Jägarna 2
Som vår f.d Harveyradiopratare Kennet Sundberg sa, "en svensk polisfilm kommer sällan ensam!". 15 år har gått sedan Jägarna gjorde succé i Sverige. Det är nu, liksom då, Kjell Sundvall som står för regin, med Björn Carlström som medverkande manusförfattare. Och det är nu, liksom då, en tät, spännande polisthriller.
Erik Bäckström (Lassgård) blir återigen inringd för att lösa en mordgåta i sina norrländska hemtrakter. Även den här gången har en av de norrländska huvudkaraktärerna en nära koppling till Erik - hans döde brors (Lennart Jähkel, från första filmen) son har fått en ny plastpappa i Torsten (Stormare), som också är en av de ledande poliserna som Erik får jobba med. Erik får arbeta mot poliskårens fördomar och trångsynthet men börjar snabbt att komma sanningen på spåren och föra handlingen framåt. Vem är mördaren och varför har brottet begåtts?
Även om jag tycker svaren på frågorna börjar avslöjas lite väl tidigt i filmen så lyckas Sundvall knyta ihop en film som håller spänningen uppe. Lassgård och Stormare levererar och fotot och miljöerna gör det till en visuellt mäktig upplevelse. Jag kan personligen tycka att de flesta karaktärer inte var riktigt fulländade, att jag inte riktigt förstod eller accepterade deras handlingar och motivationer, och det påverkade manusets och filmens trovärdighet.
Allt som allt en lyckad uppföljare - vilket är imponerande med tanke på att den skulle följa upp en riktig tungviktare inom modern svensk film.
/Jonas
Flykten från Bastöy
Stellan Skarsgård, Benjamin Helstad
Regi: Marius Holst
Det är tidigt 1900tal i Norge. Till ön Bastöy utanför Oslo skickas unga pojkar för att uppfostras i trons namn till välartade och lydiga medborgare. Under tortyrliknande former bryts de ner tills all form av egen vilja försvunnit. Hit kommer Erling, en upprorsmakare som är fast besluten att fly undan detta fruktansvärda ställe.
En historia som tyvärr känns både gjord och följer det mönster liknande historier gjort tidigare. Få överraskningar men ändå välgjord och sevärd. Det karga och hårda klimatet går tydligt fram i bilderna som nästan är helt färglösa. Stellan Skarsgård gör sig bra som rektorn som trots sina hårda metoder tycker sig se till det bästa för dessa i hans ögon förtappade själar. Mot slutet tar historien ett steg framåt och når ändå upp till tre svultna, frusna och blåslagna kaniner.
/Eva
Regi: Marius Holst
Det är tidigt 1900tal i Norge. Till ön Bastöy utanför Oslo skickas unga pojkar för att uppfostras i trons namn till välartade och lydiga medborgare. Under tortyrliknande former bryts de ner tills all form av egen vilja försvunnit. Hit kommer Erling, en upprorsmakare som är fast besluten att fly undan detta fruktansvärda ställe.
En historia som tyvärr känns både gjord och följer det mönster liknande historier gjort tidigare. Få överraskningar men ändå välgjord och sevärd. Det karga och hårda klimatet går tydligt fram i bilderna som nästan är helt färglösa. Stellan Skarsgård gör sig bra som rektorn som trots sina hårda metoder tycker sig se till det bästa för dessa i hans ögon förtappade själar. Mot slutet tar historien ett steg framåt och når ändå upp till tre svultna, frusna och blåslagna kaniner.
/Eva
X-Men: First Class
James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon
Regi: Matthew Vaughn
Efter tre X-Men och en Originhistoria är det dags att gå riktigt långt tillbaka i tiden. I andra världskriget koncentrationsläger möter vi för första gången Erik Lehnsherr (Magneto), samtidigt som Charles Xavier (Professor X) lever det goda livet på familjens gods. Vi får följa deras uppväxt, utveckling och drivkrafter. Självklart möter vi både gamla och nya X-Men. Förmågor radas upp och flashas precis som kända skådespelare. I rollistan hittar vi James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon, Jennifer Lawrence, Oliver Platt, January Jones m. fl. Det är mycket som ska få plats i detta actionäventyr. Bakgrundshistorien till de första filmerna har vävts ihop med 60-talets politiska situation och dagens groende främlingsfientlighet. Kryddat med tonårsproblem och allmän identitetskris. Allt paketerat som 60-talets Bondfilmer i färgglad popkonst och futuristisk serietidningsteknik. På det stora hela en helt ok popcorn-action.
Tråkigt att man trots att man försöker ta upp utseendefixering och omvärldens objektifiering av kvinnor och delvis män, ändå låter X-kvinnornas främsta och farligaste egenskaper vara just deras skönhet och sexighet.
Jag har också svårt att se att den unge Charles Xavier James McAvoy framställer, skulle bli den Professor X vi sett Patrick Stewart göra. Väldigt olika personligheter.
/Eva
Regi: Matthew Vaughn
Efter tre X-Men och en Originhistoria är det dags att gå riktigt långt tillbaka i tiden. I andra världskriget koncentrationsläger möter vi för första gången Erik Lehnsherr (Magneto), samtidigt som Charles Xavier (Professor X) lever det goda livet på familjens gods. Vi får följa deras uppväxt, utveckling och drivkrafter. Självklart möter vi både gamla och nya X-Men. Förmågor radas upp och flashas precis som kända skådespelare. I rollistan hittar vi James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon, Jennifer Lawrence, Oliver Platt, January Jones m. fl. Det är mycket som ska få plats i detta actionäventyr. Bakgrundshistorien till de första filmerna har vävts ihop med 60-talets politiska situation och dagens groende främlingsfientlighet. Kryddat med tonårsproblem och allmän identitetskris. Allt paketerat som 60-talets Bondfilmer i färgglad popkonst och futuristisk serietidningsteknik. På det stora hela en helt ok popcorn-action.
Tråkigt att man trots att man försöker ta upp utseendefixering och omvärldens objektifiering av kvinnor och delvis män, ändå låter X-kvinnornas främsta och farligaste egenskaper vara just deras skönhet och sexighet.
Jag har också svårt att se att den unge Charles Xavier James McAvoy framställer, skulle bli den Professor X vi sett Patrick Stewart göra. Väldigt olika personligheter.
/Eva
Melancholia
Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland
Regi: Lars von Trier
Det är Justines bröllopsdag. Hon kommer försent till bröllopsfesten. Hon försäkrar sin nya make om att hon är glad, men tar varje tillfälle i akt att smita från festligheterna för att gömma sig i biblioteket eller prominera på den intillligande golfbanan. Justine lider av melankoli och är djupt beroende av sin syster Claire de många dagar när hon inte ens tar sig ur sängen eller än mindre äter eller tvättar sig. En ohållbar situation tycker Claires make som tröttnat på svägerskans ständiga närvaro i hemmet. Samtidigt närmar sig en mystisk planet Jorden. Något som skrämmer Claire, men väcker Justines energi till liv igen.
En episk och vacker film med mycket fina skådespelarinsatser. Trier har fångat ett foto som hör hemma på konstmuseum. Inte konstigt för det tycks vara därífrån han hämtat inspiration till många av scenerna och blandat dem med dagens stilistiska och dramatiska foto från modevärlden. Om det är en framtidsprofetsia eller en personlig terapeftisk övning är svårt att avgöra. Dock griper och berör det inte så starkt som det borde göra. Kanske på grund av likheten med just en vacker tavla. Man känner sig lite distansierad. Eller så är det bara självbevarelsedriften som kickar in, för fashinerar, det gör det definitivt. Det är så himla skönt att Lars von Trier inte är sentimental.
/Eva
Regi: Lars von Trier
Det är Justines bröllopsdag. Hon kommer försent till bröllopsfesten. Hon försäkrar sin nya make om att hon är glad, men tar varje tillfälle i akt att smita från festligheterna för att gömma sig i biblioteket eller prominera på den intillligande golfbanan. Justine lider av melankoli och är djupt beroende av sin syster Claire de många dagar när hon inte ens tar sig ur sängen eller än mindre äter eller tvättar sig. En ohållbar situation tycker Claires make som tröttnat på svägerskans ständiga närvaro i hemmet. Samtidigt närmar sig en mystisk planet Jorden. Något som skrämmer Claire, men väcker Justines energi till liv igen.
