Harvey

Det här är en film som är regisserad av Abbas Kiarostamis från Iran, den handlar om en kvinna från Frankrike och en man från England och utspelar sig i Italien. (Därav titeln; Möte i Toscana) vilket enligt mig både är en larvig och missvisande titel eftersom den lätt kan få oss att tro att detta är som vilken halvsliskig romantisk komedi som helst.  Och om man tror det så är man långt ifrån sanningen. jag tycker den ursprungliga iranska titeln copie conforme som på engelska blir certified copy är betydligt mer passande.

Om inte annat så ringar den in filmens syfte bättre. Kopior och Original som fenomen på massa olika nivåer är nämligen exakt vad den här filmen handlar om. Till en början i fråga om konst, om tavlor och skulpturer, men senare även gällande människor, känslor och relationer.

Skådisen William Shimmel spelar i filmen den engelske mannen som jag nämnde tidigare och som utgör en av huvudpersonerna. Han är en erkänd författare som just skrivit och givit ut en bok i detta ämne där han diskuterar hur vi definierar vad som är äkta, och ifrågasätter också vår för honom patetiska jakt efter alla original eftersom kopiorna är precis lika unika. I slutändan influerar, påverkar och inspirerar vi alltid varandra i allt vi tänker, känner gör och skapar ändå.

Ingenting föds ur ingenting och ett plagiat av något är fortfarande en skapelse som försöker efterlikna något som från början försökte efterlikna något annat. Med andra ord; Allt har samma värde. Allt är äkta? eller?

Det är nästan först nu när jag formulerar frågan själv som jag inser att jag kanske fortfarande inte ens har förstått filmen.

Till en början känns det nämligen självklart att när denne författare som rest till Toscana för att prata om sin bok stöter på filmens stora namn julliette binoche som spelar en slags antikhandlare och gallerist så gör han det för första gången. Efter att hon lyssnat på hans föredrag om sin nya bok bjuder hon ut honom på en konsthistorisk rundtur i denna vackra, idylliska italienska by, vyerna är förövrigt bedårande och dom beter sig otvivelaktigt som om det är första gången dom ses.

Sedan blir man osäker. Till en början är de nämligen väldigt försynta, försiktiga och respektfulla mot varann, men deras olikheter blir snabbt uppenbara. De börjar testa vart gränserna går och argumenterar om deras skilda åsikter allt vildare. Men det är först efter att en gammal tant på ett café misstar dom från att vara ett gift par som ett intimt rollspel exploderar emellan dem och det är också nu som dom släpper på hämningarna så autentiskt att man börjar undra om det är attityden i början av deras möte som var det egentliga skådespelet.

Om författaren faktiskt är en sådan där usel, självupptagen man som bara följer sitt eget strålkastarljus och som för länge sedan försakat Juliette o deras gemensamma son och Juliette en kvinna som inte kan nöja sig med hans sätt att älska henne. Eller utgör de bara varsin certifierad kopia av den andres verklige partner.

Och först nu inser jag att man ju faktiskt satt och funderar över just den frågan som jag antar att regissören är ute efter; vad fasen är äkta? Är dom gifta sedan 15 år eller är skall man bara tro det för att deras spelade känslor på något sett i deras möte blir lika äkta som om det hade varit så.

Först nu inser jag hur ironiskt genomtänkt det hela är, att det är precis den fälla vi skall fastna i, det är ju hela filmens tema; original vs kopia. Äkta vs oäkta. Kan vi urskilja det unika eller är allt unikt?

Lika komplexa som dessa frågor är, lika komplext blir resonemanget mellan detta "par" som vi får följa som en röd tråd från början till slut. Vi får följa med när det strosar runt på gator och torg, när de dricker kaffe på små caféer och när de promenerar runt på museer. Nästan hela tiden pratar dom. om kärleken, livet och inte minst bristerna i deras relation. Deras dialog är rapp och stundtals genialisk. Om inte annat väldigt intellektuell och intelligent. Det finns en extremt svårdefinierad men oupphörligt engagerande kemi mellan dem från första till sista scen. Kamerorna är hela tiden väldigt närgångna ändå spelar dom som om inga andra människor omkring dem existerade. Varenda kommentar hos den ena utlöser en läskigt spontan min eller reaktion hos den andre att det inte ens känns som skådespel.

Om någon av er som läser detta har sett eller tänker se den här filmen, så vore det jätte intressant om ni ville delge era tankar kring denna, för mig, mystiska relation.

