Harvey

Norskt drama i regi av Maria Sødahl med bland andra Line Verndal, Henrik Rafaelsen

och vår svenska Lena Endre som spelar bättra än någonsin.

Jag vill egentligen inte riktigt erkänna det men jag tycker rent generellt att våra grannländer

Norge och Danmark ofta lyckas bättre med socialrealistiska dramer än sverige.

Året är 1973 och historien inleds i ett norskt vinterlandskap där en mor, sonia, är ute och leker med

sina två små barn i snön. Telefonen ringer och man förstår att det är ett efterlängtat samtal. Också

ett långväga sådant. I andra sidan luren pratar pappan, Jo, i familjen. Han är långt bort ifrån den

övriga familjen eftersom han arbetar som oljeingeniör i ett varmt och tropiskt Trinidad i Västindien.

Med det dröjer inte länge förrän avståndet mellan dem blir ett minne blott.

 

Mamman har lyckats hyra ut deras gemensamma villa i Norge för att flytta till sin man som fått ett

långtidskontrakt där borta i fjärran och deras ambition är att etablera ett fungerande familjeliv i

detta främmande land.

Så värst fungerande verkar det dock inte bli. kulturchocken blir snabbt ett faktum och sonia finner sig

inte i sin alinierade position av ett liv i lyx med hembiträden och massa nya utländska vänner trots

tropisk värme, paraplydrinkar, swimmingpoolar och en frihet hon är medveten över att många säkert

skulle drömma om.

Situationen blir inte bättre av att Jo visat sig vara otrogen under tiden de varit ifrån varandra och att

sonen får ont i magen så snart det är dags att ge sig iväg till den multinationella skolan och har svårt

att vänja sig vid det engelska språket.

 

Det handlar om att acklimatisera sig till de nya förhållandena och sonia försöker verkligen.

hon försöker så mkt att man nästan blir förbannad över vilka förväntningar Jo har på henne.

Förväntningar som egentligen bara handlar om att hon hela tiden skall förstå och leva sig in i hans

situation. Han utstrålar försvisso å ena sidan en väldig massa kärlek och värme men är samtidigt

otroligt självupptagen och fokuserad på sitt jobb och de pengar hans tjänst genererar. förhållanden

sonia hela tiden förväntas acceptera och finna sig i.

Filmens titel bär ett intressant dubbelbudksap. Vår första tanke kanske leder oss till leken limbo, som

sonia o barnen roar sig med ute i trädgården i Trinidad, men jag tror samtidigt att den appelerar till

det där ingemanslandet, det där området som enligt katolsk teologi är beläget mellan himmel och

helvete. Ett ingemansland som det inte går att ta miste på att sonia befinner sig i.

Svenska tjusiga Charlotte, spelad av Lena Endre, gift med engelsmannen Daniel, en kollega till Jo,

visar Sonia lyxhustrulivet och anstränger sig så gott hon kan för att komma sonia nära. Jag minns

en särskild sekvens ur filmen där hon ringer sonia för sjukttioelfte gången o sonia ber hembiträdet

säga att hon inte är hemma varpå hembiträdet säger ”lying is not inckluded in my buisniss” du kan ju

tänka dej. Ingen frihet.

Sonia sluter sig mer och mer och tomheten går riktigt att ta på. jag vet egentligen inte hur de lyckas

hålla engagemanget vid liv för egentligen händer det inte så mycket man varje scen fullkomligt

vibrerar av karaktärernas motstridiga känslor och ibland känns det nästan som om vi står där bredvid

i värmen och observerar dem.

Både skådespeleriet, scenspråket och musiken är fenomenalt och levererar en så närgången, äkta

känsla att det ibland nästan är som om man till och med kan känna dofterna i de miljöer de befinner

sig i.

Hade filmen utspelat sig i Norge hade man nog lätt kunnat förnimma de stora skillnaderna mellan

detta rådande 70 tal och nu, men det här sker i en närapå tidlös kultur som i mångt och mycket står

still. Är man någorlunda berest så förstår man. Plastmattorna, de tunna lakanen, insekterna. det är

som om man är där själv. som om man blir sonia. För det är på något sett henne man identifierar sig

med.

 

Och jag tror det är en av anledningarna till att detta blir en sån där film som verkligen hänger sig

kvar. att man känner sig lika maktlös inför det som sker som sonia. Det är inte sällan man bara vill

hoppa in i bioduken och ruska om henne. Be henne skrika, säga ifrån, inse hur orättvist behandlad

hon blir eller åtminstone visa vad hon verkligen känner. Istället har vi absolut ingen kontroll över

vart historien är påväg och heller ingen kontroll över hur de olika karaktärerna behandlar och agerar

gentimot varann.

Den relationella aspekten tar upp viktiga och väldigt intressanta teman kring egoism och anpassning

och detta ständiga samspel blir minst sagt helt oförutsägbart. Så långt ifrån dom amerikanska

filmdisciplinen där rättvisan alltid segrar och där karaktärerna förr eller senare agerar som man vill.

Men det är det som gör berättelsen så levande. Precis som livet i sig. det går inte att välja varken sitt

egna eller andras beteende.

Temat i berättelsen för tankarna till Scarlett Johansens position i lost in translation eller John

Cassavetes film kvinna under påverkan.

Och lika bra som dessa filmer är, lika bra är den här. en film man minns helt enkelt, vilket alltid

förtjänar ett bra betyg.

/Amanda ML