En episk och vacker film med mycket fina skådespelarinsatser. Trier har fångat ett foto som hör hemma på konstmuseum. Inte konstigt för det tycks vara därífrån han hämtat inspiration till många av scenerna och blandat dem med dagens stilistiska och dramatiska foto från modevärlden. Om det är en framtidsprofetsia eller en personlig terapeftisk övning är svårt att avgöra. Dock griper och berör det inte så starkt som det borde göra. Kanske på grund av likheten med just en vacker tavla. Man känner sig lite distansierad. Eller så är det bara självbevarelsedriften som kickar in, för fashinerar, det gör det definitivt. Det är så himla skönt att Lars von Trier inte är sentimental.
/Eva
Chatroom
Aaron Johnson (Kick-Ass, Nowhere Boy), Imogen Poots (28 dagar senare)
Regi: Hideo Nakata
Nu har det blivit dags för Ringu-regissören att byta genre. Efter att åkt till USA för att göra om sina japanska skräcksuccér är det nu dags för en brittisk thriller.
På ett forum på nätet möts några ungdomar som utbyter erfarenheter och historier från sina liv. De skapar ett eget chatrum som leds av den charmige William. Snart övergår ledandet i manipulering.
Filmen lyckas bra med att gestalta den virituella världen ungdomarna allt som oftas befinner sig i. Något som annars lätt blir töntigt och ger tekniken för stort utrymme. Men man behöver nog ha en egen inblick i sociala nätverk för att kunna relatera till ämnet. En helt ok ungdomsthriller med den charmige Aaron Johnson som ett ypperligt val för den dominerande William.
/Eva
Regi: Hideo Nakata
Nu har det blivit dags för Ringu-regissören att byta genre. Efter att åkt till USA för att göra om sina japanska skräcksuccér är det nu dags för en brittisk thriller.
På ett forum på nätet möts några ungdomar som utbyter erfarenheter och historier från sina liv. De skapar ett eget chatrum som leds av den charmige William. Snart övergår ledandet i manipulering.
Filmen lyckas bra med att gestalta den virituella världen ungdomarna allt som oftas befinner sig i. Något som annars lätt blir töntigt och ger tekniken för stort utrymme. Men man behöver nog ha en egen inblick i sociala nätverk för att kunna relatera till ämnet. En helt ok ungdomsthriller med den charmige Aaron Johnson som ett ypperligt val för den dominerande William.
/Eva
Baksmällan del II
Bradley Cooper, Ed Helms, Zach Galifianakis, Justin Bartha
Regi: Todd Phillips
Baksmällan slog ner som en bomb i filmvärlden. En komedi som var rolig på riktigt, som till och med kritikerna gillade och som vann priser. Komedier vinner aldrig priser. Det är inte fint nog. Sådan mjölkstinn ko var säker att mjölkas. Nu är uppföljaren här med samma kvartett i huvudrollerna. Det är Stu's tur att gifta sig med flickvännen som vill ha ett storslaget bröllop med sin släkt på plats i Thailand. Allt görs för att undvika en repris av förra svensexan, men detta är gänget som inte ska lämnas ensamma ens med en folköl. Snart vaknar de upp på ett varmt hotellrum i Bangkok, utan minnen av tidigare kväll och med brudens lillebror spårlöst försvunnen.
Ganska snabbt förstår man att detta kommer bli en uppföljare som inte skiljer sig mycket från orginalet. Filmen är gjord med samma regissör men med nya manusförfattare. Man har tagit den gamla historien och lagt på lite nytt smink för att den ska kännas ny och fräsch. Ny plats, några nya karaktärer och en ny gimick. Hade detta varit den första filmen hade den fått ett bättre betyg, för då hade den känst unik, men nu klarar den sig bara på grund av de duktiga skådespelarna. Främst Ed Helms och Zach Galifianakis. Historien är inte lika smart sammansatt och dessutom tar man ut svängarna för mycket så det ibland blir pinsamt, plumt och överspelat. Kaninerna är svaga men når ändå upp till tre. Och jag blir inte förvånad om vi om två år får se en ny baksmälla med samma siffra bakom sig.
/Eva
Regi: Todd Phillips
Baksmällan slog ner som en bomb i filmvärlden. En komedi som var rolig på riktigt, som till och med kritikerna gillade och som vann priser. Komedier vinner aldrig priser. Det är inte fint nog. Sådan mjölkstinn ko var säker att mjölkas. Nu är uppföljaren här med samma kvartett i huvudrollerna. Det är Stu's tur att gifta sig med flickvännen som vill ha ett storslaget bröllop med sin släkt på plats i Thailand. Allt görs för att undvika en repris av förra svensexan, men detta är gänget som inte ska lämnas ensamma ens med en folköl. Snart vaknar de upp på ett varmt hotellrum i Bangkok, utan minnen av tidigare kväll och med brudens lillebror spårlöst försvunnen.
Ganska snabbt förstår man att detta kommer bli en uppföljare som inte skiljer sig mycket från orginalet. Filmen är gjord med samma regissör men med nya manusförfattare. Man har tagit den gamla historien och lagt på lite nytt smink för att den ska kännas ny och fräsch. Ny plats, några nya karaktärer och en ny gimick. Hade detta varit den första filmen hade den fått ett bättre betyg, för då hade den känst unik, men nu klarar den sig bara på grund av de duktiga skådespelarna. Främst Ed Helms och Zach Galifianakis. Historien är inte lika smart sammansatt och dessutom tar man ut svängarna för mycket så det ibland blir pinsamt, plumt och överspelat. Kaninerna är svaga men når ändå upp till tre. Och jag blir inte förvånad om vi om två år får se en ny baksmälla med samma siffra bakom sig.
/Eva
Pirates of the Caribbean - I främmande farvatten
Johnny Depp, Penélope Cruz, Geoffrey Rush
Regi: Rob Marshall
Nya äventyr med Kapten Jack Sparrow. Trilogin var avslutad och historien all trodde man för en kort stund. Men karaktären som blivit så folkkär får nu en egen film att härja vidare i och det är härmed vidöppet för att göra hur många nya delar i historien som hellst. Denna gång möter vi Sparrow i London. Han blir beordrad av den engelske kungen att hitta Ungdomskällan innan spanjorerna gör det. Här möter han också sin gamla flamma Angelica, som lurar ombord honom på Blackbeards skepp som styr mot samma mål. En lång, färgstark resa med återseende av familjära karaktärer och några nya. Gillar man de första filmerna kommer man gilla även detta påkostade och välgjorda familjeäventyr. Dock ska man vara beredd på att det mörker som fanns i de första är borta och utbytt med en mer lättsam ton. Lite mer anpassat för de yngre.
/Eva
Regi: Rob Marshall
Nya äventyr med Kapten Jack Sparrow. Trilogin var avslutad och historien all trodde man för en kort stund. Men karaktären som blivit så folkkär får nu en egen film att härja vidare i och det är härmed vidöppet för att göra hur många nya delar i historien som hellst. Denna gång möter vi Sparrow i London. Han blir beordrad av den engelske kungen att hitta Ungdomskällan innan spanjorerna gör det. Här möter han också sin gamla flamma Angelica, som lurar ombord honom på Blackbeards skepp som styr mot samma mål. En lång, färgstark resa med återseende av familjära karaktärer och några nya. Gillar man de första filmerna kommer man gilla även detta påkostade och välgjorda familjeäventyr. Dock ska man vara beredd på att det mörker som fanns i de första är borta och utbytt med en mer lättsam ton. Lite mer anpassat för de yngre.
/Eva
Mammas comeback
Regi: Åsa Ekman
Medv: Rose-Marie Rosie Millberg, Sabine Millberg, Peter Millberg.
Genre: Dokumentär
När Rosie var i tjugoårsåldern var hon Sveriges dragracingdrottning, en lysande stjärna i den annars
så mansdominerade sporten. Sedan kom livet emellan med äktenskap och småbarn och satte stopp
för tiden på racerbanan. Nu, efter ett uppehåll på 34 år, ska Rosie göra comeback. Ett utlämnande
och komplext porträtt av en kvinna som blir stark genom att tillåta sig att vara svag. Kampen för att
bli världens snabbaste mormor är egentligen kampen för att ta tillbaka sitt eget liv.
