Limitless
Bradley Cooper, Robert De Niro
Regi: Neil Burger
Den här filmen vill vara smart, snygg och cool. Den vill det så otroligt mycket att den tar i så den kräks. Den missar därmed att för att uppfattas som åtminstonde smart och cool, måste man också vara subtil och måttlig.
Eddie Morra är killen som inte kommit igång med livet ännu, han bok är fortfarande oskriven, han har inga pengar och tjejen drar för att hon inte ser någon ändring i sikte. Han ser ut som en luffare och känner att hans potensial inte kommer till sin rätta och att livet rinner iväg. När han får tillfället att testa en ännu hemlig drog som kan ändra på allt detta tar han det. Plötsligt blir han super fokuserad, städar lägenheten, skriver klart sin bok, börjar träna, gå på konstmuseeum, lära sig nya språk (just det: flera olika) på en helg. Men drogens effekt varar inte för alltid och snart börjar dess bieffekter göra sig hörda. Jakten på nästa fix börjar.
Filmen följer den typiska framgångsagans raketfart till toppen i form av collagebilder på exklusiva fester i Europa, inköp av dyra kläder och romantiska middagar med exet (som självklart kommer tillbaka nu när han kan beställa mat på orginalspråk, vilken restaurang de än går till).
Jag blir snabbt less och ointresserad. Det hjälper inte att Bradley Cooper är en ganska platt och okarismatisk snubbe. Och för guds skull låt honom inte göra fler berättarröster, för det har han ingen röst för.
/Eva
Regi: Neil Burger
Den här filmen vill vara smart, snygg och cool. Den vill det så otroligt mycket att den tar i så den kräks. Den missar därmed att för att uppfattas som åtminstonde smart och cool, måste man också vara subtil och måttlig.
Eddie Morra är killen som inte kommit igång med livet ännu, han bok är fortfarande oskriven, han har inga pengar och tjejen drar för att hon inte ser någon ändring i sikte. Han ser ut som en luffare och känner att hans potensial inte kommer till sin rätta och att livet rinner iväg. När han får tillfället att testa en ännu hemlig drog som kan ändra på allt detta tar han det. Plötsligt blir han super fokuserad, städar lägenheten, skriver klart sin bok, börjar träna, gå på konstmuseeum, lära sig nya språk (just det: flera olika) på en helg. Men drogens effekt varar inte för alltid och snart börjar dess bieffekter göra sig hörda. Jakten på nästa fix börjar.
Filmen följer den typiska framgångsagans raketfart till toppen i form av collagebilder på exklusiva fester i Europa, inköp av dyra kläder och romantiska middagar med exet (som självklart kommer tillbaka nu när han kan beställa mat på orginalspråk, vilken restaurang de än går till).
Jag blir snabbt less och ointresserad. Det hjälper inte att Bradley Cooper är en ganska platt och okarismatisk snubbe. Och för guds skull låt honom inte göra fler berättarröster, för det har han ingen röst för.
/Eva
Kärlek på italienska
Miral
Freida Pinto, Vanessa Redgrave, William Dafoe
Regi: Julian Schnabel
Ett försök till att genom olika kvinnoöden skildra upprinnelsen till Palestina-Israelkonflikten. Tyvärr missar man målet och lyckas snarare ludda in sig i Hollywoodfloskler och uddlösa gestaltningar.
/Eva
Regi: Julian Schnabel
Ett försök till att genom olika kvinnoöden skildra upprinnelsen till Palestina-Israelkonflikten. Tyvärr missar man målet och lyckas snarare ludda in sig i Hollywoodfloskler och uddlösa gestaltningar.
/Eva
The Other Woman
Det här är en film om familjelivets, äktenskapets och kärlekens komplexitet baserad på en roman med titeln; love and other impossible pursuits.