Jag rekommenderar alla som gillar relationsdramer att se Möte i Toscana men för er övriga finns stor risk för att ni kommer bli uttråkade. Det här är ingen händesespäckad film, snarare ett nästan 2 timmar långt samtal.

/Amanda Moberg-Lunden

Gudrun Hauksdottir, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson och Nina Persson (The Cardigans, A Camp) är huvudpersonerna i denna dokumentär av Cecilia Nettelbalds egna dokumentärfilm. Filmen skildrar inte dessa musiker utan snarare låter dem berätta själva om sina egna liv och tankar. Vi följer med i tårar och skratt i vardagen som innehåller både repetitioner, inspelningar, fågelskådning och spelningar. Alla i filmen får sin egna plats och det får även Dolly Parton. Det spelar ingen roll om man gillar Dolly Parton eller någon av huvudpersonernas musik, det är snarare det intressanta livet som musiker som står i fokus. Som målgrupp för filmen står kanske gruppen över 28 år som tydligast, med barnsnack och parrelationer i fokus.
/Lee Rapp

Regi: Darren Aronofsky
Med bl.a: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder

Black Swan var med och tävlade om bästa film på oscarsgalan, men blev snuvad på priset av the King´s Speach.  Men Portman vann bland annat för bästa kvinnliga skådespelarska i en huvudroll. Det känns som att jag utan att ha sett vad de andra nominerade presterade  i sina filmer kan säga att Portman var värdig sin Oscarstatyett.

Men det är inte bara Portman som imponerar, samtliga bikaraktärer bidrar med rollprestationer på topp. Lägg sedan till ett mästerligt manus och Aronofsky som regissör och succén är ett faktum.

Black Swan vibrerar av intensitet, fängslar och lämnar nog ingen oberörd. en mästerthriller  som tvingar tittaren att själv ta ställning till vad som är dröm och verklighet.

Missa INTE Black Swan!

En stark fyra.

/Jonas

Vibeke Løkkebergs dokumentärfilm Tears of Gaza eller orginaltitel Gazas tårer visar människornas utsatthet på Gazaremsan, Palestina och är en film som väcker djup empati med de som drabbats i den pågående ockupationen. Debbaten kring Palestina och Israel handlar ofta om det politiskt korrekta eller inkorrekta i ockupationen men i Tears of Gaza ligger fokus på de som står långt ifrån maktpositionerna. Dokumentären kretsar kring tre barn som lever i krigskaoset där byggnader sprängs, släkt och vänner skjuts eller dör i bombningar. Løkkeberg visar på ett mycket skickligt sätt hur den Israeliska närvaro ständigt terroriserar de människor som försöker leva.

James Rolleston, Taika Waititi
Regi: Taika Waititi (Eagle vs Shark, The Flight of the Conchordes)

11-årige Boy drömmer om sin frånvarande pappa och alla fantastiska saker han kan göra. När han en sommar plötsligt dyker upp blir inte mötet så som Boy önskat. En rolig, varm men ändå allvarlig dramakomedi som löst baseras på Taika Waititis egna uppväxt på Nya Zeeland. Man ser tydligt att detta är en film av en av skaparna bakom tv-serien The Flight of the Conchordes. Den har ett färgglatt och lekfullt skimmer över sig som är svårt att motstå. Rolig dialog och finurliga, småabsurda detaljer. Den maoriska versionen av Michael Jacksons Thriller är ett sådant exempel.

/Eva

Jeff Bridges, Hailee Steinfeld, Matt Damon, Josh Brolin
Regi: Joel & Ethan Coen

Mattie Ross pappa har blivit mördad av skojaren Tom Chaney, men ingen verkar vilja ta upp jakten på förrövaren. Den 14 åriga tjejen bestämmer sig för att själv anlita någon för att få rättvisa och hämd. Uppdraget antas motvilligt av den gamla sheriffen Rooster Cogburn som nu är en US Marshall. Längs med vägen möter de även Texas Rangern LaBoeuf som har ett eget intresse i Chaney. Coenbröderna ger oss här en Western som andas den gamla skolan a la John Wayne. Och det finns ju faktiskt ett orginal med den gamla westernhjälten som denna film är gjord efter, de sammanbitna. Det förtar på inget sätt kvaliten och känslan hos denna fantastiska film som nog avnjuts bäst på bio. Vi får se hur kraftigt Oscarsregnet blir över denna film som har nominerats i tio kategorier, bland annat bästa film, regi, manus (efter förlaga), manliga huvudroll och kvinnliga biroll. Det stör mig däremot att Hailee Steinfeld som Mattie nominerats för biroll, när hon är den som är filmens berättarröst och den som är med mest.

