Big miracle
Regi: Ken Kwapis
Medv: Drew Barrymore, John Krasinski
Big miricle är något av en barnfilm för vuxna. eller vuxenfilm för barn kanske. jag får inte riktigt kläm på vilket, för ibland får man så mkt rädda villy och flipper sensationer att man nästan regridierar till 10 års åldern, och ibland känns den lika otäckt spännande som vilken äventyrsreality film som helst.
Och appropå reality, Big miracle är verkligen reality eftersom filmen faktiskt är baserad på något som faktiskt hände 1988 utanför samhället Barrow i Alaska där en familj gråvalar upptäcks instängda i Nordpolens is med ett krympande andningshål som enda chans för överlevnad. Och titeln Big Miracle är talande för vem har egentligen tid att bry sig om något sådant ? Jo hela världen.
Filmen inleds med att en av filmens huvudkaraktärer , en underhållande och humoristisk helylle reporter som porträtters ypperligt av John Krasinskis, är ute på den tjocka isen som breder ut sig allt tätare längs med alaskas kust ju kallare klimatet blir för att spela in en misslyckad snöskooter show som hans lille polare, en skön grabb på 12-13 år som lever i de eskimåstammar som ännu finns i dessa trakter, får han syn på något i kamerabildens periferi. Och så fort storyn sänd i amerikansk tv, dröjer det inte länge förrän såväl greenpeaceaktivister och lokala inuiter , som detta arktiska folkslag kallas, till maktlystna oljeexpolatörer och ditresande nyhetsreportrar engagerar sig för de stora djurens olyckliga öde och den prekära krissituation de ofrivilligt hamnat i. Till sist lyckas även USA:s och Sovjets presidenter enas i försök att få ut valarna på fritt vatten vilket känns lika overkligt som beundransvärt. Att rädda valarna är dock förenade med stora risker för alla de människor som är inblanande i de förösk som görs, bland annat att borra upp andinghål för att hjälpa valarna att komma närmare de öppna havet och med hjälp av helikopterdrivna isbrytare. De allra flesta har dolda avsikter och är till en början mest upptagna av hur de själva uppfattas och presenteras för omvärlden genom att utnyttja den massiva mediebevakning som incidenten skapat. Det handlar om att tillförskaffa sig ett gott rykte, vinna publicitet och popularitet genom att visa att de är sanna miljövänner och står på naturens sida.
Den enda som verkligen kämpar villkorslöst och utan strategiska pretentioner är den extremt envisa och ibland på snudd till naiva greenpeace aktivisten som även hon gestaltas med både charm och trovärdighet av alltid lika härliga Drew Barrimore. Hon tänker inte ge upp och sätter till och med sitt eget liv på spel vi flera tillfällen.
Och det är just denna aspekt av filmen som ibland retar mig. Att man över nationers gränser enas, förenas och samarbetar för en i grunden så god sak och värnar om dessa utrotningshotade varelser är en sak, men att dra det så långt att man lägger ut närapå en miljon dollar för att fria dessa tre marina varelser när våra egna bröder och systrar dör i tre upphöjt till jag vet inte vad, runtomkring oss dagligen utan att någon ingriper, gör att jag inte kan låta bli att spekulera i vilka förändringar för mänsklig överlevnad som hade kunnat motsvara samma pengasumma. Inte så att jag inte är djurvän och på samma sätt som vi ibland behöver se den lilla söta kycklingen hänsynslöst dödas för att verkligen förstå vad det är vi senare stoppar i munnen så behövs sådana här solskenshistorier för att få oss att engagera oss för djurens och naturens rättigheter vilket ju blev en påtaglig följdeffekt då motstånd mot oljeutsläpp i haven o annat ökade. och kanske är detta filmens koncentrat i disney anda och något endiminsionell amerikansk sentimentalism och om man låter bli att analysera storyn vidare så funkar den absolut, men det behjärtansvärda förblir därav också bara ett gulligt äventyr som varken berör på djupet eller får mig att vilja ringa greenpeace på en gång.
