

vart historien är påväg och heller ingen kontroll över hur de olika karaktärerna behandlar och agerar

gentimot varann.

Den relationella aspekten tar upp viktiga och väldigt intressanta teman kring egoism och anpassning

och detta ständiga samspel blir minst sagt helt oförutsägbart. Så långt ifrån dom amerikanska

filmdisciplinen där rättvisan alltid segrar och där karaktärerna förr eller senare agerar som man vill.

Men det är det som gör berättelsen så levande. Precis som livet i sig. det går inte att välja varken sitt

egna eller andras beteende.

Temat i berättelsen för tankarna till Scarlett Johansens position i lost in translation eller John

Cassavetes film kvinna under påverkan.

Och lika bra som dessa filmer är, lika bra är den här. en film man minns helt enkelt, vilket alltid

förtjänar ett bra betyg.

/Amanda ML

Manus & regi: Agnieszka Lukasiak

Between two fires är ett gripande polsk/svenskt drama som är svårt att värja sig emot. Marta (Magdalena Poplawska) är en ung mor till dottern Anna (Kamila Nowysz). De lever ett fattigt, föga åtråvärt liv i Vitryssland. Handlingen tar fart i och med Anna riskerar att bli såld till barnhandel när Marta hamnar i pengabekymmer med maffian. Med förhoppningar om att Sverige är ett land där de kan börja om på nytt tar de sig från Vitryssland via flyktingbussen runt Finland och till en svensk flyktingförläggning långt upp i vårt avlånga land. Där väntar nya utmaningar och problem.

Filmen utspelar sig på vintern i det karga, men oerhört vackra, nordliga Sverige. Kontrasten mellan naturens skönhet och den sterila, ångestladdade flyktingförläggningen är påträngande.

Poplawska är lysande i huvudrollen och jag kände mig djupt berörd av Martas och hennes dotters situation. Tack vare att man bryr sig blir alla steg i filmen rörande och spännande; hur kommer det att gå för våra huvudpersoner?

Filmen utvecklas med vänskaps- och kärleksrelationer, och karaktärerna byggs successivt upp för oss tittare att lära känna.

Ett oerhört starkt drama som jag har svårt att tro lämnar någon oberörd.

/Jonas

Regi: Kim Longinotto

Återigen visar denna brittiska regissör sin talang för att hitta engagrande, starka personligheter som vägrar låta sig tryckas ner av orättvisor och okunskap. Vi följer den kastlösa kvinnorättskämpen Sampat Pal, grundaren av organisationen Pink Saris i Indien. Hon bryter mot traditionerna och med lagen på sin sida försöker hon få kvinnorna att organisera sig och göra det samma. En tuff film om, för oss i västvärlden, ofattbara orättvisor. Ändå finns här både humor och ett hopp om en bättre framtid. Verkligen sevärd.

/Eva

Nicole Kidman, Aaron Eckhart
Regi: John Cameron Mitchell

Becca och Howie sörjer sedan snart ett år sin lille son som blivit överkörd. På ytan försöker de hålla skenet uppe, även om de om de kan undviker andra människor. I ett vaccum fortsätter vardagen med hjälp av rutiner som balanserar på en skör tråd redo att brist vid varje avvikelse eller motgång. Kidman och Eckhart bjuder in till det bästa och plågsammaste kammarspel vi sett på mycket länge. Överspel skulle lätt kunna tas till, men allt hålls på ett svidande, ofrånkomligt och närvarande plan. En historia om att härda ut, läka och gå vidare och om det verkligen är det man vill eller kan göra.

/Eva

Det här är en narrativ dokumentär film om det forna inbördeskriget i Angola. Filmen inleds genom att vi får lära känna en vit man vid namn Marius van Niekerk, en snubbe ifrån sydafrika som trots envisa försök att gå vidare med sitt liv inte kan försonas med sitt förflutna utan att en gång för alla förlika sig med det. han bär runt sitt traumatiska öde och sina skuld betingade minnen i en sliten ask fylld med kort och andra saker han sparat ifrån den tid han som soldat dödade massvis med människor för ca 20 år sedan.
Han bestämmer sig för att återvända till de krigsdrabbade fälten och kontaktar tre andra forna soldater för att följa honom tillbaka till det historiska mörker som numera bara ryms i hans hjärta. Då slogs dessa fyra män emot varandra på olika sidor som fiender, nu slåss de var för sig mot just detta mörker i deras hjärtan. Hans mål är att genom att de tillsammans kan försöka förstå, förlåta och försonas kanske kan lyckas ersätta detta mörker med ett ljus för framtiden.

