Harvey

Stephen Dorff & Elle Fanning
Regi: Sophia Coppola (Virgin Suicides, Lost in translation)

Sophia fortsätter sin studie i ensamhet och utanförskap. Vi följer den ensamme, uttråkade och vilsne skådespelaren och playboyen Johnny. En film fylld av långa dialoglösa scener. Men där Lost in translation underhöll och engagerade, tråkar Somewhere bara ut mig. Trots Dorffs övertygande rollprestation, rör hans situation mig inte i ryggen. Jag har svårt att tycka synd om rika människor som har all tid och möjlighet i världen att göra något åt sin situation.

/Eva

Jemaine Clement (Flight of the Concordes)  & Michael Angarano
Regi: Jared Hess

Den kufige ynglingen Benjamin blir skickad på ett skrivarläger. Där får han träffa sin store idol, sci-fi-författaren Chevalier. Denne har sedan länge drabbats av idétorka och stjäl Benjamins manus och ger ut under eget namn. Här börjar kampen om upphovsrätten. Jared Hess fortsätter göra indiefilm i stil med sina tidigare allster Nacho Libre och Napoleon Dynamite, men här når han inte alls samma höjder. Specielt fokuset på att spela upp de båda "upphovmännens" filmade tolkningar av manuset blir långdragna och ointressanta. Även om det finns en naiv charm bakom filmen är den ändå taffligt gjord och handlar om en lagom intressant historia skriven av ett barn. Jemaine Clement är mest irriterande i rollen som den diviga, nördiga, sci-fikultförfattaren.

/Eva

Last Airbender är M. Night Shyamalans senaste film och bygger på en tv-serie som i sin tur bygger på en gammal serietidning. Filmen utspelar sig i en värld där det finns fyra riken - ett för varje element: luft, jord, vatten och eld. Inom varje folkslag finns det så kallade "benders" som kan styra över sitt folks element. Dessa krafter kommer från spirituella väsen, andar, och det finns alltid en person, the Avatar, som är den ende i världen som är i kontakt med andevärlden och kan kontrollera alla fyra elementen. Men för hundra år sedan försvann Avataren och i hans frånvaro har Eldnationen startat krig. Men nu kommer Avataren - Aang - tillbaka och då blir det andra bullar...

Filmen är ett riktigt äventyr för alla er som gillar sf-rullar och har en förkärlek för filmer där människor kan besitta övernaturliga krafter. Tyvärr blir det inte så bra, i min smak. superfåniga repliker av tråkiga karaktärer och Shyamalans tveksamma berättarteknik gör inte filmen värd mer än två kaniner.    

/Jonas

Jason Bateman, Jennifer Aniston, Jeff Goldblum, Juliette Lewis
Regi: Josh Gordon & Will Speck (Blades of glory)

Kassie och Wally har varit vänner i många år sedan deras korta period av dating övergick i vänskap, för Kassie - dock inte för Wally. När Kassie bestämmer sig för att skaffa barn med hjälp av en donator blir Wally desperat och byter ut sperman mot sin egen, under ett väldigt alkoholpåverkat ögonblick som sedan försvinner i en minneslucka. När han många år senare återfår kontakten med Kassie och hennes nu 6-årige son börjar minnena komma åter och han inser att de har en son tillsammans, men hur ska han berätta det på ett smidigt sätt?

Filmen har en fast grunda att stå på i och med sina många duktiga skådespelare. Specielt scenerna med Jeff Goldblum och Jason Bateman är bra uppbyggda och har ett intressant driv. Även samspelet med sonen är roliga och se. De går i stort ut på att Jason Bateman pratar med en 6-årig variant av sin egna nevrotiska och skeptiska personlighet. I övrigt ger filmen allderles för lite, det mesta är för givet, överdrivet eller genomhastat. Man försöker bygga upp historien i början men i slutet faller allt som ett korthus. Som om man plötsligt känner på sig att filmen hållit på för länge och därför kastar ihop de sista bitarna och tackar för sig i all hast. Filmen hade nog vunnit på om man vågat vara mer drama samtidigt som man är en komedi. Det är helt ok att man skämtar om ett så här allvarigt ämne om man samtidigt behandlar de olika aspekterna av ämnet mer och inte fega ur när det börjar osa katt.