/Eva

Filmen om Aron Ralston, en äventyrare som blivit mycket omskriven i media efter att ha fastnat ute i ödemarken fastklämd av ett stenblock. Detta är filmen om honom med James Franco i huvudrollen. En fantastisk skildring av den mänskliga överlevnadsinstinkten och hur långt vi är villiga att gå i vissa lägen - något som inte bara gör filmen nervigt spännande utan faktiskt också intressant.

Mio Lee Rapp betyg:


Jonas Dalhgren betyg:

Regi: Michael Gondry
Manus: Seth Rogen, Evan Goldberg
Med: Seth Rogen, Jay Chou, Cristoph Walz, Cameron Diaz, Tom Wilkinson

The Green Hornet är en superhjältekaraktär utvecklad på 30-talet, påhittad av George W. Trendle. Filmen handlar om Britt Reid (Rogen), en dryg, bortskämd ung man som lever av sin fars tillgångar, som en dag blir ensam arvtagare till faderns förmögenhet: bl.a. stadens största dagstidning. I arvpaketet kommer också alltiallobutlern Kato (Chou), som visar sig ha oanade talanger i både att göra kaffe, bygga ihop saker och att sparka stjärt i allmänhet. Tillsammans beger de sig ut på gatorna för att bekämpa brott.

Filmen är mer eller mindre konstant underhållande från början till slut, där humor och action blandas hejvilt. Rogen spelar precis den rollen han brukar göra: en något självgod slacker som verkar se på världen lite ur ett barns perspektiv, och jag blev överaskad att det funkade så bra i kombination med superhjältetemat. Som med alla superhjältefilmer behövs en antagonist och denne finnes i form av Chudnofsky (Waltz). Waltz är fantastisk bra och rolig som stadens sanne kriminelle boss - dock lider Chudnofsky av att hans kollegor och rivaler inte riktigt tar honom på allvar, han skrämmer dom inte, och han blir inte gladare av att the Green Hornet väcker uppmärksamhet som rättvisans riddare...

Även om det ibland känns som om filmen glömmer av att hålla en viss distans till actionsekvenserna, för att behålla humorn och ironin, så gör det inte så mycket. Det blir helt enkelt ett jäkla drag, blandat med mycket skratt och sköna karaktärer.

Fyra kaniner!

/Jonas

Jim Broadbent, Lesley Manville, Imelda Staunton
Regi: Mike Leigh

Ett gripande porträtt av ensamma människor. På ålderns höst kan det vara svårt att träffa nya bekantskaper och den som ingen egen familj har blir lätt ensam. Tom och Gerri lever i ett lyckligt förhållande sedan länge. Runtomkring finns dock många vänner och släktingar som är ensamma och känner sig uträknade i världen. De är inte längre unga och har framtiden för sig utan känner att de för länge sedan borde hittat någon och något i livet. Förtvivlat försöker de klamra sig fast i det lyckliga parets värld. En film väl värd att se. Dock möjligt att den kan framkalla en panikångestattack hos den som redan innan känner sig lite ensam.

/Eva

Inception är Christopher Nolans senaste film. Bara 40 år gammal har Nolan redan skrivit och regisserat fem filmer som ligger bland de 110 filmer som IMDBs användare röstat fram som historiens bästa. Inception ligger för närvarande på 6e plats på listan.

Som många Harvey lyssnare och kanske framförallt ni i redaktionen lärt er om min filmsmak vid det här laget så handlar film för mig om sann närvaro, uppriktigt engagemang och att man tillåts tro på det man ser. Det behöver inte nödvändigtvis vara realistiskt i dess bokstavliga bemärkelse även om jag nog skulle vilja påstå att the next three days, förutom de nyss nämda kriterierna även på denna punkt lever upp till.

Russel Crowe spelar huvudpersonen John Brennan som oreflekterat är tillfreds med sitt stillsamma, borgerliga familjeliv tillsammans med sin fru och sin son Luke. Men plötsligt en dag stormar polisen in och det mest otänkbara sker; frun Lara blir gripen, arresterad och efter en smärtsam rättslig process slutligen dömd för mord på en arbetskollega, eller rättare sagt hennes kvinnliga chef med oundvikligt bevismaterial. Något John både vägrar tro på och acceptera. När det går upp för honom att hon kommer sitta fängslad på livstid och gå miste om hela deras sons uppväxt blir han obotligt beslutsam om att vägra acceptera detta och börjar smida planer på att försöka hjälpa henne att fly.

