Harvey

Att recensera film är i regel alltid kul. men det går inte att sticka under stol med att visa filmer är roligare o snacka om än andra. för mig brukar det handla om de filmer man verkligen är exalterad över. Sedan kan själva exalteringen i sig både födas o uppstå ur det allra bästa eller det allra sämsta. Oftast är de just när man antingen vill övertyga alla om att detta är något man absolut inte bör missa – eller tvärtom, något man definitivt bör avstå. Den där klassiska 3 kanins kategorin, dom där medelmåttiga lite mediokra, varken eller filmerna är nog de allra svåraste att föra långvariga ressonemang kring.

Därför tänkte jag, när jag gick ifrån biografen igår kl halv 3 på dagen, att det här, det här ska bli kul att fullständigt massakera. det finns något subtilt roande i att verkligen såga filmer. Men ack vad jag misstog mig. För grejen med den här svenska filmateseringen vid namn, Nobels Testamente, baserad på boken av Liza Marklund med samma titel, är liksom inte dålig på det där sättet som paradoxalt nog brukar vara kul att verbalt kunna dra ner i gyttjan. Nej, den här filmen är så beige, meningslös o tråkig att den till o med blir tråkig att snacka om. Men jag skall göra så gott jag kan.

Först o främst; jag har aldrig varit ett Liza Marklund fan. Så den här filmen har snarare givit mig ytterligare en anledning att fortsätta hålla mig borta från hennes böcker. och vad det gäller den här filmen så tror jag att det är högst otroligt att den kommer få fina omdömen och höga betyg, iaf av oss professionella recensenter (höhö) Nobels testamente regisseras av dansken Peter Flinth, som också står bakom Arn-filmerna. Filmen är den första i en serie av sex stycken som bygger på Liza Marklunds böcker. och Helena Bergström har fått ge plats åt Malin Crepin som nu spelar centalfiguren, journalisen och tvåbarnsmamman Annika Bengtzon.

Filmen inleds på Nobel fetsen. Alla dansar o är glada efter den årliga prisutdelningen. Huvudkaraktären Annika Bengtzon, blir uppbjuden av en främmande man o allt verkar frid o fröjd. Tills hon råkar dansa in i en kvinna som passerar förbi, iskalt med nåt guldigt gere. Strax därefter hör man två dova ljud och i samma veva faller två gäster handfallet ner på golvet med blod som sakta börjar sippra ut på golvet under dem. en av dem är den israeliske Nobelpristagaren i medicin, Aaron Wiesel, och den andra är Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring. Och utan att egentligen undersöka saken, förutsätter hela den mediala och polisiära världen att det självklart var Aarons stamforskning som var motivet och att han var det primära offret och hela terrorist mellanöstern alkaida karusseln snurras igång. Caroline Von Behring ses mest som någon som var på fel plats vid fel tillfälle. Något Annika starkt betvivlar vilket i sej är anmärkningsvärt, att hon är den enda som förstår att de är inne på fel spår.

Annika Bengtzon blir hur som helst intagen av polisen som vittne. Men själv är hon journalist på kvällspressen och verkar mest stressad över att få börja skriva om det som hänt så att hennes story säljs först av allas. Något hon blir förbjuden att göra, genom något så kallat yppandeförbud.
istället får jobba på nöje för att åtminstone få göra ett portätt av denna Caroline von Bering, för att ju egentligen lyckas smussla sej in i alla de maktkamper som finns inom denna nobels hierarksika ledning och komitee. och mötet med chefen på denna redaktion som spelas av Pia Johansson är förövrigt det enda färgglada i hela filmen.

Efter nobel festen dör en efter en, ofta just de personer man hade som skäligen misstänkt. Hela upplägget är ju lite beck sådär, man skall sitta o gissa vem som är mördaren tills de spekulera i vem man bör lita på eller ej.
och även om den inte är oförutsägbar så blir det enda aldrig spännande. och historien är så tunn. Dialogen är bristfylld men det jag stör mig mest på är nog skådespeleriet. Visst, många är duktiga o gör så gott de kan av sina karaktärer. men eftersom huvudpersonen, denna Annika Bengtzon är så vansinnigt svår att tycka om eller få förtroende för är det svårt att tänka på nåt annat eftersom hon trots allt är med i de allra flesta scener. Det är dessvärre helt i hållet Malin Krepins fel, och att just hon skulle ha så svårt för att övertyga sin biopublik förvånar mig, eftersom jag minns att jag var högst imponerad av hennes insats i filmen I skuggan av värmen från 2008 tror jag, där hon spelar en herionmissbrukande väktare mot Joel Kinnaman i en väldigt gripande rolltolkning. Här känns hon mest som en löpsedelskåt två barns mor vars motiv till denna intensiva mördarjakt och enträgna inblandning i det arbete som ju egentligen är polisens uppgift förblir iövrigt förblir oklar. En uppgift som å andra sidan är under all kritik. Sådär trångsynta och inkompetenta poliser hoppas jag verkligen inte finns på riktigt för allt det som man tycker att de borde kunna räkna ut med lilltån eller åtminstone ta upp till diskussion kommer varje gång som en stor överrakning. Åh, det finns så många enerverande luckor och orealistiska händelseförlopp att man nästan får hålla sig för skratt ibland. Som när Annika, tillsammans med en av de kvinnor som arbetade tillsammans med den avlidna Caroline von bering innan hennes död, sitter inne i Carolines gamla kontor o försöker häcka sig in på hennes dator o mail, o av alla lösenord denna kvinnan kan tänkas ha haft gissar hon givetvis rätt.

Jag anser att det här är en film som inte fyller någon form av funktion eftersom den knappt är spännande, vilket ju i grund o botten är det basala syftet.

 

1 kanin

 

/Amanda ML