No strings attached
No strings attached är en romantisk komedi i stereotyp amerikansk anda med Natalie Portman och Ashton Kutcher i huvrollerna. en genren man inte är van att se Natalie Portman i men som Ashon Kutcher å andra sidan helt och hållet tycks fastnat i. men jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på kombinationen och undrade när jag satte mej ner i biostolen om det skulle kunna slå gnistor mellan denna dua.
Trots att man har sett det här temat förut; (så många gånger) vad är vänskap? vad är kärlek? och vart drar man gränsen om man vill balansera en relation lite smidigt däremellan? och trots att man redan från början kan lista ut slutet och hela storyn i det stora hela är sjukt förutsägbar så kan ändå den här typen av historier funka. kanske till och med, i mer sällsynta fall, bli bra.
Och det här, enligt min mening är faktiskt ett sådant sällsynt fall. för jag tycker att den är bra. jag tycker att den lyckas med det den försöker lyckas med.
Det märkliga är att denna insällning växte fram en ganska bra bit in i filmen, för det första intrycket är inte hoppingivande. den första kvarten är nästan patetisk och förpestar tyvärr den kvalité som sedan återstår vilket känns väldigt onödigt.
Aschton som i filmen heter Adam och Natalie som heter Emma träffas sporadiskt några gånger under sin uppväxt och det framgår ganska tydligt att adam är en positiv, vild och ganska enkel kille som gärna lever livets glada dagar men ändå ganska känslig och med betydligt midre rädd för att bli kär och binda sig än den här emma som i sin tur är mer hämmad och komplex och framförallt helt ointresserad av förhållanden. hon gillar inte krav och förpliktelser och trivs bra med att bara behöva ta ansvar för sitt eget liv. och då är frågan, hur hittar man en praktsik lösning mellan dessa två personlighets ytterligeheter när man ändå upptäcker att man trivs ihop som vänner men att det fortfarande finns attraktion? Jo man bestämmer sig för att man båda är överens om att man bara ses för att man vill uttnyttja varandra för sex. som en ömsesidigt statement helt utan övrig förbindelse.
och det är precis vad emma och adam gör när han, en vacker morgfon vaknar upp naken i hennes kollektiv efter en självdestruktiv natt på fyllan där han desperat ringt runt hela sin telefonbok i hopp om att hitta någon han kan han sex med i nåt slags förökt att dränka sorgen och sveket över att hans egen pappa blivit tillsammans med hans ex. hans pappa är en gammal dekadent tvshow kändis som fortfrande hyllas av sin samtid men blivit gubbsjuk och självisk på äldre dagar och adam tar väldigt illa vid sig när han inte ens visar sin son större respekt.
Till en början funkar planen fläckfritt och de njuter båda två av det okomplicerade njutningen. men när de en morgon vaknar upp med kläderna på och armarna om varann får emma panik och inser att de hela gott för långt. att de blandat in alldeles för mkt känslor för vad hon anser sig klara av. hon tycker att de skall träffa andra. att de måste bevisa att de inte är svartsjuka och inte beroende av varann. adam tar illa upp men följer hennes råd vilket ironiskt nog slutar med att det istället är emma som inte klarar av att se adam med någon annan.
Och så här håller det på. varje gång Adam uppvaktar henne med för mycket romantsika inslag backar hon för att sedan ångra sig tills Adam en dag får nog och ställer allt på sin spets genom att visa att han är beredd att satsa på riktigt.
Somsagt, det hela är väldigt förutsägbart, det går inte att säga annat. men jag gillar ändå det jag ser och jag tycker att kemin mellan kutcher och portman känns trovärdig. dialogen känns inte heller lika tillrättalagd som det annars lätt gör i den här typen av film och trots ett väldigt klassiskt koncept finns en hel del oväntade små roliga och annorludna inslag.