Visst finns det en otroligt läkande kraft i förmågan att kunna förlåta och i sin tur bli förlåten och jag antar att han även är ute efter att belysa detta krigs otroligt sorgliga onödighet för allmänheten, helt oberoende av vad han själv vart med om, men jag kan inte låta bli att fråga mig hur egoistiskt detta behov egentligen är för denne Marius, skaparen bakom filmen. Han talar ofta om sina döttrar. Om vikten att de skall få växa upp med en pappa som de är stolta över. En pappa som trots mörka hemligheter i bagaget ändå gjort så gott han kunnat för att rättfärdiga sitt förflutna. det är klart att vi alla utgår ifrån oss själva, och gör det som står i vår makt för att leva ett så bra och lyckligt liv som möjligt, och jag kanske är orättvis. han valde ju trots allt att låta allt detta filmas, alla dessa samtal och all denna praktiska information om kriget i Angola. Det känns förövrigt som ett viktigt inslag i filmen för på något sätt så känns det som en viktig förutsättning för att förstå problematiken kring deras möte.

Det blir lite som att hela tiden gå från den lilla människan till den stora strukturen och sedan tillbaka igen. Filmen pendlar hela tiden mellan deras individuella upplevelser och minnen till konkret fakta kring vilka länder som var inblandade , varför och vilka årtal det rör sig om. En slags jojjoeffekt som verkligen är nödvändig för filmens relevans. För någonstans, tänker jag, på en slags övergripande metanivå krävs denna dokumentära undervisning. För at vi dessutom skall kunna leva oss in i dessa fyra mäns komplexa, antagonistiska förhållanden till varandra måste vi ju först förstå av vilka anledningar de stred i kriget, och för att i sin tur förstå alla dessa olika trupper såsom UNITA soldater, MPLA och sk SWAPO terrorister måste man ju i sin tur förstå vilka motiv respektive inblandade parter hade. Rent krasst skulle man kunna säga att hela kriget kretsade kring Angolas tillgångar på olja, guld och diamanter och hur dessa intressen från länder utifrån bidrog till att kontrollera landet på bekostnad av de oskyldiga byborna.

Jag tycker generellt sett alltid att det är svårt att tycka om ngt som är på riktigt. Det går liksom inte att använda samma kriterier som när man analyserar en spelfilm. Dom här klassiska aspekterna kring handling, manus, foto, skådespeleri, dialog o.s.v. i fråga om dokumentärer brukar jag snarare fråga mig;
finns det någon vits med att berätta den här historien?
Finns det ett syfte med den?
Finns det någonting att lära?

Utifrån dessa frågeställningar blir det omöjligt att ge en film som mitt mörka hjärta ett dåligt betyg. Det här är en otroligt viktig film. Inte bara viktig i förhållande till att vi får en intensiv och stundtals riktigt obehaglig inblick i vad som hände specifikt i Angola, utan vad som händer med människor som krigar med och emot varann över huvud taget.

Jag minns specifikt ett citat ur filmen, ett citat ifrån en av de mörka män som från början påstod att han gillade kriget och att alla slag han varit med om för honom hade varit som ett stort underhållande party, faktiskt ändrade sin inställning till allt efter denna resa tillsammans med sina forna fiender och insåg att kriget egentligen hade försenat och försvårat inte bara hans utan alla hans lands invånares liv. han grämde sig över att han aldrig fick studera och att han drack alldeles för mkt och fortfarande reagerade extra starkt och aggressivt i vissa situationer.
Jag minns innebörden av hans ord ungefär såhär; jag förstår vikten av denna resa. Och jag förstår hur viktigt det är att förlåta dem man krigat emot och samtidigt bli förlåten. Men jag förstår inte varför vi krigade emot varann över huvudlaget.

På något sätt ringar den funderingen in hela filmens budskap tycker jag. med andra ord; det går inte att förstå krig. Det finns inget gott med att strida och dräpa eller dela upp oss i vi och dem. det finns inget krig som slutar lyckligt!

Jag ger den här filmen fyra kaniner för att det är en väldigt viktig film som problematiserar det läskiga i hur vi människor ibland bara tycks lyda order utan att ifrågasätta varför.

/Amanda ML

Regi: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance (+ två till)
Med: Ryan Gosling, Michelle Williams, m.fl.

