Harvey

Jag tänkte på det när jag såg filmen, att det är ganska sällan man ser en film som överhuvudtaget inte snuddar vid nån liten romans, nån liten kärleksfull relation eller nån form av "jag älskar dig" line.

Men ibland räcker det faktiskt som sagt med några sådana inlägg eller side kicks för att strö lite röd, varm hjärteglans över en historia. eller som latenta men inte övertydliga budskap. då håller man begäret uppe.
I letters to juliette blir behovet mättat nästan inledningsvis och man förstår direkt att det här är inte bara är en kärleksfilm utan en film om kärlek från början till slut.

Huvudpersonen spelas av Amanda Seyfried från mamma mia, och heter i filmen Sophie, som förövrigt tycks fastnat i just den här romantiska genren, och hennes pojkvän Gael García Bernal som jag annars tycker är en duktig skådis men som överdriver sin något hysteriska karaktär på tok för mycket i den här filmen tyvärr.
Det börjar med att de här förlovade men långt ifrån nykära paret är på kärleks semester i Verona. Kärlekstaden personifierad.

Sophies pojkvän är dock kock och är alldeles utom sig över att utforska alla goda viner och smaker som Italien erbjuder medans Sophie läser till journalist och är betydligt mer kulturellt intresserad. Utan att dom egentligen grälar så mkt om det blir det ändå att de gör en hel del på egen hand.

Och det är när Sofie besöker den berömda romeo och julia balkongen och den där väggen nedanför där alla häftar upp kärleksbrev till julia. Det är så Sophie kommer i kontakt med en grupp volontärer som kallar sig julias sekreterare och som besvarar alla dessa gamla brev. Sophie joinar dessa kvinnor och bestämmer sig för att besvara ett gammalt brev som skrevs för 50 år sedan.

Plötsligt en dag dyker en brittisk kille upp, vansinnig över detta brev, som visar sig vara adressatens barnbarn. Kvinnan som skrev brevet och som i filmen presenteras väldigt trovärdigt och nyanserat av Vanessa Redgrave som bidrar till att filmen ändå håller måttet, trots en hel skog av förutsägbara klyschor och schabloner. Hon har i alla fall åkt dit för att på Sophies initiativ försöka hitta sin stora kärlek som hon inte sett på dessa 50 år.

Och så börjar deras gemensamma färd emot denne man, Lorentzo, som kanske inte ens lever längre. Sophie och Claire hittar varandra som mor och dotter medans hennes trulige sonson är ständigt skeptisk och negativ vilket ibland blir rätt roligt eftersom han inte överdriver sin roll som Gael Garcia Bernal. Dessutom så blir han, hur mycket han än försöker förneka det för sig själv, påtagligt hänförd av Sophie.

Filmen har alla romantiska ingredienser;
kärlek börjar alltid med bråk mellan Sophie och den Claires sonson (tror jag det är) och den här strävan efter att finna sin true love och tron på evig kärlek.
Det verkar som om filmen inte floppat vilket man annars kanske kan vänta sig av dessa smöriga sötsliskiga historier, och det med all rätt faktiskt. För den försöker någonstans inte bli mer än vad den just är; en varm och mysig verklighetsflykt i gammal klassik Shakespeare anda.

Men vad det gäller mina preferenser när det kommer till att få film att utlösa små fjärilar i magen och le sådär fånigt så krävs helt andra metoder.

Så mer än tre kaniner kan jag absolut inte ge den, men om man vill drömma sig bort till sol och vackra vyer och vara på gott humör även när eftertexten rullar så är den helt klart en sevärd rulle som finns att hyra i videobutikerna nu!