Precis som titeln avslöjar så handlar den här filmen minst lika mkt om dotterns kamp för att få se
sin mamma älska livet igen. Att på något sett betala tillbaka allt det som hon i sin roll som mamma
gjort för sina barn. En roll som i mångt o mkt tycks ha drenerat henne på energi och gjort henne
långtidsarbetslös. Men när yngsta dottern kommer över ett gammalt filmklipp från sin mammas
tidigare karriär står det klart för henne, Sabine som hon heter, att hon vill ingripa. hennes mamma
måste hitta tillbaka till drivkrafterna och energin från förr. något som visar sig lättare sagt än gjort
med tanke på att Rosa Marie under tiden som den här filmen spelas in är mitt uppe i en svår livskris
och att förusättningen för att mamman skall kunna få köra igen kräver att de hittar sponsorer som
kan erbjuda de pengar som krävs.
Både dottern och mamman utgör häftiga och straka porträtt av kvinnor i olika åldrar men dom är inte
dom ända vi får lära känna i denna gripande dokumentär om en egentligen helt vanlig familj. Vi får en
väldigt närgående men ödmjuk bild av hur det kan vara att ta hand om ett vuxet handikappat barn.
Hennes son fick en hjärnblödning som ung, som ledde till förståndshandikapp och autism.
Det är det vanliga och det lilla som jag gillar. Och jag slogs av hur enkelt det verkar att göra bra film
med rätt verktyg. Så länge man tror på det man ser och att det känns äkta och inspirerande så kan
egentligen vilka levnadsöden som helst bli intressanta, oavsett hur brutalt ointresserad man än må
vara av tex bilar och i det här fallet dragracing.
En sympatisk skildring om det stora hos oss små vanliga svenska medborgare och om hur det aldrig
är försent att tacka ja till livet igen.
/Amanda ML
Medv: Rose-Marie Rosie Millberg, Sabine Millberg, Peter Millberg.
Genre: Dokumentär
När Rosie var i tjugoårsåldern var hon Sveriges dragracingdrottning, en lysande stjärna i den annars
så mansdominerade sporten. Sedan kom livet emellan med äktenskap och småbarn och satte stopp
för tiden på racerbanan. Nu, efter ett uppehåll på 34 år, ska Rosie göra comeback. Ett utlämnande
och komplext porträtt av en kvinna som blir stark genom att tillåta sig att vara svag. Kampen för att
bli världens snabbaste mormor är egentligen kampen för att ta tillbaka sitt eget liv.
Precis som titeln avslöjar så handlar den här filmen minst lika mkt om dotterns kamp för att få se
sin mamma älska livet igen. Att på något sett betala tillbaka allt det som hon i sin roll som mamma
gjort för sina barn. En roll som i mångt o mkt tycks ha drenerat henne på energi och gjort henne
långtidsarbetslös. Men när yngsta dottern kommer över ett gammalt filmklipp från sin mammas
tidigare karriär står det klart för henne, Sabine som hon heter, att hon vill ingripa. hennes mamma
måste hitta tillbaka till drivkrafterna och energin från förr. något som visar sig lättare sagt än gjort
med tanke på att Rosa Marie under tiden som den här filmen spelas in är mitt uppe i en svår livskris
och att förusättningen för att mamman skall kunna få köra igen kräver att de hittar sponsorer som
kan erbjuda de pengar som krävs.
Både dottern och mamman utgör häftiga och straka porträtt av kvinnor i olika åldrar men dom är inte
dom ända vi får lära känna i denna gripande dokumentär om en egentligen helt vanlig familj. Vi får en
väldigt närgående men ödmjuk bild av hur det kan vara att ta hand om ett vuxet handikappat barn.
Hennes son fick en hjärnblödning som ung, som ledde till förståndshandikapp och autism.
Det är det vanliga och det lilla som jag gillar. Och jag slogs av hur enkelt det verkar att göra bra film
med rätt verktyg. Så länge man tror på det man ser och att det känns äkta och inspirerande så kan
egentligen vilka levnadsöden som helst bli intressanta, oavsett hur brutalt ointresserad man än må
vara av tex bilar och i det här fallet dragracing.
En sympatisk skildring om det stora hos oss små vanliga svenska medborgare och om hur det aldrig
är försent att tacka ja till livet igen.
/Amanda ML
The Lincoln Lawyer
Matthew McConaughey, Marisa Tomei, Ryan Phillippe, William H. Macy, John Leguizamo
Regi: Brad Furman
McConaughey är känd för actionkomedier och hud. Detta är dock en lite mer påklädd kriminalthriller där han återvänder till miljön som gjorde honom känd 1996, rättssalen. Mick Haller är försvarsadvokaten som håller sig till lätta och lönsamma mål. Dollarn står i högre kurs än moralen, även om han hävdar att han aldrig fått en oskyldig dömd. När han anlitas av rikemanssonen Louis, som anklagas för våldtäkt och mordförsök på en prostituerad, verkar fallet på ytan just lätt och mycket lönsamt. Självklart är så inte fallet och Mick Haller börjar för första gången på länge engagera sig djupare i ett fall.
Klassisk rättegångsfilm med en delsvis genomskinlig och enkelt upplagt historia, som ändå ger tillräckligt med substans för att intresset ska hållas intakt. Dessutom många duktiga skådespelare som till och med kan få mig att bortse från en av mina minst omtyckta, Ryan Phillippe. McConaughey visar upp en seriösare sida, även om det fortfarande faller på hans lott att vara den charmigt rolige. Hemma i Hallers lägenhet står dock surfbrädan som ett minne av vem vi har att göra med. Surfer Dude har klippt sig och skaffat sig ett kostymjobb.
/Eva
Regi: Brad Furman
McConaughey är känd för actionkomedier och hud. Detta är dock en lite mer påklädd kriminalthriller där han återvänder till miljön som gjorde honom känd 1996, rättssalen. Mick Haller är försvarsadvokaten som håller sig till lätta och lönsamma mål. Dollarn står i högre kurs än moralen, även om han hävdar att han aldrig fått en oskyldig dömd. När han anlitas av rikemanssonen Louis, som anklagas för våldtäkt och mordförsök på en prostituerad, verkar fallet på ytan just lätt och mycket lönsamt. Självklart är så inte fallet och Mick Haller börjar för första gången på länge engagera sig djupare i ett fall.
Klassisk rättegångsfilm med en delsvis genomskinlig och enkelt upplagt historia, som ändå ger tillräckligt med substans för att intresset ska hållas intakt. Dessutom många duktiga skådespelare som till och med kan få mig att bortse från en av mina minst omtyckta, Ryan Phillippe. McConaughey visar upp en seriösare sida, även om det fortfarande faller på hans lott att vara den charmigt rolige. Hemma i Hallers lägenhet står dock surfbrädan som ett minne av vem vi har att göra med. Surfer Dude har klippt sig och skaffat sig ett kostymjobb.
/Eva
Winter's Bone
En riktig storfilm som vi olyckligt nog missade att se på bio. Men det vi missar på bio, tar vi igen på dvd. Nackdelen med att recensera en film som redan släppts på dvd är att filmen i fråga redan hinner ge upphov till en mängd recensioner, omdömen, betyg och utmärkelser. En slags förkunskap som jag tror medvetet eller ej färgar ens egna reflektioner.
Redan innan jag satte på den här filmen visste jag tex att den blivit oscarnominerad för
- Bästa film
- Bästa manus baserat på förlaga
- Bästa kvinnliga huvuroll - Jennifer Lawrence
- Bästa manliga biroll - John Hawkes
Givetvis får jag ofrivilligt höga förväntningar. Förväntningar som både kan hjälpa och själpa. Förväntningar som med andra ord kan få en att intala sig själv att man gillar filmen mer än vad man kanske hade gjort annars eller tvärtom, att man känner att nä men varför all denna uppståndelse?
När jag såg den här filmen drabbades jag av båda förnimmelser som jag snart skall berätta lite mer om. Först tänkte jag dra lite allmänt bra o veta.
Winter's Bone är en amerikansk film från 2010, regisserad av Debra Granik. Filmen är baserad på Daniel Woodrells bok med samma namn.