Den unga juristen Emilia som spelas av Natalie Portman, trodde nog att hon hade fått precis allt när hon fick ihop det med byråns ödmjuke och stilige äldre delägare, Jack. Snart är hon gift, gravid och på väg mot det perfekta livet. trodde hon ja.. Denne Jack som hon handfallet föll för och som hon är i färd att skapa en familj med var vid den tiden redan gift, och även om det inte dröjer länge förrän hans forna fru Caroline är ett minne blott för Jack så finns deras gemensamme son fortfarande kvar som en evig länk emellan dem. Och också som en påtvingad länk till Emilia. En länk som kanske utgör det viktigaste underlaget för vad denna film försöker problematisera. För att kunna älska och bygga en familj tillsammans med Jack måste hon också inse att hans 7 årige son kommer som en ovald familjemedlem på köpet. Ett barn hon inte känner att han har rätt att uppfostra och behandla som sitt eget men samtidigt ett barn hon inser att hon borde ta emot med öppna armar. Ett uppdrag som visar sig svårare än vad det först verkar. Will är inte lätt att ha att göra med. Han ställer sig redan från första stund kritisk till emilia och gör allt för att provocera henne henne till utbrott. Dessutom refererar han ständigt till vad hans mamma lärt om honom om vad som är ätt eller fel och man märker att han är väldigt påverkad av hennes strikta och kontrollerade syn på saker och ting. Trots all uppståndelse till oscarbelönade natalie portman så tycker jag faktsikt att denne andra, riktiga mamma, som spelas av Lisa Kudrow, övertygar betydligt mer i sin rollprestation. En karaktär långt bort ifrån det flummiga och skrattframkallande kvinnor man är van vid att förknippa henne med. Jag trodde inte att hon skulle fixa att sadla om till något så bittert, strikt och sammanbitet men hon gör det faktiskt galant.
Natalie portmans kvinnoportätt retar jag mig faktiskt mest på. det känns som om reggisören Don Roos vill framställa henne som den galna och inspirationsfulla kvinnan man helst skall ta ställning till i de lägen där hon blir offer för sin svåra styvmoderstoll tex när hon skall hämta will på dagis o liknande, men jag tycker snarare att hennes lekfullhet blir burdus och dumdristig.
Som när hon bjuder will på massa glass trots att han är laktosintolerant för att hon tror att det är något caroline hittat på och när hon övertalar will att åka skridskor med henne utan hjälm trots att han är jätte rädd och faktiskt vill ha hjälm. Vad är det för vits med att lära barn att ävetyra sådan rädlsa liksom?
När emilila själv föder sitt och jacks barn ställs allting på sin spets men inte alls av de anledningar som de först hade förutspått.
The hollywood reporter skriver att Nalie Portman är storartad och Screen anser att filmen är oemotståndligt känslosam. Två omdömen jag inte kan insistera till.
Jag känner ingenting när jag ser den här. och eftersom detta är ett drama med ambitioner om att gripa tag och beröra så faller ju hela syftet med filmen för mig. vilket dessutom är ganska intressant eftersom ett drama av denna karaktär, denna relationella samhällsrealismen med ett till synes spännande tema kring känslosam och mångbottnad familjeproblematik annars är min favortit genre.
Men förutom kemin mellan natalie portman och scott cohen så är det mkt annat som inte funkar. En stereotyp amerikansk historia när den ger som minst.
/Amanda ML
Den unga juristen Emilia som spelas av Natalie Portman, trodde nog att hon hade fått precis allt när hon fick ihop det med byråns ödmjuke och stilige äldre delägare, Jack. Snart är hon gift, gravid och på väg mot det perfekta livet. trodde hon ja.. Denne Jack som hon handfallet föll för och som hon är i färd att skapa en familj med var vid den tiden redan gift, och även om det inte dröjer länge förrän hans forna fru Caroline är ett minne blott för Jack så finns deras gemensamme son fortfarande kvar som en evig länk emellan dem. Och också som en påtvingad länk till Emilia. En länk som kanske utgör det viktigaste underlaget för vad denna film försöker problematisera. För att kunna älska och bygga en familj tillsammans med Jack måste hon också inse att hans 7 årige son kommer som en ovald familjemedlem på köpet. Ett barn hon inte känner att han har rätt att uppfostra och behandla som sitt eget men samtidigt ett barn hon inser att hon borde ta emot med öppna armar. Ett uppdrag som visar sig svårare än vad det först verkar. Will är inte lätt att ha att göra med. Han ställer sig redan från första stund kritisk till emilia och gör allt för att provocera henne henne till utbrott. Dessutom refererar han ständigt till vad hans mamma lärt om honom om vad som är ätt eller fel och man märker att han är väldigt påverkad av hennes strikta och kontrollerade syn på saker och ting. Trots all uppståndelse till oscarbelönade natalie portman så tycker jag faktsikt att denne andra, riktiga mamma, som spelas av Lisa Kudrow, övertygar betydligt mer i sin rollprestation. En karaktär långt bort ifrån det flummiga och skrattframkallande kvinnor man är van vid att förknippa henne med. Jag trodde inte att hon skulle fixa att sadla om till något så bittert, strikt och sammanbitet men hon gör det faktiskt galant.
Natalie portmans kvinnoportätt retar jag mig faktiskt mest på. det känns som om reggisören Don Roos vill framställa henne som den galna och inspirationsfulla kvinnan man helst skall ta ställning till i de lägen där hon blir offer för sin svåra styvmoderstoll tex när hon skall hämta will på dagis o liknande, men jag tycker snarare att hennes lekfullhet blir burdus och dumdristig.
