Harvey

Det här är en film som är regisserad av Abbas Kiarostamis från Iran, den handlar om en kvinna från Frankrike och en man från England och utspelar sig i Italien. (Därav titeln; Möte i Toscana) vilket enligt mig både är en larvig och missvisande titel eftersom den lätt kan få oss att tro att detta är som vilken halvsliskig romantisk komedi som helst.  Och om man tror det så är man långt ifrån sanningen. jag tycker den ursprungliga iranska titeln copie conforme som på engelska blir certified copy är betydligt mer passande.

Om inte annat så ringar den in filmens syfte bättre. Kopior och Original som fenomen på massa olika nivåer är nämligen exakt vad den här filmen handlar om. Till en början i fråga om konst, om tavlor och skulpturer, men senare även gällande människor, känslor och relationer.

Skådisen William Shimmel spelar i filmen den engelske mannen som jag nämnde tidigare och som utgör en av huvudpersonerna. Han är en erkänd författare som just skrivit och givit ut en bok i detta ämne där han diskuterar hur vi definierar vad som är äkta, och ifrågasätter också vår för honom patetiska jakt efter alla original eftersom kopiorna är precis lika unika. I slutändan influerar, påverkar och inspirerar vi alltid varandra i allt vi tänker, känner gör och skapar ändå.

Ingenting föds ur ingenting och ett plagiat av något är fortfarande en skapelse som försöker efterlikna något som från början försökte efterlikna något annat. Med andra ord; Allt har samma värde. Allt är äkta? eller?

Det är nästan först nu när jag formulerar frågan själv som jag inser att jag kanske fortfarande inte ens har förstått filmen.

Till en början känns det nämligen självklart att när denne författare som rest till Toscana för att prata om sin bok stöter på filmens stora namn julliette binoche som spelar en slags antikhandlare och gallerist så gör han det för första gången. Efter att hon lyssnat på hans föredrag om sin nya bok bjuder hon ut honom på en konsthistorisk rundtur i denna vackra, idylliska italienska by, vyerna är förövrigt bedårande och dom beter sig otvivelaktigt som om det är första gången dom ses.

Sedan blir man osäker. Till en början är de nämligen väldigt försynta, försiktiga och respektfulla mot varann, men deras olikheter blir snabbt uppenbara. De börjar testa vart gränserna går och argumenterar om deras skilda åsikter allt vildare. Men det är först efter att en gammal tant på ett café misstar dom från att vara ett gift par som ett intimt rollspel exploderar emellan dem och det är också nu som dom släpper på hämningarna så autentiskt att man börjar undra om det är attityden i början av deras möte som var det egentliga skådespelet.

Om författaren faktiskt är en sådan där usel, självupptagen man som bara följer sitt eget strålkastarljus och som för länge sedan försakat Juliette o deras gemensamma son och Juliette en kvinna som inte kan nöja sig med hans sätt att älska henne. Eller utgör de bara varsin certifierad kopia av den andres verklige partner.

Och först nu inser jag att man ju faktiskt satt och funderar över just den frågan som jag antar att regissören är ute efter; vad fasen är äkta? Är dom gifta sedan 15 år eller är skall man bara tro det för att deras spelade känslor på något sett i deras möte blir lika äkta som om det hade varit så.

Först nu inser jag hur ironiskt genomtänkt det hela är, att det är precis den fälla vi skall fastna i, det är ju hela filmens tema; original vs kopia. Äkta vs oäkta. Kan vi urskilja det unika eller är allt unikt?

Lika komplexa som dessa frågor är, lika komplext blir resonemanget mellan detta "par" som vi får följa som en röd tråd från början till slut. Vi får följa med när det strosar runt på gator och torg, när de dricker kaffe på små caféer och när de promenerar runt på museer. Nästan hela tiden pratar dom. om kärleken, livet och inte minst bristerna i deras relation. Deras dialog är rapp och stundtals genialisk. Om inte annat väldigt intellektuell och intelligent. Det finns en extremt svårdefinierad men oupphörligt engagerande kemi mellan dem från första till sista scen. Kamerorna är hela tiden väldigt närgångna ändå spelar dom som om inga andra människor omkring dem existerade. Varenda kommentar hos den ena utlöser en läskigt spontan min eller reaktion hos den andre att det inte ens känns som skådespel.

Om någon av er som läser detta har sett eller tänker se den här filmen, så vore det jätte intressant om ni ville delge era tankar kring denna, för mig, mystiska relation.

Jag rekommenderar alla som gillar relationsdramer att se Möte i Toscana men för er övriga finns stor risk för att ni kommer bli uttråkade. Det här är ingen händesespäckad film, snarare ett nästan 2 timmar långt samtal.

/Amanda Moberg-Lunden