Tre
Manus: Tom Tykwer
Alla goda ting är tre? Eller? Inte när det gäller människor kanske?
Det här är en tysk film om ett tyskt par i ett nutida Berlin. De dröjer inte länge förrän man lär känna karaktärerna och får ett hum om deras personligheter. Allt känns redan från början väldigt äkta och autentiskt, utan att varken bli för alvarligt eller för lättsamt.
Filmen inleds snyggt med en förvisso något för lång sekvens på tre personer som dansar en så kallad improvisationsdans emot en alldeles vit bakgrund. Triaden är påtaglig och sätter ribban för filmens kommande fokus.
Sedan möter vi ett tyskt par. De är goa mot varan och det finns ingen stereotyp kyla, eller påtaglig ilska emellan dem. ändå märker man hur de för länge sedan tappat bort den förälskelse som en gång i tiden förde dem samman. Sexlivet funkar inte längre och de verkar båda mycket upptagna av sina respektive karriärer. Han arbetar på en byggfirma och hon som reporter. Deras liv tycks rulla på utan större eftertanke.
Tills Hanna, kvinnan en vacker dag stöter på Adam. Först som en i publiken i hans föreläsning om cellforskning och sedan på teatern, när hon säljer sin mans biljett till denne andre man i kön eftersom Simon, hennes man inte kunde komma. Det dröjer inte länge förrän de inleder en relation bakom ryggen på Simon. Det ironiska är att simon, långt senare också inleder en relation med en främling bakom ryggen på hanna, nämligen samme man. Simon stöter på honom på badhuset och överrumplas av de lustar han aldrig trodde att han kunde känna gentemot de andra könet.
Det här är en kontroversiell och utmanande film. Den är provocerande men på ett ödmjukt sätt vilket påverkar intrycket. Man märker att regissören vill mer än att bara leverera en annorlunda bild av det vi är vana att kalla kärlek. Den är heller egentligen inte vinklad åt eller förespråkar varken det ena eller det andra förhållningsättet utan lämnar oss helt och hållet med våra egna föreställningar kring denna triad och dess problematik. En problematik som handlar om monogami eller polygami.
När vi var små kunde vi vara kära i flera samtidigt. Då dömde vi varken oss själv eller varandra för det. som vuxna kvarstår uppenbarligen fenomenet att älska fler än en person samtidigt men eftersom det inte går hand i hand med vårt religiösa och kulturella arv, sker detta i det fördolda och anses som något fel och förkastligt. Otrohet idag är oroväckande vanligt men nästan alltid förknippat med skuld och skam. Denna film ifrågasätter denna problematik. Den ifrågasätter våra väl invanda normer och värderingar kring hur saker helt enkelt skall vara. Både tvåsamhet och heterogenitet utgör en slags mall för hur kärleken skall tillämpas. Denna film visar vad som kan hända när denna trygga, indoktrinerade balans rubbas.
Det känns som om regissören ansträngt sig för att göra denne Adam så go och neutral som möjligt så att vi skall fastna i våra egna fördomar om medelålders bisexuella promiskuösa män. Det fanns någonting väldigt sympatiskt över hans karaktär och samtidigt något nästan läskigt och främmande.
Dialogen mellan dem alla är i övrigt både smart och roande. Filmspråket likaså. Ibland får man en svartvit inblick i deras drömmar och ibland är det som om vi ser på världen genom deras ögon. Ibland ligger fokus väldigt väldigt nära, ni vet den här dokumentära estetiken som zoomar in deras minsta ansiktsuttryck och ibland ser vi saker och ting med distans och avstånd. Regissören leker med bildspråket på ett sätt som varken blir för överdrivet och coolfixerat men heller inte störande och osammanhängande men det fyller liksom samtidigt egentligen ingen funktion och känns ibland bara lite malplacerat. Inte alls som i hans andra film Spring Lola där dessa finesser kändes bra mycket mer ärliga. Detta känns som en betydligt mer konstruerat, påtvingad konstnärlighet.