/Eva

Bill Nighy, Emily Blunt, Rupert Grint, Martin Freeman
Regi: Jonathan Lynn (Min kusin Vinny, Oss torpeder emellan)

Man väntar sig mycket mer av engelsmannen som regisserade komedin Min kusin Vinny, som gav Marisa Tomei en Oscar. Han är dessutom den ena av två personer som skrivit det prisbelönade och superomtyckta politiska satirprogrammet Yes, Prime Minister som rullade nästan hela 80-talet i England. Här finns inte ett enda spår av varken humor, satir eller ens verklighetsuppfattning. Vi följer en medelålders yrkesmördare som blir kär i ett av sina offer, en ung tjuv. Tillsammans med tonåring som de bokstavligen snubblar över blir de föremål för en jakt som tvingar dem att gömma sig på landet där de går varandra på nerverna. Jobbigast är det dock för mina egna. Barnslig, gubbsjuk och tråkig ton som blandas med ett skådespel som hör hemma på Barnkanalen.

/Eva

The Other guys är skriven och regisserad av den begåvade Adam McKay som tidigare levererat två av mina absoluta favoritkomedier: Anchorman och Stepbrothers. Filmen handlar om ett udda polispar spelat av Will Ferrell och Mark Wahlberg som ska försöka fylla upp tomrummet efter de två superpoliserna (Sam Jackson och the Rock) gått bort. Filmen är inledningsvis riktigt kul och tillhandahåller därefter då och då ett gott skratt. Tyvärr blir det för mycket av det goda och filmen känns emellanåt extremt ogenomarbetad och skulle utan tvekan kunnat komma upp till ett högre betyg om McKay valt att ta bort en del scener och bearbeta replikskiftet ytterligare.    

/Jonas

I uppföljaren till den i min mening mycket lyckade Iron Man tar storyn vid precis där förra filmen slutade. tony stark har gått ut officiellt med att han är Iron Man. Om Tony var självupptagen och narcissistisk i första filmen är det ingenting mot vad han är i andra, vilket blir ganska tröttsamt i längden. Extra tröttsamt är alla dialoger emellan Tony och Pepper Potts som hela tiden pratar i mun på varandra och kacklar värre än en hel hönsgård. Att Scarlett Johanssen får en karaktär som nån superagent femme fatale lyfter inte filmen överhuvudtaget och det är aldrig kul när en skådespelare blir utbytt och en karaktär plötsligt ser helt annorlunda ut (Tonys vän Rhodey). Sutligen är soundtracket pinsamt dåligt så det är tur att filmen bjuder på ett hyfsat tempo för att undvika ett totalfisasko!    

/Jonas

Buried är en film som utspelar sig enbart i en träkista några meter under jord. Ryan Reynolds är en truckchaffis i Irak som blivit nerskuffad i en kista av okända män som hoppas på feta lösensummor av USAs regering. Reynolds spelar bra men filmen i sig är dömd att misslyckas i min mening. För att filmen ska bli en långfilm har Reynolds fått en mobiltelefon nere i kistan och spenderar större delen av filmen med att ringa olika samtal, de flesta av dom rätt meningslösa för handlingen. under biovisningen satt jag med fingrarna mot tinningen och fick nästan ont i huvet av hur många dumma sekvenser filmen innehöll. som till exempel när en orm slingrar sig in i kistan och Reynolds bestämmer sig för att hälla ut sin sprit och tända eld på den - i en kista som enligt all logik borde varit tömd på luft för längesen! Trots min irritation lever filmen kvar i huvet och att filmexperimentet lyckades i det avseendet att det faktiskt blev en långfilm gör att den iallafall är värd två kaniner.    

/Jonas

Steve Buscemi, Sarah Silverman
Regi: Hue Rhodes (långfilmsdebut)

En lågbudgetkomedi med Steve Buscemi i rollen som spelberoende försäkringskontrollant som skickas till Las Vegas för att utreda ett ärende som bara blir mer och mer komplicerat. Pluspoäng för försöken till de surealistiska miljörena och diskutionerna, men tyvärr saknas det både mål och driv i denna film. Jäsp!

/Eva

Amerikanskt äventyr med Jake Gyllenhaal som har biffat upp sig och stretchat ögonfransarna. Kanske en film för en yngre publik då det gång på gång känns alldeles för löjligt och oseriöst för att bli spännande.    

/Jonas

Amerikansk thriller med George Clooney som spelar en superagent som börjar bli till åren. Men Clooney känns helt fel för rollen och speciellt spännande blir det aldrig. 

