Ritualen
Jag vet inte riktigt om man skall kalla det här thriller, skräckis eller rå rysare. jag vet heller inte om det primära syftet är att skrämma eller skapa bra film. jag vet däremot att just denna religiösa gud mot jävulen genren är en av de läskisgate jag vet. det här med plötsliga hoppa till effekter, mystiska mörsare med fiskhattar a la jag vet vad du gjorde sista sommaren eller allmänt en jäkla massa blod och mord har aldrig riktigt bitit på mej.
Däremot det där andliga. det där okontrollerbara. det där bottenlöst onda som kan drabba oss, hoppa in i våra kroppar och göra oss livsfarliga för oss själva, där snackar vi hjärntvätt. tror aldrig jag blivit så rädd som när jag såg excprsisten första gången, och visst, jag var yngre då. det fanns väl allmänt en större kittling, en större känslighet för allt som var läskigt och paradoxalt nog också ett större sug efter det. det var helt enkelt lite roligare att bli rädd förr.
Ändå har jag väntat på en film som ritualen. en film som kanske skulle kunna ge samma adrenalinkickar. en film som belyser detta tema igen och dessutom med samma trovärdighet och samma övertygande berättarteknik.en ny excorsisten helt enkelt. Men trots att det var 37 år sedan vi kunde se denna kultfilm första gången så tycks inga försök nå samma skräckslagna effekt och många försök har det varit. fast närmare orginalet än så här kan man nog inte komma.
Filmen är reggiserad av vår svenske lunda pajk Mikael Håfström som ju lyckasts rätt bra med att skrämma oss förr, typ 1408. jag tyckar han är en duktig filmskapare och reggisör och det är ju inte vem som helst han fått i en av huvudrollerna heller; ingen mindre äm; anthony hopkins själv. rysarnas mästare. dessutom baserar sig filmen på verkliga händelser.
Filmen inleds genom att vi lär känna Unge Michael (Colin O'Donoghue), som vuxit upp bland lik och religion då hans far arbetat som begravningsentrepenad. Michael är en blyg men empatisk, lite småtråkig enligt min mening, kille från irland, som studerar till präst men uppebart tvivlar på både sin kommande proffesion och sin tro. trots detta låter han sig skickas till en exorcismskola i Rom där hans skeptiska inställning får honom skickad till fader Lucas (Hopkins), en oortodox präst och en av de allra främsta företrädrana ang excorsism.
Michael slungas in i hans möten med en ung, gravid flicka som blivit besatt av en demon som bara uppenbara sig ibland men som fortfarande plågar det lilla flickebarnet och som måste drivas ut.Michael är lika skeptisk som vem som helst hade varit i dagens upplysta kategoriska samhälle, för detta är en film i realtid, där vi hittat på olika diagnoser för allt avvikande beteende. ironiskt nog läser jag om scesofreni, hallucinationer och vanföreställningar i min kurs i psykisk ohäsla förtillfället så det jag blev liksom extra benägen att hela tiden hålla med michael i hans försök att istället ordna lämplig medicinering och samtal med psykolog åt flickan istället för att föröska driva jävulen ur henne.
Både hans lärare i skolan och hans privata läromästare Lucas försöker med alla medel övertaal honom om sannningen i det han ser och det han febrilt försöker hitta logiska förklaringar till.
Men ju längre filmen fortskrider desto osäkrare blir han. männisor han möter som sägs vara besatta av jävulen tycks säga saker och tala till honom om saker så privata att ingen borde känna till. men det verkar som om det är först när hans egna verklightesföränkring sätts ur spel som han blir skraj på riktigt och Lucas ord om att
bara för att du inte tror på jävulen så går du inte skyddad från honom tycks bita extra mkt då det ju samtidigt visar sig omöjligt att besegra honom om du heller inte tror på gud, vilket gör att michael verkligen hamnar i ett moment 22 i vilket förhållningsätt han gör bäst i att ta.
Filmen floppar absolut inte. den är snyggt gjord, håller intesiteten och spänningen uppe och bjuder på bra skådespeletri. Och jag gillar att allt presenteras utifrån skeptikens perspektiv och inom väldigt realistiska ramar. vi sncakar inte patetiska teh grudge data effekte. men ändå är det som om något inte räcker till. det tillkommer liksom inget nytt. och såhär med facit i hand så uteblev dom där barnsliga men efterlängtade adrnalinkickarna ytterligare än en gång. jag vägde mellan 3 och 4 kaniner men betyget föll faktsikt på ett närapå antiklimaxartat slut.