Filmen handlar om en 17 årig Ree som spelas av Jennifer Lawrence. Hon bor tillsammans med sin psykiskt störda mamma och sina två småsyskon i ett stort hus i det kalla och karga Ozark-området i Missouri, på gränsen till Arkansas där hon i princip tar hand om allting själv, framförallt försörjningen om sina småsyskon.
Pappan sitter i fängelse men en dag stannar en polisbil utanför huset. Polismannen berättar för Ree att hennes pappa blivit tillfälligt släppt mot borgen, men att han betalade borgensumman genom både familjens mark och huset Ree, hennes mamma och småsyskon bor i. Polisen kan inte hitta pappan och om han inte dyker upp till rättegången inom en vecka eller så, kommer huset och marken säljas och familjen bli hemlös.
Ree inser allvaret och bestämmer sig för att till varje pris leta rätt på sin far levande som död. Det känns lite tråkigt för det känns som om Debra Granik framställt historien som en slags katt och råtta jakt där Ree behandlas som någon slags polis, vilket jag tycker är synd. Hennes intentioner är uppenbara och det är trots ingen annan än hennes egen pappa hon letar efter och hon har ju verkligen skäl för det, men ändå behandlas hon med överdriven skepsism och onödigt hårda attityder. Byborna försöker onekligen dölja någonting kring pappans försvinnande och det är väl meningen att vi skall känna hur vi, tillsammans med Ree, hamnar allt längre in i en droghärva där hon inte borde lägga näsan i blöt.
Det känns som en sådan klassisk kritikerfavorit att jag får passa mig för att inte försöka lura mig själv till ett högre betyg mest för att låtsas förstå den storhet som andra filmveteraner tycks gjort. Den är sådär opretentiöst annorlunda på ett sätt som alltid verkar gå rakt in i hjärtat på den lite mer alternativa, intellektualiserade målgruppen som alltid får oss andra att känna oss lite dumma som försöker men ändå inte lyckas förnimma samma filmiska briljans. Och med oss andra inkluderar jag i detta fall mig själv.
Bilden är mörkblå och kall. Miljön likaså. Rollfigurerna ger extra liv och glöd i denna kyliga, råa verklighet och det finns en ständig dramaturgisk medvetenhet kring varje scen.
Men ändå..
Jag är faktiskt inte så fantastiskt imponerad. Varken av hur dom presenterar handlingen i helhet eller Jennifer Lawrence skådespeleri. Det känns som om hon bara har ett o samma stela, misstänksamma, lite sammanbitna ansikte att leka med hela filmen igenom även om hon gör just det uttrycket jäkligt bra. Men för att förtjäna en Oscar tycker jag man skall kunna visa på ett betydligt bredare register vad gäller affektionsspråk.
I någon scen kommer det lite tårar. Men jag gråter inte. Jag gillar däremot den kaxiga karaktär hon gestaltar och visst gör hon det trovärdigt, men inte på något sätt magnifikt.
Det tycker jag inte filmen är heller. Den här hade massa förutsättningar att vara riktigt bra; miljön, stämningen och storyn tillsammans hade mkt väl kunnat bli något riktigt bra. Men Istället blir det halvsegt och man undrar stundtals när det där som berikat filmen med dess storslagna rykte ska hända.
Visst jag sitter hela tiden och undrar vad som skall hända härnäst och visst jag är intresserad oh engagerad för hur det kommer gå för Ree om hon kommer få behålla sitt hus och fortsätta ta hand om sina små söta syskon. Problemet ligger nog snarare i att jag aldrig blir ärligt rädd eller orolig för att det inte skall bli så. jag sitter aldrig o biter på naglarna.
Visst, det primära i filmen är kanske inte själva thrillerinslagen utan just porträttet av Ree och hennes kamp och hennes ibland överdrivet orädda strävan efter att hitta sin far för att rädda sin familj men jag anser ändå inte att filmen lyckas lika hjärtskärande engagerande som andra filmer i samma genren som tex frozen river av Chourtney hunt.
Filmen är absolut inte dålig och den här recensionen hade troligtvis haft betydligt mer positiv klang om jag inte hade hört någon annans åsikt först, och det är precis det jag menar blir så tråkigt. Hur vi anser att vi antingen måste hålla med eller gå emot de andra redan hunnit tycka..
/Amanda MLTre
Manus: Tom Tykwer
Alla goda ting är tre? Eller? Inte när det gäller människor kanske?
Det här är en tysk film om ett tyskt par i ett nutida Berlin. De dröjer inte länge förrän man lär känna karaktärerna och får ett hum om deras personligheter. Allt känns redan från början väldigt äkta och autentiskt, utan att varken bli för alvarligt eller för lättsamt.
Filmen inleds snyggt med en förvisso något för lång sekvens på tre personer som dansar en så kallad improvisationsdans emot en alldeles vit bakgrund. Triaden är påtaglig och sätter ribban för filmens kommande fokus.
Sedan möter vi ett tyskt par. De är goa mot varan och det finns ingen stereotyp kyla, eller påtaglig ilska emellan dem. ändå märker man hur de för länge sedan tappat bort den förälskelse som en gång i tiden förde dem samman. Sexlivet funkar inte längre och de verkar båda mycket upptagna av sina respektive karriärer. Han arbetar på en byggfirma och hon som reporter. Deras liv tycks rulla på utan större eftertanke.
Tills Hanna, kvinnan en vacker dag stöter på Adam. Först som en i publiken i hans föreläsning om cellforskning och sedan på teatern, när hon säljer sin mans biljett till denne andre man i kön eftersom Simon, hennes man inte kunde komma. Det dröjer inte länge förrän de inleder en relation bakom ryggen på Simon. Det ironiska är att simon, långt senare också inleder en relation med en främling bakom ryggen på hanna, nämligen samme man. Simon stöter på honom på badhuset och överrumplas av de lustar han aldrig trodde att han kunde känna gentemot de andra könet.
Det här är en kontroversiell och utmanande film. Den är provocerande men på ett ödmjukt sätt vilket påverkar intrycket. Man märker att regissören vill mer än att bara leverera en annorlunda bild av det vi är vana att kalla kärlek. Den är heller egentligen inte vinklad åt eller förespråkar varken det ena eller det andra förhållningsättet utan lämnar oss helt och hållet med våra egna föreställningar kring denna triad och dess problematik. En problematik som handlar om monogami eller polygami.
När vi var små kunde vi vara kära i flera samtidigt. Då dömde vi varken oss själv eller varandra för det. som vuxna kvarstår uppenbarligen fenomenet att älska fler än en person samtidigt men eftersom det inte går hand i hand med vårt religiösa och kulturella arv, sker detta i det fördolda och anses som något fel och förkastligt. Otrohet idag är oroväckande vanligt men nästan alltid förknippat med skuld och skam. Denna film ifrågasätter denna problematik. Den ifrågasätter våra väl invanda normer och värderingar kring hur saker helt enkelt skall vara. Både tvåsamhet och heterogenitet utgör en slags mall för hur kärleken skall tillämpas. Denna film visar vad som kan hända när denna trygga, indoktrinerade balans rubbas.
Det känns som om regissören ansträngt sig för att göra denne Adam så go och neutral som möjligt så att vi skall fastna i våra egna fördomar om medelålders bisexuella promiskuösa män. Det fanns någonting väldigt sympatiskt över hans karaktär och samtidigt något nästan läskigt och främmande.
Dialogen mellan dem alla är i övrigt både smart och roande. Filmspråket likaså. Ibland får man en svartvit inblick i deras drömmar och ibland är det som om vi ser på världen genom deras ögon. Ibland ligger fokus väldigt väldigt nära, ni vet den här dokumentära estetiken som zoomar in deras minsta ansiktsuttryck och ibland ser vi saker och ting med distans och avstånd. Regissören leker med bildspråket på ett sätt som varken blir för överdrivet och coolfixerat men heller inte störande och osammanhängande men det fyller liksom samtidigt egentligen ingen funktion och känns ibland bara lite malplacerat. Inte alls som i hans andra film Spring Lola där dessa finesser kändes bra mycket mer ärliga. Detta känns som en betydligt mer konstruerat, påtvingad konstnärlighet.
