The Other Woman
Det här är en film om familjelivets, äktenskapets och kärlekens komplexitet baserad på en roman med titeln; love and other impossible pursuits.
Den unga juristen Emilia som spelas av Natalie Portman, trodde nog att hon hade fått precis allt när hon fick ihop det med byråns ödmjuke och stilige äldre delägare, Jack. Snart är hon gift, gravid och på väg mot det perfekta livet. trodde hon ja.. Denne Jack som hon handfallet föll för och som hon är i färd att skapa en familj med var vid den tiden redan gift, och även om det inte dröjer länge förrän hans forna fru Caroline är ett minne blott för Jack så finns deras gemensamme son fortfarande kvar som en evig länk emellan dem. Och också som en påtvingad länk till Emilia. En länk som kanske utgör det viktigaste underlaget för vad denna film försöker problematisera. För att kunna älska och bygga en familj tillsammans med Jack måste hon också inse att hans 7 årige son kommer som en ovald familjemedlem på köpet. Ett barn hon inte känner att han har rätt att uppfostra och behandla som sitt eget men samtidigt ett barn hon inser att hon borde ta emot med öppna armar. Ett uppdrag som visar sig svårare än vad det först verkar. Will är inte lätt att ha att göra med. Han ställer sig redan från första stund kritisk till emilia och gör allt för att provocera henne henne till utbrott. Dessutom refererar han ständigt till vad hans mamma lärt om honom om vad som är ätt eller fel och man märker att han är väldigt påverkad av hennes strikta och kontrollerade syn på saker och ting. Trots all uppståndelse till oscarbelönade natalie portman så tycker jag faktsikt att denne andra, riktiga mamma, som spelas av Lisa Kudrow, övertygar betydligt mer i sin rollprestation. En karaktär långt bort ifrån det flummiga och skrattframkallande kvinnor man är van vid att förknippa henne med. Jag trodde inte att hon skulle fixa att sadla om till något så bittert, strikt och sammanbitet men hon gör det faktiskt galant.
Natalie portmans kvinnoportätt retar jag mig faktiskt mest på. det känns som om reggisören Don Roos vill framställa henne som den galna och inspirationsfulla kvinnan man helst skall ta ställning till i de lägen där hon blir offer för sin svåra styvmoderstoll tex när hon skall hämta will på dagis o liknande, men jag tycker snarare att hennes lekfullhet blir burdus och dumdristig.
Som när hon bjuder will på massa glass trots att han är laktosintolerant för att hon tror att det är något caroline hittat på och när hon övertalar will att åka skridskor med henne utan hjälm trots att han är jätte rädd och faktiskt vill ha hjälm. Vad är det för vits med att lära barn att ävetyra sådan rädlsa liksom?
När emilila själv föder sitt och jacks barn ställs allting på sin spets men inte alls av de anledningar som de först hade förutspått.
The hollywood reporter skriver att Nalie Portman är storartad och Screen anser att filmen är oemotståndligt känslosam. Två omdömen jag inte kan insistera till.
Jag känner ingenting när jag ser den här. och eftersom detta är ett drama med ambitioner om att gripa tag och beröra så faller ju hela syftet med filmen för mig. vilket dessutom är ganska intressant eftersom ett drama av denna karaktär, denna relationella samhällsrealismen med ett till synes spännande tema kring känslosam och mångbottnad familjeproblematik annars är min favortit genre.
Men förutom kemin mellan natalie portman och scott cohen så är det mkt annat som inte funkar. En stereotyp amerikansk historia när den ger som minst.
/Amanda ML
Den unga juristen Emilia som spelas av Natalie Portman, trodde nog att hon hade fått precis allt när hon fick ihop det med byråns ödmjuke och stilige äldre delägare, Jack. Snart är hon gift, gravid och på väg mot det perfekta livet. trodde hon ja.. Denne Jack som hon handfallet föll för och som hon är i färd att skapa en familj med var vid den tiden redan gift, och även om det inte dröjer länge förrän hans forna fru Caroline är ett minne blott för Jack så finns deras gemensamme son fortfarande kvar som en evig länk emellan dem. Och också som en påtvingad länk till Emilia. En länk som kanske utgör det viktigaste underlaget för vad denna film försöker problematisera. För att kunna älska och bygga en familj tillsammans med Jack måste hon också inse att hans 7 årige son kommer som en ovald familjemedlem på köpet. Ett barn hon inte känner att han har rätt att uppfostra och behandla som sitt eget men samtidigt ett barn hon inser att hon borde ta emot med öppna armar. Ett uppdrag som visar sig svårare än vad det först verkar. Will är inte lätt att ha att göra med. Han ställer sig redan från första stund kritisk till emilia och gör allt för att provocera henne henne till utbrott. Dessutom refererar han ständigt till vad hans mamma lärt om honom om vad som är ätt eller fel och man märker att han är väldigt påverkad av hennes strikta och kontrollerade syn på saker och ting. Trots all uppståndelse till oscarbelönade natalie portman så tycker jag faktsikt att denne andra, riktiga mamma, som spelas av Lisa Kudrow, övertygar betydligt mer i sin rollprestation. En karaktär långt bort ifrån det flummiga och skrattframkallande kvinnor man är van vid att förknippa henne med. Jag trodde inte att hon skulle fixa att sadla om till något så bittert, strikt och sammanbitet men hon gör det faktiskt galant.
Natalie portmans kvinnoportätt retar jag mig faktiskt mest på. det känns som om reggisören Don Roos vill framställa henne som den galna och inspirationsfulla kvinnan man helst skall ta ställning till i de lägen där hon blir offer för sin svåra styvmoderstoll tex när hon skall hämta will på dagis o liknande, men jag tycker snarare att hennes lekfullhet blir burdus och dumdristig.
Som när hon bjuder will på massa glass trots att han är laktosintolerant för att hon tror att det är något caroline hittat på och när hon övertalar will att åka skridskor med henne utan hjälm trots att han är jätte rädd och faktiskt vill ha hjälm. Vad är det för vits med att lära barn att ävetyra sådan rädlsa liksom?
När emilila själv föder sitt och jacks barn ställs allting på sin spets men inte alls av de anledningar som de först hade förutspått.
The hollywood reporter skriver att Nalie Portman är storartad och Screen anser att filmen är oemotståndligt känslosam. Två omdömen jag inte kan insistera till.
Jag känner ingenting när jag ser den här. och eftersom detta är ett drama med ambitioner om att gripa tag och beröra så faller ju hela syftet med filmen för mig. vilket dessutom är ganska intressant eftersom ett drama av denna karaktär, denna relationella samhällsrealismen med ett till synes spännande tema kring känslosam och mångbottnad familjeproblematik annars är min favortit genre.
Men förutom kemin mellan natalie portman och scott cohen så är det mkt annat som inte funkar. En stereotyp amerikansk historia när den ger som minst.
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
