Never let me go
Detta är ett kärleksdrama men med betydligt mer substans än vad titeln kanske avslöjar. Filmen är baserad på den bästsäljande boken av Kazuo Ishiguro och regisseras av Mark Romanek. Och om hans berättelse ens till hälften hade baserat sig på sanning och samhällsrealism vetifan om man ens hade vågat se filmen. Grejen är att det intressanta är att det är en slags sience fiction fast i en helt verklighetsbaserad dåtid. Historien tar sitt avstamp i 70 tals miljö vi mkt väl känner igen. Vi får lära känna tre personer, spelade av skådespelare ur den yngre eliten, nämligen Carey Mulligan ifrån bland annat the education, Andrew Garfield ifrån Social Network, och Kiera Knightley, från allt möjligt.
Carey Mulligans karaktär Kathy utgör dock den egentliga huvudrollen. Det är hennes berättarröst man hör titt som tätt och det är hennes inställning till sina bästa vänner Tommy och Ruth som vi får följa.
Först möter vi dem som barn på en internatskola. I alla fall det som tycks vara en internatskola. I själva verket är alla dessa barn egentligen satta till världen i ett enda syfte; att växa upp så friska o starka som möjligt för att såsmåningom donera sina organ till behövande människor. De är klonade avkommor enbart födda för att rädda andra. Skolan är delvis läskigt totalitär och inskränkt och barnen vet knappt hur världen ser ut utanför dess stängsel samtidigt som lärarna ändå tycks ärligt engagerade i att ge barnen ett så meningsfullt liv som möjligt, så länge det varar helt enkelt.
Efter att den första donationen är utförd är slutstationen nära, det vill säga döden. Dom flesta klarar 3-4 stycken innan de, som de kallar det i filmen är, completed. Hela samhället behandlar dem verkligen som robotar utan något som helst eget värde samtidigt som de ju är lika mkt människor som alla andra. Kanske till o med mer eftersom de vet att de har mindre tid på sig för allt. och när jag säger allt menar jag främst känslor, för i fråga om de klassiska resa o se världen innan det är försent syndromet som brukar prägla de flesta som vet att de har ont om tid att leva är inga förmåner dessa stackars små barn tillåts. De är otroligt begränsade. Både på internatskolan och när vi sedan får lära känna dem igen som fullvuxna unga ute i samhället. De tvingas hela tiden bo och leva under omständigheter som kontrolleras av den högre makten. En makt som däremot i problematiseras alls egentligen. Och jag kan tänka mig att detta retar många.
Vad kommer dessa barn ifrån, egentligen? Vilka bestämmer egentligen över deras öde och hur kommer det sig att de själva inte ifrågasätter denna extrema orättvisa?
Frågor som verkligen lyser med sin frånvaro men som samtidigt, enligt min mening egentligen inte är nödvändiga för filmens relevans. Det är som två olika teman och antingen kan man välja att fokusera på den strukturella mänskliga ondskan eller på hur lätt den lilla individen faktiskt accepterar dess styrning. Jag menar det finns ju egentligen en massa konstigheter i våra regelsystem idag med som vi kanske inte ifrågasätter för att vi är så internaliserade att tro att det är det enda självklara. I den bemärkelsen blir detta stråk i filmen nästan ännu intressantare.
Istället för att fokusera på hypoteser kring varför vilar den vid inställningen kring därför. Ett därför som här blir lika med kärlek. Både kathy och ruth är tidigt intresserade av den till synes ganska annorlunda, tommy. Kathy tycks vara den som egentligen vinner hans hjärta men ruth är ändå den som blir tillsammans med honom. Deras relationer kretsar hela tiden kring denna triad och det är framförallt kemin mellan mulligan och garfield som blir riktigt tårdrypande. Deras kärlek känns väldigt vacker och äkta.
Och även om jag inte skall avslöja så mkt mer så är detta ganska genomgående en sorglig berättelse. Jag har väl egentligen ganska lätt till fuktiga ögon men när jag såg den här filmen fick jag nästan anstränga mig för att inte snyfta högt.