Som när hon bjuder will på massa glass trots att han är laktosintolerant för att hon tror att det är något caroline hittat på och när hon övertalar will att åka skridskor med henne utan hjälm trots att han är jätte rädd och faktiskt vill ha hjälm. Vad är det för vits med att lära barn att ävetyra sådan rädlsa liksom?
När emilila själv föder sitt och jacks barn ställs allting på sin spets men inte alls av de anledningar som de först hade förutspått.
The hollywood reporter skriver att Nalie Portman är storartad och Screen anser att filmen är oemotståndligt känslosam. Två omdömen jag inte kan insistera till.
Jag känner ingenting när jag ser den här. och eftersom detta är ett drama med ambitioner om att gripa tag och beröra så faller ju hela syftet med filmen för mig. vilket dessutom är ganska intressant eftersom ett drama av denna karaktär, denna relationella samhällsrealismen med ett till synes spännande tema kring känslosam och mångbottnad familjeproblematik annars är min favortit genre.
Men förutom kemin mellan natalie portman och scott cohen så är det mkt annat som inte funkar. En stereotyp amerikansk historia när den ger som minst.
/Amanda ML
Howl
James Franco, Jeff Daniels, Jon Hamm
Regi: Rob Epstein, Jeffrey Friedman
Både en visualisering av och berättelse om Allan Ginsbergs verk Howl och rättegången det ledde till. James Franco är mycket duktig som Beatnickpoeten, men historien i sig blir både repetativ och seg när fokuset nästan bara ligger på det rättsliga uppbådet runt Howl. Hade hellre ser mer om Ginsbergs liv. Franco hade lätt kunnat fylla ut historien med sin gestaltning.
/Eva
Regi: Rob Epstein, Jeffrey Friedman
Både en visualisering av och berättelse om Allan Ginsbergs verk Howl och rättegången det ledde till. James Franco är mycket duktig som Beatnickpoeten, men historien i sig blir både repetativ och seg när fokuset nästan bara ligger på det rättsliga uppbådet runt Howl. Hade hellre ser mer om Ginsbergs liv. Franco hade lätt kunnat fylla ut historien med sin gestaltning.
/Eva
Water for elephants
Robert Pattinson, Reese Witherspoon, Christoph Waltz
Regi: Francis Lawrence
Inledningen talar tyvärr på en gång om för mig att här kommer jag inte få se något nytt eller häpnadsväckande. När en gammal man kommer till en cirkus och börjar berätta för den unga direktören om hur det var när han som ung fick jobb på Bröderna Benzinis cirkus under depressionen i Usa, dröjer det inte länge innan vi fördas tillbaka i tiden för att få ta del av detta livsöde. Den unge vetrinärstudenten ska precis skriva slutprovet som ska ge honom sin licens, när beskedet om han föräldrars plötsliga död når honom och slår hans värld i spillror. Föräldrarnas skulder lämnar honom utblottad och han följer med en kringresande cirkus som har användning för hans kunskaper. Cirkusens direktör är en lynnig, egocentrisk tyrann med en ung vacker fru. Ni förstår själva hur vägen kommer se ut. Behållningen är det historiska värdet i filmen, cirkusens värld och epokens händelser. Christoph Waltz spelar den roll vi vet att han behärskar till fullo, den charmerande, beräknande sadisten. Mellan Reese och Robert finns ingen kemi att tala om och sentimentalismen är aldrig långt borta.
Kul för den som gillar cirkus eller är ett stort fan av någon av huvudrollsinnehavarna rent utseendemässigt. Skådespelarinsatseran är däremot inte mycket att hänga i trapetsen.
/Eva
Regi: Francis Lawrence
Inledningen talar tyvärr på en gång om för mig att här kommer jag inte få se något nytt eller häpnadsväckande. När en gammal man kommer till en cirkus och börjar berätta för den unga direktören om hur det var när han som ung fick jobb på Bröderna Benzinis cirkus under depressionen i Usa, dröjer det inte länge innan vi fördas tillbaka i tiden för att få ta del av detta livsöde. Den unge vetrinärstudenten ska precis skriva slutprovet som ska ge honom sin licens, när beskedet om han föräldrars plötsliga död når honom och slår hans värld i spillror. Föräldrarnas skulder lämnar honom utblottad och han följer med en kringresande cirkus som har användning för hans kunskaper. Cirkusens direktör är en lynnig, egocentrisk tyrann med en ung vacker fru. Ni förstår själva hur vägen kommer se ut. Behållningen är det historiska värdet i filmen, cirkusens värld och epokens händelser. Christoph Waltz spelar den roll vi vet att han behärskar till fullo, den charmerande, beräknande sadisten. Mellan Reese och Robert finns ingen kemi att tala om och sentimentalismen är aldrig långt borta.