Däremot det där andliga. det där okontrollerbara. det där bottenlöst onda som kan drabba oss, hoppa in i våra kroppar och göra oss livsfarliga för oss själva, där snackar vi hjärntvätt. tror aldrig jag blivit så rädd som när jag såg excprsisten första gången, och visst, jag var yngre då. det fanns väl allmänt en större kittling, en större känslighet för allt som var läskigt och paradoxalt nog också ett större sug efter det. det var helt enkelt lite roligare att bli rädd förr.
Ändå har jag väntat på en film som ritualen. en film som kanske skulle kunna ge samma adrenalinkickar. en film som belyser detta tema igen och dessutom med samma trovärdighet och samma övertygande berättarteknik.en ny excorsisten helt enkelt. Men trots att det var 37 år sedan vi kunde se denna kultfilm första gången så tycks inga försök nå samma skräckslagna effekt och många försök har det varit. fast närmare orginalet än så här kan man nog inte komma.
Filmen är reggiserad av vår svenske lunda pajk Mikael Håfström som ju lyckasts rätt bra med att skrämma oss förr, typ 1408. jag tyckar han är en duktig filmskapare och reggisör och det är ju inte vem som helst han fått i en av huvudrollerna heller; ingen mindre äm; anthony hopkins själv. rysarnas mästare. dessutom baserar sig filmen på verkliga händelser.
Filmen inleds genom att vi lär känna Unge Michael (Colin O'Donoghue), som vuxit upp bland lik och religion då hans far arbetat som begravningsentrepenad. Michael är en blyg men empatisk, lite småtråkig enligt min mening, kille från irland, som studerar till präst men uppebart tvivlar på både sin kommande proffesion och sin tro. trots detta låter han sig skickas till en exorcismskola i Rom där hans skeptiska inställning får honom skickad till fader Lucas (Hopkins), en oortodox präst och en av de allra främsta företrädrana ang excorsism.
Michael slungas in i hans möten med en ung, gravid flicka som blivit besatt av en demon som bara uppenbara sig ibland men som fortfarande plågar det lilla flickebarnet och som måste drivas ut.Michael är lika skeptisk som vem som helst hade varit i dagens upplysta kategoriska samhälle, för detta är en film i realtid, där vi hittat på olika diagnoser för allt avvikande beteende. ironiskt nog läser jag om scesofreni, hallucinationer och vanföreställningar i min kurs i psykisk ohäsla förtillfället så det jag blev liksom extra benägen att hela tiden hålla med michael i hans försök att istället ordna lämplig medicinering och samtal med psykolog åt flickan istället för att föröska driva jävulen ur henne.
Både hans lärare i skolan och hans privata läromästare Lucas försöker med alla medel övertaal honom om sannningen i det han ser och det han febrilt försöker hitta logiska förklaringar till.
Men ju längre filmen fortskrider desto osäkrare blir han. männisor han möter som sägs vara besatta av jävulen tycks säga saker och tala till honom om saker så privata att ingen borde känna till. men det verkar som om det är först när hans egna verklightesföränkring sätts ur spel som han blir skraj på riktigt och Lucas ord om att
bara för att du inte tror på jävulen så går du inte skyddad från honom tycks bita extra mkt då det ju samtidigt visar sig omöjligt att besegra honom om du heller inte tror på gud, vilket gör att michael verkligen hamnar i ett moment 22 i vilket förhållningsätt han gör bäst i att ta.
Filmen floppar absolut inte. den är snyggt gjord, håller intesiteten och spänningen uppe och bjuder på bra skådespeletri. Och jag gillar att allt presenteras utifrån skeptikens perspektiv och inom väldigt realistiska ramar. vi sncakar inte patetiska teh grudge data effekte. men ändå är det som om något inte räcker till. det tillkommer liksom inget nytt. och såhär med facit i hand så uteblev dom där barnsliga men efterlängtade adrnalinkickarna ytterligare än en gång. jag vägde mellan 3 och 4 kaniner men betyget föll faktsikt på ett närapå antiklimaxartat slut.
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