En plan som för en gång skulle i amerikansk film framställs lika omöjligt svår som den ju borde vara. Men vad gör man inte för den man älskar? Den frågan utgör lite den röda tråden genom hela filmen och uppenbarligen kan man, liksom John, hur snäll och laglydig man tidigare varit, bli beredd att offra precis allting, även sitt eget liv för illusionen om att få bli lyckliga tillsammans igen.

För en gång skull slungas vi inte direkt in i själva uppgörelsen utan vi får möjlighet att följa Johns ambivalens genom alla förberedelser inför den slutgiltiga dagen då allt måste vara genomtänkt och utstuderat in i minsta detalj. Det börjar med att han stämmer träff med en frisläppt gammal brottslig förbrytare som lyckats smita ifrån fängelset 7 gånger. Denne man ger honom alla tänkbara tips och ledtrådar som krävs för att lyckas men nu återstår att själv och i stor hemlighet lyckas samla ihop dessa verktyg och lägga bitarna på rättplats.

Förarbetet innebär alltifrån att skaffa vapen, nycklar och falska id handlingar men även pengar och biljetter ut ur landet för att efteråt kunna fly utan att bli gripna. Ingenting får gå snett och även om John utsätter sig själv för stor fara redan i de första momenten så tappar han aldrig tron på det tillsynes omöjliga.

Vi åskådare tappar tron hela tiden men blir på något märkligt sätt lika medryckta i hans oövervinneliga ambition om att verkligen genomdriva det hela. Och när han väl tagit första steget går det inte längre att backa och dra sig ur.

Den sista halvan av filmen sitter man på helspänn i stort sett hela filmen i något som skulle kunna vara vilken klassisk katt och råtta jakt som helst men som iaf för mig blir så oerhört mycket mer emotionellt engagerande just för att vi lärt känna karaktärerna och vet vad som står på spel, allra mest för deras lille son Luke som vid ett eventuellt misslyckande ju riskerar att förlora båda sina föräldrar bakom lås och bom.

En intressant idé som regissören Liam Neeson lyckas leda genom välgenomtänkt rekvisita , välgjord dialog, välspelat skådespeleri, gripande kärleksrealsim och framförallt med en mycket hög och autentisk spänningsfrekvens som troligtvis kommer locka en stor biopublik.

/Amanda ML

Jag tror att det är viktigt att vara lite observant på sitt eget sinnestillstånd innan man sätter sig ner för att förkovra sig i en ny film. The greatest är ett övergripande sorgligt nutidsdrama och känner man sig redan lite skör innan man trycker på play till en sån här rulle så är risken att intrycket blir än starkare. Så vill jag påstå att det kändes för mig när jag såg den här vilket säkerligen påverkade mitt helhetsintryck.

Redan inledningsvis får vi reda på att Allen och Grace Brewer, två föräldrar, samt deras yngste son, någonstans i USA, just har förlorat sin äldsta son i en bilolycka. Vi får se små fragment ur hans liv strax innan olyckan som handlar om en stark tonårsförälskelse till en flicka vid namn Rose, som väldigt trovärdigt och sympatiskt spelas av Carey Mulligan som vi även sett i tex the education som lee recenserat här i harvey. Rose var med i bilen i olyckan men som klarade sig utan en skråma på kroppen. Tvärtom hann deras sista natt berika henne med ännu ett liv, ett växande liv i magen med den avlidne sonen som far.

Plötsligt en dag står Rose utanför familjen Brewers dörr för att leverera denna stora men komplexa nyhet som landar olika för dem alla. Grace är alldeles för upptagen av att sörja för att kunna glädjas över detta och tycker i hemlighet att det är orättvist att Rose överhuvudtaget är fortfarande är vi liv istället för hennes son. Ingenting tycks kunna ersätta den saknaden eller fylla det tomrum som hans frånvaro ständigt påminner henne om. Scenerna när hon vaknar på morgonen är riktigt tunga, de få minuterarna då hon vaknar som om ingenting hänt innan verkligheten kommer över henne med sådan kraft att hon brister ut i förtvivlad gråt nästan omedelbart. jag kan riktigt identifiera med den här känslan av att bara vilja somna om igen.