Blue Valentine var rättvist med och tävlade om bästa film på Oscarsgalan. Det är ett oerhört välspelat drama om kärleken mellan Dean och Cindy som en gång flammade vilt men som nu svalnat.

Personkemin mellan Gosling och Williams gör upplevelsen intensiv och berörande.

Vi får följa paret både i nu- och dåtid, så var uppmärksam. Det enda negativa jag kan komma på att säga om filmen är att tillbakablickarna nästan enbart återspeglar parets lyckliga tider. Jag kunde sakna mer motivering till varför Dean och Cindy i nutid har det så dåligt.

Solklar fyra!

/Jonas

Talib Kweli, Erykah Badu, Angela Davis, Stokely Carmichael
Regi: Göran Hugo Olsson

Uppdelat i nio kapitel, ett för varje år, berättar Göran Hugo Olsson historien om Black Powerrörelsen utifrån vårt svenska perspektiv. Vad fick vi se från den tiden i reportage och intervjuer. Filmen är byggd med hjälp av arkivmaterial och nutida kommentarer och reflektioner från kända musiker, universitetslärare och sammhällsdebatörer. En inblick som ger mycket kött på benen historiskt och som speglar en tid som man själv kanske inte har så stor koll på. Intressant, välklippt och tänkvärt.

/Eva

Kodi Smit-McPhee, Chloe Moretz, Richard Jenkins
Regi. Matt Reeves

Här vandras inte långt från den svenska upptrampade stigen. Matt Reeves manus skiljer sig föga från det till Låt den rätte komma in. På sätt och vis gör det mig lättad, samtidigt som det spär på min irritation över varför en icke-amerikansk film inte kan slå sig fram för egen maskin. Manusförfattaren gillade ju uppenbarligen originalet. Både Kodi Smit-McPhee och Chloe Moretz övertygar i rollerna som Owen (Oskar) och Abby (Eli). Här är fokuset större på barnen. Lite synd på Richard Jenkins som är perfekt ersättare för Per Ragnar. Gillar hur de skapat samma mörka, tysta, vita, vackra vintervärld som i orginalet. Är man nyfiken på denna remake så kommer man inte bli besviken. Men har man inte sett det svenska orginalet ska man inte börja här.

/Eva

Detta är ett kärleksdrama men med betydligt mer substans än vad titeln kanske avslöjar. Filmen är baserad på den bästsäljande boken av Kazuo Ishiguro och regisseras av Mark Romanek. Och om hans berättelse ens till hälften hade baserat sig på sanning och samhällsrealism vetifan om man ens hade vågat se filmen. Grejen är att det intressanta är att det är en slags sience fiction fast i en helt verklighetsbaserad dåtid. Historien tar sitt avstamp i 70 tals miljö vi mkt väl känner igen. Vi får lära känna tre personer, spelade av skådespelare ur den yngre eliten, nämligen Carey Mulligan ifrån bland annat the education, Andrew Garfield ifrån Social Network, och Kiera Knightley, från allt möjligt.

Carey Mulligans karaktär Kathy utgör dock den egentliga huvudrollen. Det är hennes berättarröst man hör titt som tätt och det är hennes inställning till sina bästa vänner Tommy och Ruth som vi får följa.
Först möter vi dem som barn på en internatskola. I alla fall det som tycks vara en internatskola. I själva verket är alla dessa barn egentligen satta till världen i ett enda syfte; att växa upp så friska o starka som möjligt för att såsmåningom donera sina organ till behövande människor. De är klonade avkommor enbart födda för att rädda andra. Skolan är delvis läskigt totalitär och inskränkt och barnen vet knappt hur världen ser ut utanför dess stängsel samtidigt som lärarna ändå tycks ärligt engagerade i att ge barnen ett så meningsfullt liv som möjligt, så länge det varar helt enkelt.

Efter att den första donationen är utförd är slutstationen nära, det vill säga döden. Dom flesta klarar 3-4 stycken innan de, som de kallar det i filmen är, completed. Hela samhället behandlar dem verkligen som robotar utan något som helst eget värde samtidigt som de ju är lika mkt människor som alla andra. Kanske till o med mer eftersom de vet att de har mindre tid på sig för allt. och när jag säger allt menar jag främst känslor, för i fråga om de klassiska resa o se världen innan det är försent syndromet som brukar prägla de flesta som vet att de har ont om tid att leva är inga förmåner dessa stackars små barn tillåts. De är otroligt begränsade. Både på internatskolan och när vi sedan får lära känna dem igen som fullvuxna unga ute i samhället. De tvingas hela tiden bo och leva under omständigheter som kontrolleras av den högre makten. En makt som däremot i problematiseras alls egentligen. Och jag kan tänka mig att detta retar många.
Vad kommer dessa barn ifrån, egentligen? Vilka bestämmer egentligen över deras öde och hur kommer det sig att de själva inte ifrågasätter denna extrema orättvisa?

