Tamara Drewe
Regi: Stephen Frears (The Queen, High Fidelity)
Med nyopererad näsa återvänder Tamara Drewe hem till sin födsloby för att ta hand om sin mors dödsbo. Den vackra svanen möter här sin barndoms fasor som ful ankunge. Här finns folket som retade henne och exet som dumpade henne. Lite hämdlysten är hon allt när hon sveper in med sin rockstjärnepojkvän och rör upp den annars lugna brittiska landsortshålan. En film fylld av ganska många karaktärer och den har förvånatsvis lite fokus på Tamara. Vi får lära känna henne för lite för att riktigt känna eller förstå henne. Däremot skilldras hennes granne Beth Hardiment, spelad av komikern Tamsin Greig, mycket bra. Hennes äktenskapskamp med en lamköttstokig författardiva är väl värd biopengen. En i övrigt mysig och oförargerlig film som underhåller bra för stunden. Skulle säkert funka bra som teaterpjäs också.
/Eva
Letters to Juliet
Men ibland räcker det faktiskt som sagt med några sådana inlägg eller side kicks för att strö lite röd, varm hjärteglans över en historia. eller som latenta men inte övertydliga budskap. då håller man begäret uppe.
I letters to juliette blir behovet mättat nästan inledningsvis och man förstår direkt att det här är inte bara är en kärleksfilm utan en film om kärlek från början till slut.
Huvudpersonen spelas av Amanda Seyfried från mamma mia, och heter i filmen Sophie, som förövrigt tycks fastnat i just den här romantiska genren, och hennes pojkvän Gael García Bernal som jag annars tycker är en duktig skådis men som överdriver sin något hysteriska karaktär på tok för mycket i den här filmen tyvärr.
Det börjar med att de här förlovade men långt ifrån nykära paret är på kärleks semester i Verona. Kärlekstaden personifierad.
Sophies pojkvän är dock kock och är alldeles utom sig över att utforska alla goda viner och smaker som Italien erbjuder medans Sophie läser till journalist och är betydligt mer kulturellt intresserad. Utan att dom egentligen grälar så mkt om det blir det ändå att de gör en hel del på egen hand.
Och det är när Sofie besöker den berömda romeo och julia balkongen och den där väggen nedanför där alla häftar upp kärleksbrev till julia. Det är så Sophie kommer i kontakt med en grupp volontärer som kallar sig julias sekreterare och som besvarar alla dessa gamla brev. Sophie joinar dessa kvinnor och bestämmer sig för att besvara ett gammalt brev som skrevs för 50 år sedan.
Plötsligt en dag dyker en brittisk kille upp, vansinnig över detta brev, som visar sig vara adressatens barnbarn. Kvinnan som skrev brevet och som i filmen presenteras väldigt trovärdigt och nyanserat av Vanessa Redgrave som bidrar till att filmen ändå håller måttet, trots en hel skog av förutsägbara klyschor och schabloner. Hon har i alla fall åkt dit för att på Sophies initiativ försöka hitta sin stora kärlek som hon inte sett på dessa 50 år.
Och så börjar deras gemensamma färd emot denne man, Lorentzo, som kanske inte ens lever längre. Sophie och Claire hittar varandra som mor och dotter medans hennes trulige sonson är ständigt skeptisk och negativ vilket ibland blir rätt roligt eftersom han inte överdriver sin roll som Gael Garcia Bernal. Dessutom så blir han, hur mycket han än försöker förneka det för sig själv, påtagligt hänförd av Sophie.
Filmen har alla romantiska ingredienser;
kärlek börjar alltid med bråk mellan Sophie och den Claires sonson (tror jag det är) och den här strävan efter att finna sin true love och tron på evig kärlek.
Det verkar som om filmen inte floppat vilket man annars kanske kan vänta sig av dessa smöriga sötsliskiga historier, och det med all rätt faktiskt. För den försöker någonstans inte bli mer än vad den just är; en varm och mysig verklighetsflykt i gammal klassik Shakespeare anda.
Men vad det gäller mina preferenser när det kommer till att få film att utlösa små fjärilar i magen och le sådär fånigt så krävs helt andra metoder.
