Harvey

In time inleds med en kort monolog kring tid som fenomen och man känner igen rösten även om man är mest van vid att höra den i sång. Justin Timberlake. Och man känner ingen frågorna.

För hur många gånger har man inte funderat över detta abstrakta begrepp. hur många gånger har man inte kännt sig stressad inför att livet bara rusar förbi. hur många gånger har man inte drabbats av en skräck inför det öde man vet att man någon gång i framtiden kommer tvingas konfronteras med när tiden är inne, eller kanske rättare sagt ute. När döden så att säga kommit för att hämta en. Hur många gånger har man inte funderat över sin egen existens. I viss mån är ju allas vår tid faktiskt ett kvitto på att vi finns till, att vi lever. samtidigt som vi vet att vår tid på jorden någon gång måste få ett slut. Tänk om det kunde undvikas.

Och det är precis dessa stora frågor som regissören Andrew Niccol leker med i denna nytänkande sience fiction. För i hans film kan döden faktiskt undvikas. 

I denna alternativa framtid slutar folk åldras vid 25 och måste sedan ständigt kämpa för att köpa sig mer tid eftersom möjligheten till evigt liv i denna värld faktiskt är möjlig. Om man har råd vill säga. pengar existerar inte över huvud taget utan istället bygger hela marknaden på en enda växelkurs; nämligen just tid. man betalar sina bussresor med tid, man handlar sin mat med tid och man bokstavligt talat upprätthåller hela sitt liv med just tid.
Detta sker genom en grön digital klocka som alla människor har på sin arm, en klocka som hela tiden räknar ner sekunder och minuter och ständigt signalerar hur lugn eller stressad man bör vara.

Som en tickande bomb inför den fruktade nollställningen. En nollställningen som med andra ord är lika med döden. En död man alltså, med rätt förutsättningar  har möjlighet att skjuta upp i oändlighet men som också förvandlat människor till livrädda kontrollfreak som egentligen gör bäst i att inte lita på någon. Och en kommande död som på en symbolisk nivå också insinuerar om vilken status du har i samhället. den med mest tid på sin arm är rikast och därmed tryggast varvid de fattiga hela tiden lever på någon slags symboliskt existensminimum. Paralellen till hur pengar fungerar för oss idag är påtaglig och det är också precis just denna smarta ekvation jag faschineras så mkt av.

Justin Timberlakes karaktär Will Salas har tex bara lyckats leva 3 år utöver sina 25 medans somliga, i realtid är över 100 år. eftersom alla stannar i sin mänskliga utveckling vid 25 års ålder är det också, till en början jätte märkligt att förhålla sig till det faktum att någons mamma lika gärna skulle kunna vara dennes fru eller till och med dotter.

så när vi tex inledningsvis får erfara hur Will tvingas ta farväl av sin mor som bara har tre dagar kvar i livet, är detta en supersnygg ung frisk kvinna som mer liknar hans flickvän.
Hur som helst, premissen i hela filmen bygger på någon slags övergripande nivå på ojämlikheten och orättvisan mellan alla de fattiga individer i ghettot, eller det så kallade zone 12 omårdet och diskrepensen mellan de områden enda upp till zone 1, dit endast de allra rikaste haft råd att ta sig eller kanske rent av är födda och uppvuxna in i. Dessa samhällen är nästan identiska med hur olika samhällen och bebyggelser ser ut i dagens verklighet, och överklassen i zone 1 ser ut och lever som vilken överklass i vår värld som helst. De har tidkapslar inlåsta i stora bankvalv som de kan lägga armen på och berikas med ytterligare år närhelst de vill.
På en krog i ghettot där Will bor möter han av en slump på en märklig man som sitter med hur mkt tid som helst på armen vilket han sitter o växlar till drinkar för alla som vill ha. något som är extremt ovanligt i dessa områden. man skyltar absolut inte med hur mkt tid man har. det är som att leka med döden eftersom rån och erövringar är lika vanliga i dessa trakter som i våra förorter.

Efter att en liga kommer in på krogen beväpnade i ambition att ta beslag på all den tid som den mystiske mannen sitter inne på, hjälper Will snubben att fly och det hamnar i nån dunkel övergiven lokal. det är denna natt som allt förändras för will. killen mitt emot honom är trött på att leva i en ständig skräck inför döden. han är trött på att finnas till och trött på att antingen jaga tid eller skydda den men har. den natten tar han wills hand och via tankeöverföring ger han bort allt han äger. 100 år. från att ha haft några dagar kvar är will alltså ett helt sekel rikare.

Alla intriger som härefter följer är omöjliga att redogöra för i denna recension. det har jag inte tid till, jag har bara 2 minuter kvar här på armen ser jag.. höhöhö. men det handlar ju om överlevnad som ni förstår fast på många olika nivåer. alltifrån den microorineterade där man engagerar sig för just detta par till den övergripande macro nivån där detta par inleder en kamp att bryta hela den ojämlika strukturen.

Is it stealing if it's already stolen är en sådan där klassik slogan i filmen.

och det är ju sant. för den rikes tid är ju alltid på bekostnad av de fattigas. precis som den ekonomiska obalans vi lever med idag. en promille av jordens befolkning äger 99 % av dess tillgångar.
filmen är som ett uppvaknande. en käftsmäll som talar om för oss hur girighet alltid kommer att finnas så länge som dom som har vägrar att ge till de som inget har på samma sätt som dom som inget har kommer att fortsätta att på illegala grunder försöka ta ifrån de som har.

Egentligen handlar det ju, på en subtil nivå i båda fall om att tillförsäkra sig själv frihet, trygghet och lycka, bara att den här filmen vrider om orättvisans paradox ytterligare några varv genom att problematisera den konkreta överlevnadsaspekten i det hela. Och det är just detta etiskt inbäddade tema jag gillar bäst.
det är framförallt filmens många skrämmande igenkänningsmekanismer som speglar viktiga symptom i vår kapitalistiska verklighet vilket jag också tror är själva ambitionen med projektet
men förutom alla jämförelser med deras fiktiva verklighet och vår samhällsrealism är den dessutom hutlöst både spännande, underhållande och snygg och välspelad. man aklimatiserar sig så fort till det man ser hur absurt det än må låta för er lyssnare med alla dessa minst sagt förvirrande föreetelser. det är med andra ord ingen lätt film att återberätta eftersom det finns så många element i filmen som måste klargöras innan man kan få ett hum om själva handlingen över huvud taget.

Så mitt enda tips är egentligen att sluta lyssna på mina förbryllande försök till detta å istället maka er iväg till biograferna ikväll för att se efter själva.

/Amanda