Yo, también - Jag med

Yo, también, är en spansk spelfilm från 2009 som konstigt nog inte kommit till Sverige förrän nu. och nu när den väl gör det så är det föga förvånande att det är på en biograf som hagabion som den går upp ikväll. bio roy och haga bion här i Göteborg är ju som känt specialerserade på så kallad smalfilm, det vill säga film som helt enkelt är lite för snäva till sin karaktär för att vare sig lyckas eller ens ibland vilja nå den breda publiken och den stora massan. Man brukar definiera dessa filmer som lite mer udda. Yo tambien är dock en så pass udda film att den sticker ut i mängden bland allt det udda.

Det är egentligen inte pågrund av historien i sig eller hur den presenteras för oss i form av foto och sceneri eller dialog. nej den är udda av den enkla anlendingen att huvudrollsinehavaren spelas av en kille med down syndrome. Och det är också just denna sjukdom ur såväl deras egen som betraktarnas förhållningsätt till den som liksom står i centrum för hela filmens essens. yo tambien betyder jag med, vilket ringar in den här kärnan ganska bra tycker jag . är en litet begrepp med stor innebörd i den här filmen.

Pablo Pineda som spelar huvudrollen tillhör den lilla skara med syndromet som har ”normal” intelligensnivå. Precis som sin rollfigur Daniel har han akademisk examen och jobbar med handikappfrågor på ett kommunalkontor (som dagcentret i filmen är anslutet till). Hans kollega Laura (Lola Dueñas) är ett vilset bombnedslag med en levande, exsenttrisk och spännande utstrålning men ett kaotiskt privatliv och en i grunden ganska bräcklig självkänsla.

En vänskap och en problematisk attraktion växer fram. Det udda paret speglas andra relationer omkring dem, dels en mellan två så att säga friska människor, nämligen Daniels storebrors normativa familjelycka samt den andra änden av spektrat som rymmer två av de danselever, båda med down syndrome och omgivningens skepsis till deras kärlek.

Det är stora existentiella frågor som ställs på sin spets. om rätten till ett eget liv oavsett förutsättningar men också vad det innebär att vara människa. vad är normalt. blir vi behandla efter hur vi blir betraktade. får man status utifrån hr man ser ut eller vilken intelligens man har och hur blir livet när dessa parametrar inte synkroniserar, som för daniel som inget hellre vill än att bli behandlad som vem som helst, som om han vore normal som han själv väljer att uttrycka det.

Omgivningens inställning och deras egen syn på sig själva problematiseras utan att det blir varken dokumentärt eller vinklat. jag gillar att budskapet i filmen varken försöker få oss att tycka synd om dem eller fördöma oss själva. Däremot lämnar den en absolut inte oberörd men dom två debuterande författarna Álvaro Pastor och Antonio Naharros låter en ändå liksom få vara ifred med de känslor som dyker upp vilket är en förmåga jag starkt värdesätter hos filmskapare. Filmskapare som med andra ord vågar tänka och skapa film out side the box och uppmärksamma fenomen vi kanske inte är vana vid att konfronteras med, men som fortfarande inte moraliserar eller läxar upp sin publik. det är liksom inte vad vi tycker o tänker som spelar roll utan att vi gör det.

tänk att en så liten skillnad inom oss, som en kromosom för mkt, kan betyda en så stor skillnad emellan oss.
det finns ingen aneldning att ge den här filmen något mindre än 4 kaniner

 

/Amanda ML

 
 
Trackback
RSS 2.0