Kul för den som gillar cirkus eller är ett stort fan av någon av huvudrollsinnehavarna rent utseendemässigt. Skådespelarinsatseran är däremot inte mycket att hänga i trapetsen.
/Eva
Sucker Punch
Regi: Zack Snyder
Manus: Zack Snyder m.fl.
Ja det märks att Snyder har hittat sin stil. Introt påminner en hel del om Watchmen och stilmässigt även 300. Och det är jävligt snyggt! Inte bara introt utan även det mesta av filmen. Men när filmen väl ska tampa sig igenom filmdramaturgins alla hinder så räcker det inte med ett så bristfälligt manus som till Sucker Punch. Det hela känns som ett långsökt, krystat försök att komma på ett sätt att spendera 82 miljoner dollar på ett manus som egentligen känns mer som en teaterpjäs än en film.
Tyvärr lyfts inte Snyders snygga men idéfattiga film upp av några interessanta karaktärer. Girlpowergänget Baby Doll, Sweet Pea, Rocket, Blondie och Amber utmärker sig inte nämnvärt. Och Scott Glenn borde inte få göra mer film tycker jag. Hu.
En skådis värd att hålla ögonen på är dock Oscar Isaac som spelar karaktären Blue. Isaac lyckades nyligen bra som Prins John i Robin Hood och jag tror och hoppas vi får se mer av honom framöver.
2 kaniner till Sucker Punch!
/Jonas
Min låtsasfru
Min låtsasfru är en amerikansk komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston.
Sandler har insett att har man en vigselring på fingret så kastar sig unga snygga tjejer över en. Varför förstår jag inte alls, men så är det i filmen. En dag blir han kär på riktigt och måste förklara sin vigselring för sin nya kärlek och ber sin kollega (Aniston) att agera som låtsasfru. det hela kärvar förstås till sig mer och mer, lögner läggs på hög och filmen är uppbyggd på ett lass otroligt fåniga och osannolika förvecklingar.
Detta är en typisk Sandler film i mina ögon, så gillar man honom kanske man får ut nåt av filmen. Stundtals glimmar det till å blir lite småkul men detta är inte en lyckad komedi om jag får säga mitt. och det får jag ju.
Två kaniner!
/Jonas
Sandler har insett att har man en vigselring på fingret så kastar sig unga snygga tjejer över en. Varför förstår jag inte alls, men så är det i filmen. En dag blir han kär på riktigt och måste förklara sin vigselring för sin nya kärlek och ber sin kollega (Aniston) att agera som låtsasfru. det hela kärvar förstås till sig mer och mer, lögner läggs på hög och filmen är uppbyggd på ett lass otroligt fåniga och osannolika förvecklingar.
Detta är en typisk Sandler film i mina ögon, så gillar man honom kanske man får ut nåt av filmen. Stundtals glimmar det till å blir lite småkul men detta är inte en lyckad komedi om jag får säga mitt. och det får jag ju.
Två kaniner!
/Jonas
La Horde
Ett gäng på fyra poliser letar upp maffiagängets gömställe i ett gammalt övergivet, uttömt höghus någonstans utanför Paris för att hämans. Planen går dock inte riktigt som planerat och istället fastnar de rakt i motståndarnas fälla.
Den fara som de då tror att de blivit offer för är således bara en liten fis i rymden jämfört med vad som nu väntar. Ondskans krafter är ute efter dem allihop och är dessutom inte ens längre mänsklig.
Och det är när en av deras egna, blir plötsligt överfallen av en helt främmande människa med mord i blicken och blod runt munnen och som dessutom inte tycks dö av ett enda skott eller ett edna slag som de tvingas fly tillsammans upp på taket. När det följaktligen uppe på taket får syn på alla dessa blodtöstande varelser på marken långt nedanför inser de även att detta kanske inte är det enda de behöver göra tillsammans. De förstår helt enkelt att ska de ta sig levande därifrån så måste de sammarbeta.
Det är en ganska snygg bild man får se i filmen när de allihop står däruppe och tittar ut över en stad som fullkomligt brinner av explosioner och ett hus fullkomligt invaderat av dessa blodtörstande varelser. I övrigt är scenspråket så mörkt att man nästan tror att man råkat ändra inställningarna för tv-skärmen till någon slags gråzonskala.