Så mer än tre kaniner kan jag absolut inte ge den, men om man vill drömma sig bort till sol och vackra vyer och vara på gott humör även när eftertexten rullar så är den helt klart en sevärd rulle som finns att hyra i videobutikerna nu!
/Amanda ML
Jag dödade min mamma
Recenserat av: Mio Lee Rapp
Four Lions
Detta är en originell svart komedi som stundtals är riktigt, riktigt kul, framförallt tack vare de fem huvudkaraktärerna. Tyvärr är nivån ganska ojämn och filmen faller tyvärr något i betyg även om jag tycker att ett lägre betyg än tre vore helt obefogat.
/Jonas
Livet efter detta
Regi: Clint Eastwood
Tre olika personer i tre olika länder upplever nära kontakt med döden. Vi får följa den franska Marie som nästan drunknar i tsunamin och tror sig ha sett in i världen efter livet. Brittiske 10-årige Marcus förlorar sin tvillingbror och känner sig därefter helt identitetslös och ensam. Amerikanen George försöker lämna sin förmåga att kontakta döda bakom sig, för att istället fokusera på livet. Eastwood väver ihop samtida katastrofer som tsunamin och bombattentatet i London med livsöden som påverkas av dem. Det handlar lika mycket om vad som händer efter döden, som om dem man efterlämnar. Filmen börjar starkt och intensivt men tappar längs med vägen sin övertygelse och sitt grepp. Slutet är rent av överdådigt och krystat. Däremot har man lyckats mycket bra med de olika landsskildringarna. Den brittiska delen känns som den är gjord av Ken Loach och den franska (som dessutom är helt på franska) andas på samma sätt Cinéma francaise.
/Eva
The King's Speech
Regi: Tom Hopper (The Damned United, John Adams)
Priserna har regnat över denna film och fokuserat starkast på Colin Firth som den stammande brittiske prinsen Albert. De är absolut välförtjänta för rollprestationerna, men de höjer också förväntningarna på att filmen ska vara ett magiskt mästerverk. Även om detta handlar om en verklig händelse, ett gripande livsöde och en värld som man annars är helt utestängd från så håller det bara till en viss gräns. För i slutändan är detta ett långt besök hos talpedagogen. Dock ett mycket intressant, fachinerande och berörande besök.
/Eva
Get him to the Greek
Manus: Nicholas Stoller, Jason Segel
I rollerna, bl.a.: Jonah Hill, Russel Brand, Sean Combs
Stoller och Segels tidigare samarbete gav oss filmen Forgetting Sarah Marshall (Dumpad, på svenska), en fantastisk komedi jag varmt kan rekommendera.
Get him to the Greek är lite av en inoficiell uppföljare till den filmen - vi får återse karaktären Aldous Snow (Brand), en världsberömd brittisk rockstjärna, som har gått från biroll till huvudroll. I den här filmen får den unge Aaron Green (Hill) ett jobb av sin chef (Combs) på skivbolaget han arbetar: han ska åka till England och hämta hem Snow för att han ska få göra sin comeback på den stora scenen the Greek Theatre i Los Angeles.
Filmen blir en fartfylld, festlig resa där det visar sig att en rockstjärna inte är så lätt att frakta från en plats till en annan. Russel Brand är fantastiskt rolig och Sean Combs bidrar till att göra filmens klimax väldigt underhållande. Tyvärr tycker jag Jonah Hill underpresterar och jag fick känslan av att filmen kunde varit så mycket mer...
Jag vill ändå rekomendera Get him to the Greek, tre kaninaren är stark och filmen klart sevärd!
/Jonas
Sound of noise
| Bengt Nilsson, Sanna Persson, Anders Jansson, Fredrik Myhr, Johannes Björk, Magnus Börjeson |
En grupp upproriska musikanter bestämmer sig för att ge Malmö en konsert de sent ska glömma. De har tröttnat på likriktningen i musikvärlden och tänker uppföra verket "Music for one city and six drummers". Till sin hjälp har de stadens alla ljud. Små som stora. Eftersom de inte håller sig på rätt sida lagen blir de att fall för den tondöve kommissarien Amadeus.