Tyvärr tycker jag att distinktionen mellan kärlek och sex ibland känns väldigt luddig. Jag vill inte påstå att den är sexistisk men regisören har en påtaglig fallenhet att fokusera väldigt mycket på de kroppsliga i deras möten. Inte bara ibland utan snarare ganska ofta får man se bra mkt mer än vad man egentligen vill. Men det är samma sak här; jag kan inte avgöra om detta är positivt eller negativt. Hans sexscener är varken förskönande och pretentiösa eller på gränsen till pornografiska. Men ändå stör de mej. Och jag vet inte om det ska störa. På ett sätt prioriterar jag ju filmer som ändå ger någon form av reaktion framför dem som helt saknar publik respons.
Men resultatet blir ju ändå väldigt ambivalent och svår recenserat.
Min känsla för filmen är extrem ojämn. Det känns som om den befruktar alla motpoler samtidigt.
Ena stunden väldigt engagerande andra stunden otroligt seg.
Ena stunden riktigt rolig, andra stunden mest onödig.
Ena stunden gripande, andra patetisk.
Givetvis blir det väldigt svårt att recensera en sådan osammanhängande helhet. En sak jag står fast vi är iaf att den är på tok för lång. Jag minns att jag började röra på mig lite rastlöst i biostolen när man efter halva filmen får ta del av Simon och Adams först möte och därmed inser att detta bara är början på deras relation och eftersom det bara är början på den inser man i sin tur att det kommer dröja länge innan Hanna och Simon relation kommer når sin någonstans förutsägbara kulmination. En uppgörelse som ju inte går att undvika hur utfallet än blir. Skall de fortsätta som vanligt, tänker de berätta om deras otrohet som de ju i hemlighet bedriver med samme man o.s.v.
Jag var väldigt spänd på denna filmen eftersom Tykwer tidigare ligger bakom filmen spring Lola som jag faschineras mycket av. Men medans den kändes annorlunda på ett intressant sätt känns den här annorlunda på ett mer påtvingat, konstruerat sätt.
Skådesplearna gör ett hästjobb i denna film och utan deras starka karaktärer som man ändå på något sätt öppenhjärligt tar till sig, i synnerhet den halvhysteriska hanna, räddar egentligen hela konceptet, utan dem hade risken varit stor att det hela blivit en pornografisk pannkaka.
Ett gott försök att belysa en slags aspekt av vår framtida syn på kärlek men i en alldeles för långsam och händelsefattiga 2 timmar
/Amanda ML
Alla goda ting är tre? Eller? Inte när det gäller människor kanske?
Det här är en tysk film om ett tyskt par i ett nutida Berlin. De dröjer inte länge förrän man lär känna karaktärerna och får ett hum om deras personligheter. Allt känns redan från början väldigt äkta och autentiskt, utan att varken bli för alvarligt eller för lättsamt.
Filmen inleds snyggt med en förvisso något för lång sekvens på tre personer som dansar en så kallad improvisationsdans emot en alldeles vit bakgrund. Triaden är påtaglig och sätter ribban för filmens kommande fokus.
Sedan möter vi ett tyskt par. De är goa mot varan och det finns ingen stereotyp kyla, eller påtaglig ilska emellan dem. ändå märker man hur de för länge sedan tappat bort den förälskelse som en gång i tiden förde dem samman. Sexlivet funkar inte längre och de verkar båda mycket upptagna av sina respektive karriärer. Han arbetar på en byggfirma och hon som reporter. Deras liv tycks rulla på utan större eftertanke.
Tills Hanna, kvinnan en vacker dag stöter på Adam. Först som en i publiken i hans föreläsning om cellforskning och sedan på teatern, när hon säljer sin mans biljett till denne andre man i kön eftersom Simon, hennes man inte kunde komma. Det dröjer inte länge förrän de inleder en relation bakom ryggen på Simon. Det ironiska är att simon, långt senare också inleder en relation med en främling bakom ryggen på hanna, nämligen samme man. Simon stöter på honom på badhuset och överrumplas av de lustar han aldrig trodde att han kunde känna gentemot de andra könet.
Det här är en kontroversiell och utmanande film. Den är provocerande men på ett ödmjukt sätt vilket påverkar intrycket. Man märker att regissören vill mer än att bara leverera en annorlunda bild av det vi är vana att kalla kärlek. Den är heller egentligen inte vinklad åt eller förespråkar varken det ena eller det andra förhållningsättet utan lämnar oss helt och hållet med våra egna föreställningar kring denna triad och dess problematik. En problematik som handlar om monogami eller polygami.