För mig krävs större mirakel än så för ett högre betyg än 3
/Amanda ML
Medv: Drew Barrymore, John Krasinski
Big miricle är något av en barnfilm för vuxna. eller vuxenfilm för barn kanske. jag får inte riktigt kläm på vilket, för ibland får man så mkt rädda villy och flipper sensationer att man nästan regridierar till 10 års åldern, och ibland känns den lika otäckt spännande som vilken äventyrsreality film som helst.
Och appropå reality, Big miracle är verkligen reality eftersom filmen faktiskt är baserad på något som faktiskt hände 1988 utanför samhället Barrow i Alaska där en familj gråvalar upptäcks instängda i Nordpolens is med ett krympande andningshål som enda chans för överlevnad. Och titeln Big Miracle är talande för vem har egentligen tid att bry sig om något sådant ? Jo hela världen.
Filmen inleds med att en av filmens huvudkaraktärer , en underhållande och humoristisk helylle reporter som porträtters ypperligt av John Krasinskis, är ute på den tjocka isen som breder ut sig allt tätare längs med alaskas kust ju kallare klimatet blir för att spela in en misslyckad snöskooter show som hans lille polare, en skön grabb på 12-13 år som lever i de eskimåstammar som ännu finns i dessa trakter, får han syn på något i kamerabildens periferi. Och så fort storyn sänd i amerikansk tv, dröjer det inte länge förrän såväl greenpeaceaktivister och lokala inuiter , som detta arktiska folkslag kallas, till maktlystna oljeexpolatörer och ditresande nyhetsreportrar engagerar sig för de stora djurens olyckliga öde och den prekära krissituation de ofrivilligt hamnat i. Till sist lyckas även USA:s och Sovjets presidenter enas i försök att få ut valarna på fritt vatten vilket känns lika overkligt som beundransvärt. Att rädda valarna är dock förenade med stora risker för alla de människor som är inblanande i de förösk som görs, bland annat att borra upp andinghål för att hjälpa valarna att komma närmare de öppna havet och med hjälp av helikopterdrivna isbrytare. De allra flesta har dolda avsikter och är till en början mest upptagna av hur de själva uppfattas och presenteras för omvärlden genom att utnyttja den massiva mediebevakning som incidenten skapat. Det handlar om att tillförskaffa sig ett gott rykte, vinna publicitet och popularitet genom att visa att de är sanna miljövänner och står på naturens sida.
Den enda som verkligen kämpar villkorslöst och utan strategiska pretentioner är den extremt envisa och ibland på snudd till naiva greenpeace aktivisten som även hon gestaltas med både charm och trovärdighet av alltid lika härliga Drew Barrimore. Hon tänker inte ge upp och sätter till och med sitt eget liv på spel vi flera tillfällen.
Och det är just denna aspekt av filmen som ibland retar mig. Att man över nationers gränser enas, förenas och samarbetar för en i grunden så god sak och värnar om dessa utrotningshotade varelser är en sak, men att dra det så långt att man lägger ut närapå en miljon dollar för att fria dessa tre marina varelser när våra egna bröder och systrar dör i tre upphöjt till jag vet inte vad, runtomkring oss dagligen utan att någon ingriper, gör att jag inte kan låta bli att spekulera i vilka förändringar för mänsklig överlevnad som hade kunnat motsvara samma pengasumma. Inte så att jag inte är djurvän och på samma sätt som vi ibland behöver se den lilla söta kycklingen hänsynslöst dödas för att verkligen förstå vad det är vi senare stoppar i munnen så behövs sådana här solskenshistorier för att få oss att engagera oss för djurens och naturens rättigheter vilket ju blev en påtaglig följdeffekt då motstånd mot oljeutsläpp i haven o annat ökade. och kanske är detta filmens koncentrat i disney anda och något endiminsionell amerikansk sentimentalism och om man låter bli att analysera storyn vidare så funkar den absolut, men det behjärtansvärda förblir därav också bara ett gulligt äventyr som varken berör på djupet eller får mig att vilja ringa greenpeace på en gång.
För mig krävs större mirakel än så för ett högre betyg än 3
/Amanda ML
Kommentarer
Trackback
