Winter's Bone
Redan innan jag satte på den här filmen visste jag tex att den blivit oscarnominerad för
- Bästa film
- Bästa manus baserat på förlaga
- Bästa kvinnliga huvuroll - Jennifer Lawrence
- Bästa manliga biroll - John Hawkes
Givetvis får jag ofrivilligt höga förväntningar. Förväntningar som både kan hjälpa och själpa. Förväntningar som med andra ord kan få en att intala sig själv att man gillar filmen mer än vad man kanske hade gjort annars eller tvärtom, att man känner att nä men varför all denna uppståndelse?
När jag såg den här filmen drabbades jag av båda förnimmelser som jag snart skall berätta lite mer om. Först tänkte jag dra lite allmänt bra o veta.
Winter's Bone är en amerikansk film från 2010, regisserad av Debra Granik. Filmen är baserad på Daniel Woodrells bok med samma namn.
Filmen handlar om en 17 årig Ree som spelas av Jennifer Lawrence. Hon bor tillsammans med sin psykiskt störda mamma och sina två småsyskon i ett stort hus i det kalla och karga Ozark-området i Missouri, på gränsen till Arkansas där hon i princip tar hand om allting själv, framförallt försörjningen om sina småsyskon.
Pappan sitter i fängelse men en dag stannar en polisbil utanför huset. Polismannen berättar för Ree att hennes pappa blivit tillfälligt släppt mot borgen, men att han betalade borgensumman genom både familjens mark och huset Ree, hennes mamma och småsyskon bor i. Polisen kan inte hitta pappan och om han inte dyker upp till rättegången inom en vecka eller så, kommer huset och marken säljas och familjen bli hemlös.
Ree inser allvaret och bestämmer sig för att till varje pris leta rätt på sin far levande som död. Det känns lite tråkigt för det känns som om Debra Granik framställt historien som en slags katt och råtta jakt där Ree behandlas som någon slags polis, vilket jag tycker är synd. Hennes intentioner är uppenbara och det är trots ingen annan än hennes egen pappa hon letar efter och hon har ju verkligen skäl för det, men ändå behandlas hon med överdriven skepsism och onödigt hårda attityder. Byborna försöker onekligen dölja någonting kring pappans försvinnande och det är väl meningen att vi skall känna hur vi, tillsammans med Ree, hamnar allt längre in i en droghärva där hon inte borde lägga näsan i blöt.
Det känns som en sådan klassisk kritikerfavorit att jag får passa mig för att inte försöka lura mig själv till ett högre betyg mest för att låtsas förstå den storhet som andra filmveteraner tycks gjort. Den är sådär opretentiöst annorlunda på ett sätt som alltid verkar gå rakt in i hjärtat på den lite mer alternativa, intellektualiserade målgruppen som alltid får oss andra att känna oss lite dumma som försöker men ändå inte lyckas förnimma samma filmiska briljans. Och med oss andra inkluderar jag i detta fall mig själv.
Bilden är mörkblå och kall. Miljön likaså. Rollfigurerna ger extra liv och glöd i denna kyliga, råa verklighet och det finns en ständig dramaturgisk medvetenhet kring varje scen.
Men ändå..
Jag är faktiskt inte så fantastiskt imponerad. Varken av hur dom presenterar handlingen i helhet eller Jennifer Lawrence skådespeleri. Det känns som om hon bara har ett o samma stela, misstänksamma, lite sammanbitna ansikte att leka med hela filmen igenom även om hon gör just det uttrycket jäkligt bra. Men för att förtjäna en Oscar tycker jag man skall kunna visa på ett betydligt bredare register vad gäller affektionsspråk.
I någon scen kommer det lite tårar. Men jag gråter inte. Jag gillar däremot den kaxiga karaktär hon gestaltar och visst gör hon det trovärdigt, men inte på något sätt magnifikt.
Det tycker jag inte filmen är heller. Den här hade massa förutsättningar att vara riktigt bra; miljön, stämningen och storyn tillsammans hade mkt väl kunnat bli något riktigt bra. Men Istället blir det halvsegt och man undrar stundtals när det där som berikat filmen med dess storslagna rykte ska hända.
Visst jag sitter hela tiden och undrar vad som skall hända härnäst och visst jag är intresserad oh engagerad för hur det kommer gå för Ree om hon kommer få behålla sitt hus och fortsätta ta hand om sina små söta syskon. Problemet ligger nog snarare i att jag aldrig blir ärligt rädd eller orolig för att det inte skall bli så. jag sitter aldrig o biter på naglarna.
Visst, det primära i filmen är kanske inte själva thrillerinslagen utan just porträttet av Ree och hennes kamp och hennes ibland överdrivet orädda strävan efter att hitta sin far för att rädda sin familj men jag anser ändå inte att filmen lyckas lika hjärtskärande engagerande som andra filmer i samma genren som tex frozen river av Chourtney hunt.
Filmen är absolut inte dålig och den här recensionen hade troligtvis haft betydligt mer positiv klang om jag inte hade hört någon annans åsikt först, och det är precis det jag menar blir så tråkigt. Hur vi anser att vi antingen måste hålla med eller gå emot de andra redan hunnit tycka..
/Amanda ML