När vi var små kunde vi vara kära i flera samtidigt. Då dömde vi varken oss själv eller varandra för det. som vuxna kvarstår uppenbarligen fenomenet att älska fler än en person samtidigt men eftersom det inte går hand i hand med vårt religiösa och kulturella arv, sker detta i det fördolda och anses som något fel och förkastligt. Otrohet idag är oroväckande vanligt men nästan alltid förknippat med skuld och skam. Denna film ifrågasätter denna problematik. Den ifrågasätter våra väl invanda normer och värderingar kring hur saker helt enkelt skall vara. Både tvåsamhet och heterogenitet utgör en slags mall för hur kärleken skall tillämpas. Denna film visar vad som kan hända när denna trygga, indoktrinerade balans rubbas.
Det känns som om regissören ansträngt sig för att göra denne Adam så go och neutral som möjligt så att vi skall fastna i våra egna fördomar om medelålders bisexuella promiskuösa män. Det fanns någonting väldigt sympatiskt över hans karaktär och samtidigt något nästan läskigt och främmande.
Dialogen mellan dem alla är i övrigt både smart och roande. Filmspråket likaså. Ibland får man en svartvit inblick i deras drömmar och ibland är det som om vi ser på världen genom deras ögon. Ibland ligger fokus väldigt väldigt nära, ni vet den här dokumentära estetiken som zoomar in deras minsta ansiktsuttryck och ibland ser vi saker och ting med distans och avstånd. Regissören leker med bildspråket på ett sätt som varken blir för överdrivet och coolfixerat men heller inte störande och osammanhängande men det fyller liksom samtidigt egentligen ingen funktion och känns ibland bara lite malplacerat. Inte alls som i hans andra film Spring Lola där dessa finesser kändes bra mycket mer ärliga. Detta känns som en betydligt mer konstruerat, påtvingad konstnärlighet.
Tyvärr tycker jag att distinktionen mellan kärlek och sex ibland känns väldigt luddig. Jag vill inte påstå att den är sexistisk men regisören har en påtaglig fallenhet att fokusera väldigt mycket på de kroppsliga i deras möten. Inte bara ibland utan snarare ganska ofta får man se bra mkt mer än vad man egentligen vill. Men det är samma sak här; jag kan inte avgöra om detta är positivt eller negativt. Hans sexscener är varken förskönande och pretentiösa eller på gränsen till pornografiska. Men ändå stör de mej. Och jag vet inte om det ska störa. På ett sätt prioriterar jag ju filmer som ändå ger någon form av reaktion framför dem som helt saknar publik respons.
Men resultatet blir ju ändå väldigt ambivalent och svår recenserat.
Min känsla för filmen är extrem ojämn. Det känns som om den befruktar alla motpoler samtidigt.
Ena stunden väldigt engagerande andra stunden otroligt seg.
Ena stunden riktigt rolig, andra stunden mest onödig.
Ena stunden gripande, andra patetisk.
Givetvis blir det väldigt svårt att recensera en sådan osammanhängande helhet. En sak jag står fast vi är iaf att den är på tok för lång. Jag minns att jag började röra på mig lite rastlöst i biostolen när man efter halva filmen får ta del av Simon och Adams först möte och därmed inser att detta bara är början på deras relation och eftersom det bara är början på den inser man i sin tur att det kommer dröja länge innan Hanna och Simon relation kommer når sin någonstans förutsägbara kulmination. En uppgörelse som ju inte går att undvika hur utfallet än blir. Skall de fortsätta som vanligt, tänker de berätta om deras otrohet som de ju i hemlighet bedriver med samme man o.s.v.
Jag var väldigt spänd på denna filmen eftersom Tykwer tidigare ligger bakom filmen spring Lola som jag faschineras mycket av. Men medans den kändes annorlunda på ett intressant sätt känns den här annorlunda på ett mer påtvingat, konstruerat sätt.
Skådesplearna gör ett hästjobb i denna film och utan deras starka karaktärer som man ändå på något sätt öppenhjärligt tar till sig, i synnerhet den halvhysteriska hanna, räddar egentligen hela konceptet, utan dem hade risken varit stor att det hela blivit en pornografisk pannkaka.
Ett gott försök att belysa en slags aspekt av vår framtida syn på kärlek men i en alldeles för långsam och händelsefattiga 2 timmar
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