Tyvärr tycker jag att distinktionen mellan kärlek och sex ibland känns väldigt luddig. Jag vill inte påstå att den är sexistisk men regisören har en påtaglig fallenhet att fokusera väldigt mycket på de kroppsliga i deras möten. Inte bara ibland utan snarare ganska ofta får man se bra mkt mer än vad man egentligen vill. Men det är samma sak här; jag kan inte avgöra om detta är positivt eller negativt. Hans sexscener är varken förskönande och pretentiösa eller på gränsen till pornografiska. Men ändå stör de mej. Och jag vet inte om det ska störa. På ett sätt prioriterar jag ju filmer som ändå ger någon form av reaktion framför dem som helt saknar publik respons.
Men resultatet blir ju ändå väldigt ambivalent och svår recenserat.
Min känsla för filmen är extrem ojämn. Det känns som om den befruktar alla motpoler samtidigt.
Ena stunden väldigt engagerande andra stunden otroligt seg.
Ena stunden riktigt rolig, andra stunden mest onödig.
Ena stunden gripande, andra patetisk.
Givetvis blir det väldigt svårt att recensera en sådan osammanhängande helhet. En sak jag står fast vi är iaf att den är på tok för lång. Jag minns att jag började röra på mig lite rastlöst i biostolen när man efter halva filmen får ta del av Simon och Adams först möte och därmed inser att detta bara är början på deras relation och eftersom det bara är början på den inser man i sin tur att det kommer dröja länge innan Hanna och Simon relation kommer når sin någonstans förutsägbara kulmination. En uppgörelse som ju inte går att undvika hur utfallet än blir. Skall de fortsätta som vanligt, tänker de berätta om deras otrohet som de ju i hemlighet bedriver med samme man o.s.v.
Jag var väldigt spänd på denna filmen eftersom Tykwer tidigare ligger bakom filmen spring Lola som jag faschineras mycket av. Men medans den kändes annorlunda på ett intressant sätt känns den här annorlunda på ett mer påtvingat, konstruerat sätt.
Skådesplearna gör ett hästjobb i denna film och utan deras starka karaktärer som man ändå på något sätt öppenhjärligt tar till sig, i synnerhet den halvhysteriska hanna, räddar egentligen hela konceptet, utan dem hade risken varit stor att det hela blivit en pornografisk pannkaka.
Ett gott försök att belysa en slags aspekt av vår framtida syn på kärlek men i en alldeles för långsam och händelsefattiga 2 timmar
/Amanda ML
Alla goda ting är tre? Eller? Inte när det gäller människor kanske?
Det här är en tysk film om ett tyskt par i ett nutida Berlin. De dröjer inte länge förrän man lär känna karaktärerna och får ett hum om deras personligheter. Allt känns redan från början väldigt äkta och autentiskt, utan att varken bli för alvarligt eller för lättsamt.
Filmen inleds snyggt med en förvisso något för lång sekvens på tre personer som dansar en så kallad improvisationsdans emot en alldeles vit bakgrund. Triaden är påtaglig och sätter ribban för filmens kommande fokus.
Sedan möter vi ett tyskt par. De är goa mot varan och det finns ingen stereotyp kyla, eller påtaglig ilska emellan dem. ändå märker man hur de för länge sedan tappat bort den förälskelse som en gång i tiden förde dem samman. Sexlivet funkar inte längre och de verkar båda mycket upptagna av sina respektive karriärer. Han arbetar på en byggfirma och hon som reporter. Deras liv tycks rulla på utan större eftertanke.
Tills Hanna, kvinnan en vacker dag stöter på Adam. Först som en i publiken i hans föreläsning om cellforskning och sedan på teatern, när hon säljer sin mans biljett till denne andre man i kön eftersom Simon, hennes man inte kunde komma. Det dröjer inte länge förrän de inleder en relation bakom ryggen på Simon. Det ironiska är att simon, långt senare också inleder en relation med en främling bakom ryggen på hanna, nämligen samme man. Simon stöter på honom på badhuset och överrumplas av de lustar han aldrig trodde att han kunde känna gentemot de andra könet.
Det här är en kontroversiell och utmanande film. Den är provocerande men på ett ödmjukt sätt vilket påverkar intrycket. Man märker att regissören vill mer än att bara leverera en annorlunda bild av det vi är vana att kalla kärlek. Den är heller egentligen inte vinklad åt eller förespråkar varken det ena eller det andra förhållningsättet utan lämnar oss helt och hållet med våra egna föreställningar kring denna triad och dess problematik. En problematik som handlar om monogami eller polygami.
När vi var små kunde vi vara kära i flera samtidigt. Då dömde vi varken oss själv eller varandra för det. som vuxna kvarstår uppenbarligen fenomenet att älska fler än en person samtidigt men eftersom det inte går hand i hand med vårt religiösa och kulturella arv, sker detta i det fördolda och anses som något fel och förkastligt. Otrohet idag är oroväckande vanligt men nästan alltid förknippat med skuld och skam. Denna film ifrågasätter denna problematik. Den ifrågasätter våra väl invanda normer och värderingar kring hur saker helt enkelt skall vara. Både tvåsamhet och heterogenitet utgör en slags mall för hur kärleken skall tillämpas. Denna film visar vad som kan hända när denna trygga, indoktrinerade balans rubbas.
Det känns som om regissören ansträngt sig för att göra denne Adam så go och neutral som möjligt så att vi skall fastna i våra egna fördomar om medelålders bisexuella promiskuösa män. Det fanns någonting väldigt sympatiskt över hans karaktär och samtidigt något nästan läskigt och främmande.
Dialogen mellan dem alla är i övrigt både smart och roande. Filmspråket likaså. Ibland får man en svartvit inblick i deras drömmar och ibland är det som om vi ser på världen genom deras ögon. Ibland ligger fokus väldigt väldigt nära, ni vet den här dokumentära estetiken som zoomar in deras minsta ansiktsuttryck och ibland ser vi saker och ting med distans och avstånd. Regissören leker med bildspråket på ett sätt som varken blir för överdrivet och coolfixerat men heller inte störande och osammanhängande men det fyller liksom samtidigt egentligen ingen funktion och känns ibland bara lite malplacerat. Inte alls som i hans andra film Spring Lola där dessa finesser kändes bra mycket mer ärliga. Detta känns som en betydligt mer konstruerat, påtvingad konstnärlighet.
Tyvärr tycker jag att distinktionen mellan kärlek och sex ibland känns väldigt luddig. Jag vill inte påstå att den är sexistisk men regisören har en påtaglig fallenhet att fokusera väldigt mycket på de kroppsliga i deras möten. Inte bara ibland utan snarare ganska ofta får man se bra mkt mer än vad man egentligen vill. Men det är samma sak här; jag kan inte avgöra om detta är positivt eller negativt. Hans sexscener är varken förskönande och pretentiösa eller på gränsen till pornografiska. Men ändå stör de mej. Och jag vet inte om det ska störa. På ett sätt prioriterar jag ju filmer som ändå ger någon form av reaktion framför dem som helt saknar publik respons.
Men resultatet blir ju ändå väldigt ambivalent och svår recenserat.
Min känsla för filmen är extrem ojämn. Det känns som om den befruktar alla motpoler samtidigt.
Ena stunden väldigt engagerande andra stunden otroligt seg.
Ena stunden riktigt rolig, andra stunden mest onödig.
Ena stunden gripande, andra patetisk.
Givetvis blir det väldigt svårt att recensera en sådan osammanhängande helhet. En sak jag står fast vi är iaf att den är på tok för lång. Jag minns att jag började röra på mig lite rastlöst i biostolen när man efter halva filmen får ta del av Simon och Adams först möte och därmed inser att detta bara är början på deras relation och eftersom det bara är början på den inser man i sin tur att det kommer dröja länge innan Hanna och Simon relation kommer når sin någonstans förutsägbara kulmination. En uppgörelse som ju inte går att undvika hur utfallet än blir. Skall de fortsätta som vanligt, tänker de berätta om deras otrohet som de ju i hemlighet bedriver med samme man o.s.v.
Jag var väldigt spänd på denna filmen eftersom Tykwer tidigare ligger bakom filmen spring Lola som jag faschineras mycket av. Men medans den kändes annorlunda på ett intressant sätt känns den här annorlunda på ett mer påtvingat, konstruerat sätt.