Lika lika mycket som de dominerande färgerna säger om handlingen avslöjar filmens franska titel; la horde som betyder just horder, och det ringar väl in filmens handling ganska bra tycker jag, för det är precis vad dessa människor får erfara från denna punkt; horder av zombies, utanflr och även inne i den fallfärdiga byggnaden. Ibland dyker de upp när man minst anars det, ibland en och en. Ibland är det läskigt, ibland bara löjligt.
Just dessa ytterligheter är förövrigt någonting som jag tycker präglar hela filmen faktsikt och jag minns att jag flera gånger ställde mig själv samma fråga; är det läskigt eller är det bara löjligt. Det var verkligen som om man ibland bet på naglarna och ibland skrattade förödmmande.
Det är lite synd för jag gillar idén. Två antagionisktiska gäng, isolerade i en läskig, övergiven byggnad skyddade från all livsfara som hotar utanför men samtidgt utlämnade inringade och utlämnade. Jag gillar hur deras sammarbete dessutom leder till konflikter inom de olika konstellationerna och att man får lära känna karaktäernas relationella bakgrunder.
Jag gillar också, av någon fördomsfull anledning att den är fransk och inte amerikansk. Kan inte låta bli att tycka att det känns mindre kommersiellt och mer genuint när europeiska länder försöker sig på genrer som den här, som jag annars upplebver att filmbolag i USA mest producerar för att tjäna pengar.
Men jag gillar inte att man inte får någon som helst förklaring till varför hela världen, plötsligt på typ mindre än en dag kryllar av levanmde döda. Man vet försvisso att de förökar sig genom blod och människobett och att de som dödats av en zombie själva förvandlas till zombies.
Men filmens "världens-undegång" tema blir inte alls lika nagelbitande och välgenomtänkt som tex 28 dagar senare som man osökt kommer att tänka på. Filmen vill mer än vad den blir och det är också därför den inte kan få mer än 2 kaniner.
/Amanda
Gullivers resor (3D)
I nytappningen av Jonathan Swifts klassiker möter vi Gulliver (spelad av Jack Black) som oambitiös postutdelare på en större magasinsredaktion. Olyckligt kär i reportern Darcy lurar Gulliver i henne att han är en berest äventyrare med god berättarförmåga och blir ivägskickad till Bermuda Tringeln för att skriva en researtikel för tidningen. Ute på havet hamnar Gulliver i storm och vaknar upp i Lilleputtlandet där han blir uppskattad och respekterad för första gången i sitt liv.
Filmen är snyggt gjord, noggrann i detaljerna och underhåller emellanåt - men knappast ofta. Black spelar sitt vanliga tokiga jag med luftgitarrsolon och slacker-attityd vilket ibland känns helt malplacerat.
Jason Segels karaktär Horatio var oväntat tråkig. Allra roligast var General Edward, spelad av Chris O´dowd, som utan framgång försöker förföra prinsessan av Lilleputt (Emily Blunt).
Allt som allt en film med alltför få roliga sekvenser för att bli en lyckad komedi.
Två kaniner!
/Jonas
Filmen är snyggt gjord, noggrann i detaljerna och underhåller emellanåt - men knappast ofta. Black spelar sitt vanliga tokiga jag med luftgitarrsolon och slacker-attityd vilket ibland känns helt malplacerat.
Jason Segels karaktär Horatio var oväntat tråkig. Allra roligast var General Edward, spelad av Chris O´dowd, som utan framgång försöker förföra prinsessan av Lilleputt (Emily Blunt).
Allt som allt en film med alltför få roliga sekvenser för att bli en lyckad komedi.
Två kaniner!
/Jonas
Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult
Åse-Nisse är tillbaka! för 22a gången...senaste gången Åsa-Nisse var i farten var för 40 år sedan, men det var väl bara en tidsfråga innan det skulle bli en nyinspelning.
Filmen handlar om att Åsa-Nisse bygger en "dunderpump" för att hämta upp vatten till hushållet, men hans superpump är så högpresterande att den istället drar upp olja från jordens inre. Invånarna i småländska Knohult vill förstås alla ha en del i kakan och utifrån kommer oljebolag och regeringen för att få sitt.
Jag har aldrig sett en Åsa-nisse film tidigare, kanske delvis för att när dom visats på tv och man läst tablåns filmresensioner så ligger betyget ofta stadigt mellan en överkryssad 1a och en 2a.
När jag fick klart för mig att det var Henrik Dorsin och Richard Ulvshammar som stod för manus blev jag dock plötsligt förväntansfull. Killarna är två av manusförfattarna till humorserien Grotesco, som i min mening är något av det roligaste som producerats inom svensk tv-humor.