Detta är en fortsättning på den uppskattade kortfilmen Music for one apartment and six drummers. Man har här byggt in de olika verken i en historia som kanske inte är den unikaste eller intressantaste. Däremot är idéen och framförandet så unikt och banbrytande att jag ändå hålls kvar i historien. Detta är inte en film för alla. Den rör sig i gränslandet mellan musikaliskt allster och komedi. Men gillade man kortfilmen ska man absolut se filmen. Härligt med något lite annorlunda.
/Eva
Tron Legacy (3D)
Tron Legacy är en uppföljare som utspelar sig i nutid, med Jeff Bridges i samma roll som i första filmen. Bridges har återigen tagit sig in i den digitala världen men lyckas inte ta sig därifrån, varpå hans son kommer till hans undsättning.
I min mening överträffar den nya filmen orginalet. den är riktigt snyggt gjord och storyn är bra och spännande. Soundtracket är riktigt fett (Daft Punk gör all musik och tonsättning) och emellanåt är det bara ren och skär njutning.
Det som sänker ett annars högre betyg är att filmen blir lite för löjlig emellanåt med Bridges sons karaktär (spelad av Garreth Hedlund) som borde ha fått ett par oneliners mindre. Jag hade oxå önskat mig än mer fokus på "matrix-känslan" man får när Bridges utövar sin makt inne i den digitala världen a la Neo i Matrix. Det man fick gav gåshud och jag hade gärna sett att de fläskade på med mer av det goda.
Tron Legacy är lätt värd att se på bio, alltså en film som gör sig bäst på bio.
En stark trea!
/Jonas
Hjärtslag
Det här är ett kanadensiskt men fransktalande och ganska originellt ungdomsdrama om sexualitet och olycklig kärlek. Det verkar som om den skall utspela sig någon gång på 60 talet med grabbar som vill klippa sig som James Dean och kvinnorna som avgudar Audery Hepburn.
Kläder, frisyrer, möbler och miljöer och annan rekvisita är i övrigt en väldigt central del av filmen. ibland ser vi en gammal blommig tekopp i macroformat och ibland en inzoomad cigg i någons hand. Ofta visas karaktärerna med olika framträdande plagg eller assecoarer som generöst visas i närbild i kombination med poetiska slowmotionsekvenser när de rör sig fram på gatorna. varje scsen, varje foto är som ett färgglatt konstverk i sig. Både karaktärerna och scenografin, miljön de lever i, är vackert utan att bli pretentiöst och överarbetat.
Huvudrollsinnehavarna utgörs först och främst av det 24 åriga vänskapsparet Marie och den homosexuelle Francis. Francis spelas av den ynka 21 åriga Xavier Dolan som dessutom ligger bakom hela filmens regi. Sjukt imponerande måste jag säga. Och väldigt intressant eftersom jag tyckte att dialogen, berättartekniken och skådespeleriet var precis lika imponerande under tiden jag såg filmen som efteråt när jag berikats med kunskapen.
Xavier Dolan leker med det dramaturgiskt scenspråket lika professionellt som vilken sann filmveteran som helst. Och han lever dessutom som han lär i sin roll som den blyge, sårbare men på nåt sätt ändå självsäkre Francis.
När den vackre Nicos dyker upp ställs Francis och Maries vänskap på sin spets då de faller handfallet för honom båda två. Nicos ser ut som en grekisk gud med sitt blonda, busiga lockiga hår som i kombination med tuffare kläder och stöddigare attityd gör att man som åskådare lika mkt som dom förälskar sig i honom. Hans trendiga, spontana, bortskämda och lagom dekadenta livsstil gör att alla tycks vilja vara i hans närhet. Men Nicos själv verkar dra sig lika mycket till Marie och Francis som dom drar sig till honom. Frågan är bara vilka intentioner han har. Ena stunden verkar han ärligt förtjust i Marie och andra stunden i Francis men efter hand börjar man ana att han nog mest är förtjust i deras fascination över honom.
Titt som tett dyker små inklipp med intervjuade ungdomar upp som naket och närgånget berättar om deras erfarenheter kring livets någonstans största utmaning; kärlek. Det tillför väl inte direkt något men det stör faktiskt inte heller. Däremot blir allting mer dokumentär likt med de inklippen.