Skådesplearna gör ett hästjobb i denna film och utan deras starka karaktärer som man ändå på något sätt öppenhjärligt tar till sig, i synnerhet den halvhysteriska hanna, räddar egentligen hela konceptet, utan dem hade risken varit stor att det hela blivit en pornografisk pannkaka.
Ett gott försök att belysa en slags aspekt av vår framtida syn på kärlek men i en alldeles för långsam och händelsefattiga 2 timmar
/Amanda ML
Rio
Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, Jamie Foxx, Will i am
Regi: Carlos Saldanha
Färgglad musikal om tam papegoja som blir kidnappad på resa i Rio de Janeiro. Tillsammans med en vild av sitt eget slag måste han klara av den värld han föddes i men lämnade som barn innan han hunnit lära sig att flyga. Ingen extraordinär historia, men Jesse Eisenberg är alltid rolig och tillsammans med Busby Berkleyestetiken blir detta ändå en trevlig resa till Rio. Men ändå mest inriktad på de yngre.
/Eva
Regi: Carlos Saldanha
Färgglad musikal om tam papegoja som blir kidnappad på resa i Rio de Janeiro. Tillsammans med en vild av sitt eget slag måste han klara av den värld han föddes i men lämnade som barn innan han hunnit lära sig att flyga. Ingen extraordinär historia, men Jesse Eisenberg är alltid rolig och tillsammans med Busby Berkleyestetiken blir detta ändå en trevlig resa till Rio. Men ändå mest inriktad på de yngre.
/Eva
No strings attached
No strings attached är en romantisk komedi i stereotyp amerikansk anda med Natalie Portman och Ashton Kutcher i huvrollerna. en genren man inte är van att se Natalie Portman i men som Ashon Kutcher å andra sidan helt och hållet tycks fastnat i. men jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på kombinationen och undrade när jag satte mej ner i biostolen om det skulle kunna slå gnistor mellan denna dua.
Trots att man har sett det här temat förut; (så många gånger) vad är vänskap? vad är kärlek? och vart drar man gränsen om man vill balansera en relation lite smidigt däremellan? och trots att man redan från början kan lista ut slutet och hela storyn i det stora hela är sjukt förutsägbar så kan ändå den här typen av historier funka. kanske till och med, i mer sällsynta fall, bli bra.
Och det här, enligt min mening är faktiskt ett sådant sällsynt fall. för jag tycker att den är bra. jag tycker att den lyckas med det den försöker lyckas med.
Det märkliga är att denna insällning växte fram en ganska bra bit in i filmen, för det första intrycket är inte hoppingivande. den första kvarten är nästan patetisk och förpestar tyvärr den kvalité som sedan återstår vilket känns väldigt onödigt.
Aschton som i filmen heter Adam och Natalie som heter Emma träffas sporadiskt några gånger under sin uppväxt och det framgår ganska tydligt att adam är en positiv, vild och ganska enkel kille som gärna lever livets glada dagar men ändå ganska känslig och med betydligt midre rädd för att bli kär och binda sig än den här emma som i sin tur är mer hämmad och komplex och framförallt helt ointresserad av förhållanden. hon gillar inte krav och förpliktelser och trivs bra med att bara behöva ta ansvar för sitt eget liv. och då är frågan, hur hittar man en praktsik lösning mellan dessa två personlighets ytterligeheter när man ändå upptäcker att man trivs ihop som vänner men att det fortfarande finns attraktion? Jo man bestämmer sig för att man båda är överens om att man bara ses för att man vill uttnyttja varandra för sex. som en ömsesidigt statement helt utan övrig förbindelse.
och det är precis vad emma och adam gör när han, en vacker morgfon vaknar upp naken i hennes kollektiv efter en självdestruktiv natt på fyllan där han desperat ringt runt hela sin telefonbok i hopp om att hitta någon han kan han sex med i nåt slags förökt att dränka sorgen och sveket över att hans egen pappa blivit tillsammans med hans ex. hans pappa är en gammal dekadent tvshow kändis som fortfrande hyllas av sin samtid men blivit gubbsjuk och självisk på äldre dagar och adam tar väldigt illa vid sig när han inte ens visar sin son större respekt.
Till en början funkar planen fläckfritt och de njuter båda två av det okomplicerade njutningen. men när de en morgon vaknar upp med kläderna på och armarna om varann får emma panik och inser att de hela gott för långt. att de blandat in alldeles för mkt känslor för vad hon anser sig klara av. hon tycker att de skall träffa andra. att de måste bevisa att de inte är svartsjuka och inte beroende av varann. adam tar illa upp men följer hennes råd vilket ironiskt nog slutar med att det istället är emma som inte klarar av att se adam med någon annan.
Och så här håller det på. varje gång Adam uppvaktar henne med för mycket romantsika inslag backar hon för att sedan ångra sig tills Adam en dag får nog och ställer allt på sin spets genom att visa att han är beredd att satsa på riktigt.
Somsagt, det hela är väldigt förutsägbart, det går inte att säga annat. men jag gillar ändå det jag ser och jag tycker att kemin mellan kutcher och portman känns trovärdig. dialogen känns inte heller lika tillrättalagd som det annars lätt gör i den här typen av film och trots ett väldigt klassiskt koncept finns en hel del oväntade små roliga och annorludna inslag.
Jag kan tänka mej att det här är en film kritikerna kommer att älska att såga, det är en tacksam film attt rata, men jag står på mej. man får vad man förväntar sig och ibland är det faktiskt riktigt skönt att slippa tänka, känna, reflektera och analysera allt man ser utan istället bara få bli serverad 1,5 timmes medelklasslivsöden i kärlekens anda.
/Amanda ML
Trots att man har sett det här temat förut; (så många gånger) vad är vänskap? vad är kärlek? och vart drar man gränsen om man vill balansera en relation lite smidigt däremellan? och trots att man redan från början kan lista ut slutet och hela storyn i det stora hela är sjukt förutsägbar så kan ändå den här typen av historier funka. kanske till och med, i mer sällsynta fall, bli bra.
Och det här, enligt min mening är faktiskt ett sådant sällsynt fall. för jag tycker att den är bra. jag tycker att den lyckas med det den försöker lyckas med.
Det märkliga är att denna insällning växte fram en ganska bra bit in i filmen, för det första intrycket är inte hoppingivande. den första kvarten är nästan patetisk och förpestar tyvärr den kvalité som sedan återstår vilket känns väldigt onödigt.
Aschton som i filmen heter Adam och Natalie som heter Emma träffas sporadiskt några gånger under sin uppväxt och det framgår ganska tydligt att adam är en positiv, vild och ganska enkel kille som gärna lever livets glada dagar men ändå ganska känslig och med betydligt midre rädd för att bli kär och binda sig än den här emma som i sin tur är mer hämmad och komplex och framförallt helt ointresserad av förhållanden. hon gillar inte krav och förpliktelser och trivs bra med att bara behöva ta ansvar för sitt eget liv. och då är frågan, hur hittar man en praktsik lösning mellan dessa två personlighets ytterligeheter när man ändå upptäcker att man trivs ihop som vänner men att det fortfarande finns attraktion? Jo man bestämmer sig för att man båda är överens om att man bara ses för att man vill uttnyttja varandra för sex. som en ömsesidigt statement helt utan övrig förbindelse.
och det är precis vad emma och adam gör när han, en vacker morgfon vaknar upp naken i hennes kollektiv efter en självdestruktiv natt på fyllan där han desperat ringt runt hela sin telefonbok i hopp om att hitta någon han kan han sex med i nåt slags förökt att dränka sorgen och sveket över att hans egen pappa blivit tillsammans med hans ex. hans pappa är en gammal dekadent tvshow kändis som fortfrande hyllas av sin samtid men blivit gubbsjuk och självisk på äldre dagar och adam tar väldigt illa vid sig när han inte ens visar sin son större respekt.
Till en början funkar planen fläckfritt och de njuter båda två av det okomplicerade njutningen. men när de en morgon vaknar upp med kläderna på och armarna om varann får emma panik och inser att de hela gott för långt. att de blandat in alldeles för mkt känslor för vad hon anser sig klara av. hon tycker att de skall träffa andra. att de måste bevisa att de inte är svartsjuka och inte beroende av varann. adam tar illa upp men följer hennes råd vilket ironiskt nog slutar med att det istället är emma som inte klarar av att se adam med någon annan.
