Harvey

Den franske provokatören och filmskaparen Gaspar Noé har, efter hans hitills största verk; Irréversible som kom 2002, gjort ytterligare en mindfuck i hypnotisk filmretorik. Noé försöker återskapa något som skulle kunna sammanfattas som en saftig men mest obehaglig drogtripp kring liv och död.

Och det är väl kanske livets största fråga; vad händer efter döden? en fråga denna film ger sin version kring.

En version som i sin helhet inte är särskilt nytänkande; man dör, själen lämnar kroppen men stannar kvar på jorden och uppfattar fortfarande allt som sker som en osynlig observatör. Vi har sett det förr, främst i skräckfilmer men även en del dramer om tragiska bortgångar.

Däremot har vi aldrig sett det som i Enter the Void. Filmen är från början till slut något av det mest nyskapande jag sett på länge, vare sig det gäller kameravinklar, foto, ljud och ljus effekter, och i viss mån även skådespeleriet. Därmed inte sagt att något som är nyskapande per automatik är lika med något bra...

Det är inte särskilt länge vi får följa med huvudpersonen Oscar i Tokyos neonupplysta nattliv, som levande ung knarklangare från England innan han, på en klubb i färd med att göra olagliga förhandlingar, blir skjuten av den japanska polisen. Han sjunker ner och dör väldigt ovärdigt och smutsigt inne på en skabbig toalett där han försökt gömma sig.  Men det är bara hans kropp som slutar fungera. Hans energi finns kvar. Vi hör hans röst ifrågasätta sitt eget tillstånd några gånger och hans hopp om att allt bara är en sjuk DMT tripp.

Sedan blir det tyst. Sedan blir vi Oscar i princip. Hans syns aldrig själv i bild. kameran är hans ögon och allt vi ser, ser vi utifrån hans svävande själsperspektiv. Hans tankar kring det han ser kan vi bara spekulera kring.

Det första han får erfara är allas reaktioner på sin egen död. Han besöker sin lillasyster, någon som står honom väldigt nära och den enda människa han egentligen tycks hysa sann kärlek för. En väldigt ömsesidig kärlek som blir lättare att förstå när Oscar, i sitt döda men mentalt sett fria tillstånd, ser tillbaka på sitt liv, och visar oss bilder från en hemsk bilolycka där föräldrana dör men dessa två små barn överlever.

Dessa bilder från det förflutna som dyker upp i olika skepnader och i olika sammanhang är faktiskt de som enligt mig berör mest. För de syner som är relaterade till det fortlöpande liv han nu står utanför är mest eplepsiframkallande och deprimerande. Hans syster har tex sex med en japansk strippklubbsägare på en klubb  i ett starkt rött ljus i samma veva som Oscars vän Alex försöker kontakta henne och berätta att Oscar är död.

I den här scenen befinner sig Oscar ovanifrån, som en lampa i taket eller en fluga på väggen. Förutom alla narrativa flashbacks som försöker hjälpa oss att förstå varför de båda syskonen hamnat så snett i livet, förblir alla andra sektioner bara morbida iakttagelser som pendlar mellan avstånd och extremt närgånget. Dessa iakttagelser ska nog fylla en funktion för oss som publik, men jag har inte förstått vilken isåfall.

Alltså, om du vill testa hur det skulle kunna vara att sväva runt både död och hög i drygt 3 timmar så fine, se filmen för all del, men för mig blir det stundtals bara outhärdligt.

Den är jobbig att se. Inte jobbig utifrån den där aspekten när man så starkt ogillar det man ser men samtidigt sitter oemottåndligt stum och berörd. Lite som i Requim for a dream, Trainspotting, eller andra visuellt fängslande mardrömsresor i drogernas värld. Dessa filmer påminner om varann i sin cinemalistsika retorik men levererar ändå ett budskap och känns efteråt väldigt viktiga.

Något jag tycker Enter the void helt och hållet saknar. Dessa spektakulära specialeffekter och suggestiva element blir bara surrealistiskt påfrestande.  Stundtals fascinerande men med tanke på att filmen är så oändligt lång så blir det mer kvantitet än kvalité.

Eva, som också sett filmen sa till mig; ”gud, jag blev så jäkla trött på alla dessa åkningar” och det är verkligen att sätta pricken över i:et. för faktum är att säkert sammanlagt 1 timme bara består av långa tagningar där vi flyger, i egenskap av Oscar själv. Över hus, igenom rum, över gator och ibland så högt att vi ser hela staden under oss från ett högt, högt fågelperspektiv. Och det låter kanske häftigt vilket det egentligen är, en eller två gånger. Men inte 10, och inte när han skall in och ut genom allting. In i starka belysningar till hjärtskärande tinitusljud, ner i avlopp och rakt in i eldar. Ingenting tycks hindra honom från inträde, även till de mest obskyra platser som in i sin egen systers livmoder.

Det är mycket sexscener. Något somliga säkert hade definierats som erotiskt gångbart, men som enligt min mening mer liknar mjukporr.

Efteråt känns det mest som jag suttit och hallucinerat i oändlighet. En upplevelse jag lätt skulle kunna vara utan. Kanske var jag bara inte mottaglig och kanske hade den blivit bättre i ett annat sammananhg men om jag inte skulle utgå ifrån min spontana känsla skulle jag ljuga. Så 2 kaniner.

/ Amanda ML