Finns inte så mycket och säga om själva handlingen egentligen mer än dynamiken i triaden mellan dessa ungdomar och allt vad ungdomar brukar göra. Förutom en utflykt till landet befinner vi oss mest på olika fik och fester.
Det här är en sån där film som jag hade älskat för några år sedan. Eller om jag åtminstone för tillfället varit lite kärlekskrank själv. Det känns som en ärlig hyllning, som en popsång för alla brustna hjärtan i världen och kanske framförallt det stundtals enormt starka känslor man kunde känna som ung (hur gammal tror jag att jag är?) Det är det här med mottalglighet igen, i ett annat tillstånd skulle filmen beröra mig betydligt mkt mer och just därför att jag vet det så får den ändå 4 kaniner eftersom jag vet att det var mitt humör det var fel på och inte filmen!
Alltså 4 kaniner till filmens som borde fått behålla sin franska titel; Les Amours Imaginaires
/Amanda ML
The Town
Regi & manus: Ben Affleck
Doug är bankrånaren som börjar umgås med ett vittne från ett av hans rån för att övervaka vad hon vet och berättat för polisen. Allteftersom relationen blir djupare börjar Doug fundera på om och hur han ska kunna avslöja vem han egentligen är. En skildring av den fattiga stadsdelen Charlestown i Boston där bankrånaryrket går i arv från far till son som en självklarhet. Spännande och actionladdat drama. Roligt att se Ben Affleck i en roll där han gör bra i från sig. Men det vore ju skam om han inte kunde känna sig hemma i en roll han både skrivit och regisserat.
/Eva
Piranha 3D
Under filmen bjuds man på en rad olika sätt folk kan bli uppätna på, det är trots allt springbreak i USA och vattnet är fullt av festande ungdomar.
Hade önskat att undz-undz musiken i filmen hade varvats med lite mer dödsmetall. och så finns det förstås gott om korkade karaktärer att irritera sig på, men dom flesta blir ju uppätna ändå till slut.
En underhållande skräckis/splatter!
/Jonas
Vill jag vissla så visslar jag
Vill jag vissla så visslar jag skildrar vardagen för de intagna på ett trovärdigt sätt och allt i filmen känns väl grundat och förankrat.
Regi:Florin Şerban
År:2010
Land:Rumänien
Recenserad av
Mio Lee Rapp
Eclipse
I den andra filmen var det Edwards frånvaro som fick deras kärlek att kännas extra stark, men nu när han är tillbaka tycker jag inte filmen lyckas med att fånga kärleksparets personkemi speciellt bra. Det är som om det ligger ett helt annat filter över den här filmen jämfört med den första filmen.
I min mening är den tredje boken den minst spännande och gripande, och filmen känns som den hamnar därefter. Melissa Rosenberg, som skriver manus efter böckerna till alla filmerna, gör ett bra jobb och får med det väsentliga, skriver bort en del och har till och med lagt till några detaljer jag var förtjust i.
Allt som allt en bra filmatisering, men inte jättebra.
/Jonas
En italiensk familj på gränsen till sammanbrott
Filmen har vackra färger, samt en svarttonad humor som jag inte kan låta bli att gilla. Karaktärerna kanske inte är trovärdiga men alla har sina specifika och orginella personligheter vilket man sällan ser på film. Regissören Ferzan Özpetek låter denna film vara en tydlig flört med Almodovars Kvinnor på gränsen till ett nervöst sammanbrott(1988).
Regi: Ferzan Özpetek
Land: Italien
År: 2010
Recenserad av:
Mio Lee Rapp
Fyra år till
Mr Nobody
Regi: Jaco van Dormael
Nemo Nobody har alltid haft svårt att bestämma sig. Nu är är han gammal och tänker tillbaka på ett liv där han oftast istället för att välja mellan livets olika händelser, valt att leva flera liv parallelt. En studie i teorier om tid och rum. Kvantfysik och kärlek. Filosofisk, intressant historia som gärna hade fått varit mer udda än den vågar var.
/Eva
Cemetery Junction
Regi & manus: Ricky Gervais & Stephen Merchant
Engelsk 70-tals skildring om ungdomar som vill göra något annat än sina föräldrar. Ett fint tidsporträtt, kanske något uddlöst. Inga överraskingar, men välgjort. Lura dig inte att tro att detta är en komedi bara för att Office-skaparna ligger bakom den.
