Harvey

Det här är en sån där film som får en att inte riktigt veta om man skall skratta eller gråta när man går ut ur biosalongen. Man vill gråta för att det känns som om man just fått ett riktigt kvitto på hur förbannat ond världen är och skratta över vilket bra land man egentligen lever i.

Ken Loach som regisserat filmen är idag 75 år gammal. Tidigare filmer: En öm kyss, Looking for Eric, Frihetens pris med fler. Så vitt jag förstått så har han ett ganska vänstersocialistiskt, väldigt samhällskritisk och en stundtals en ganska aggressiv berättarteknik i sin ambition att lära oss något. Han sa själv, när filmen var klar;
- Det blev en thriller, men det var inte meningen. Jag avskyr thrillers.

Och det märks att syftet med filmen inte är att göra en nya Green Zone. Det är inte spänningen i dess blotta bemärkelse som är det relevanta. Det relevanta är vad den vill berätta. Och det den berättar känns otroligt viktigt. Det handlar om kriget i Irak. Om allt det som nyhetsprogrammen inte visar och vilka korrupta brittiska och amerikanska organisationer det finns som egentligen varken bryr sig om de stupade irakierna eller sina egna soldater liv, utan, som i så många andra sammanhang så glöms människan bort till förmån för pengar. Historien kretsar kring en gammal krigsveteran vid namn Furgus som under en kort permission hemma i Liverpool råkar i ett krogbråk och missar att hans bästa vän Frankie försökt kontakta honom hela den kvällen. Filmen inleds med att man får höra alla hans desperata röstsvar; ”im in fucking trouble, fucking answer me furgus” (det är extremt mkt fuck, mother fucka och fuckin hell hela tiden)

Strax därpå kommer dödsbudet; Frankie har omkommit på det som anses vara den farligaste vägen i världen; den mellan Iraks flygplats och bagdad, och som just går under beteckningen Route Irish. Men med tanke på de röstmeddelanden frankie hade pratat in samma kväll som han dog och framförallt med tanke på att Frankie har hunnit skicka ett brev till Fergus med en mobiltelefon tillhörande en iransk pojke. På mobilen finns massa bilder och inspelningar från hans familj men också en där man hör skott, ser en bil skjuta mot en annan bil, en taxibil, sedan ser man frankie hoppa ut ur den skjutande bilen och skika ”vad har du gjort, du har dödat en hel familj, vad har du gjort?” Frankie blir övetygad om att någonting mörkläggs, att Frankie blev mördad av sina egna, att allt är en kompott.

Filmen blir en svår soppa av alla dessa ingredienser, dels den här mord och korruptionsbiten i vanlig thriller tappning, dels ett väldigt intimt och autentiskt porträtt av den arge Fergus som på ett sätt redan dött inombords han med men som klamrar sig fast vi den här mordgåtan nästan besatt istället för att våga tillåta sig själv att känna sorg, och sedan, sist men inte minst, så är ju filmen en stor käftsmäll till den brittiska regeringen som valde att lägga sig i kriget över huvud taget.  

Jag sitter mest och inte förstår. Jag sitter mest och undrar hur kan vi döda varandra och hjälpa varandra samtidigt? Hur kan vi fortfarande, trots samhällets utveckling, skilja mellan vi och dom på det här primitiva sättet? och hur kan pengar fortfarande vara viktigare än liv?

Jag tror att det är just den här typen av frågor som Ken Loach vill att vi skall reflektera över. Och jag minns speciellt två jäkligt gripande ögonblick framför bioduken. Det ena är när huvudkaraktären, Furgus, berättar för rachel, Frankies flickvän och det enda, som han sa, som dom inte kunde dela på, om nätterna då de rensade hus efter hus på människor. Säkert inga av dem var terrorister. Men vi gjorde iaf inte som amerikanarna; satte på jazzmusik och log. Typ. Det andra är när Fergus spårat mamma till de barn som omkom i taxibilen och i välvilja vill kompesera henne med pengar och hon skriker; ingenting kan kompesera mina söner, jag vill inte ha era pengar!

Jag gillar egentligen inte filmen. Men det är inte filmen jag inte gillar, det är verkligheten. Och det är också det som blir så jobbig att se. För det går inte att bortförklara den mänskliga grymhet man sitter och tittar på. Det går inte att tänka att dom säkert överdriver och man sitter definitivt inte och gottar sig till goa coola actioninfluerade krigscener.

Det här är på riktigt. Det är så mycket på riktigt att säkert minst hälften av alla scener som filmen visar från de krigsdrabbade områdena är dokumentärsekvenser.

Och ibland är det så obehagligt att man bara vill blunda. Och då inser jag att det ju precis är regissörens syfte; att få oss att sluta blunda. Att öppna våra ögon.

4 kaniner inte för att det är en spännande bra film utan för att den visar mänsklig ondska utan att moralisera och välja de onda eller de goda.

/Amanda