/Jonas

Robin Hood är tillbaks igen, den här gången innan han blir sitt alter ego Robin Hood. Filmen är alltså en så kallad "prequal", en film som utspelar sig innan tidigare filmatiseringar. Men varför vill man göra en prequal? Jag menar, om man ser till den mest framgångsrika Robin Hood filmatiseringen nånsin, Prince of Thieves, så har dom ju redan upptrappningen till legenden gjord i den filmen. Men nu bestämde sig Ridley Scott för att göra det igen, bara det att han tar två och en halv timma på sig. En alldeles för lång film, helt enkelt.

Filmen har ingen som helst "robin-hood-känsla" över sig heller. Robin Hood var ju en buse som lekfullt jävlades med Kungadömet och stal från de rika och gav till de fattiga. Men Russel Crowe, som spelar Robin, är heeelt fel man för den rollen. Machomannen med basrösten är inte kul för fem öre. Det känns verkligen som om han tänkt sig att han bara behövde göra om sin rollprestation i Gladiator för att det skulle gå hem, vilket förövrigt även är en känsla som hela filmen har över sig.

I sitt försvar så är det ett gediget hantverk, det finns några pampiga krigsscener å lite svärdbattles. Men är det inte lite utvattnat vid det här laget? För mig gjorde filmen inte succé någonstans, men hade den inte varit fullt så lång hade det kanske varit en helt ok söndagsrulle sjunka ner framför.

Men nej, Robin Hood är inget jag vill rekomendera. 2 kaniner kan den få med sig.

/Jonas

Matt Damon
Regi: Steven Soderbergh - Självklart, det är ju Matt Damon som har huvud rollen! (Oceans-trilogin, Erin Brockovich, Traffic, Che)

En enmansfilm, Bara Matt Damon hela tiden. Han är visserligen bra i rollen som corporatkillen som får nog av allt fiffel som styr företagen och konsumtionsvärlden, men inramningen och upplägget blir segt och oengagerande. Behållningen är att se hans karaktär sakta öppna upp sig och bekänna sin egentliga färg. Bra rolluppbyggnad och prestation, i en annars tråkig film.

/Eva

Michael Stuhlbarg, Richard Kind
Regi: Joel & Ethan Coen (No country for old men, Burn after reading, The Ladykillers mfl.)

En svart komedi om den judiske professorn Larry Gopnik som inte har det så lätt. Hans fru vill skilja sig för att gifta om sig med grannen, barnen vill bara ha pengar av honom och på jobbet är det också tufft. Till råga på allt grubblar han på existentiella frågor som han söker svar på. Man har ansträngt sig för mycket för att göra den här stackarens liv så miserabelt som möjligt. Det gör att situationerna inte blir tragikomiska som tanken är utan snarare uttröttande i sina försök. Det är lätt att göra någons liv till ett helvete, det är svårare att få publiken att känna med karaktären. Detta är också en studie i judendomens värld. Det talas om många olika begrepp och uttryck som man inte helt hänger med i om man ite är invigd. På dvdn finns en liten förklarande guide bland extramaterialet. Den är däremot både intressant och lite rolig.

/Eva

Det är svårt att utlämna för mycket information när det är fråga om en thriller. I synnerhet kanske den här vars hela koncept bygger på att man skall sitta och lura ut vem av 3 misstänkta par som är mördare i den annars så rofyllda semesteratmosfären i Hawaiis ögrupp.
 
Det börjar med att vi lär känna Cliff och Sydney som skall fira sin smekmånad genom äventyr o backpacking o allt är till en början sådär nyförälskat idylliskt. Men ganska snart få de reda på att de just begåtts ett mord på den ögrupp där de befinner sig, på ett annat nygift par som dessutom också verkar ha begåtts av ett par, vilket eskalerar i oro och misstänksamhet mot alla de möter. Särskilt Cliff tycks bli extremt paranoid så fort de stöter på andra på resans gång. Detta kan de ju dock inte förhindra. I synnerhet inte när de är upp i bergen för att göra den klassiska bergsrutten, där de stöter på ett par som de mer eller mindre ofrivilligt hookar upp med.
Det här är helt ok underhållning när man vill drömma sig bort till varmare bräddgrader och exotisk natur, det är väldigt häftiga vyer stundtals faktiskt, men i sin helhet känns den ändå ganska lågbudget och ganska b. Som en sämre variant av tex the Beach som ändå fyllde någon form av moralisk funktion. Den här har enbarts gjort för att leverera spänning, det märks. Och det funkar ibland. men det är skillnad på att hoppa till av plötsliga skrämsel effekter och att ärligt bita ner naglarna av oro. Det krävs betydligt mer för att man skall bli rädd på riktigt. Jag vet inte om det har att göra med att allt känns så utstuderat stereotypt att man liksom aldrig hinner skapa ett genuint intresse för någon av huvudrollsinnehavarna. Jag vet heller inte om detta kanske till och med är poängen för det känns som om det enda regissören, David Twohy, vill är att leka med våra spekulationer kring ”vem är mördaren, vem är mördaren?”