Fadern däremot kan varken sova eller gråta, och blir fäst vid den lilla 18 åriga flickan som får flytta in i deras hem eftersom hennes egna föräldrar är helt frånvarande. Hon ger honom ny mening med livet. Den andre sonen, som gör allt för att hålla sig borta ifrån att fly verkligheten genom knark och att intala sig att brorsan ändå var ett svin, vilket han uppenbarligen inte var, gillar henne också men det är oundvikligt hur hennes närvaro innebär stora slitningar och utmaningar i familjens tuffa läge.

Filmen handlar i stora drag om detta dilemma och hur det kommande barnet först får familjen att falla isär ytterligare för att sedan mynna ut i hur den svåraste olycka kanske kan leda till ny lycka?

Med hjälp av ett trovärdigt och väldigt gripande samspel mellan skådespelare som Susan Surandom och allas vår rigide bond fantast pierce brosnan som här gestaltar en betydligt ynkligare liten människa lyckas denna tragiska historia förena kris och sorg med ett hoppfullt, livsbejakande budskap som för mig förtjänar 4 kaniner.

/Amanda M

Javier Bardem, Blanca Portillo
Regi: Alejandro González Iñárritu

Uxbal försörjer ensam för sin barn genom att förmedla svartjobb till illegal invandrare. En osäker och tuff bransch. När han får veta att han är döende i cancer börjar en förtvivlad kamp för att hitta en möjlig framtid för barnen. Bardem är lysande i denna gripande historia där ljusglimtarna och det vackra är ständigt frånvarande. En film som känns i magen långt efter att du lämnat biosalongen. 


/Eva

Upperdog är ett norskt drama som visas på Hagabion, med manus och regi av Sara Johnsen.

Filmen handlar om fyra unga personer i Oslo, två från varje kön, och kärlek och vänskap är två centrala teman.

Men filmen handlar också om de olika bagage som våra huvudkaraktärer bär med sig. Framförallt männen känns som tickande bomber och deras inre konflikter bidrar till att man får en orolig känsla i sig, att saker och ting kommer gå illa.

Samtidigt är det vackert när skådespelare lyckas med att få en kärlekshistoria att kännas autentisk, ofta bara med hjälp av ansikts- och kroppsspråk.

Filmen är medryckande på flera plan och väldigt snyggt och effektivt berättad.

Verkligen en norsk pärla att gå och se nu i mörkrets tider!

/Jonas

Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint
Regi: David Yates

Det har blivit dags för de unga trollkarlarna att överge den trygga miljön i Hogwarts och ge sig ut i den allt mörkare världen. Efterlysta och ständigt jagade söker de efter de resterande horkruxen innehållandes Voldemorts själ. En lång resa som inte skiljer sig nämnvärt från böckerna. Det tidvisa långsamma tempot stör mig inte utan ger snarare en suggestiv ton och spänning som understryker situationens allvar och svårigheter.

/Eva

The Cove är en dokumentär om delfinslakten i en liten stad i Japan. En passionerad delfinexpert får med sig ett dokumentärfilmsteam som roddar upp en Oceans 11 liknande grupp som tillsammans måste ta sig förbi många hinder för att lyckas visa vad som egentligen händer med delfinerna utanför småstaden.

Dokumentären är inte bara väldigt gripande och upprörande, den är dramaturigiskt väldigt snyggt upplagd vilket gör att man sitter klistrad framför tvn från början till slut.

En film som bör ses och som förhoppningsvis kommer engagera både myndigheter och privatpersoner att stoppa det som pågår i Japan.    

/Jonas

Michael Cera, Jason Schwartzman, Chris Evans, Kieran Culkin, Mary Elizabeth Winstead, Anna Kendrick, Alison Pill
Regi: Edgar Wright (Hot Fuzz, Shaun of the dead)

När Scott Pilgrim blir kär i den nyinflyttade, mystiska Ramona, startar hans kamp mot hennes förflutna. För att kunna bli tillsammans med henne måste han besegra hennes sju onda ex.

Underbart lekfull dialog i denna indiekomedi som lånar friskt från tv-spelens värld. Här myllrar det av många roliga, charmiga karaktärer. Rumskompisen (Kieran Culkin) är en sarkastisk favorit. En pärla som måste ses av alla. Och var du inte redan ett stort fan av kanadensaren Michael Cera så kommer du garanterat bli det nu.

/Eva