Tyvärr kändes det som om de överpresterat något i nya Åsa-Nisse filmen. Humorn är oerhört flamsig, löjlig och barnslig - inte nödvändigtvis något som gör filmen tråkig eller dålig - men det blandades friskt med kluriga filmreferenser och något svårare humor vilket fick mig att känna att filmen kanske inte riktigt funkar för någon.
Filmen är packad med svenska "humor-skådisar", bl.a Henrik Dorsin, Johan Glans, Sissela Kyle, Maria Lundqvist, Allan Svensson och Claes Månson. Alla dessa skojfriska skådisar får förstås utrymme att spela över sina skruvade karaktärer medan mer etablerade skådisar som Kjell Bergqvist och Johan Rabeus får göra sitt bästa att hitta rätt i tolkningen av sina karaktärer. Bergqvist med bonnadialekt imponerade tyvärr inte.
Allt som allt en helt ok film utan några större ambitioner att bli uppskattad som en "bra" film. I slutlåten sjungs det till och med något i stil med:
"Du kanske inte inte tyckte filmen var så bra, men det struntar vi i och kommer till din biograf redan ida!"
Två kaniner!
/Jonas
Filmen handlar om att Åsa-Nisse bygger en "dunderpump" för att hämta upp vatten till hushållet, men hans superpump är så högpresterande att den istället drar upp olja från jordens inre. Invånarna i småländska Knohult vill förstås alla ha en del i kakan och utifrån kommer oljebolag och regeringen för att få sitt.
Jag har aldrig sett en Åsa-nisse film tidigare, kanske delvis för att när dom visats på tv och man läst tablåns filmresensioner så ligger betyget ofta stadigt mellan en överkryssad 1a och en 2a.
När jag fick klart för mig att det var Henrik Dorsin och Richard Ulvshammar som stod för manus blev jag dock plötsligt förväntansfull. Killarna är två av manusförfattarna till humorserien Grotesco, som i min mening är något av det roligaste som producerats inom svensk tv-humor.
Tyvärr kändes det som om de överpresterat något i nya Åsa-Nisse filmen. Humorn är oerhört flamsig, löjlig och barnslig - inte nödvändigtvis något som gör filmen tråkig eller dålig - men det blandades friskt med kluriga filmreferenser och något svårare humor vilket fick mig att känna att filmen kanske inte riktigt funkar för någon.
Filmen är packad med svenska "humor-skådisar", bl.a Henrik Dorsin, Johan Glans, Sissela Kyle, Maria Lundqvist, Allan Svensson och Claes Månson. Alla dessa skojfriska skådisar får förstås utrymme att spela över sina skruvade karaktärer medan mer etablerade skådisar som Kjell Bergqvist och Johan Rabeus får göra sitt bästa att hitta rätt i tolkningen av sina karaktärer. Bergqvist med bonnadialekt imponerade tyvärr inte.
Allt som allt en helt ok film utan några större ambitioner att bli uppskattad som en "bra" film. I slutlåten sjungs det till och med något i stil med:
"Du kanske inte inte tyckte filmen var så bra, men det struntar vi i och kommer till din biograf redan ida!"
Två kaniner!
/Jonas
Gränsen
Burlesque
Cher, Christina Aguilera, Stanley Tucci, Kristen Bell
Regi: Steve Antin
Framgångsaga om lantistjejen som drömmer om att få showa i LA. Jobbar sig upp på en nedläggningshotad Burlesqueshow. Enkel och naiv historia pyntad med strutsfjädrar och paljetter. Vann en Golden Globe för bästa sång (Cher), men lider mycket av att musiken i sig inte är unik. Halva filmen mimar de ju dessutom till gamla klassiker. Grunden i en musikal borde ju ändå vara medryckande, bärande sånger. Det räcker inte att Aguilera har en stor sångröst. Roligast att se är Stanley Tucci som underhåller när jag tröttnar på klyschiga och förutsägbara vändningar. Gillar man musikal och en lagom söt kärlekshistoria så funkar detta nog ändå ganska långt. En färglad karamell som bara smakar socker.
/Eva
Regi: Steve Antin
Framgångsaga om lantistjejen som drömmer om att få showa i LA. Jobbar sig upp på en nedläggningshotad Burlesqueshow. Enkel och naiv historia pyntad med strutsfjädrar och paljetter. Vann en Golden Globe för bästa sång (Cher), men lider mycket av att musiken i sig inte är unik. Halva filmen mimar de ju dessutom till gamla klassiker. Grunden i en musikal borde ju ändå vara medryckande, bärande sånger. Det räcker inte att Aguilera har en stor sångröst. Roligast att se är Stanley Tucci som underhåller när jag tröttnar på klyschiga och förutsägbara vändningar. Gillar man musikal och en lagom söt kärlekshistoria så funkar detta nog ändå ganska långt. En färglad karamell som bara smakar socker.