Frågor som verkligen lyser med sin frånvaro men som samtidigt, enligt min mening egentligen inte är nödvändiga för filmens relevans. Det är som två olika teman och antingen kan man välja att fokusera på den strukturella mänskliga ondskan eller på hur lätt den lilla individen faktiskt accepterar dess styrning. Jag menar det finns ju egentligen en massa konstigheter i våra regelsystem idag med som vi kanske inte ifrågasätter för att vi är så internaliserade att tro att det är det enda självklara. I den bemärkelsen blir detta stråk i filmen nästan ännu intressantare.

Istället för att fokusera på hypoteser kring varför vilar den vid inställningen kring därför. Ett därför som här blir lika med kärlek. Både kathy och ruth är tidigt intresserade av den till synes ganska annorlunda, tommy. Kathy tycks vara den som egentligen vinner hans hjärta men ruth är ändå den som blir tillsammans med honom. Deras relationer kretsar hela tiden kring denna triad och det är framförallt kemin mellan mulligan och garfield som blir riktigt tårdrypande. Deras kärlek känns väldigt vacker och äkta.
Och även om jag inte skall avslöja så mkt mer så är detta ganska genomgående en sorglig berättelse. Jag har väl egentligen ganska lätt till fuktiga ögon men när jag såg den här filmen fick jag nästan anstränga mig för att inte snyfta högt.

Tack vare ett väldigt trovärdigt skådespeleri och en ett väldigt vackert foto tycker jag faktiskt att detta är en film som inte förtjänar mindre än 4 kaniner. Se den redan ikväll om ni känner för två tårdrypande timmar.

/Amanda

Det här är en sån där film som får en att inte riktigt veta om man skall skratta eller gråta när man går ut ur biosalongen. Man vill gråta för att det känns som om man just fått ett riktigt kvitto på hur förbannat ond världen är och skratta över vilket bra land man egentligen lever i.

Ken Loach som regisserat filmen är idag 75 år gammal. Tidigare filmer: En öm kyss, Looking for Eric, Frihetens pris med fler. Så vitt jag förstått så har han ett ganska vänstersocialistiskt, väldigt samhällskritisk och en stundtals en ganska aggressiv berättarteknik i sin ambition att lära oss något. Han sa själv, när filmen var klar;
- Det blev en thriller, men det var inte meningen. Jag avskyr thrillers.

Och det märks att syftet med filmen inte är att göra en nya Green Zone. Det är inte spänningen i dess blotta bemärkelse som är det relevanta. Det relevanta är vad den vill berätta. Och det den berättar känns otroligt viktigt. Det handlar om kriget i Irak. Om allt det som nyhetsprogrammen inte visar och vilka korrupta brittiska och amerikanska organisationer det finns som egentligen varken bryr sig om de stupade irakierna eller sina egna soldater liv, utan, som i så många andra sammanhang så glöms människan bort till förmån för pengar. Historien kretsar kring en gammal krigsveteran vid namn Furgus som under en kort permission hemma i Liverpool råkar i ett krogbråk och missar att hans bästa vän Frankie försökt kontakta honom hela den kvällen. Filmen inleds med att man får höra alla hans desperata röstsvar; ”im in fucking trouble, fucking answer me furgus” (det är extremt mkt fuck, mother fucka och fuckin hell hela tiden)

Strax därpå kommer dödsbudet; Frankie har omkommit på det som anses vara den farligaste vägen i världen; den mellan Iraks flygplats och bagdad, och som just går under beteckningen Route Irish. Men med tanke på de röstmeddelanden frankie hade pratat in samma kväll som han dog och framförallt med tanke på att Frankie har hunnit skicka ett brev till Fergus med en mobiltelefon tillhörande en iransk pojke. På mobilen finns massa bilder och inspelningar från hans familj men också en där man hör skott, ser en bil skjuta mot en annan bil, en taxibil, sedan ser man frankie hoppa ut ur den skjutande bilen och skika ”vad har du gjort, du har dödat en hel familj, vad har du gjort?” Frankie blir övetygad om att någonting mörkläggs, att Frankie blev mördad av sina egna, att allt är en kompott.

