Harvey

Joaquin Phoenix, Casey Affleck, Ben Stiller, P Diddy
Regi: Casey Affleck

Jag uppskattar ett bra practical joke. Det får gärna vara långdraget och osannolikt bara det genomförs väl. Hur man vill se Joaquin Phoenix påstådda karriärbyte till hip-hopstjärna är väll upp till var och en. Ett skämt eller ren och skär lögn. Det viktiga i den här historien tycker jag är resultatet, filmen, dokumentären, mockumentären. När man sett filmen blir det väldigt uppenbart att det man ser inte är på riktigt. Vilket är synd. För även i en mockumentär ska historien vara trovärdig, hur vansinnig den än är. När man under så lång tid jobbat hårt på att hålla en "sanning" vid liv är det tråkigt när luften går ur den så fort det dokumentära beviset blir tillgängligt. Jag kan imponeras av Joaquins Phoenix envishet och förmåga att hålla masken i de ofta absurda och Jackassliknande scenerna och samtalen, men de varken roar eller berör mig. Det rör mig inte i ryggen att han sitter och skriker obsceniteter och får sina assistenter att visa kuken. Själv verkar han dock inte våga. Jag undrar också vem det är han vill visa upp? Personen han egentligen vill vara? Den han tror vi tror att han är? Hur han tror att hip-hopstjärnor är? Och frågan är om han inte till slut växer in i rollen som sitt eget sviniga, pundiga, psykotiska jag. Passar på precis som den berusade skyller sina snedsteg på fyllan. Och hur lång tid kommer det ta för honom att sudda ut den bild han byggt upp av sig själv hos folk? -"Nej, nej sån är inte jag. Jag skulle aldrig göra så, jag bara spelade ... mig själv." Det är bara att konstatera att man inte lyckades med slutpoängen i detta skämt.   

/Eva