/Eva
Red
Rollbesättningen är ett intressant ihopkok av bekräftade skådisar som, förutom bruce willis i huvudrollen, utgörs av inga mindre än morgan freeman, john malkowich och helen mirren. Vad som ännu intressantare är, är att de presenteras på ett sett som vi inte är vana att se dem. Karaktärerna de gestaltar skiljer sig väldigt mycket från deras mer generella rollåtaganden, i synnerhet den besinningslösa, massmördande Helen Mirren som vi annars är vana att förknippa med kungligheter och lugn. Helt enkelt en makalöst cool skådespelarensamble.
Filmatiseringen av red baseras på en serietidning från DC Comics och handlar om den avdankade gamla lönnmördaren och specialagent för CIA agenten Frank Moses vars topphemliga mapp i systemet är stämplad med RED som betyder: Retired, Extremely Dangerous – alltså pensionerad och extremt farlig och därav titeln till filmen. Inledningen är ganska komisk. Frank som numera försöker leva ett så vanligt liv som möjligt vandrar runt i sina kvarter och upptäcker att alla andra fönster är totalpyntade med massa julgransprydnader vilket får honom att inse hur svårt det är att plötsligt börja leva som en vanlig svenne, eller amerikan. Det enda han roar sig med är samtal med den pratglada, uttråkade kvinnliga byråkraten Sarah (Mary-Louise Parker) som ansvarar för hans pensionscheckar. Han kommer på alla ursäkter han kan för att få tala med henne och förälskar sig i hennes över telefon kan man säga.
Plötslig en dag får han inbrott och pang pang spelet är igång i full fart men på ett ganska humoristiskt sett som hjälper oss att förstå att allt det vi ser och kommer fortsätta se mest är på skoj. Frank skjuter alla sin väg med inser att det fortfarande finns agenter som vill se honom död vilket gör att han bestämmer sig för att söka upp Sarah eftersom även hon är i fara då de avlyssnat hans samtal o förstår att detta kan bli en öm bricka i spelet eftersom han uppenbarligen bryr sig o fattat tycke för henne. Och det är väl här filmen tar sitt verkliga avstamp. Frank inser att han behöver hjälp med sitt uppdrag att utplåna dem som försöker utplåna honom så här börjar färden runt hela USA där i hopp om att samla ihop alla andra gamla red polare men han börjar med att åka hem till sarah för att ta med henn o skydda henne ifrån eventuella faror.
Sarah blir besviken över att Frank inte har något hår men hon är märkligt hänförd över hans mäktiga mordiska sinne och verkar efter ett tag mer än upprymd över att få bli en del av hans farliga äventyr. Med sin “flickvän” i släptåg hälsar Frank först på sina polare Morgan Freeman, en leversjuk och också pensionerad gammal yrkesmördare som numera roar sig med att få den söta lilla personalen att fixa hans tv så att han kan få glutta på deras stjärtar på ålderdomshemmet han bor på.
Nästa man blir Malkovich som bor i ett träsk och som också är en gammal ex-agent men en betydligt mer paranoid sådan med en oändlig förkärlek för allt som har med våld och död att göra.
Sist men inte minst åker de hem till den coola Mirren som direkt visar vart skåpet skall stå när Sarah lite försynt undrar hur hon o Frank känner varandra och vad hon jobbat med ”I killed people, darling” säger hon sådär härligt tantkaxigt. Hennes roll utifrån ett genusperspektiv blir viktig i filmen eftersom man börjar bli rätt trött på de små svaga, rädda kvinnorna som mest agerar vackra symboler jämte de stora starka männen i andra actionrullar.
Teamet tar sig sedan kors och tvärs över landet för att nysta upp en gammal konspiration som ingen mindre än vice presidenten ligger bakom. Tanken är att han försöker se till så att de hemligheter som dessa gamla toppsectret agenter känner till, bland annat ett oklart men orättvist blodbad i Guatemala på 80 talet nu skal gå i graven med dem. Deras död blir den nya organisationens främsta mål men Frank och hans vänner ligger hela tiden steget före.
