Harvey

Det är en film av Amir Chamdin och detta ska väl anses vara hans stora genombrott. Likaså Hans-Erik, frontsångaren från turbonegro’s stora huvudrolls debut. Det här är en sån där film som är omöjlig att se utan att man kommer relatera den till dels allmänna förkunskaper om Cornelis och hans liv och dels sin egen relation till hans musik.

Detta blev extra tydligt mellan mej o jonas som såg filmen tillsammans då jag i princip föddes till hans låtar medans jonas knappt visste hur han dog. jag tänker att spänningsgraden för jonas antagligen blev några grader högre och det kritiska ögat hos mej något skarpare i förhållande till hela konceptet.

Att göra spelfilm om en så komplex musiker och människa som cornelis wreesvijk är en modig ambition och eftersom man i stora drag vet ungefär vad som väntar tror jag den individuella inställningen till denne man oundvikligen kommer att genomsyra hela filmupplevelsen

Vi får följa Cornelis resa från att vara en okänd låtskrivare som egentligen drömmer om att bli författare till den närmast legendförklarade artist han höll på att bli men kanske först blev efter sin död. Det är en turbulent resa fylld av ytliga förbindelser med kvinnor, ett destruktivt alkoholmissbruk, en trulig normavvikare som ständigt hamnar i trubbel med myndigheter o kronofogden. Men det är inte bara en revolutionär cornelis med en gitarren i knät som badar i spelningar och skulder som vi får se utan även som en öm far, en svartsjuk man och en osäker, missförstådd poet som tycks ha svårt att balansera uppmärksamheten och framgångarna.  

Min känsla kring filmen är ganska dubbel eftersom jag anser att filmen står och faller på samma princip. å ena sidan lyckas filmskaparma bakom denna efterlängtade biografi alldeles ypperligt med att presentera en cornelis precis så som man hade föreställt sig honom samtidigt som just detta faktum gör det hela ganska platt och oförutsägbart, i alla fall för oss relativt pålästa fans.

Jag hade nog både hoppats och förväntat mig mer inblick i hans mer privata liv a la det klassiska mannen bakom musiken – temat, men det känns snarare mer som om man valt att servera oss en narrativ skildring och dramatisering om alla de drag i hans historia som man liksom redan kände till.

Eller också går det inte att visitera klyftan mellan den offentligt självsäkre trubaduren och den privat svartsjuke och gravt alkoliserade man och pappa han trots allt var inte bättre än så här. Vi får väl nästan hoppas det med tanke på att detta troligtvis är en film som kommer dra en stor publik framöver, inte minst för våra äldre medborgare, men kanske också framförallt därför att cornlis med all sin karisma knappast kan gestaltas bättre än av Hans-Erik Dyvik Husby som gör en fenomenal rollprestation.

I början var jag skeptisk och tänkte vid ett tillfälle att ”det här kommer alsrig gå, han kommer aldrig kunna övertyga mig om att han är cornelis” men konstigt nog gick det ganska fort innan man fick förtroende för hans skådespeleri och efter ett tag var han nästan mer lik Cornelis med sina stora stickade tröjor och sin generösa skäggväxt än Cornelis själv. Och då bör man återigen notera att det är ingen lätt person att efterlikna varken röstmässigt, personlighetsmässigt eller utseendemässigt. Ett uppdrag som Hans-Erik Dyvik Husby skall ha all cred för men som också kostade honom 20 extra kilon.

Jag blev både berörd och fängslad och jag har svårt att se att man skulle tycka att det var bortkastade pengar om väljer att se denna film ikväll.

/Amanda ML