Och så här håller det på. varje gång Adam uppvaktar henne med för mycket romantsika inslag backar hon för att sedan ångra sig tills Adam en dag får nog och ställer allt på sin spets genom att visa att han är beredd att satsa på riktigt.
Somsagt, det hela är väldigt förutsägbart, det går inte att säga annat. men jag gillar ändå det jag ser och jag tycker att kemin mellan kutcher och portman känns trovärdig. dialogen känns inte heller lika tillrättalagd som det annars lätt gör i den här typen av film och trots ett väldigt klassiskt koncept finns en hel del oväntade små roliga och annorludna inslag.
Jag kan tänka mej att det här är en film kritikerna kommer att älska att såga, det är en tacksam film attt rata, men jag står på mej. man får vad man förväntar sig och ibland är det faktiskt riktigt skönt att slippa tänka, känna, reflektera och analysera allt man ser utan istället bara få bli serverad 1,5 timmes medelklasslivsöden i kärlekens anda.
/Amanda ML
The way back
Jim Sturgess, Colin Farrell, Ed Harris, Gustaf Skarsgård, Saoirse Ronan, Mark Strong
Regi: Peter Weir
Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Många bra insatser i vacker film som tidvis dock blir lite seg och grund i personskildringarna. Bygger på Slavomir Rawicz biografi över flykten från Sibirien.
/Eva
Regi: Peter Weir
Sju krigsfångar flyr från ett arbetsläger i ett helvetiskt Gulag 1941. Deras väg mot frihet sträcker sig från Sibirien, över den glödheta Gobiöknen och vidare över Himalayas berg till Indien. Under 600 mil av svåra umbäranden får de kämpa mot både moder natur, illvilliga främlingar och inte minst varandra. Många bra insatser i vacker film som tidvis dock blir lite seg och grund i personskildringarna. Bygger på Slavomir Rawicz biografi över flykten från Sibirien.
/Eva
I am number four
En modern collegerulle med superhjälte sci-fi tema! Detta är en film som har en tydlig målgrupp, nämligen alla collegekids i USA, men som ändå är en lättsmält och spännande rulle som kan uppskattas av den stora massan. Filmens tema med några få utvalda individer som ska stoppa jordens undergång är en riktig klassiker som faktiskt går hem även denna gång. Stereotyperna duggar tätt. Huvudpersonen är John är den vältränade grabben med ett stort intresse för extremsport som lär sig att vara känslig av Dianna Argon som spelar Sarah, den stora kärleken. Filmen leverarar precis vad genren lovar hypade sci-fi scener och romantiska schabloner på ett väldigt "allt är svart eller vitt" sätt. För den som letar efter något lättsmält men spännande är detta helt rätt.
Recenserat av: Mio Lee Rapp
Lymelife
The Adjustment Bureau
Matt Damon, Emily Blunt
Regi: George Nolfi
När den unge guvernörskandidaten David Norris förlorar på målinjen tror många att det är slutet på hans politiska karriär. Men samma dag möter han av en slump den karismatiska Elise som ger honom en ny syn på tillvaron och ny gnista. Ögonblicksmötet dröjer kvar i han minne och när han några år senare av samma slump möter henne på nytt bestämmer han sig för att denna gång inte tappa bort henne och lära känna henne. Men det är inte så lätt när det visar sig att enligt "planen" är de inte tänkta för varandra. David får av misstag veta att världens styrs av någon med en förutbestämd plan och dennes Korrigeringsbyrå arbetar med att förhindra människorna från att avika från den. Davids känslor stoppar man dock inte så lätt och han tar upp kampen mot sitt eget öde.
Filmen bygger på en novell av ingen mindre än Philip K Dick, som även skrev novellen som ligger till grund för Blade Runner. En fascinerande historia och ide, som tyvärr slarvas bort lite med för klyschiga vändningar och väldigt många långa jaktscener. Däremot är båda Damon och Blunt välcastade och bekväma i sina roller. John Slattery gör en roll som nästan känns utklippt ur tv-serien Mad Men där vi vanligtvis ser honom. Passar dock bra in även här. Även om man kan undra varför medarbetarna på The Adjustment Bureau", som funnits sedan tidens begynnelse, har en dresscode hämtad från 50-talet. Kanske skulle vara enklare att smälta in om man följde tiden man befinner sig i.
Tänkte från början ge filmen en stark tvåa på grund av sina många brister, men ändrar mig till en svag trea istället för dess charm, duktiga skådespelare och lite ovanliga genrer.
/Eva
Ritualen
Jag vet inte riktigt om man skall kalla det här thriller, skräckis eller rå rysare. jag vet heller inte om det primära syftet är att skrämma eller skapa bra film. jag vet däremot att just denna religiösa gud mot jävulen genren är en av de läskisgate jag vet. det här med plötsliga hoppa till effekter, mystiska mörsare med fiskhattar a la jag vet vad du gjorde sista sommaren eller allmänt en jäkla massa blod och mord har aldrig riktigt bitit på mej.
Däremot det där andliga. det där okontrollerbara. det där bottenlöst onda som kan drabba oss, hoppa in i våra kroppar och göra oss livsfarliga för oss själva, där snackar vi hjärntvätt. tror aldrig jag blivit så rädd som när jag såg excprsisten första gången, och visst, jag var yngre då. det fanns väl allmänt en större kittling, en större känslighet för allt som var läskigt och paradoxalt nog också ett större sug efter det. det var helt enkelt lite roligare att bli rädd förr.
Ändå har jag väntat på en film som ritualen. en film som kanske skulle kunna ge samma adrenalinkickar. en film som belyser detta tema igen och dessutom med samma trovärdighet och samma övertygande berättarteknik.en ny excorsisten helt enkelt. Men trots att det var 37 år sedan vi kunde se denna kultfilm första gången så tycks inga försök nå samma skräckslagna effekt och många försök har det varit. fast närmare orginalet än så här kan man nog inte komma.
Filmen är reggiserad av vår svenske lunda pajk Mikael Håfström som ju lyckasts rätt bra med att skrämma oss förr, typ 1408. jag tyckar han är en duktig filmskapare och reggisör och det är ju inte vem som helst han fått i en av huvudrollerna heller; ingen mindre äm; anthony hopkins själv. rysarnas mästare. dessutom baserar sig filmen på verkliga händelser.
Filmen inleds genom att vi lär känna Unge Michael (Colin O'Donoghue), som vuxit upp bland lik och religion då hans far arbetat som begravningsentrepenad. Michael är en blyg men empatisk, lite småtråkig enligt min mening, kille från irland, som studerar till präst men uppebart tvivlar på både sin kommande proffesion och sin tro. trots detta låter han sig skickas till en exorcismskola i Rom där hans skeptiska inställning får honom skickad till fader Lucas (Hopkins), en oortodox präst och en av de allra främsta företrädrana ang excorsism.
Michael slungas in i hans möten med en ung, gravid flicka som blivit besatt av en demon som bara uppenbara sig ibland men som fortfarande plågar det lilla flickebarnet och som måste drivas ut.Michael är lika skeptisk som vem som helst hade varit i dagens upplysta kategoriska samhälle, för detta är en film i realtid, där vi hittat på olika diagnoser för allt avvikande beteende. ironiskt nog läser jag om scesofreni, hallucinationer och vanföreställningar i min kurs i psykisk ohäsla förtillfället så det jag blev liksom extra benägen att hela tiden hålla med michael i hans försök att istället ordna lämplig medicinering och samtal med psykolog åt flickan istället för att föröska driva jävulen ur henne.
Både hans lärare i skolan och hans privata läromästare Lucas försöker med alla medel övertaal honom om sannningen i det han ser och det han febrilt försöker hitta logiska förklaringar till.
Men ju längre filmen fortskrider desto osäkrare blir han. männisor han möter som sägs vara besatta av jävulen tycks säga saker och tala till honom om saker så privata att ingen borde känna till. men det verkar som om det är först när hans egna verklightesföränkring sätts ur spel som han blir skraj på riktigt och Lucas ord om att
bara för att du inte tror på jävulen så går du inte skyddad från honom tycks bita extra mkt då det ju samtidigt visar sig omöjligt att besegra honom om du heller inte tror på gud, vilket gör att michael verkligen hamnar i ett moment 22 i vilket förhållningsätt han gör bäst i att ta.
