Harvey

Postern till den här filmen, alltså omslaget, ger oss en hint om att detta kommer blir kul. och det handlar om kärlek. det ser nästan på gränsen till ytligt ut. Kate Hudsom som vi sett ibland annat almost famous, ler och med sitt stora breda leende o strålar som vanligt och vi hennes sida står Gael Garcia Bernal som vi känner igen från filmer som bland annat Mammut o letters to Juliet o ser sådär härligt myspys kär ut.

Riktigt så enkelspårig är dock inte denna film. Redan inledningsvis får vi, tillsammans med Kate Hudsons karaktär Marley, reda på att hon drabbats av canser. Ganska elakartad sådan. Tjocktarmscanser. Trots detta tuffa, tunga besked tycks denna vackra, livsbejakande kvinna inte fullt ut internalisera vetskapen om att hon kanske kommer att dö och vill helst fortsätta leva som vanligt.

Hon är rolig, rapp i käften och en genuint positiv människa men man märker också det finns en stor saknad efter någon att få dela sig själv med. En längtan efter att få uppleva sann kärlek och en fungerande tvåsamhet som ju blir extra påtaglig i de implicita dödsbesked som hennes unge läkare, uppenbart osäkert och nervöst tvingas förmedla.

Denne läkare i sin tur är ju då, hör o häpna, ingen mindre än Gael Garcias Baels rollfigur och även om deras första känsloladdade möte utgör låga odds för en eventuell förälskelse så går det ändå att räkna ut med lilltån vart det hela kommer leda. Och här är filmen i viss mån så gott som färdigpaketerad vilket är ganska trist, även om den övergripande twisten kring huruvida hon kommer dö eller inte kvarstår. det är också här filmen, bristfälligt, försöker andas genom två olika respertorer. som en tvåfilig sträcka emot samma destination.

Den ena är ett, enligt mig, både viktigt och välspelat försöka att gestalta problematiken kring en människa ofrivilligt påväg emot ett öde omöjligt att undvika.

Den andra om en kärleksrelation som trots ett ganska oklanderligt manus och en både kul o smart dialog ändå fullständigt fallerar.

Kemin mellan Kate Hudson o Gael Garcia känns lika död som hennes dödsdom tyvärr. Och det är faktiskt egentligen, vilket är ganska ovanligt i dessa fiktiva kärleksinteraktioner, enbart Gael Garcias förtjänst. För även om det hade varit lättare att ge dem båda skulden för denna taffliga lilla romantik, så tycker jag faktiskt att Hudson gör allt hon kan för att verka så trovärdig som mojigt, både i sin karaktär och i sin kärlek till denne blyge, oerfarna läkare.

jag gillar henne faktiskt verkligen i den här rollen. Hon balanserar väldigt fint mellan olika affektioner såsom glädje och humor samt rädsla och uppgivenhet utan att det blir uppenabrt chabloniserat åt något håll. Hon gör heller inte saker och ting konstigare än va de är vilket jag kan bli så trött på i denna genren. den där klassiska ”jag är kär därför lämnar jag dej”

Men som sagt, hennes ärliga intryck lockar enbart till engagemang kring hennes privata situation. inte kring den uppenbara twisten som ju någonstans skall symbolisera hur kärlek kan läka, och bota allt och förblir den bästa medicinen, även inför döden.

Sammanfattningsvis skulle man väl kunna säga att Hudsons skådespeleri får 4 kaniner men filmen tyvärr bara två.

/Amanda ML