The Greatest
Jag tror att det är viktigt att vara lite observant på sitt eget sinnestillstånd innan man sätter sig ner för att förkovra sig i en ny film. The greatest är ett övergripande sorgligt nutidsdrama och känner man sig redan lite skör innan man trycker på play till en sån här rulle så är risken att intrycket blir än starkare. Så vill jag påstå att det kändes för mig när jag såg den här vilket säkerligen påverkade mitt helhetsintryck.
Redan inledningsvis får vi reda på att Allen och Grace Brewer, två föräldrar, samt deras yngste son, någonstans i USA, just har förlorat sin äldsta son i en bilolycka. Vi får se små fragment ur hans liv strax innan olyckan som handlar om en stark tonårsförälskelse till en flicka vid namn Rose, som väldigt trovärdigt och sympatiskt spelas av Carey Mulligan som vi även sett i tex the education som lee recenserat här i harvey. Rose var med i bilen i olyckan men som klarade sig utan en skråma på kroppen. Tvärtom hann deras sista natt berika henne med ännu ett liv, ett växande liv i magen med den avlidne sonen som far.
Plötsligt en dag står Rose utanför familjen Brewers dörr för att leverera denna stora men komplexa nyhet som landar olika för dem alla. Grace är alldeles för upptagen av att sörja för att kunna glädjas över detta och tycker i hemlighet att det är orättvist att Rose överhuvudtaget är fortfarande är vi liv istället för hennes son. Ingenting tycks kunna ersätta den saknaden eller fylla det tomrum som hans frånvaro ständigt påminner henne om. Scenerna när hon vaknar på morgonen är riktigt tunga, de få minuterarna då hon vaknar som om ingenting hänt innan verkligheten kommer över henne med sådan kraft att hon brister ut i förtvivlad gråt nästan omedelbart. jag kan riktigt identifiera med den här känslan av att bara vilja somna om igen.
Fadern däremot kan varken sova eller gråta, och blir fäst vid den lilla 18 åriga flickan som får flytta in i deras hem eftersom hennes egna föräldrar är helt frånvarande. Hon ger honom ny mening med livet. Den andre sonen, som gör allt för att hålla sig borta ifrån att fly verkligheten genom knark och att intala sig att brorsan ändå var ett svin, vilket han uppenbarligen inte var, gillar henne också men det är oundvikligt hur hennes närvaro innebär stora slitningar och utmaningar i familjens tuffa läge.
Filmen handlar i stora drag om detta dilemma och hur det kommande barnet först får familjen att falla isär ytterligare för att sedan mynna ut i hur den svåraste olycka kanske kan leda till ny lycka?
Med hjälp av ett trovärdigt och väldigt gripande samspel mellan skådespelare som Susan Surandom och allas vår rigide bond fantast pierce brosnan som här gestaltar en betydligt ynkligare liten människa lyckas denna tragiska historia förena kris och sorg med ett hoppfullt, livsbejakande budskap som för mig förtjänar 4 kaniner.
/Amanda M
Redan inledningsvis får vi reda på att Allen och Grace Brewer, två föräldrar, samt deras yngste son, någonstans i USA, just har förlorat sin äldsta son i en bilolycka. Vi får se små fragment ur hans liv strax innan olyckan som handlar om en stark tonårsförälskelse till en flicka vid namn Rose, som väldigt trovärdigt och sympatiskt spelas av Carey Mulligan som vi även sett i tex the education som lee recenserat här i harvey. Rose var med i bilen i olyckan men som klarade sig utan en skråma på kroppen. Tvärtom hann deras sista natt berika henne med ännu ett liv, ett växande liv i magen med den avlidne sonen som far.
Plötsligt en dag står Rose utanför familjen Brewers dörr för att leverera denna stora men komplexa nyhet som landar olika för dem alla. Grace är alldeles för upptagen av att sörja för att kunna glädjas över detta och tycker i hemlighet att det är orättvist att Rose överhuvudtaget är fortfarande är vi liv istället för hennes son. Ingenting tycks kunna ersätta den saknaden eller fylla det tomrum som hans frånvaro ständigt påminner henne om. Scenerna när hon vaknar på morgonen är riktigt tunga, de få minuterarna då hon vaknar som om ingenting hänt innan verkligheten kommer över henne med sådan kraft att hon brister ut i förtvivlad gråt nästan omedelbart. jag kan riktigt identifiera med den här känslan av att bara vilja somna om igen.
Fadern däremot kan varken sova eller gråta, och blir fäst vid den lilla 18 åriga flickan som får flytta in i deras hem eftersom hennes egna föräldrar är helt frånvarande. Hon ger honom ny mening med livet. Den andre sonen, som gör allt för att hålla sig borta ifrån att fly verkligheten genom knark och att intala sig att brorsan ändå var ett svin, vilket han uppenbarligen inte var, gillar henne också men det är oundvikligt hur hennes närvaro innebär stora slitningar och utmaningar i familjens tuffa läge.
Filmen handlar i stora drag om detta dilemma och hur det kommande barnet först får familjen att falla isär ytterligare för att sedan mynna ut i hur den svåraste olycka kanske kan leda till ny lycka?
Med hjälp av ett trovärdigt och väldigt gripande samspel mellan skådespelare som Susan Surandom och allas vår rigide bond fantast pierce brosnan som här gestaltar en betydligt ynkligare liten människa lyckas denna tragiska historia förena kris och sorg med ett hoppfullt, livsbejakande budskap som för mig förtjänar 4 kaniner.
/Amanda M
Kommentarer
Trackback