Det är väl egentligen inget unikt fenomen, men det blir så extra påtagligt i den här historien och nästan patetiskt. Det blir så mycket kliche. Givetvis är det första paret som Cliff och Syndey träffar skit skumma och därav själigen misstänkta, vilket ju paradoxalt nog ju enbart brukar betyda att de inte är skyldiga eftersom det annars hade blivit alldeles för uppenbart. Det andra paret som jag pratade om som korsar deras vägar, Nick och Gina som de till synes ändå verkar trivas ganska bra ihop med även om männen håller på med någon slags matchokamp sinsemellan, bestämmer sig i alla fall att hajka ihop med på den här bergsvandringen. Dom är å andra sidan så där otroligt ohämmat coola och själva måna om att ta reda på vilka mördarna är. Dom framställs också väldigt skumma på ett sätt vilket också gör det lite för simpelt. Tillslut inser man liksom att det inte bara är Cliff och sydney som inte vet vem dom skall lita på utan även man själv som tittare. Det känns som en mordutredning med ett klassiskt förföljningsdrama med stoff, inslag och inspiration från allt mellan ungdomsskräckisar som Scream till såpadramatik a la sunset beach kombinerat med en berättarteknik som påminner lite om The Beach som jag nämde tidigare.


Jag kan inte helt tycka att den är löjlig, men jag kan inte helt tycka att den är trovärdigt spännande heller vilket gör att den lämnar ett något oidentifierbart intryck. Man skulle väl kunna säga att det överdrivet amerikanska och det klichespäckade för en gång skull känns helt överkomligt, kanske för att det som sagt blir så påtagligt att det måste finnas ett medvetet val bakom dem. Jag måste också erkänna att upplösningen faktiskt är värd att vänta på. Det blir en del oväntade vändningar och blodsbad och ibland så känns allt som en lek, en Robinsson expidition. Det är mycket vackra strandbilder och häftiga naturklipp.

Skådisarna är som dom spelar eller kanske snarare spelar som dom är, pretantiöst överdrivna men samtidigt absolut inte dåliga. Det är kul att det är en ganska okänd skådespelarensamble med eftersom det ökar trovärdigheten en aning.

Men i slutändan lyckas den inte. 2 kaniner och inte mer

/Amanda ML

Woody Harrelson, Sandra Oh, Kate Dennings
Regi: Peter Stebbings - Regidebut, tv-skådis

En annorlunda variant på superhjätefilm. Arthur försöker göra världen bättre och hitta den som mördat hans mamma. Han är en vanlig människa utan superkrafter men med ett förståndshandikapp som gör att han inte ser världen som alla andra. Tillsammans med en ung tjej försöker han ta upp jakten på stadens maffiaboss. En film som rör sig i parodigenren men har en mycket mörkare underton och ganska mycket allvar i botten. Har en del minnesvärda scener, men höjer sig ändå inte hela vägen upp till en trea.

/Eva

Filmen bygger på fem skrönor eller vandringssägner om den period under 1980-talets diktatur. (Under Ceausescu regimen. Kommunismen.) Vissa delar har den där svarta humorn medan andra delar blir snudd på tragiska. Om hur fattigt och eländigt livet var under de ”gyllene åren” (som är ett ironiskt sätt att benämna hur illa det var). Banan i julklapp känns tragiskt idag.

Om vi skulle göra några korta filmer av Råttan i pizzan skrönorna så hamnar vi väl inte riktigt här, om du nu associerar till den boken. För medan Råttan i pizzan är rå och ofta ganska elak så är ”Skrönor från de Gyllene åren” snäppet mer verklighetstroget.

Det här är en film som skildrar arbetarnas historia, oavsett om det nu är skrönor eller kanske verkligen har inträffat något liknande i alla fall. Och det är väl lite tveksamt så där som en skröna ska vara.

Rumänien, 2009, 2 timmar 13 minuter

Regi: Hanno Höfer, Razvan Marculescu, Cristian Mungiu, Constantin Popescu, Ioana Uricaru.

Jag gillar filmen, långtradigt ibland men med vissa guldkorn. Färgerna är genomgående vackra och det finns ett efterlängtat klassperspektiv i flera av filmerna.

/Mio Lee Rapp