Själva handlingen är ganska rörig och ganska löjlig och det finns ingen thrillerkänsla över det som sker. Ingen oro över att något skall gå snett. Tvärtom får man helat enkelt mer roa sig med en massa specialeffekter och coola automatvapen och kanske framförallt en massa coola o väldigt udda o originella skådespelarprestationer. Lite mer som inglorious basterds bara att det suggestiva allvar som stundtals förekommer i den filmen och som bygger upp hela stämningen totalt saknas i denna actionkomedi.
Helt klart mer humor än spänning. Helt klart mer 3 kaniner än fler och färre.
/Amanda ML
Cornelis
Det är en film av Amir Chamdin och detta ska väl anses vara hans stora genombrott. Likaså Hans-Erik, frontsångaren från turbonegro’s stora huvudrolls debut. Det här är en sån där film som är omöjlig att se utan att man kommer relatera den till dels allmänna förkunskaper om Cornelis och hans liv och dels sin egen relation till hans musik.
Detta blev extra tydligt mellan mej o jonas som såg filmen tillsammans då jag i princip föddes till hans låtar medans jonas knappt visste hur han dog. jag tänker att spänningsgraden för jonas antagligen blev några grader högre och det kritiska ögat hos mej något skarpare i förhållande till hela konceptet.
Att göra spelfilm om en så komplex musiker och människa som cornelis wreesvijk är en modig ambition och eftersom man i stora drag vet ungefär vad som väntar tror jag den individuella inställningen till denne man oundvikligen kommer att genomsyra hela filmupplevelsen
Vi får följa Cornelis resa från att vara en okänd låtskrivare som egentligen drömmer om att bli författare till den närmast legendförklarade artist han höll på att bli men kanske först blev efter sin död. Det är en turbulent resa fylld av ytliga förbindelser med kvinnor, ett destruktivt alkoholmissbruk, en trulig normavvikare som ständigt hamnar i trubbel med myndigheter o kronofogden. Men det är inte bara en revolutionär cornelis med en gitarren i knät som badar i spelningar och skulder som vi får se utan även som en öm far, en svartsjuk man och en osäker, missförstådd poet som tycks ha svårt att balansera uppmärksamheten och framgångarna.
Min känsla kring filmen är ganska dubbel eftersom jag anser att filmen står och faller på samma princip. å ena sidan lyckas filmskaparma bakom denna efterlängtade biografi alldeles ypperligt med att presentera en cornelis precis så som man hade föreställt sig honom samtidigt som just detta faktum gör det hela ganska platt och oförutsägbart, i alla fall för oss relativt pålästa fans.
Jag hade nog både hoppats och förväntat mig mer inblick i hans mer privata liv a la det klassiska mannen bakom musiken – temat, men det känns snarare mer som om man valt att servera oss en narrativ skildring och dramatisering om alla de drag i hans historia som man liksom redan kände till.
Eller också går det inte att visitera klyftan mellan den offentligt självsäkre trubaduren och den privat svartsjuke och gravt alkoliserade man och pappa han trots allt var inte bättre än så här. Vi får väl nästan hoppas det med tanke på att detta troligtvis är en film som kommer dra en stor publik framöver, inte minst för våra äldre medborgare, men kanske också framförallt därför att cornlis med all sin karisma knappast kan gestaltas bättre än av Hans-Erik Dyvik Husby som gör en fenomenal rollprestation.
I början var jag skeptisk och tänkte vid ett tillfälle att ”det här kommer alsrig gå, han kommer aldrig kunna övertyga mig om att han är cornelis” men konstigt nog gick det ganska fort innan man fick förtroende för hans skådespeleri och efter ett tag var han nästan mer lik Cornelis med sina stora stickade tröjor och sin generösa skäggväxt än Cornelis själv. Och då bör man återigen notera att det är ingen lätt person att efterlikna varken röstmässigt, personlighetsmässigt eller utseendemässigt. Ett uppdrag som Hans-Erik Dyvik Husby skall ha all cred för men som också kostade honom 20 extra kilon.
Jag blev både berörd och fängslad och jag har svårt att se att man skulle tycka att det var bortkastade pengar om väljer att se denna film ikväll.
/Amanda ML