/Eva
Welcome to the Rileys
Doug lever sitt liv med poker, våfflor och älskarinnan Vivian i centrum tills en dag då Vivian plötsligt dör. Ett sätt att hantera detta på är att åka med på ett företagskonvent trots sorgen, för att försöka tänka klart utanför vardagen. Men konventet får knappast Doug att slappna av och istället flyr han ut i staden och hittar strippan Malloroy. Malloroy är runt 17 år och Doug bestämmer sig för att hjälpa henne.
I detta amerikanska drama som försöker vara smalt blir det tydligt hur konservativ tro på att pengar kan bota alla problem istället för att prata om känslor och reda i verkligheten så får vi ett ganska ytligt porträtt av en man som verkligen tror sig ställa upp. Varför kan inte kvinnorna i filmen ta hand om sig själva och hur kommer det sig att hela världen tycks kretsa kring denna tystlåtna och inåtvändna man?
Recenserad av: Mio Lee Rapp
I detta amerikanska drama som försöker vara smalt blir det tydligt hur konservativ tro på att pengar kan bota alla problem istället för att prata om känslor och reda i verkligheten så får vi ett ganska ytligt porträtt av en man som verkligen tror sig ställa upp. Varför kan inte kvinnorna i filmen ta hand om sig själva och hur kommer det sig att hela världen tycks kretsa kring denna tystlåtna och inåtvändna man?
Recenserad av: Mio Lee Rapp
Micmacs
Dany Boon
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Visuellt ser Micmacs ut som Jeunets succé Amelie från Montmartre, men innehållsmässigt har den inte alls samma fylliga, idérika historia. En alltför förenklad historia, som fylld med skruvade karaktärer gör stora blinkningar till slappstickkomedier och stumfilmsestetik. Vill alldeles för mycket vara udda och söt och blir istället för barnslig och töntig.
/Eva
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Visuellt ser Micmacs ut som Jeunets succé Amelie från Montmartre, men innehållsmässigt har den inte alls samma fylliga, idérika historia. En alltför förenklad historia, som fylld med skruvade karaktärer gör stora blinkningar till slappstickkomedier och stumfilmsestetik. Vill alldeles för mycket vara udda och söt och blir istället för barnslig och töntig.
/Eva
I'm still here
Joaquin Phoenix, Casey Affleck, Ben Stiller, P Diddy
Regi: Casey Affleck
Jag uppskattar ett bra practical joke. Det får gärna vara långdraget och osannolikt bara det genomförs väl. Hur man vill se Joaquin Phoenix påstådda karriärbyte till hip-hopstjärna är väll upp till var och en. Ett skämt eller ren och skär lögn. Det viktiga i den här historien tycker jag är resultatet, filmen, dokumentären, mockumentären. När man sett filmen blir det väldigt uppenbart att det man ser inte är på riktigt. Vilket är synd. För även i en mockumentär ska historien vara trovärdig, hur vansinnig den än är. När man under så lång tid jobbat hårt på att hålla en "sanning" vid liv är det tråkigt när luften går ur den så fort det dokumentära beviset blir tillgängligt. Jag kan imponeras av Joaquins Phoenix envishet och förmåga att hålla masken i de ofta absurda och Jackassliknande scenerna och samtalen, men de varken roar eller berör mig. Det rör mig inte i ryggen att han sitter och skriker obsceniteter och får sina assistenter att visa kuken. Själv verkar han dock inte våga. Jag undrar också vem det är han vill visa upp? Personen han egentligen vill vara? Den han tror vi tror att han är? Hur han tror att hip-hopstjärnor är? Och frågan är om han inte till slut växer in i rollen som sitt eget sviniga, pundiga, psykotiska jag. Passar på precis som den berusade skyller sina snedsteg på fyllan. Och hur lång tid kommer det ta för honom att sudda ut den bild han byggt upp av sig själv hos folk? -"Nej, nej sån är inte jag. Jag skulle aldrig göra så, jag bara spelade ... mig själv." Det är bara att konstatera att man inte lyckades med slutpoängen i detta skämt.
