Mitt mörka hjärta
Det här är en narrativ dokumentär film om det forna inbördeskriget i Angola. Filmen inleds genom att vi får lära känna en vit man vid namn Marius van Niekerk, en snubbe ifrån sydafrika som trots envisa försök att gå vidare med sitt liv inte kan försonas med sitt förflutna utan att en gång för alla förlika sig med det. han bär runt sitt traumatiska öde och sina skuld betingade minnen i en sliten ask fylld med kort och andra saker han sparat ifrån den tid han som soldat dödade massvis med människor för ca 20 år sedan.
Han bestämmer sig för att återvända till de krigsdrabbade fälten och kontaktar tre andra forna soldater för att följa honom tillbaka till det historiska mörker som numera bara ryms i hans hjärta. Då slogs dessa fyra män emot varandra på olika sidor som fiender, nu slåss de var för sig mot just detta mörker i deras hjärtan. Hans mål är att genom att de tillsammans kan försöka förstå, förlåta och försonas kanske kan lyckas ersätta detta mörker med ett ljus för framtiden.
Visst finns det en otroligt läkande kraft i förmågan att kunna förlåta och i sin tur bli förlåten och jag antar att han även är ute efter att belysa detta krigs otroligt sorgliga onödighet för allmänheten, helt oberoende av vad han själv vart med om, men jag kan inte låta bli att fråga mig hur egoistiskt detta behov egentligen är för denne Marius, skaparen bakom filmen. Han talar ofta om sina döttrar. Om vikten att de skall få växa upp med en pappa som de är stolta över. En pappa som trots mörka hemligheter i bagaget ändå gjort så gott han kunnat för att rättfärdiga sitt förflutna. det är klart att vi alla utgår ifrån oss själva, och gör det som står i vår makt för att leva ett så bra och lyckligt liv som möjligt, och jag kanske är orättvis. han valde ju trots allt att låta allt detta filmas, alla dessa samtal och all denna praktiska information om kriget i Angola. Det känns förövrigt som ett viktigt inslag i filmen för på något sätt så känns det som en viktig förutsättning för att förstå problematiken kring deras möte.
Det blir lite som att hela tiden gå från den lilla människan till den stora strukturen och sedan tillbaka igen. Filmen pendlar hela tiden mellan deras individuella upplevelser och minnen till konkret fakta kring vilka länder som var inblandade , varför och vilka årtal det rör sig om. En slags jojjoeffekt som verkligen är nödvändig för filmens relevans. För någonstans, tänker jag, på en slags övergripande metanivå krävs denna dokumentära undervisning. För at vi dessutom skall kunna leva oss in i dessa fyra mäns komplexa, antagonistiska förhållanden till varandra måste vi ju först förstå av vilka anledningar de stred i kriget, och för att i sin tur förstå alla dessa olika trupper såsom UNITA soldater, MPLA och sk SWAPO terrorister måste man ju i sin tur förstå vilka motiv respektive inblandade parter hade. Rent krasst skulle man kunna säga att hela kriget kretsade kring Angolas tillgångar på olja, guld och diamanter och hur dessa intressen från länder utifrån bidrog till att kontrollera landet på bekostnad av de oskyldiga byborna.
Jag tycker generellt sett alltid att det är svårt att tycka om ngt som är på riktigt. Det går liksom inte att använda samma kriterier som när man analyserar en spelfilm. Dom här klassiska aspekterna kring handling, manus, foto, skådespeleri, dialog o.s.v. i fråga om dokumentärer brukar jag snarare fråga mig;
finns det någon vits med att berätta den här historien?
Finns det ett syfte med den?
Finns det någonting att lära?
Utifrån dessa frågeställningar blir det omöjligt att ge en film som mitt mörka hjärta ett dåligt betyg. Det här är en otroligt viktig film. Inte bara viktig i förhållande till att vi får en intensiv och stundtals riktigt obehaglig inblick i vad som hände specifikt i Angola, utan vad som händer med människor som krigar med och emot varann över huvud taget.
Jag minns specifikt ett citat ur filmen, ett citat ifrån en av de mörka män som från början påstod att han gillade kriget och att alla slag han varit med om för honom hade varit som ett stort underhållande party, faktiskt ändrade sin inställning till allt efter denna resa tillsammans med sina forna fiender och insåg att kriget egentligen hade försenat och försvårat inte bara hans utan alla hans lands invånares liv. han grämde sig över att han aldrig fick studera och att han drack alldeles för mkt och fortfarande reagerade extra starkt och aggressivt i vissa situationer.
Jag minns innebörden av hans ord ungefär såhär; jag förstår vikten av denna resa. Och jag förstår hur viktigt det är att förlåta dem man krigat emot och samtidigt bli förlåten. Men jag förstår inte varför vi krigade emot varann över huvudlaget.
På något sätt ringar den funderingen in hela filmens budskap tycker jag. med andra ord; det går inte att förstå krig. Det finns inget gott med att strida och dräpa eller dela upp oss i vi och dem. det finns inget krig som slutar lyckligt!