Tack vare ett väldigt trovärdigt skådespeleri och en ett väldigt vackert foto tycker jag faktiskt att detta är en film som inte förtjänar mindre än 4 kaniner. Se den redan ikväll om ni känner för två tårdrypande timmar.
/Amanda
Carey Mulligans karaktär Kathy utgör dock den egentliga huvudrollen. Det är hennes berättarröst man hör titt som tätt och det är hennes inställning till sina bästa vänner Tommy och Ruth som vi får följa.
Först möter vi dem som barn på en internatskola. I alla fall det som tycks vara en internatskola. I själva verket är alla dessa barn egentligen satta till världen i ett enda syfte; att växa upp så friska o starka som möjligt för att såsmåningom donera sina organ till behövande människor. De är klonade avkommor enbart födda för att rädda andra. Skolan är delvis läskigt totalitär och inskränkt och barnen vet knappt hur världen ser ut utanför dess stängsel samtidigt som lärarna ändå tycks ärligt engagerade i att ge barnen ett så meningsfullt liv som möjligt, så länge det varar helt enkelt.
Efter att den första donationen är utförd är slutstationen nära, det vill säga döden. Dom flesta klarar 3-4 stycken innan de, som de kallar det i filmen är, completed. Hela samhället behandlar dem verkligen som robotar utan något som helst eget värde samtidigt som de ju är lika mkt människor som alla andra. Kanske till o med mer eftersom de vet att de har mindre tid på sig för allt. och när jag säger allt menar jag främst känslor, för i fråga om de klassiska resa o se världen innan det är försent syndromet som brukar prägla de flesta som vet att de har ont om tid att leva är inga förmåner dessa stackars små barn tillåts. De är otroligt begränsade. Både på internatskolan och när vi sedan får lära känna dem igen som fullvuxna unga ute i samhället. De tvingas hela tiden bo och leva under omständigheter som kontrolleras av den högre makten. En makt som däremot i problematiseras alls egentligen. Och jag kan tänka mig att detta retar många.
Vad kommer dessa barn ifrån, egentligen? Vilka bestämmer egentligen över deras öde och hur kommer det sig att de själva inte ifrågasätter denna extrema orättvisa?
Frågor som verkligen lyser med sin frånvaro men som samtidigt, enligt min mening egentligen inte är nödvändiga för filmens relevans. Det är som två olika teman och antingen kan man välja att fokusera på den strukturella mänskliga ondskan eller på hur lätt den lilla individen faktiskt accepterar dess styrning. Jag menar det finns ju egentligen en massa konstigheter i våra regelsystem idag med som vi kanske inte ifrågasätter för att vi är så internaliserade att tro att det är det enda självklara. I den bemärkelsen blir detta stråk i filmen nästan ännu intressantare.
Istället för att fokusera på hypoteser kring varför vilar den vid inställningen kring därför. Ett därför som här blir lika med kärlek. Både kathy och ruth är tidigt intresserade av den till synes ganska annorlunda, tommy. Kathy tycks vara den som egentligen vinner hans hjärta men ruth är ändå den som blir tillsammans med honom. Deras relationer kretsar hela tiden kring denna triad och det är framförallt kemin mellan mulligan och garfield som blir riktigt tårdrypande. Deras kärlek känns väldigt vacker och äkta.
Och även om jag inte skall avslöja så mkt mer så är detta ganska genomgående en sorglig berättelse. Jag har väl egentligen ganska lätt till fuktiga ögon men när jag såg den här filmen fick jag nästan anstränga mig för att inte snyfta högt.
Tack vare ett väldigt trovärdigt skådespeleri och en ett väldigt vackert foto tycker jag faktiskt att detta är en film som inte förtjänar mindre än 4 kaniner. Se den redan ikväll om ni känner för två tårdrypande timmar.
/Amanda
Kommentarer
Trackback