Jag kan tänka mej att det här är en film kritikerna kommer att älska att såga, det är en tacksam film attt rata, men jag står på mej. man får vad man förväntar sig och ibland är det faktiskt riktigt skönt att slippa tänka, känna, reflektera och analysera allt man ser utan istället bara få bli serverad 1,5 timmes medelklasslivsöden i kärlekens anda.
/Amanda ML
Trots att man har sett det här temat förut; (så många gånger) vad är vänskap? vad är kärlek? och vart drar man gränsen om man vill balansera en relation lite smidigt däremellan? och trots att man redan från början kan lista ut slutet och hela storyn i det stora hela är sjukt förutsägbar så kan ändå den här typen av historier funka. kanske till och med, i mer sällsynta fall, bli bra.
Och det här, enligt min mening är faktiskt ett sådant sällsynt fall. för jag tycker att den är bra. jag tycker att den lyckas med det den försöker lyckas med.
Det märkliga är att denna insällning växte fram en ganska bra bit in i filmen, för det första intrycket är inte hoppingivande. den första kvarten är nästan patetisk och förpestar tyvärr den kvalité som sedan återstår vilket känns väldigt onödigt.
Aschton som i filmen heter Adam och Natalie som heter Emma träffas sporadiskt några gånger under sin uppväxt och det framgår ganska tydligt att adam är en positiv, vild och ganska enkel kille som gärna lever livets glada dagar men ändå ganska känslig och med betydligt midre rädd för att bli kär och binda sig än den här emma som i sin tur är mer hämmad och komplex och framförallt helt ointresserad av förhållanden. hon gillar inte krav och förpliktelser och trivs bra med att bara behöva ta ansvar för sitt eget liv. och då är frågan, hur hittar man en praktsik lösning mellan dessa två personlighets ytterligeheter när man ändå upptäcker att man trivs ihop som vänner men att det fortfarande finns attraktion? Jo man bestämmer sig för att man båda är överens om att man bara ses för att man vill uttnyttja varandra för sex. som en ömsesidigt statement helt utan övrig förbindelse.
och det är precis vad emma och adam gör när han, en vacker morgfon vaknar upp naken i hennes kollektiv efter en självdestruktiv natt på fyllan där han desperat ringt runt hela sin telefonbok i hopp om att hitta någon han kan han sex med i nåt slags förökt att dränka sorgen och sveket över att hans egen pappa blivit tillsammans med hans ex. hans pappa är en gammal dekadent tvshow kändis som fortfrande hyllas av sin samtid men blivit gubbsjuk och självisk på äldre dagar och adam tar väldigt illa vid sig när han inte ens visar sin son större respekt.
Till en början funkar planen fläckfritt och de njuter båda två av det okomplicerade njutningen. men när de en morgon vaknar upp med kläderna på och armarna om varann får emma panik och inser att de hela gott för långt. att de blandat in alldeles för mkt känslor för vad hon anser sig klara av. hon tycker att de skall träffa andra. att de måste bevisa att de inte är svartsjuka och inte beroende av varann. adam tar illa upp men följer hennes råd vilket ironiskt nog slutar med att det istället är emma som inte klarar av att se adam med någon annan.
Och så här håller det på. varje gång Adam uppvaktar henne med för mycket romantsika inslag backar hon för att sedan ångra sig tills Adam en dag får nog och ställer allt på sin spets genom att visa att han är beredd att satsa på riktigt.
Somsagt, det hela är väldigt förutsägbart, det går inte att säga annat. men jag gillar ändå det jag ser och jag tycker att kemin mellan kutcher och portman känns trovärdig. dialogen känns inte heller lika tillrättalagd som det annars lätt gör i den här typen av film och trots ett väldigt klassiskt koncept finns en hel del oväntade små roliga och annorludna inslag.
Jag kan tänka mej att det här är en film kritikerna kommer att älska att såga, det är en tacksam film attt rata, men jag står på mej. man får vad man förväntar sig och ibland är det faktiskt riktigt skönt att slippa tänka, känna, reflektera och analysera allt man ser utan istället bara få bli serverad 1,5 timmes medelklasslivsöden i kärlekens anda.
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