Jag ger den här filmen fyra kaniner för att det är en väldigt viktig film som problematiserar det läskiga i hur vi människor ibland bara tycks lyda order utan att ifrågasätta varför.
/Amanda ML
Han bestämmer sig för att återvända till de krigsdrabbade fälten och kontaktar tre andra forna soldater för att följa honom tillbaka till det historiska mörker som numera bara ryms i hans hjärta. Då slogs dessa fyra män emot varandra på olika sidor som fiender, nu slåss de var för sig mot just detta mörker i deras hjärtan. Hans mål är att genom att de tillsammans kan försöka förstå, förlåta och försonas kanske kan lyckas ersätta detta mörker med ett ljus för framtiden.
Visst finns det en otroligt läkande kraft i förmågan att kunna förlåta och i sin tur bli förlåten och jag antar att han även är ute efter att belysa detta krigs otroligt sorgliga onödighet för allmänheten, helt oberoende av vad han själv vart med om, men jag kan inte låta bli att fråga mig hur egoistiskt detta behov egentligen är för denne Marius, skaparen bakom filmen. Han talar ofta om sina döttrar. Om vikten att de skall få växa upp med en pappa som de är stolta över. En pappa som trots mörka hemligheter i bagaget ändå gjort så gott han kunnat för att rättfärdiga sitt förflutna. det är klart att vi alla utgår ifrån oss själva, och gör det som står i vår makt för att leva ett så bra och lyckligt liv som möjligt, och jag kanske är orättvis. han valde ju trots allt att låta allt detta filmas, alla dessa samtal och all denna praktiska information om kriget i Angola. Det känns förövrigt som ett viktigt inslag i filmen för på något sätt så känns det som en viktig förutsättning för att förstå problematiken kring deras möte.
Det blir lite som att hela tiden gå från den lilla människan till den stora strukturen och sedan tillbaka igen. Filmen pendlar hela tiden mellan deras individuella upplevelser och minnen till konkret fakta kring vilka länder som var inblandade , varför och vilka årtal det rör sig om. En slags jojjoeffekt som verkligen är nödvändig för filmens relevans. För någonstans, tänker jag, på en slags övergripande metanivå krävs denna dokumentära undervisning. För at vi dessutom skall kunna leva oss in i dessa fyra mäns komplexa, antagonistiska förhållanden till varandra måste vi ju först förstå av vilka anledningar de stred i kriget, och för att i sin tur förstå alla dessa olika trupper såsom UNITA soldater, MPLA och sk SWAPO terrorister måste man ju i sin tur förstå vilka motiv respektive inblandade parter hade. Rent krasst skulle man kunna säga att hela kriget kretsade kring Angolas tillgångar på olja, guld och diamanter och hur dessa intressen från länder utifrån bidrog till att kontrollera landet på bekostnad av de oskyldiga byborna.
Jag tycker generellt sett alltid att det är svårt att tycka om ngt som är på riktigt. Det går liksom inte att använda samma kriterier som när man analyserar en spelfilm. Dom här klassiska aspekterna kring handling, manus, foto, skådespeleri, dialog o.s.v. i fråga om dokumentärer brukar jag snarare fråga mig;
finns det någon vits med att berätta den här historien?
Finns det ett syfte med den?
Finns det någonting att lära?
Utifrån dessa frågeställningar blir det omöjligt att ge en film som mitt mörka hjärta ett dåligt betyg. Det här är en otroligt viktig film. Inte bara viktig i förhållande till att vi får en intensiv och stundtals riktigt obehaglig inblick i vad som hände specifikt i Angola, utan vad som händer med människor som krigar med och emot varann över huvud taget.
Jag minns specifikt ett citat ur filmen, ett citat ifrån en av de mörka män som från början påstod att han gillade kriget och att alla slag han varit med om för honom hade varit som ett stort underhållande party, faktiskt ändrade sin inställning till allt efter denna resa tillsammans med sina forna fiender och insåg att kriget egentligen hade försenat och försvårat inte bara hans utan alla hans lands invånares liv. han grämde sig över att han aldrig fick studera och att han drack alldeles för mkt och fortfarande reagerade extra starkt och aggressivt i vissa situationer.
Jag minns innebörden av hans ord ungefär såhär; jag förstår vikten av denna resa. Och jag förstår hur viktigt det är att förlåta dem man krigat emot och samtidigt bli förlåten. Men jag förstår inte varför vi krigade emot varann över huvudlaget.
På något sätt ringar den funderingen in hela filmens budskap tycker jag. med andra ord; det går inte att förstå krig. Det finns inget gott med att strida och dräpa eller dela upp oss i vi och dem. det finns inget krig som slutar lyckligt!
Jag ger den här filmen fyra kaniner för att det är en väldigt viktig film som problematiserar det läskiga i hur vi människor ibland bara tycks lyda order utan att ifrågasätta varför.
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