/Eva
Regi: Casey Affleck
Jag uppskattar ett bra practical joke. Det får gärna vara långdraget och osannolikt bara det genomförs väl. Hur man vill se Joaquin Phoenix påstådda karriärbyte till hip-hopstjärna är väll upp till var och en. Ett skämt eller ren och skär lögn. Det viktiga i den här historien tycker jag är resultatet, filmen, dokumentären, mockumentären. När man sett filmen blir det väldigt uppenbart att det man ser inte är på riktigt. Vilket är synd. För även i en mockumentär ska historien vara trovärdig, hur vansinnig den än är. När man under så lång tid jobbat hårt på att hålla en "sanning" vid liv är det tråkigt när luften går ur den så fort det dokumentära beviset blir tillgängligt. Jag kan imponeras av Joaquins Phoenix envishet och förmåga att hålla masken i de ofta absurda och Jackassliknande scenerna och samtalen, men de varken roar eller berör mig. Det rör mig inte i ryggen att han sitter och skriker obsceniteter och får sina assistenter att visa kuken. Själv verkar han dock inte våga. Jag undrar också vem det är han vill visa upp? Personen han egentligen vill vara? Den han tror vi tror att han är? Hur han tror att hip-hopstjärnor är? Och frågan är om han inte till slut växer in i rollen som sitt eget sviniga, pundiga, psykotiska jag. Passar på precis som den berusade skyller sina snedsteg på fyllan. Och hur lång tid kommer det ta för honom att sudda ut den bild han byggt upp av sig själv hos folk? -"Nej, nej sån är inte jag. Jag skulle aldrig göra så, jag bara spelade ... mig själv." Det är bara att konstatera att man inte lyckades med slutpoängen i detta skämt.
/Eva
Bröderna Karlsson
Björn Bengtsson, Tuva Novotny, Jessica Zandén, Johan Rabaeus, Vanna Rosenberg
Regi: Kjell Sundvall
En förväxlingskomedi där ett återförenat tvillingpar står i centrum. Björn Bengtsson är duktig i rollerna som de två mycket olika bröderna och glänser främst i samspelet med "sig själv". Dessvärre är historien osannolik, ointressant och ologisk. Problemen man bygger upp för att motivera filmen är egentligen lättlösta och jag stör mig snarare på allt omotiverat ståhej och överspel.
/Eva
Regi: Kjell Sundvall
En förväxlingskomedi där ett återförenat tvillingpar står i centrum. Björn Bengtsson är duktig i rollerna som de två mycket olika bröderna och glänser främst i samspelet med "sig själv". Dessvärre är historien osannolik, ointressant och ologisk. Problemen man bygger upp för att motivera filmen är egentligen lättlösta och jag stör mig snarare på allt omotiverat ståhej och överspel.
/Eva
Extract
Jason Bateman, Ben Affleck, Kristen Wiig, Mila Kunis, JK Simmons
Regi: Mike Judge (Office Space)
Fabrikören Dean försöker hålla huvudet över ytan bland alla galningar runt omkring honom. Hur ska han få fason på sitt avslagna äktenskap, tjuriga arbetare, pundiga vänner och vinstlystna lycksökare. En lovande komdi som tyvärr inte är så rolig i längden.
/Eva
Regi: Mike Judge (Office Space)
Fabrikören Dean försöker hålla huvudet över ytan bland alla galningar runt omkring honom. Hur ska han få fason på sitt avslagna äktenskap, tjuriga arbetare, pundiga vänner och vinstlystna lycksökare. En lovande komdi som tyvärr inte är så rolig i längden.
/Eva
Hot tub time machine
John Cusack, Chevy Chase, Craig Robinson & Clark Duke
Regi: Steve Pink ( Accepted)
Collegefilm med vuxna människor. Ett kompisgäng äker tillbaka till sin ungdoms 80-tal och återupplever en skidresa som gick fel. Kaskadspyor, bröst och skömt om bajs. Tramsigt och utan finess. Clark Duke (Kick-Ass/Supersugen) är den enda som är rolig i sin fasa och ifrågasättande av det 80-tal han inte har någon relation eller erfarenhet av.
/Eva
Regi: Steve Pink ( Accepted)
Collegefilm med vuxna människor. Ett kompisgäng äker tillbaka till sin ungdoms 80-tal och återupplever en skidresa som gick fel. Kaskadspyor, bröst och skömt om bajs. Tramsigt och utan finess. Clark Duke (Kick-Ass/Supersugen) är den enda som är rolig i sin fasa och ifrågasättande av det 80-tal han inte har någon relation eller erfarenhet av.
/Eva
Vegas
Tre ungdommar hittar varandra på ungdomshem och försöker förgäves göra upp med sina nära vuxna. En sevärd film om hur hårt livet kan vara. Det som verkligen drar ner betyget är att Marianne, en av huvudrollerna inte alls har en speciellt djupt gående karaktärsutveckling. Killarna skildras som vanligt som tänkarna medan Marienne handlar helt efter känsla.
Mio Lee Rapp
Mio Lee Rapp