Filmen floppar absolut inte. den är snyggt gjord, håller intesiteten och spänningen uppe och bjuder på bra skådespeletri. Och jag gillar att allt presenteras utifrån skeptikens perspektiv och inom väldigt realistiska ramar. vi sncakar inte patetiska teh grudge data effekte. men ändå är det som om något inte räcker till. det tillkommer liksom inget nytt. och såhär med facit i hand så uteblev dom där barnsliga men efterlängtade adrnalinkickarna ytterligare än en gång. jag vägde mellan 3 och 4 kaniner men betyget föll faktsikt på ett närapå antiklimaxartat slut.
Däremot det där andliga. det där okontrollerbara. det där bottenlöst onda som kan drabba oss, hoppa in i våra kroppar och göra oss livsfarliga för oss själva, där snackar vi hjärntvätt. tror aldrig jag blivit så rädd som när jag såg excprsisten första gången, och visst, jag var yngre då. det fanns väl allmänt en större kittling, en större känslighet för allt som var läskigt och paradoxalt nog också ett större sug efter det. det var helt enkelt lite roligare att bli rädd förr.
Ändå har jag väntat på en film som ritualen. en film som kanske skulle kunna ge samma adrenalinkickar. en film som belyser detta tema igen och dessutom med samma trovärdighet och samma övertygande berättarteknik.en ny excorsisten helt enkelt. Men trots att det var 37 år sedan vi kunde se denna kultfilm första gången så tycks inga försök nå samma skräckslagna effekt och många försök har det varit. fast närmare orginalet än så här kan man nog inte komma.
Filmen är reggiserad av vår svenske lunda pajk Mikael Håfström som ju lyckasts rätt bra med att skrämma oss förr, typ 1408. jag tyckar han är en duktig filmskapare och reggisör och det är ju inte vem som helst han fått i en av huvudrollerna heller; ingen mindre äm; anthony hopkins själv. rysarnas mästare. dessutom baserar sig filmen på verkliga händelser.
Filmen inleds genom att vi lär känna Unge Michael (Colin O'Donoghue), som vuxit upp bland lik och religion då hans far arbetat som begravningsentrepenad. Michael är en blyg men empatisk, lite småtråkig enligt min mening, kille från irland, som studerar till präst men uppebart tvivlar på både sin kommande proffesion och sin tro. trots detta låter han sig skickas till en exorcismskola i Rom där hans skeptiska inställning får honom skickad till fader Lucas (Hopkins), en oortodox präst och en av de allra främsta företrädrana ang excorsism.
Michael slungas in i hans möten med en ung, gravid flicka som blivit besatt av en demon som bara uppenbara sig ibland men som fortfarande plågar det lilla flickebarnet och som måste drivas ut.Michael är lika skeptisk som vem som helst hade varit i dagens upplysta kategoriska samhälle, för detta är en film i realtid, där vi hittat på olika diagnoser för allt avvikande beteende. ironiskt nog läser jag om scesofreni, hallucinationer och vanföreställningar i min kurs i psykisk ohäsla förtillfället så det jag blev liksom extra benägen att hela tiden hålla med michael i hans försök att istället ordna lämplig medicinering och samtal med psykolog åt flickan istället för att föröska driva jävulen ur henne.
Både hans lärare i skolan och hans privata läromästare Lucas försöker med alla medel övertaal honom om sannningen i det han ser och det han febrilt försöker hitta logiska förklaringar till.
Men ju längre filmen fortskrider desto osäkrare blir han. männisor han möter som sägs vara besatta av jävulen tycks säga saker och tala till honom om saker så privata att ingen borde känna till. men det verkar som om det är först när hans egna verklightesföränkring sätts ur spel som han blir skraj på riktigt och Lucas ord om att
bara för att du inte tror på jävulen så går du inte skyddad från honom tycks bita extra mkt då det ju samtidigt visar sig omöjligt att besegra honom om du heller inte tror på gud, vilket gör att michael verkligen hamnar i ett moment 22 i vilket förhållningsätt han gör bäst i att ta.
Filmen floppar absolut inte. den är snyggt gjord, håller intesiteten och spänningen uppe och bjuder på bra skådespeletri. Och jag gillar att allt presenteras utifrån skeptikens perspektiv och inom väldigt realistiska ramar. vi sncakar inte patetiska teh grudge data effekte. men ändå är det som om något inte räcker till. det tillkommer liksom inget nytt. och såhär med facit i hand så uteblev dom där barnsliga men efterlängtade adrnalinkickarna ytterligare än en gång. jag vägde mellan 3 och 4 kaniner men betyget föll faktsikt på ett närapå antiklimaxartat slut.
/Amanda ML
Rango
Röster: Johnny Deep, Isla Fisher, Bill Nighy, Abigail Breslin
Regi: Gore Verbinski (Pirates of the Carrabien)
En husdjurskameleonten hamnar av misstag i öknen och blir sheriff i staden Dirt. Tillsammans med ranchägaren Beans försöker han hitta anledningen till deras vattenbrist. En hyllning till främst westernfilmen, men innehåller även många glimtningar till kända filmscener, karaktärer och musikstycken. Många referenser som man nog bara snappar upp om man är vuxen och har sett väldigt mycket film. Gillar man film tycker man nog detta är extra roligt. Men här finns ändå tillräckligt för att underhålla de små. Och för en gång skull är denna film inte i 3D. Oldfashined computer animation. Johnny Depp är perfekt som rösten till den hispiga, småkaxiga och klantiga ödlan. Söt, oförargerlig och smårolig animerad komedi.
/Eva
Regi: Gore Verbinski (Pirates of the Carrabien)
En husdjurskameleonten hamnar av misstag i öknen och blir sheriff i staden Dirt. Tillsammans med ranchägaren Beans försöker han hitta anledningen till deras vattenbrist. En hyllning till främst westernfilmen, men innehåller även många glimtningar till kända filmscener, karaktärer och musikstycken. Många referenser som man nog bara snappar upp om man är vuxen och har sett väldigt mycket film. Gillar man film tycker man nog detta är extra roligt. Men här finns ändå tillräckligt för att underhålla de små. Och för en gång skull är denna film inte i 3D. Oldfashined computer animation. Johnny Depp är perfekt som rösten till den hispiga, småkaxiga och klantiga ödlan. Söt, oförargerlig och smårolig animerad komedi.
/Eva
Oceans
Regi: Jaques Perrin, Jaques Cluzaud
En blandning av naturfillm och dokumentär. Vi följer med på en resa ner i oceanerna där vi möter deras innvånare och får veta hur situationen och framtiden ser ut för dem. En lite obeslutsam film som inte verkar veta om den ska vara en meditativ visuell resa eller en alarmerande domedagsprofetsia. Den är det första till 80 procent och det sista allderles för onyanserat och hopplöst. Om den ska få någon nytta för sitt budskap måste den erbjuda åtminstonde lite hopp och gärna en väg mot en lösning. Annars är den kontraproduktiv. Och då blir den en del av sin egen profetsia, att i framtiden kan du bara se djur på zoo eller film, för oceanerna är döda. Men som naturfilm är den mycket vacker och rogivande med många närgångna möten med fashinerande och roliga djur.
/Eva
En blandning av naturfillm och dokumentär. Vi följer med på en resa ner i oceanerna där vi möter deras innvånare och får veta hur situationen och framtiden ser ut för dem. En lite obeslutsam film som inte verkar veta om den ska vara en meditativ visuell resa eller en alarmerande domedagsprofetsia. Den är det första till 80 procent och det sista allderles för onyanserat och hopplöst. Om den ska få någon nytta för sitt budskap måste den erbjuda åtminstonde lite hopp och gärna en väg mot en lösning. Annars är den kontraproduktiv. Och då blir den en del av sin egen profetsia, att i framtiden kan du bara se djur på zoo eller film, för oceanerna är döda. Men som naturfilm är den mycket vacker och rogivande med många närgångna möten med fashinerande och roliga djur.
/Eva
