Harvey

Det här är ett kanadensiskt men fransktalande och ganska originellt ungdomsdrama om sexualitet och olycklig kärlek. Det verkar som om den skall utspela sig någon gång på 60 talet med grabbar som vill klippa sig som James Dean och kvinnorna som avgudar Audery Hepburn.

Kläder, frisyrer, möbler och miljöer och annan rekvisita är i övrigt en väldigt central del av filmen. ibland ser vi en gammal blommig tekopp i macroformat och ibland en inzoomad cigg i någons hand. Ofta visas karaktärerna med olika framträdande plagg eller assecoarer som generöst visas i närbild  i kombination med poetiska slowmotionsekvenser när de rör sig fram på gatorna. varje scsen, varje foto är som ett färgglatt konstverk i sig. Både karaktärerna och scenografin, miljön de lever i, är vackert utan att bli pretentiöst och överarbetat.

Huvudrollsinnehavarna utgörs först och främst av det 24 åriga vänskapsparet Marie och den homosexuelle Francis. Francis spelas av den ynka 21 åriga Xavier Dolan som dessutom ligger bakom hela filmens regi. Sjukt imponerande måste jag säga. Och väldigt intressant eftersom jag tyckte att dialogen, berättartekniken och skådespeleriet var precis lika imponerande under tiden jag såg filmen som efteråt när jag berikats med kunskapen.

Xavier Dolan leker med det dramaturgiskt scenspråket lika professionellt som vilken sann filmveteran som helst. Och han lever dessutom som han lär i sin roll som den blyge, sårbare men på nåt sätt ändå självsäkre Francis.

När den vackre Nicos dyker upp ställs Francis och Maries vänskap på sin spets då de faller handfallet för honom båda två. Nicos ser ut som en grekisk gud med sitt blonda, busiga lockiga hår som i kombination med tuffare kläder och stöddigare attityd gör att man som åskådare lika mkt som dom förälskar sig i honom. Hans trendiga, spontana, bortskämda och lagom dekadenta livsstil gör att alla tycks vilja vara i hans närhet. Men Nicos själv verkar dra sig lika mycket till Marie och Francis som dom drar sig till honom. Frågan är bara vilka intentioner han har. Ena stunden verkar han ärligt förtjust i Marie och andra stunden i Francis men efter hand börjar man ana att han nog mest är förtjust i deras fascination över honom.

Titt som tett dyker små inklipp med intervjuade ungdomar upp som naket och närgånget berättar om deras erfarenheter kring livets någonstans största utmaning; kärlek. Det tillför väl inte direkt något men det stör faktiskt inte heller. Däremot blir allting mer dokumentär likt med de inklippen.

Finns inte så mycket och säga om själva handlingen egentligen mer än dynamiken i triaden mellan dessa ungdomar och allt vad ungdomar brukar göra. Förutom en utflykt till landet befinner vi oss mest på olika fik och fester.

Det här är en sån där film som jag hade älskat för några år sedan. Eller om jag åtminstone för tillfället varit lite kärlekskrank själv. Det känns som en ärlig hyllning, som en popsång för alla brustna hjärtan i världen och kanske framförallt det stundtals enormt starka känslor man kunde känna som ung (hur gammal tror jag att jag är?) Det är det här med mottalglighet igen, i ett annat tillstånd skulle filmen beröra mig betydligt mkt mer och just därför att jag vet det så får den ändå 4 kaniner eftersom jag vet att det var mitt humör det var fel på och inte filmen!

Alltså 4 kaniner till filmens som borde fått behålla sin franska titel; Les Amours Imaginaires

/Amanda ML