Filmen blir en svår soppa av alla dessa ingredienser, dels den här mord och korruptionsbiten i vanlig thriller tappning, dels ett väldigt intimt och autentiskt porträtt av den arge Fergus som på ett sätt redan dött inombords han med men som klamrar sig fast vi den här mordgåtan nästan besatt istället för att våga tillåta sig själv att känna sorg, och sedan, sist men inte minst, så är ju filmen en stor käftsmäll till den brittiska regeringen som valde att lägga sig i kriget över huvud taget.  

Jag sitter mest och inte förstår. Jag sitter mest och undrar hur kan vi döda varandra och hjälpa varandra samtidigt? Hur kan vi fortfarande, trots samhällets utveckling, skilja mellan vi och dom på det här primitiva sättet? och hur kan pengar fortfarande vara viktigare än liv?

Jag tror att det är just den här typen av frågor som Ken Loach vill att vi skall reflektera över. Och jag minns speciellt två jäkligt gripande ögonblick framför bioduken. Det ena är när huvudkaraktären, Furgus, berättar för rachel, Frankies flickvän och det enda, som han sa, som dom inte kunde dela på, om nätterna då de rensade hus efter hus på människor. Säkert inga av dem var terrorister. Men vi gjorde iaf inte som amerikanarna; satte på jazzmusik och log. Typ. Det andra är när Fergus spårat mamma till de barn som omkom i taxibilen och i välvilja vill kompesera henne med pengar och hon skriker; ingenting kan kompesera mina söner, jag vill inte ha era pengar!

Jag gillar egentligen inte filmen. Men det är inte filmen jag inte gillar, det är verkligheten. Och det är också det som blir så jobbig att se. För det går inte att bortförklara den mänskliga grymhet man sitter och tittar på. Det går inte att tänka att dom säkert överdriver och man sitter definitivt inte och gottar sig till goa coola actioninfluerade krigscener.

Det här är på riktigt. Det är så mycket på riktigt att säkert minst hälften av alla scener som filmen visar från de krigsdrabbade områdena är dokumentärsekvenser.

Och ibland är det så obehagligt att man bara vill blunda. Och då inser jag att det ju precis är regissörens syfte; att få oss att sluta blunda. Att öppna våra ögon.

4 kaniner inte för att det är en spännande bra film utan för att den visar mänsklig ondska utan att moralisera och välja de onda eller de goda.

/Amanda

Christian Bale, Mark Wahlberg, Melissa Leo, Amy Adams
Regi: David O Russel (I heart Huckabees)

Filmen baserad på halvbröderna Micky Ward och Dicky Eklunds långa och tuffa väg mot boxningsframgång är välspelad, fängslande och mycket känslosam. Alla priser som delats ut till filmen är välförtjänta. Bli inte avskräckt av att detta är en film om boxare, för fokuset ligger på vad som händer utanför ringen. Och jag kan inte låta bli att tänka på och imponeras av verklighetens Charlene som trots Micky Wards sju elaka systrar inte la benen på ryggen.

/Eva

Samhällsrealism så tung att den till och med blir svår att hantera även som publik och på avstånd. Upphovsmännen Martin Jern och Emil Larsson försöker, på samma sätt som i fjorn suger, skildra en ungdomskultur och en verkligheten precis så som den ser ut. kanske inte för oss, kanske inte ens för någon i vår omgivning, men fortfarande för många, många människor i detta avlånga land. männsikor vi helst inte vill beblanda oss med. människor vi definitivt inte vill vara vän med. men som Martin och Emil uttrycker det; människor som inte vill vara vän med oss heller. människan fungerar nämligen så. vi söker oss till dom som påminner oss om oss själva. som antingen bekräftar vår sociala överlägsenhet eller vår stigmatiserade underlägsenhet. Det är när vi konfronteras med någon som sätter våra normer på spel som vi inser vilken snäv världssyn vi egentligen har. det är då vi helst väljer att tänka; äh så där jävligt kan väl ingen ha det, lika bra att förkasta alltiohop, gå ut ur biosalongen och göra något roligare. men för somliga är livet inte roligare än så här. och det är därför jag tycker att vi bör sitta kvar och titta, trots att det vi ser provocerar och stör...

Amanda ML